marra - testingenjør; soldat; emigrant

Jag borde veta bättre.

2011-04-05T16:32:00.000-07:00

Men nu har det nästan blivit standard, att "the government" idkar inbördeskrig och hotar med nedläggning alltsomoftast, varannan vecka så blossar det upp igen och sedan skjuts på.. man börjar att se mönstret. MEN, nu imorgon är det tydligen dagen före dopparedagen för de som vill att "the government" skall läggas ner. Vad innebär det då för gemene knegare och kanske ultraloklat då, just mig?! Jo, det innebär att jag inte kan gå till jobbet, då jag inte längre har något jobb att gå till. Ty - inget "government", inget jobb. Så då blir det att sitta hemma och bara gissa vad som skall ske härnäst. Givetvis kommer det inte vara i all evighet, det skulle snarare kunna vara mellan en vecka eller två, bara för att komma tillbaks till totalt haveri där allas schema är hel uppknullade i ett litet hörn och lätt kaotisk vardag planterar sitt feta arsle mitt i brandvägen. Det skall i sådant fall bli intressant, på ett vis som är jävligt dåligt.

Men jag klarar mig ju. En vecka eller två, kan jag hantera.. men hur är det med alla de som inte ens fixar en normal vecka utan att balansera på bankruttens styva lina? Ja, det är där det intressanta kommer in. Det är många som jobbar där jag jobbar som planerar, och budgeterar för den icke garanterade övertiden, och utan den så fixar de inte armorteringen på huset, och på båten, och på sin coola jättedyra Mad Max Sand Rail, och sin Super Duty Pick Up Truck, och allt annat som de inte alls behöver, men som de skapat behov för och ignorerat den finansiella risk de försitter sig i - allt enligt ett modernt amerikanskt mönster där man inte behöver ta ansvar för sigsjälv. Där alla får vara med och leka, och no child is left behind.

Men det kanske inte alls blir så iallafall. Kanske "the government" räddar sigsjälvt, klappar sigsjälvt på axeln och menar på att det var i nödens/nådens ögonblick, ett riktigt Hollywood ögonblick där Indy snattar åt sig hatten innan en överdimensionerad stendörr krossar Indys lem, och berövar honom både på hatt och liv.

Den som lever får se. Och den som inte lever, får inte se.

Rendundans.

2011-04-05T16:07:00.000-07:00

Jag som jobbar med test råkar ofta ut för det problem som vi kallar redundans. Folk vill testa sånt som inte generar statistiskt viktiga resultat, eller ännu hellre - testa sådant som redan är testat. Normalt sett så accepterar man detta, det är ju trots allt deras peng som betalar för mitt jobb, men det kommer ibland en gräns som bara får en att få helspel.

Men redundansen finns ju inte bara där. Jag tror att jag knäckte det enigma som www.barnmatsburken.se håller så kär. Istället för att skriva

Slaskmos

1-2 'slask' (alt 2dl slask)
vatten
ev bröstmjölk eller mjölkersättning
Koka under lock 5-10 minuter tills 'slask' är helt mjuk.
Häll av och spara kokvattnet. Mosa 'slask' och späd med kokvatten, bröstmjölk eller mjölkersättning till rätt konsistens. Servera gärna uppblandat med en klick smör eller en tsk rapsolja.

Ersätt ordet 'slask' med vadsomhelst ätbart och voila.. men det är klart man kan ju skriva det hela om och om och om igen, och blanda upp det med några få saker som inte passar mönstret så kanske ingen ser att det hela bara är en upprapning i total självklarhet. (Det är som när man studerade och tvingades att jobba med designstudenter, som tror att naturlagar enkom är rekommendationer, samt att de inte tycker att det självklara är så självklart. "The bloody obvious, 5poäng!")

Moth..

2011-02-24T09:15:00.001-07:00

Minns ni Borr Magazine? De hade gamla goa djurrecensioner!

Mal
Malen är det vidrigaste av alla djur. Om man stänger in den i en låda kan den leva i flera månader av att lägga ägg och äta upp dem. Om man skakar lådan för att den ska dö och äntligen lämna en ifred blir hela insidan av lådan täckt av grå, äcklig malhud. Men fanskapet lever. Malen är också det dummaste av alla djur. De är sjukligt intresserade av ljus och lampor men är ändå bara vakna på natten. Dessutom äter de tyg fast de inte kan sy. Hjärndött. Mal kommer från engelskans moth som är en förkortning av motherfucker.

Mer djurrecensioner.

Veckans profil - Vince Shlomi

2011-02-15T16:57:00.000-07:00

Detta är Offer "Vince" Shlomi en icke helt framgångsrik komiker som sadlade om och blev the ShamWow Guy. Han skrev, regisserade och agerade i en film som kallas The Underground Comedy Movie som av The New York Post fick recesionen "may be the least amusing comedy ever made", därav minslutsats att han inte är så framgångsrik som han skulle önska.

Men skamlös som han är så har han lyckats skaffa sig både lite kändisskap och lite pengar. Han stämde Anna Nicole Smith för att hon hade den goda smaken att inte medverka i hans film - och Shlomi vann. Han stämde även Scientologkyrkan, som en god ex-scientolog - hur det gick vet jag inte.

Just det han lancerade även den berömda produkten ShamWow som säkert sålde rekordmängder på Kiviks Marknad och Vallåkraträffen. En mer eller mindre identisk produkt som den, nu döda, pitchmankändisen Billy Mays lancerade under namnet Zorbeez redan 2004.

Detta bara för att komma till min slutkläm att bilden ovan är från Shlomis “mug shot” taget den 8 Februari 2009. Tydligen var han ute och partade och släpade med sig en protituerad kvinna med sig hem till sitt hotellrum. Där betalade han henne för hennes service, och måste därefter börjat att hångla med henne. När hon sedermera bet sig fast vid Shlomis tunga och vägrade släppa så började Shlomi prygla henne. Detta är ett tragiskt ögonblick, men ändå så underhållande. Tillslut ("after several punches") slog han sig litterärt loss, och sprang blodig ut i lobbyn varpå polis tillkallades. Han blev arresterad för "felony aggravated battery" fast åklagaren släppte alla anklagelser mot båda parter.

Så går det när man försöker vara en undre världens Steve Irwin, och inte inser att man utsätter sig för fara när man sticker in sin tunga i okända kanaler och håligheter - hur ofarliga de än må till synes vara.

alla hjärtans vd

2011-02-10T07:42:00.000-07:00

Två läger - vi har den standardiserade majoritetsståndpunkten där valentinesday, v-day, alla hjärtans dag är något gott, något fint, något bra. Sedan så har vi den alltväxande oppositionen som anser att kärlek är något som inte skall finnas färdigt i almanackan, då det bara bli påtvingat och kommersiellt. Tyvärr gillar medelsnittssvensken att bli åtsagd hur han skall agera, vad han skall köpa och varför. Får och tattare säger jag!

Det har blivit en dag då alla par ska bete sig överdrivet och tillgjort, som kille ska man köpa en present som normen bestämt för att visa sina känslor, fast han egentligen köper sig ett samvete för att relationen inte är vad den borde... samtidigt så tvingas alla singlar därute känna sig extra ensamma för att samhället utanför med våld trycker relationernas fuktiga skrev i deras ansikten???

Alla hjärtans borde ju vara för singlarna för helvete... är man i en relation så ska ju inte alla hjärtans behövas. I en bra relation ska man inte behöva en statligt avsatt dag for att visa uppskattning, det ska ju komma när det behövs istället... men singlarna skulle behöva en dag. Men för dessa individer visas ingen uppskattning! Noll. Men om dagen inte behövs för bra relationer, och dagen totalt ignorerar de utan någon som helst relation alls - genom uteslutningsmetoden lämnar de enbart de dåliga relationerna. För dessa erbjuder affärer villigt alternativ som är socialt accepterade och med lätthet kan massproduceras att mätta många tillverkade behov. Kvinnor (och män) blir tillsagda vad de skall vilja önska sig, och vad som rimligen kan förväntas denna dagen i form av en gåva. Otroligt spontant och personligt måste jag säga! I en bättre relation så kanske man skulle kunna få för sig att ha en bättre ide, som är personlig men det går emot schablonen av vad som är ok. I synnerhet då denna gåva kanske inte vill ges på alla hjärtans dag utan en dag som har betydelse för relationen i sig. Men saknas denna insikt så går det bra att gå på marknadens rekommendationer istället - då har man ju en konsum-relation.. noll personlighet, total avsaknad av vad som bör utgöra en relation.

Alla hjärtans är ett kommersiellt jippo vars försäljningsknep liknar Fonus-strategin och bygger enbart på att köpa sig skuldfri. Jag bespottar denna dags plats i samhället.. den behövs lika mycket som det statliga konstnärsstödet. Folk som blir betalda för att syssla med en hobby som de inte kan försörja sig på. Fast det måste vara en hobby som är statligt uppskattat, och har ingenting med en marknad att göra. Känns kommunistiskt!

Behöver man en dag där man visar sin käresta uppskattning, då förtjänar man fan inte någon. Och behöver vi en dag när kapitalistkulturen skall berätta for oss VAD vi skall köpa, NÄR vi ska köpa det, och TILL VEM vi ska köpa det. Nej fyfan, jag behöver inte det... det råkar vara så att jag kan tänka själv - jag vet, jag är omodern på det viset!!!

Så för den vilsna singeln så rekommenderar jag en aktiv inställning mot alla hjärtans dag. Visa ditt missnöje, beklaga dig... och ragga upp en stackars fältbiolog. Dessa söta små flickor står alldeles ensamma i sin anorak och luktar mossa, medans de är svältfödda på kärlek de med. Precis som du! Så ge dig ut 'and put the vd in valentines day'!

Veckans profil - Brad Ferro?

2011-01-31T15:39:00.028-07:00

Brad Ferro fick sparken i Augusti 2009 som resultat för att han inte tog med skit från den där tattiga kändisen Snooki från Jersey Shore, som är en sådan där jag-har-inte-gjort-någonting-i-mitt-liv-men-ändå-ska-hävda-mig-och-ingen-kommer-att-göra-något-åt-det. Nja, hon hade nästan rätt, ingen utom Brad. Jag har ingen aning om de känner/kände varandra före eller efter incidenten. Jag bryr mig inte. Det enda som jag med säkerhet vet är att Brad fick nog med tjat i högerörat att han bestämde att flytta Snookis mun långt ifrån sin person medelst knogmacka, med omedelbar verkan.

I GIF-bilden ovan så kan jag utläsa så mycket.

... "blablabla, tjat tjat tjat, också tar jag in snö, också tar jag in snö".... Pang! Och så ändrades karriären något för båda. Snooki fick skriverier vilket är positivt om man är i talanglöshetsbranshen... och Brad fick kicken som idrottslärare på den skola som han jobbade. Tydligen så tyckte skolan inte att Brad skulle spöa rikskändisar framför kamerateams på sin fritid.

Snipp-snapp-snut.. hejdå!

"8199 Värdestransportrån"

2011-01-31T15:24:00.000-07:00

"Den pansarklädda bilen har stoppats på grund av vägarbete när den rammas av den gröna lastbilen, som vill lägga beslag på pengarna!"

Jag var tydligen inte färdig med denna diskussionen, så jag tar den till mitt eget forum. Jo, jag visste inte att det var ett värdestransportrån i Sverige kort innan LEGO lanserade 8199, men jag tycker att det spelar mindre roll. I USA är de så känsliga, men jag trodde att Sverige skulle vara mer rationella än så. Majoriteten av alla småpojkar leker rånare på ett eller annat vis (det är inte min mening att bli dra några som helst slutsatser angående småflickors rånlekar, men de är för mig icke kända), antingen är det genom att leka med någon sorts projicering till en modell som i detta fallet, eller leva ut det som när man lekte cowboys när jag var liten. Säkert väldigt omodernt nu, for nu finns det spel som Hitman som erbjuder nya nivåer av utmaningar.

Hatten av till LEGO för detaljnivån på 8199, där det är tydligt att det finns ett planeringssteg och ett exekveringssteg. Jag hade gillat att leka med detta som barn. Det är komplext och enkelt samtidigt, en distraktion som drar uppmärksamheten till vägarbetet och därmed sätter skygglapp för den 20 ton gröna lastbil som kommer i full karriär fran vänster. Jag uppskattar det väldigt mycket.

När jag var liten lekte vi mycket bankrånare som på vilda västern-filmerna. Jag hade hatt och en väst. Jag hade en knallpulverpistol. Just det en knallpulverpistol. Jag gillar ordet knallpulverpistol. Det är en skjutmojäng som innehåller knallpulver. Knallpulver är ett pulver som knallar när man slår på det med en hammare. Skjutmojängen har inbyggd hammare. Man kan gå igenom flera hundra skott på en timme.

Nog om knallpulverpistolen, men en sådan hade jag. Min poäng är snarare den att vi lekte bankrånare, och inte med halvdecimetersmodeller med hål i fötterna, vi lekte ut det som att vi var rånarna. Moderna psykologer skulle kalla detta rollspel, då man innehar rollen av en bandit... detta till trots så är det forvånansvart få av mina kamrater (ett annar sådant gott 70-talsord) som har blivit just bankrånare. Jag tror inte korrelationen mellan att leka bandit och bli bandit år särskilt konkret. Tror ni att Svartenbrandt lekte bankrånare som barn?? Hade han gjort det hade han kanske kommit undan en eller annan gång under sin karriär. Hade han "rollspelat" sin kupp, så hade han kanske tänkt att nykter är ett bättre tillstånd att råna i, och att cykel är ett substandard flyktfordon.

Detta sagt så vill jag mena att Legos 8199 Värdetransportrån är otroligt harmlöst, och att om det gör någon som helst skillnad for den kommande generationen, så är det väl den att du kommer att hälsa på din arbetslösa son i hans lyxlägenhet på Östermalm, istället for sitt tvångskollektiv på Kumla. Jag bara menar att om man måste välja... Nej, jag tycker att det skall gnällas mindre och enbart när det är bättre grundlagt. Jag kommer att gnälla på LEGO med om det börjar att släppa små boxar som kanske skulle kunna kallas..

9699 Självmordstankar
4545 Historiska avrättningsuppfinningar & metoder
4612 Fängelsevåld
8880 Vilda Västernbordell (inklusive stall)

Då kanske vi kan börja profilera LEGO som en kanske inte omoralisk, men åtminstone prematur leksakstillverkare som kanske har vaga åldersprofileringar för sin kundbas. Vad vet jag, jag kan ingeting om tåg!

Roadtrip, del 1 - planering

2011-01-20T08:41:00.001-07:00

Så sitter man lätt uttråkad på jobb och planerar roadtrip. Bor man i usa måste man göra en regelrätt roadtrip, eller road trip som amerikanen säger. Jag vill att den ska innehålla lunch på ställen som den där diner-macken i filmen "Legion". Det ska se ut så, och det ska kännas 50-tal, modernt och tredje världen samtidigt. Jag vill bo på sådana motell där man ställer byrån framför dörren innan man går och lägger sig. (Hjälper givetvis dåligt om dörren öppnas utåt.) Jag vill samtala med byidioten om möjligt.

Routen är ännu obestämd, men det kommmer inte bli någon coast-to-coast, utan färre mil och mer fokus på kulturella upplevelser... och den måste starta i Arizona... för detta är platsen där mycket av det jag söker kan jag finna här. Det finns många goa platser att besöka i Arizona trots allt. Folk som väljer att bo i öknen är ett eget folkslag. Det är först nu man inser att folk vill lämna en plats, som de jämt vill i filmer, men inte vet hur eller har råd att bara ge sig av liksom. Jag vill knalla in på en diner och beställa "the special" oavsett vad det är. Jag vill fråga servitrisen vad man gör i den här hålan, vilken bar man ska gå till eller om det finns något lokalt att se eller göra. Bara prata med lokala förmågor. Det kommer att bli skitdumt och bra.

Jag måste bara lista ut vad mer man gör när man åker på roadtrip förutom att äta lokal cuisine, nosa rätt på lokala egenheter och seder, olla allt som är av möjligt kulturellt värde och självaste körandet. För som jag ser det så är ju transportsträckan majoriteten av målet i sigsjälvt. Upplevelsen att transporteras genom en underligt landskap, fast samtidigt så ser jag det även om ett nödvändigt ont. Jag är ju inte amerikan så 5-6 timmars bilande är tid för mig. Helst skulle man haft en VW-buss om man skulle ta bilandet på allvar, utom om man gör sträckan LA - Vegas då cabriolet, tropikhjälm och flugsmäck är att föredra.

Beroende på vart man skall resa, så skulle jag må bättre om en Mossberg Road Block hade varit på packlistan. Zombies kanske inte uppskattar intimideringsfaktorn, men rednecks gör det tveklöst. Det är inte så att jag knallat och blivit paranoid, men det finns tillfällen i detta land där ett annat språk talas - och då gäller det att kunna kommunicera. Jag bara säger..

2010-12-16T16:07:00.000-07:00

Humor.

Trots allt som har hänt så vill jag påstå att jag behållt min humor, eller delar av den... och jag säger inte att den var bra eller smakfull från början. Men iallafall! Detta innebär att jag uppskattar andra som har humor. Inte Åke Cato då, men andra ord.

De arga finnarna Children of Bodom har humor. De gillar covers, vilket ar trevligt av ett band som jag alltid har haft lite svårt att placera, men låt oss temporärt lägga den i "melodisk dödsmetal". Temporärt Ero, för helvete! De har gjort covers på låtar från artister som Alice Cooper, Billy Idol, W.A.S.P., Pat Benatar, Johnny Cash, Slayer, Ozzy, Sepultura, Andrew WK och Britney Spears. Listan är mycket längre, men det får räcka..

Nästa platta kommer i Mars och skall innhålla en cover på en utomordentligt dålig låt... som är en produktion mellan Rick James och Eddie Murphy, någongång under Eddies storhetstid 1985. Detta skall bli mycket intressant att se vad de har att bjussa på.. jag menar att en dödsmetall sängare vrålar "I’ll drive you like a hammer on a bed of nails" är en sak, en annan "I wish you bring some of your love home to me". Kolla in videon! Kolla in snubben vid 2:25, han måste ha knallat in från dagcentret.

Jag ger COB massor av props och respekt för att de visar humor, något som normalt sett inte är särskilt metal. Ta Twisted Christmas - inte humor.

Gräsbiteri

2010-12-13T11:44:00.010-07:00

Såhär i juletider så varnas det väldigt mycket för stress, självmord och utbrändhet om man jobbar för amerikanska myndigheter. I synnerhet om man är soldat då självmorden konstant ökat med ca 15% per år. Så inne på vår herrtoalett så finner man alltid något lustigt att läsa när man slår en drill, och idag var det "Stress Warning Signs and Symptoms" som bjussade på följande lista.

Chronic fatigue
Unusual irritability
Frequent headaches, back pain, muscle aches
Eating more or less
Sleeping more or less
Sense of failure, self-doubt
Loss of motivation
Increasingly cynical or negative outlook
Withdrawal from responsibilities
Social isolation
Excessive use of drugs or alcohol

Jag vet inte om det låter som en standardjul eller om det bara påminner om mitt liv i det stora hela. Fast jag har alltid varit en cyniker, och arg i själen. Och inte bättre blir det när man kollar på nyheterna. Nu senast är det ju självmordsbombare, då Sverigedemokraterna inte längre är intressanta. Tydligen så försvann demokratin med detta senaste valet. Jag är inte för SD, men jag anser att nu röstades det så och då är det så. Jag är inte för MP heller, men samma sak där. Språkrör känns ju jävligt proggigt.

Men självmordsamatörer som medelst bomb inte tänkte korsa styx ensam, men det gjorde han ju. Alla "väldigt religiösa" filurer är farliga, oavsett religion... det är den lärdomen man skall dra. Inte att man ska sitta och se alla som är "rädda för självmordsbombare" i stockholm och annonserar detta via facebook.

Det kan inte bara vara jag som minns att vi numera alltid har något att vara rädd för. Om det inte är självmordsbombare, så är det folkligt backade politiska exstremister, och är det inte det så är det Akrylamid. Just det, det var inte igår man hörde om Akrylamidlarmet, denna klass 2A carcinogen. Nej, man ska bara vara rädd för saker som finns på löpsedeln.. för vem vet bättre om vad som sker ute i världen än Aftonbladet. Tjena!

Nej, det finns andra tidskrifter.. jag satt och bläddrade i december upplagan av "The Journal Obstetrics and Gynecology" och snubblade över följande stycke!

"In a new study, nearly 25 percent of overweight and obese women rated themselves as normal or even underweight, while a good chunk of female participants who were normal or underweight reported practicing dieting behaviors, some of them unhealthy, to peel off the pounds."

Det finns ingen anledning att oroa sig, givetvis handlar det om USA, men roligt är det. Kan man vara överviktig eller tjock utan att veta om det? Ja, tydligen går det bra att subjektivt sätta normen.. det gillar jag. Ge fan i att väga in saker som vad som är nyttigt, eller hälsosamt.. det går bra att vara nöjd med sin vikt/figur/form oavsett hur man är skapad, eller snarare skapar sigsjälv. Det är ok att vara tjock, bara man vet om det. Och det är ok att vara deppig, bara man vet varför… och vet man varför, så kanske man inte behöver tröstäta eller begå självmord. Bara en tanke!

Vi skämtade mycket om självmord när vi var i Irak. Just nu vi menade att det var ju helt meningslöst att korsa Styx ensam. Idag kan man inte skämta om det. Dels är det inte roligt i juletid, eller när man sitter i skyddad verkstad. Jag vet inte. Många soldater har det tungt.. och många undrar hur man kan tillbringa så lång tid med att försöka överleva bara för att avsluta det när man kommit hem. Det är just det, för många tar det lång tid att verkligen komma hem. Flera år. Min egna livssituation är knappast idealisk, men jag känner mig otroligt nöjd över att vara levande. Bara en sån sak.

November 2010

2010-11-30T07:42:00.008-07:00

Tidigare i månaden fick jag besök av en gammal Pedell. Det var väldigt roligt att en sådan trillade på och det blev lite spontant och icke tillkonstlat. En del öl dracks och lokala delikatesser som räktacos var ett tvång att bjussa på. Min gäst som hade tjackat fordon i Vegas bara tyckte att det var en god ide att svänga, förbi något som jag givetvis instämmer om. Mannen i fråga har förvandlats från en klassisk ingenjör till Kwai Chang Caine (ref. Kung Fu) och bestämt mig för att knalla jordytan. Ett förträffligt beslut anser jag. Och ett förträffligt beslut att kika in I öknen en sväng.

Förra veckan var det Thanksgiving med efterföljande Black Friday. Jag skulle filma lite från Black Friday för att lägga upp lite verklighet på bloggen, men jag var för bakis för att masa mig upp på fredagmorgonen. Men tydligen så är jag den enda som inte vill stå i kö i timmar i nattkylan för att spara någon hundring på något som jag vill ha... inte behöver, vill ha!! Grejer som jag verkligen vill ha blir inte billigare på Black Friday än efter jul, inför the Super Bowl, eller när som helst egentligen. Det finns like många anledningar för amerikanen att ha en "sale", som det finns för tysken att hitta på en anledning att fira.

Thanksgiving förresten, jag beslöt att bidra med lite svenskhet så jag tog med mig köttbullar och kladdkaka enligt klassiskt svenska maner. Visst var det uppskattat, men det var ju löjligt att ta med sig två rätter som bara försvann bland 30talet andra. Det gör ju inte att vara speciell när man har bjudit in en kvinna från Georgia som anser att man inte kan ha Thanksgiving utan päronsallad. Nu ska man ta ordet "sallad" jävligt försiktigt när jag inser att det handlar om konserverade päronhalvor vars utgröpta innanmäte fyllts med majonäs och ost. Det går ju inte att toppa vansinnet! Kanske om jag hade tagit semlor och bytt ut grädden med Kalles Kaviar och garnerat med en surströmming och en syltlök.

Det dundrades..

2010-10-28T08:25:00.000-07:00

Varför blir det alltid såhär?!?

Först så for jag till Svenska Konsulatet för att hämta mitt svenska körkort som har rest jorden runt i ett halvår. Väl där får jag frågan om jag har betalt eller inte. Har jag betalt så måste jag betala $20, om jag inte betalt kostar det $60. Klart att jag har betalt säger jag, vilket jag faktiskt tror är sanning - toppat med det faktum att jag verkligen inte vill betala $40 för ingenting.

Sedan hämtade jag Fredrik på flygplatsen och vi begav oss till vårt hotell i Little Italy. Trots oroväckande recensioner så måste jag säga att hotellet var över förväntan. Rummet var inte stort men innehåll två stora sängar och ett kylskåp - vad mer är direkt nödvändigt liksom? Fredrik lade genast in vår gin i kylskåpets frysfack och upptäckte där en omild lukt med allvarligt inslag av dekomposterat kadaver. Men i det stora hela så får hotellet iallafall 3,5 hottentottar av 5 möjliga (+1 för kostnaden, +1 för läget, +1 för gratis parkering, +1/2 för avsaknaden av kanyler och annan biohazard, +1/2 för det fiffiga nätverkslösenordet '12345678' och -1/2 för liklukten i frysfacket)

Efter två riktiga rallargroggar under plymen av broderlig konversation så stegade vi ner till Herr Fats restaurang. Vi insåg att vi hade hela 30 minuter kvar av kvällens happy hour, något som vi nyttjade enligt den maximeringsprincip vi har och hann med både en och två, och i vissa fall tre drinkar. Under denna tid kom även Anders och slöt upp och vårt sällskap var redo för att äta kött. Jag hann även med att bestämma att vi skulle ha servitris - modell söt, något som skulle visa sig vara trevligt! Köttet var välsmakande, rödvinet trevligt (även om jag skulle vetat bättre än att toppa en groggfylla med rödtjut) och sällskapet storslaget. Många goda historier och livserfarenheter utdelades. Jag fixade vår servitris för långa slips. Ja, det råder delade meningar om vem som gjorde det.. enligt min utsaga så var det jag. Min blogg, min sanning.

Men innan vi var helt klara med kvällen, så insåg jag att det var fel i maskineriet. Talmaskinen blev lidande, balansen var instabil, samplingsfrekvensen var låg och ojämn, felmeddelandena många. Jag insåg att det enda alternativet som kvarstod vad att försöka mig på en buklandning. Jag dumpade all ballast och vätskor och började söka mig en plats att landa. Jag meddelande sällskapet utan att be om deras inrådan, då de hade defintivt inte hunnit att inse allvaret i mitt tillstånd. Jag sköt ut migsjälv när jag återvänt till bekant luftrum. Det var en svår svår kväll. Men trevlig så länge den varade.

La Jolla

Lördagens dagsaktiviteter lämnar jag hädan till förmån av en fantastisk solnedgång i La Jolla, med efterföljande grillning och grogginmundigande. En eloge till Anders som producerade fram kvalitetskött som han grillade på grannens grill som han brukar. Skillnaden var att denna gången kom grannen ner och sa att det var ok att han använde hennes grill. En annan granne, iförd lermask visade oss i vilket fluffigt tyg som hon skulle klä om den svampformade sittpryl som hon köpt på loppis, som hon sedan skulle installera baktill inuti den rostiga VW-buss hon just införskaffat. (Jag överväger att skicka Thomas di Levas platta Naked Number One till denna flicka.) Vi satt kungligt och groggade på ett rekommenderat kolonialt vis med havsutsikt och överdriven självimportans.

När vi sedermera bröt upp så tog vi taxi ner till Gaslampan igen och där gick vi och drack öl på en populär Irlänsk pub. Fredrik sprang givetvis omedelbart in i tyskar, som jag omedelbart förolämpade som sig bör. Resten av kvällen förblir ett virrvarr av tyskbrytande engelska och god öl. Det var en mycket minnesvärd kväll.

Rom & kött var löjligt fint!

Sammanfattat var det en exkursion och kulturgärning som jag kan vara nöjd med. Höjdpunkter värda att minnas var en trevlig servitris, en fantastisk genuin italiensk köttbullsmacka, en inledande bläcka som Mikael Persbrandt hade respekterat, fantastiska gin-diskussioner som behandlade mångt och mycket mellan Eritreas existensberättigande och spontandomestikationens orsak och verkan av jämlikar, en massiv bit tri-tip grillad till perfektion över snattad propan, många goda samtal och en nyvunnen vän i La Jolla.

Det finns nästan inga bilder från denna helg. Precis som sist. De som finns är suddiga till oigenkännelighet. Ett tecken på intelligent design?

Konferenslöst Kulturutbyte

2010-10-07T05:11:00.001-07:00

Folklig mitt i verkligheten!

Efter 11 års inaktivitet så tog den lokala sporten, som vi i Sverige förmodligen skulle referera till som “folkrally”, fram defibrillatorn och återuppstod likt Kristus enligt lokal folktro. Jag tyckte att det var dags för att insupa den lokala versionen av bonnläppsunderhållning (i framtiden ska jag bege mig till en Rodeo av samma anledning) och begav mig förväntanslöst till den nyrenoverade rallybanan som numera är indianägd. Hela evenemanget hade nog gått mig förbi om det inte var så att en god mexikansk arbetskamrat tävlar i två av klasserna.

Jag kom lite sent och parkerade precis när nationalsången spelades. Detta innebär givetvis att det hela var på väg att gå av stapeln, men även att kön stod helt stilla av skenhelig patriotism (som var extra stark da det trots allt var den 11 September). Uppslupningen var god och det hela var otroligt folkligt så med ens var det att stoppa bort monokeln och bli ett med pöbeln. Det var tydligt att folk tog detta på fullaste allvar, och de hade satt på sig en relativt ren t-shirt och finkepsen var på plats många gånger. Många (och här är jag förvånad över antalet kvinnor) skrek aggressiva uppmuntringar till sina rallyförare (som givetvis inte har en chans att höra något med hörselskydd, hjälm och en trimmad bilmotor som ger låter mer än om man skulle ha en spexig Jonas Gardell som gör det där betongborrsljudet i ena örat och Jörgen Sandström i det andra) och på andra vis ouppmanat bevisar sin brist på intelligens. Det är som när folk medelst hörlurar på magen försöker spela Mozart för sitt ofödda barn som ligger i en vattenpöl inuti en kvinnokropp med magljud, hjärtslag och andetag - finns ju inte ens chans att embryot kan skilja Cannibal Corpse från Trollflöjten.

Jag försökte smälta in, trots att jag inte hade keps eller skippat min dusch. Jag var inkognito i arbetardenim, skjorta och urban kofösarhatt. Inte heller hade jag tagit med mig en handfull ungar som jag lät leka i ökensanden som drängfulla dvärgar med extrema uppmärksamhetsbehov, utan någon som helst uppmärksamhet från föräldrar eller annan ansvarstagande vuxen. Jag stannade i nästan tre timmar. Jag såg två race där min arbetskamrat tävlade, men tydligen så slog han dagsrekordet med antalet punka med 3 däck på två bilar. Tydligen hade vi båda två en ganska dålig kväll.

Problem solved

2010-09-22T17:41:00.002-07:00

Jamen då var det snart färdigt då. Tog ju bara 206 dagar fyllda med dödshot, hot om kidnappning, falska anklagelser, trakasserier, många grova lögner. I retrospektiv så ser det hela ut som en uppgörelse angående kontraktsbrott - det är väl det en skiljsmässa är rent jursidiskt! Jag skulle vilja skriva om det i detalj, precis hur det gick till och vad som sades och varför, men det är inte dags för det – inte riktigt.

Men nyttigt på något sätt var det. Faktiskt! Trots den utdragna process som fick mig till djupare insikt av vad det för trasig människoskalk som jag har haft att göra med under en alldeles för lång tid. Många sanningar lyftes fram i ljuset, och en del av dessa sanningar är av sådan karaktär att de absolut inte bör återupprepas framför en domare. Delvis av pinsamma skäl, och delvis på den grund att vildvittran i detta fall skulle bli mened-skyldig om detta skulle bli aktuellt, och det är ju någonting som denna människa verkligen inte behöver. I synnerhet inte i det juridiska trångsmål som hon sitter i för närvarande..

Jag kan förstå att det är svårt att stå rakryggad när man är livrädd att hamna i vittnesstolen, och den enda som står mellan lögnens avslöjande i en permanent offentlig handling som ett skilsmässotranskript ändå är – är jag! Då kan man ju fråga sig varför jag inte lät detta avskum till människa, denna fysiska manifestation av lögnen själv, sitta där och förnedra sig publikt. Ja, det är en bra fråga - viktigare än hennes skam är trots allt, enligt mig, att denna cirkus tar slut. Så när hon bad mig att få göra upp i godo, så såg jag en möjlighet att avsluta detta nonsens snarast möjligt, samtidigt som att jag kunde garantera att hon betalade sina skulder som hon ådragit sig i mitt namn. Jag fick kontroll och det enda som det kostade mig var att jag inte fick se henne gråta ur sig lögner som hon visste jag skulle använda emot henne.

Tidigare har hon kommit med befängda erbjudanden om att göra upp i godo, men de har alla varit av den art där jag går med på att betala för alla möjliga absurditeter. Ett tag ville hon ha underhåll utan någonsomhelst anledning. $2500 i månaden kunde hon tänka sig att nöja sig med. I 5 år. Tjena! Så när jag fick komma med mitt eget förslag, på hennes förfrågan, så bad jag bara om några personliga tillhörigheter och att hon betalar för de räkningar hon kostat mig av ren illvilja och ledhet, och då kan jag givetvis inte debitera henne för allt hon har kostat mig i non-monetära skador. Hade det gått till rättegång så hade jag förmodligen fått allt det ovan nämnda men det hade inte avslutats så påbjudet omedelbart som i en uppgörelse.

Så uppgörelse blev det på min nåder. (Ska sanningen fram så hade jag accepterat ett riktigt skambud om att göra upp i godo om det hade kommit för 10 veckor sedan - men då var hon bara intresserad av att dra ut på saker och ställa till helvetskap.) Detta rättspajaseri som hon ändå lyckats att sysselsätta sig med i ett halvt år - att lyckas få en domaren att beordra mig till någon sorts medlingsprocess, är enligt mig vidrigare än Bruno Wintzells våldtäckt av marseljäsen på Råsunda '92. Det är otroligt att hon lyckades hålla kvar så länge trots allt, och i slutändan så ledde det bara till hennes egen förlust.

Detta var inte så mycket en skilsmässa som en exorcism, oavsett hur man ser det - och den som slängde sig ut genom fönstret mot sin egen undergång var inte Max von Sydow utan snarare mitt krav på rättvisa. Jag nöjer mig med det, stänger boken och fokuserar framåt. Olikt mig kanske, men ibland måste man få tycka att man är en riktigt god människa.

Ex. hur det kan/kunde ha gått!

Krig och krig

2010-09-15T12:39:00.004-07:00

Jag jobbar med en man som engång i tiden var en infanteriman, som jag. Skillnaden är att han var det innan jag var det. Han var det innan jag var född. Han är en Vietnamveteran och en go kille, även om minst sagt är lite annorlunda. Han är lite sådär amerikanskt överdrivet religiös och har inte så mycket sympati för sin egen generations krigsveteraner som man skulle kunna tro. Jag undrar om han själv inte bara accepterat att han förändrades i kriget och så är det med den saken. Han har en otroligt dålig form av torr humor, men han är en go lirare likförbannat.

För några månader sedan hade vi lite klienter som var i hans kub och jag råkade höra att de pratade om Vietnam. Plötsligt slänger min arbetskamrat ur sig “Ja, jag dödade två med bara mina händer…” och jag var rent chockad. Inte att det är på minsta vis osannolikt, utan det var sättet han sa det på. Som om det vore så otroligt vanligt och befriat från all bisarrhet. Mannen som är fyrtiotalist har blivit skjuten 3 gånger i kriget (engång på väg från sjukhuset), det visste jag, och han var en ‘door gunner’ på en helikopter ett tag under sin tour så han lär ha skjutit mycket, men det blir ju sällan vedertaget på det vis att man alltid antar att alla veteraner har bläst ner lede fi i relevanta kvantiteter än mindre kväst någon med sina bara händer.

Senare den dagen såg jag till att springa på honom ensam och bekände att jag hade hört hans uttalande och frågade hur mycket sanning det låg i det. Med oväntat engagemang så förtydligar han hur hans utpost blev attackerat och att han var just där attacken började. Han sa att många av vietnameserna inte var beväpnade med annat än jordbruksredskap. “Det var som att brottas med 12åringar..”, säger min gamle vän som själv är närmre 190 centimeter lång. Just hur han gick tillväga att avsluta deras lidande sa han inte, men när det kommer till regelrätt handgemäng så finns det ju knappast så många alternativ.

Jag låter honom prata och ger honom möjligheten att avsluta sin historia närhelst han tycker att han har berättat klart. Han fokuserar på underliga detaljer, och är närmst besatt hur layouten är över deras utpost. Sedan slutar han helt oväntat och frågar mig om jag vill ha lite sylt som hans fru har gjort. Det vill jag givetvis. Och med det så avslutas historien om hur han som 20-någonting for till fjärran östern och slogs i ett krig som glorifierades i majoriteten av de Hollywoodsproducerade actionrullarna från 80-talet som jag sett då jag växte upp.

Det är skillnad på krig och krig.

Små, små människor

2010-08-24T09:31:00.001-07:00

Ibland blir man ju bara trött. Jag hade ett test som skulle sättas upp i förra veckan, och så gjordes. Det innebar att jag måste vara på plats, i öknen, i ottan, och det är en timmes bilfärd från mitt kontor. Men det är ok, jag gillar omväxlingen. Fast vad jag inte gillar är när jag dagen efter blir inbjuden till ett snack med min chef. Tydligen så har det varit något kräk som tyckte att han såg mig på gymmet klockan 4 en onsdag. Klockan 4 är arbetstid enligt kräket, och kräket har rätt om det är en vanlig dag då inget test är på G. Men för en lirare som jag som varit på jobb sedan innan klockan 5 på morgonen, så tyckte jag att det var dags att gå hem efter en 10-11 timmar på jobb. Kräket gick till min chefs chef, som gick till min chef, som frågade mig vad jag gjorde på gymmet.

-"Jag tränade", blev svaret. Det var det enda svar jag hade att ge. Klart att min chef blev nöjd när han fick reda på att jag hade timmarna jag redovisat för. Jag gör alltid mina timmar. Vad som gör mig förbannad är att det finns kräk som inte kan hålla näsan ur mitt jobb. Normalt sett bryr jag mig inte alls, men att bli tillfrågad som om man är omyndigförklarad är fan inte ok. Men jag ska inte bry mig, jag ska se det som något positivt.. att nu vet jag att det finns kräk som vill bry sig och lägga näsan i blöt. Ja, då får de ju göra det. Jag har inget att dölja, och det borde ju min chef av alla fan känna till. Han kunde ju got haft lite civilkurage och stått upp för mig liksom. Tydligen inte. Men då vet jag det med.

Jag gillar mitt jobb, men det finns as, kräk och fähundar här med – det är med ens påvisat.

Varm jävla håla

2010-08-10T13:31:00.000-07:00

Det råder ovisshet om vart jag tagit vägen, så jag tänkte klara upp detta på en gång. Jag bor i en stad som heter Yuma [/ju:mə/], som ligger rätt in i den Kaliforniska bajans armhåla. Många hade, liksom jag själv aldrig hört talas om denna håla förrän filmen ‘3:10 to Yuma’, fast det ger ju inget direkt tips om var den är belägen - bara att det är öken, och att finns ett fängelse där.

Historiesummering.
Jänkarna vill gärna börja på 1500-talet men jag tycker inte att det är värt att nämna något bara för att en vit snubbe knallade runt bland Quechan-indianerna. Det gör ingen stad liksom, så vi tar oss till 1851 då de byggde en försvarsförläggning, Camp Yuma, här som skydd mot rödskinnen. Snart växte det sig större på grund av guldbrytning och att man kunde ta sig hit med ångbåt, så grundade de snart en stad som hette Colorado City 1854. Den ligger ju trots allt på Coloradofloden. Efter några är så bytte de namn till Arizona City, men efter en katastrofal översvämning så var det tvunget att bygga upp hela staden igen på lite högre mark, då beslöt de sig att 1876 kalla staden Yuma.

Yuma är en populär plats att odla grödor på trots det varma, subtropiska klimatet. Mest för att staden är, enligt Guinness rekordbok, jordens soligaste plats så kan bönderna odla året runt (och att superbillig arbetskraft kommer av sigsjälv över den mexikanska gränsen hjälper). Det är även en militär stad, med en USMC flygbas och en av landets största Arme-testförläggningar.

På vintern kommer alla "snow birds" (pensionerade människor, med mycket pengar, som flyr vintern i Kanada, Minnesota eller annan plats med hård vinter) i sina stora RV’s som de kör trots sina handikapp. Tro inte att de kör långsamt, de har ju 250+ mil att beta av. En åtta tons bussliknande raket som flyger fram över vägarna, med en senil dement B.A. Baracus med 5 sekunders reaktionstid bakom ratten. Det är vardagsedge att köra till jobbet varje dag! Staden dubblas under vintern till 200000 innevånare.

Och på sommaren så kommer det massor av turister till Yuma med sina båtar. Huvudsakligen är den Kaliforniabor, som lämnar det asgoa vädret de har, kör genom öknen ett par timmar och att kunna dumpa sin båt i Coloradoflodens laglösa vatten. Det innebär att det är ganska bra tryck på floden var helg. Det är så pass mycket Kalibrudar att den största norra sanddynen kallas Silicon Island, så kan ju folk dra sina egna slutsatser.

Summering.
Ja, det är ännu en jävla håla. Från Anchorage där man var frusen halva året, till Yuma där man är kokt 4-5 månader om året så måste jag säga att jag utvecklat ett sug för årstider. Tanken var ju att flytta till en storstad när jag lämnade Armen men det sket ju sig kungligt. Men finns det så inga fördelar med att bo i öknen då? Nej, inte direkt! Det är klart att levnadsomkostnaderna är rackarns låga jämfört med Kalifornien, och resten av västvärlden, och regler såsom lagar tror de ju inte heller på så mycket. Nu så gick förslaget igenom att alla kan knalla runt med dolda vapen helt utan att behöva licens för det. Låter ju otroligt farligt, dumt och osmart. Men så är det när man inte gillar lagar! Fast att låta någon dricka en bärs som passagerare i en bil, det är tydligen gränsen för vansinne.

Sedan ska det tilläggas att trots att ökenscenerna i Star Wars: Episode IV spelades in i Tunisien, så spelades ökencenerna för "Return of the Jedi" in mer lokalt, nämligen Buttercup Valley, Yuma Desert. Jabbas "Sail Barge" byggdes upp där och var ett av dåtidens, 1982, största filmbyggnadsprojekt. Tyvärr står det inte kvar, men the Dune Sea ser likadan ut nu som då och jag tycker iallafall att jag har the Great Pit of Carkoon i min bakgård.

-Viene tormenta!

2010-08-03T21:03:00.000-07:00

Imorse kändes det som slutet på Terminator. En dag mitt i öknen, vinden som blåser varmt i ansiktet, stormen kommer allt närmare. Tumbleweed som rullar över vägarna som om man vore i en kass vilda västern-rulle inspelad i en italiensk förort. Ett stort mörker i skyn som närmar sig med meteorologisk kvickhet kanske kommer det att komma några droppar som kommer att göra luften nästintill mättad av fukt och det kommer att bli svårt att andas, och förvandlar öknen till en illaluktande sandhög. Egentligen skulle man suttit där som Sarah Connor i en Jeep med ett stort skjutjärn i knät men istället stänger man dörren, vevar upp rutan, höjer radion och maxar ACn. Modern bekvämlighet vinner över gammaldags drama. Fast givetvis var det inte Cyberdyne Systems som råkat inleda Armageddon genom sin nyfikenhet, det var bara en storm i öknen ryktas bjuda på lite regnstänk. Vissa dagar bara börjar episkt, men redan till lunch så äter man rester och suger ner en Rockstar för att fungera som en människa.

En tanke angående dasspapper. När man kom till dessa förenta stater så tyckte man att toalettpappret var i det mjukaste laget. Det var superabsorberande och något som i Sverige skulle säljas bredvid Pampers och barnmat. Nästan löjligt mjukt, lite som att torka sig med en kattunge; mysigt och konstigt. Detta vande man sig vid, och glömde bort. Chocken kom ju inte förrän man, i Sverige, krashat på en polares soffa efter en natt av överdrivet ölinmundigande, som sedan resulterar i en ful fyllemage som interiörlackerar muggen med en nysningslik lättnad. När sedan det misslyckande försök till ett uppskjut, där man själv symboliserar själva raketen endast förankrad med gravitation och viljestyrka, är över och det är dags att medelst papper utvärdera skadan så inser man att detta papper är inget amerikansk fjollpapper utan klassiskt enlagers dubbelkräpp som på min egen studenttid endast fanns att införskaffa på Matex. Så mycket friktion mellan stjärt och pappersprodukt man, med litet fnöske, skulle kunna starta en lägereld på rekordtid. Strävare än en katt-tunga, tuffare än ett Twisted Sister-ryggmärke på en jeansväst. Jag tror att det är dubbelkräpp som man använder för att slipa skridskor med i krumma små cykelverkstäder.

Jag har blivit så förvekat av amerikansk kultur, diet och toalettpapper att jag numera har en öm och känslig stjärt. Segt vikingamaterial har tydligen ingen chans mot vansinnig amerikansk diet och bekvämlighet. Snart kanske jag ger upp, byter mitt namn till Cliff och köper mig en F-150, extended cab med hagelbössehylla i bakrutan!

"Jag har inga illusioner... alla människor är kräk"
- Thorsten Flinck i programmet cobra.

Episode VII: Ignoring the learning curve

2010-07-28T06:09:00.000-07:00

Nu är jag tillbaks från semestern i Zätern! Tystnad på ett år har ju haft
sina anledningar. Livet förvandlades från jävligt dåligt till olidligt. Hade
jag haft en källare så hade man nog placerat den trefotade pallen där med
snaran uppe, trots att det inte är säsong för den redan. (Vad är tumregeln?)
Men istället för att checka ut så tog jag tillslut tag i det med hjälp av
min fantastiska advokat. Ja, visst gick allt åt helvete iallafall – men med
advokat sa är man inte helt ensam på sin planhalva. Det var som att ha
Mickey Goldmill i ringhörnan, fast utan att få pingvinreferenser.

Så livet har vänt jävligt hårt, och det var på tiden kan alla som känner
mig att hålla med om. Att inneha kamratskarans (mig veterligen) första
skilsmässa på sitt CV är något som jag gärna drar på mig. Jag visar vägen
hur man inte ska gå, men bevisligen så är livet något som enbart handlar om
"trial and error" då många har gått i mina misstags fotspår. Jag tänkte
börja spela smartare, och kanske lära mig av mina egna vänners misstag
istället. Men jag kommer ju aldrig sluta chansa, det är ju jag och Han Solo
som satsar på lågoddsare - med skillnaden att unge Herr Solo nådde framgång. Men vem vet, kanske Episode VII börjar med en alkoholiserad nyskiljd Han som sitter på en pall med Chewies Bowcaster i munnen. Jag bara säger att det skulle kunna hända.

Men för att inte bara käfta om allt som gått åt helvete, trots att det
givetvis färgar allt annat, så är livet inte så illa. Ibland ska man nog
vara nöjd över att man fortfarande fungerar. Jag kom hem från Irak i en bit,
det är positivt. Jag har ett hyggligt jobb, som är jävligt spännande trots
att det är placerat rätt i el culo del diablo Yuma. Jag mår bättre och
bättre, och finner mer och mer att ändå vara nöjd över (fast som svensk
förbehåller man sig rätten att vara lite bitter här och var vare sig man har
anledning eller inte).

I Arizona kan man skilja sig på 61 dagar. Har man bara inget att bråka om,
så är det en mycket rimlig tid som innehåller betänketid och allt. I mitt
fall så finns det ju inget att bråka om. Jag har inga barn med kvinnan, jag
äger ingen fastighet med kvinnan heller, vi har två bilar så det är en enkel
uppdelning och allt annat vi äger (som jag betalt till 90%) har jag lämnat
till henne. Fast det är ju klart att det har varit mycket sheriffinblandning, och jag har spelat enligt reglerna, men en ledsen kvinna kan ju spåra ut riktigt hårt – och mycket riktigt det var vad som skedde. Hon är ett klassiskt fall av "borderline-personlighetsstörning" det är helt utan tvivel. Men det har ju Darth Vader med, och det är en dålig ursäkt. En ser jävligt sliten ut under masken, den andra har den mörka sidan av kraften som sin buntsförvant. Båda är jävligt onda.

Så, här sitter jag dag 142 och bara väntar på att det ska ordna till sig och bli färdigt. För att inte bli irriterad så har jag satt målet på julafton! Det blir en klapp som heter duga!

"Be a beachcomber, a Parisian wino, an Italian pimp, or a Danish pervert; but stay away from the Armed Forces."
- Hunter S. Thompson

1 Kor 15:34

2009-11-09T13:33:00.001-07:00

"Medans alla våra generationskamrater ligger och jobbar på sitt andra barn, så sitter vi här på ett motellrum och studentgroggar." - djup insikt av Fredrik.

Hade besök för några helger sedan, och det var nyttigt för min person. Kanske för att se hur långt ifrån den som jag var, som jag nu är. Jag vill ju inte ha förändrat de få bra egenskaper jag hade.. eller ja, tyckte mig själv besitta. Kanske finns det inget bättre bevis på dåligt omdöme för att låta Fredrik besöka mig ute i öknen, men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Det hela började ju inte helt oväntat. Jag mötte upp med Fredrik på flygplatsen och vi garvade väl lite båda två åt varandras person och uppenbarelse. Sånt som sker när man låtit ett halvt decennium passera, antar jag. Inom kort hamnade vi osökt i gamla vanor. Vid ett tillfälle minns jag att jag säger "vi ska dra till Mexiko imorgon, så vi ska nog ta det litet lugnt idag..". Fredrik hörde mig men trodde mig inte, inte heller taktiken att köpa mindre mängd blannevann hade någon som helst inverkan. En hela fulgin och en liter Scheppes senare satt vi in en taxi på väg till det mest populära utestället i Yuma. Stället jag åsyftar ligger lite utanför. Lite utanför allt. Avsides från bebyggelse och civilisation, mellan två motorvägar, ligger denna fantastiska etablissemang där Fredrik och jag var i så pass bra form att jag upprepade "skärp dig nu när vi går in" så att vi inte skulle börja Fredriks Yumaupplevelse med att bli portade dag ett. Det är gott att behöva påpeka det uppenbara, det påvisar god form. På klassiskt maner slutade kvällen på en efterfest, i en pool, hemma hos främlingar. Sånt som inte sker lika ofta längre... tyvärr.

Resten av veckan handlade om kultur och bra diskussioner. Jag gjorde vad jag kunde for att ge Fredrik så mycket upplevelse som Yuma hade att erbjuda. Jag var sämre förberedd än jag trodde, men det blev lite kultur och blev lite Mexiko. Alldeles för lite Mexiko dock- måste åtgärdas. (Vi hann ju inte ens äta getstuvning, men den lär ju inte ta slut.). Fast Fredrik själv fann den genuinaste av upplevelser. Vi bara körde genom staden och Fredrik vrålar "Här är det.." en liten genuin bar, mitt i verkligheten - så genuin att många som bott här hela sitt liv inte ens vet att den finns. Här fann vi goa original i baren, tafflig inredning, ett biljardbord, en toalett som påminde mig om att jag inte haft en stelkrampsspruta på några år och bakom bardisken jobbade en tonårsflicka som var efterlyst av lokalpolisen. Som sagt ett gott hak, men vad ska man förvänta sig av en bar som fungerar som ett andra hem åt alkoholister från 0600 på morgonen, till 0230 på kvällen! Fotot överst är från just vårt besök. Vi ska återkomma hit en dag!

Annars gick vi ut och sköt lite skott. Nästa gång ser jag till att ordna lite assault rifles och amerikanska hagelbrakare. Men denna gång så blev det att träna på att skjuta lite modern pickadoll. Nej, alltså.. inte att det var dåligt men jag tar detta besök som en övning. Fredrik honar ju upplevelsen för sigsjälv och andra, inte minst migsjälv. Lärdomar inför nästa gång är mer mexikansk kulturupplevelse, både dagtid och nattetid. En exkursion som som innebär en natt av genuin ökenupplevelse som inkluderar mycket skottlossning, mat lagad over exklusiv iron wood (specifik vikt: 1.2, för den som förstår vad det innebär). Besöka både de populära platserna och slumhaken, och besöka fängelset när det är öppet. Och nästa gång ska vi hamna på efterfest och bada i främlingars pool. Igen.

Tack som fan Fredrik!

Äntligen!

2009-10-08T14:18:00.001-07:00

Herta Müller

Hennes far var SS och hennes mor överlevde flera år i ett sovjetiskt arbetsläger.

Hon skrev boken “Der fremde Blick oder das Leben ist ein Furz in der Laterne”, fritt översatt ‘Den främmande blicken eller Livet är en fjärt i en lykta’.

Det är allt vi behöver veta.
Äntligen!

Pommes de Liberte'

2009-08-14T10:21:00.000-07:00

Det här är Bob.

Bob brukade ha ett riktigt smarrigt jobb, han var nämligen en kongressman i den amerikanska kongressen. Tyvärr sket sig det jobbet efter att han erkände att ha mottagit mutor i utbyte mot att göra vissa lobbyister politiska tjänster. Detta gjorde att han satt ett och ett halvt år i fängelse (han skulle ha suttit i två och ett halvt, men han blev nykter i fängelset och det kortar tydligen av straffet kraftigt om man är politiker) och kom ut någongång i 2008.

Men det är inte darför jag skriver om honom. Jag har länge varit nyfiken på vem som kom på dumheten att byta namn på "french fries" till "freedom fries", när Frankrike beslöt att nyttja sin yttrandefrihet och inte stödja USAs invasion av Irak under 2003. Först bytte man namn på denna mat i "House of Representatives’” matsal, och snabbt följde amerikanska bespisningar runt om i landet efter som oförstående får utan en tanke på hur omvärlden skulle reagera på denna handling. För reagerade gjorde omvärlden. Ännu mer respekt för landets ledning i fråga försvann.

Jag har länge velat veta vem som kom på denna dumhet. Nu vet jag, det var Bob Ney - och tydligen var det inte hans sämsta politiska drag, även om det ar svårt att toppa.

GODERAFTON KOLCHOSNIKER

2009-08-05T15:35:00.000-07:00

Härmed utnämner jag barnseriernas Idi Amin till “Hans excellens Bamse - livslång beskyddare av de svaga och dumma, egenutnämnd domare och bestraffare av de subjektivt korrupta och elaka, av makten egenhändigt tagen från alla innevånare utan respekt för gränser och kulturer i kapacitet av världens starkaste björn”.

En god vän till mig mailade och kallade Musse Pigg för “en jävla översittarmus” och baserade sagda uttryck på hur han "hjälper" sina vänner genom att tvinga sina egna åsikter på dem. Nästan som en religös sektledare, som är både smartare och bättre bemedlad än sina medmänniskor. Detta får mig att ifrågasätta vad det var för förebilder vi hade när vi växte upp. Ta Rune Andreassons "Bamse - världens starkaste Björn" som enbart har direkt inflytande under hot av fysiskt våld med sin överlägsna styrka efter substansmissbruk. Han proklamerar en lokaldemokratisk samhällstruktur i en uppenbar socialistisk anda, men på grund av den skeva maktfördelningen så förblir han en regional diktator, självutnämnd eller inte.

Men det är för enkelt att sitta och kalla bamse för kommunist. Det har skett förut så många gånger bland annat av Moderata Ungdoms Förbundet och av Joakim Nilsson i studentuppsatsen Bamse - en uppsats om världens starkaste björn och hans politiska värderingar. Jag antar att den röda tråden bland de barnprogram som rådde när jag/vi var barn är den starka politiska influensen. Några exempel som inte behöver någon förklaring är Beppes Gonattstund, Fem myror är fler än fyra elefanter, "Ville, Valle och Viktor", majoriteten av alla tv-sända versioner av julkalendern och allt som Staffan Westerberg någonsin rört vid.

En lustig jämförelse fann jag i Armen där en god vän till mig, några år äldre än jag, växte upp i USA under 80talet med en far som var en vietnamveteran. Denna vän till mig hade ett sådant starkt kommunisthat som givetvis även innefattade ordet socialism i alla dess former. Han hade partiell insikt om att hans hat var ogrundat och löst baserat på tidsenlig amerikansk propaganda, men det var otroligt svårt för honom att se igenom den fasad som var sanning för honom så länge. I ett land som i sin roll som självutnämnd världspolis som slåss under en paroll av demokrati och yttrandefrihet så finns det uppenbara politiska åsikter som man helt enkelt inte får lov att ha. Det är min erfarenhet att det är mer accepterat att ha en extrem åsikt angående nästan vad som helst, så länge man prisar rätt Gud och kallar sigsjälv patriot, än att ha en alltför liberal politisk uppfattning.

Bättre lär det heller inte bli då dagens ungdom växer upp i den rådande stormakten genom att titta på Spongebob Squarepants (som är politisk ironisk, utan att ta egentlig ställning) som snart övergår i alla dessa MTV-program där talanglösa människor, för några miljoner för att göra dumheter som leder garanterade skratt. Dessa program är inget annat än realitetsbuskis. Visst jag uppskattar att se på när folk gör sig illa, men att se på när folk spelar förvånade (ex. hur många gånger kan Bam Margeras mor komma hem och bli "förvånad" av att hennes miljonär-son har förstört något i deras hem, som de vet att tvprogrammet kommer att ersätta?) bara gör mig trött på ett vis som jag annars bara trodde Lasse Brandeby kunde göra mig.

”Om ni som är små och svaga håller ihop och hjälper varandra, så klarar ni mer än de stora och starka, för att ni är många”, säger seriebjörnen Bamse.

Den Lede Fi

2009-07-21T15:15:00.000-07:00

Alla har läst om den här stackars amerikanska soldaten som i början av månaden knallade bort sig och blev tagen av den lede fi. Mitt intresse angående den historien var måttlig, tills jag fick reda på att han var från min enhet i Alaska, som nu är i Afghanistan. Jag tyckte att det var så mycket med denna historien som bara inte kändes rätt. Att en snubbe bara råkar komma bort sig, och media förklarar inte hur han råkade hamna i händerna på lokal befolkning. Tidiga rapporter sa även att denna soldat skall ha varit full, men media verkar ha lämnat den vinkeln nu.

Som en fd soldat själv så hyste jag viss sympati för denna Pfc Bergdahl som tidigt sades ha "knallat av basen med tre Afghaner" och i hans egen historia som finns på video på nätet, så hamnade han bakom när han var ute på patrull. Denna senare historia tror jag inte på alls. Dels för att jag kan min enhets Modus Operandi, samt att detta inte alls överrensstämmer med information som jag har fått från vänner i Afghanistan. Vill inte gå in på information som jag fått därifrån, men Bergdahl verkar inte vara vän av rådande ordning - och hans försvinnande har förmodligen gjort honom lika populär som Täppas Fågelberg på en ungkarlsauktion!

Det är för mig ganska klart att han har inte följt sina order, eller de regler som är självklara (en av dem är att aldrig vara ensam) i situationen han är i. Alltså, jag tycker synd om Bergdahl på samma vis som man tyckte synd om Steve Irwin när han fick sitt bröst penetrerat av svansen från en spjutrocka. Det är tragiskt. Man önskar att det inte skedde - men vadfan skulle han där att göra?! Och i detta fallet verkar det ju fullt mer förståeligt varför man vill dyka bland spjutrockor än att knalla ut i Afghanistans ingenmansland. Ensam. Utan bössa.

Det är klart att man kan börja skylla pa värmen och på psykisk sjukdom. Det är det enda jag kan tänka mig. Men de har ju bara varit dar i 4-5 månader. Med riktig mat och internet. Lyxlirare.

Arizona – High Chapparall på riktigt!

2009-07-06T13:17:00.000-07:00

London Bridge - Inte i London alls, jänkarna köpte bron, numera vid Lake Havasu, Arizona.

Arizona är lite speciellt, kanske inte lika galet som Texas men vi är i samma bollpark som jänkarna kallar det. Det finns inga regler när det kommer till transport. Ingen besiktning av fordon alls. Har ditt fordon blinkers, så kan det ha en nummerplåt och då kan den köra på vanliga vägar. Detta inkluderar dune buggies (som ser ut som om de ar tagna rätt ur Mad Max - the Road Warrior), eller en quad, eller en golfbil. Golfbilar i synnerhet pimpar de upp hårt här och gör dem terränggående, gärna med en fet stereo. Men golfbilar får man även se upp för hela vinterhalvåret då förmögna gamlingar kör överallt utan hänsyn, med begränsad mental kapacitet och visuell förmåga. Det må vara lagligt, men det är inte helt säkert ätt köra en golfbil i trafik när man har diabetes och lider av benskörhet. Men är det vilda västern så är det.

Och i sann vilda västern anda så kan vemsomhelst som är över 18 år gammal, och inte har blivit dömd för ett federalt brott eller ett våldsbrott, kan knalla omkring med ett skjutjärn vid sin sida helt öppet och synligt. Det är lagligt så länge det är synligt, för gömmer man det.. ja då måste man ha en licens. Vi snackar en 8 timmars klass som kostar $80 gör en kvalificerad att nu gömma sitt vapen i en väska, eller på ens person. Man kan inte knalla in på ett etablissemang som serverar alkohol med sitt vapen dock, eller traska in i en federal byggnad som ett postkontor eller i en bank av förklarliga skäl. Att köpa ett vapen är en procedur som tar en halvtimme - ingen väntetid här heller!

Så på vissa sätt har man stora friheter i detta landet. De tar inte bort ens rättigheter att bestämma själv... ja, inom nämnda områden och många fler, men sedan har vi ju områden där det är helt tvärtom. Som censur på tv, radio och nyhetsmedia. Man kan inte säga får fula ord på tv eller radio, och det är uppenbart att media väljer bort att berätta om vissa saker i världen. Och man kan ju inte heller dricka en öl ute på gatan. Nej, DET är tydligen helt vansinne enligt amerikanerna. Att köra runt på en fyrhjuling i vansinnesfart, med en laddad halvautomatiskt AK47 på ryggen är ok - men att dricka en öl som passagerare i en bil, eller att visa south park innan klockan 9 på kvällen är tokigt?! I Sverige kan töser sola och bada utan top i en pool nuförtiden, men i USA kan de inte ens göra det på stranden, inte heller här kan man dricka en öl. Nej, total avsaknad av insyn på privat mark går det bra, men inte så att någon kan se en normal människokropp i verkligheten medan man blir påtvingad det överallt annars. Det är underligt!

Hur man ena sidan kan låta en människa som fyllt 17 ha både körkort, och gå med i Armen (med förälders tillstånd, och samma sak för giftermål) och skickas utomlands och dö för sitt land, men å andra sidan måste samma individ vänta 4 år innan han/hon innehar rätten att dricka alkohol. Är det inte skevt, att man kan gå med i Armen innan man har rösträtt? I Alaska kan man få intyg att köra bil när man är fjorton år, med föräldrars tillåtelse om “synnerliga skäl föreligger” och med det innebär bara att man bor där inga bussar går. Ok, då får man bara köra utan passagerare och i dagsljus, men iallafall. Som svensk verkar det så skevt att ha så skiljda åldersgränser som avgör när man är ansvarsig för sina handlingar eller inte.

Hur som helst, det är mycket som är fel på detta landet. Det enda jag kan göra, som egentligen är min skyldighet att göra, är att utnyttja systemet till min fördel. Jag har minsjäl förtjänat det! Eller ja, om jag intalar mig det tillräckligt länge.. så börjar andra tro på det. Fast andras åsikter om mig är lika meningslösa som ‘Svensk Clowncirkel’ (som för övrigt arbetar för att höja clownyrkets konstnärliga värde).

Creature of habit

2009-07-01T10:43:00.000-07:00

Vi är alla vanedjur. En del av oss saknar inlärningskurva. Jag har nämnt det förut, men det är min lärdom av livet. En del av oss går från dumhet till dumhet. En del av oss upprepar samma dumhet om och om igen. Det kan handla om att gå mellan destruktiva relationer eller annat. Mitt bästa exempel är, utan att hänga ut migsjälv eller vänner till mig, utan tvekan Svartenbrandt. Jag vet att han inte heter det, men Eugene Sandberg blev inte känd under sitt namn heller så jag fortsatter kalla honom Stig Bergling så folk vet vem man pratar om. Gamle Svarten släpptes från Norrtälje-anstalten den 29 oktober 2007, och har sedan dess blivit gripen tre gånger. Senast nu den 9 April misstänkt för bankrån. Det är en sak att upprepa sig om man är bra på det man gör, men har man ett brottsregister som är längre än alla Kiss' greatest hits-album sida vid sida så kanske man ska sluta med det man gör. Man undrar ju, eftersom han har blivit dömd för rån 4 ggr på 20 år, om det finns ett rån som han kommit undan med. Någonsin?!

Fast det är sant att det finns en del människor som misslyckas gång på gång, och när de väl lyckas så ger folk dem en massa goda ord om att "aldrig ha gett upp" och att "trägen vinner". Man kanske ska se det så? Jag vet inte själv. Tänker väl inte så mycket på det. Men tydligen så är handlingens rättfärdigande resultatbaserat . Att bita i en kaktus mer än en gång är dumt, men skulle något fantastiskt kommit utav det så hade handligen blivit förlåten. Och det är förmodligen anledningen varför jag inte återvänt till Sverige än. Komma hem tomhänt med bara dåliga erfarenheter och minnen är inte lätt. Men att komma hem snygg, framgångsrik och landsförvisad – det är en återkomst. Men det lär inte ske på ett tag.. eller någonsin. Fast hem kanske jag kommer iallafall. Man tillhör ju inte bara till en plats, utan människorna som är där. Jag har funnit människor som jag tillhör och de tillhör mitt förflutna, ibland är det en enda individ som gör hela skillnaden. Jag är ensam nu, det känner jag. Såhär ensam har jag inte känt mig på länge. Ibland vet man inte hur stor skillnad en enda person kan göra. Jag vet det nu.

Forward Operation Assessment Team

2009-05-27T16:10:00.000-07:00

I cubiclen brevid mig sitter den ett stycke nervös testare och pratar med en annan. Den andre är en gammal krigsveteran som var med och tog Granada 'back in the day'. Han har även farit till Irak flera gånger med jobbet, dvs samma jobb som jag har nu. Den nervösa testaren har varit länge med i testningsbranschen, men aldrig varit i Irak och aldrig varit i det militära. Så frågorna har frågar roar mig mycket. Jag satt länge och lyssnade, ibland förvånad av svaren. Inte så att jag inte hade mina egna svar, men förvåningen handlar om hur likartat livet som soldat och civilist i en krigszon kan vara - i vissa avseenden givetvis.

Men ju mer jag sitter och lyssnar destu mer sugen blir jag på att fara tillbaks. Fast denna gång utan uniform, utan vapen, utan någonsomhelst intention att vara fascistlakej även om jag i slutändan har samma arbetsgivare som sist. Men allt är annorlunda nu. Den nervösa killen i cubiclen är nervös för att hamna i en eldstrid eller att dö. Jag sa åt honom att han inte ska tänka på det.. för det är så liten risk. Det är farligare att springa genom central park... dagtid.. än det är att sitta och jobba på camp Slayer utanför gröna zonen (tror jag). Visst att det kan, och kommer, flyga lite raketer och granater över hans lilla huvud, men jag tror att det är oddsen att dö är större om man tar förkylningsmedicin som man kan köpa utan recept här i Staterna. Till och med bilkörning är ju långtifrån en säker syssla att pyssla med i USA. Vemsomhelst kan, utan någonsomhelst träning eller sunt förnuft, skaffa sig ett körkort.. som om körkortslöshet skulle hindra någon jänkare från att sätta sig bakom ratten. Det gör ju inte ens ett tolvpack dassig amerikansk öl lixom. Det är mycket farligare än att sitta på en smarrig FOB i fjärran östern, och få hyggligt betalt och uppskatta livet som man hade innan man for dit.

Visst finns det uppenbara risker med att dra till ett krigshärjat område. En risk som många tycker att det är onödigt att utsätta sig för. Men jag är sugen.. och pengarna är som sagt ok. Men jag är ju även sugen på att springa med tjurarna i Pamplona. Man kan skada sig där med, någon kommer att skada sig. Men det är ju också så att man behöver inte vara snabb för att undvika att bli skadad, man behöver bara vara snabbare än den långsammaste. Det är ju en sådan regel man lär sig i vilken zombiefilm som helst. Fast det är dumt. Man har inte i Pamplona att göra, det är en inhuman lokal lek som spanjorerna har fär att turismen skall blomma. Det är dumt. Det är det att dra till Baghdad med. Ingen bra ide, fast det är klart.. när det väl blir min tur så är Irak lite passe, då blir det nog till Afghanistan som jag får fara. Jag har aldrig varit i Afghanens land. Det kan bli intressant.

1 Juni - Landssorg

2009-05-18T09:18:00.000-07:00

Det är med en gräd i ögat som jag ser att Horace Engdahl lämnar in titeln som Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Men det är inte utan att man ägnar en tanke åt hur ständig man nu är om man kan lämna in titeln och funktionen. Givetvis åsyftas det att sekreterare inte väljs vart möte, utan att samma stackare sitter och innehar funktionen som mötesbitch även om det i detta fall är både en hederssam och åtråvärd titel. Det positiva är ju dock att med Horace's funktionsinlämning så innebär detta inte att han lämnar Svenska Akademien. Inte ens om detta vore hans önskan så hade detta skett. Ta Knut Ahnlund som exempel, som har velat lämna Akademien sedan 2005, men likt Europeiska Unionen så är ett utträde ur Akademien/Unionen inte behandlat i stadgarna och därför stört omöjligt. Det sägs (källa: Knut Ahnlund själv genom Svenska Dagbladet) att Knut ville lämna Akademien i protest mot dess val av Elfriede Jelinek som Nobelpristagare i litteratur 2004.

Jelinek är en gammal kommunist som gillar att skildra kvinnoförtryck genom en porträttering av mannen som en elak varelse (biologiskt nedärvd eller av genom kultur formad ondska, har jag inte förstått) för att skildra det sexistiskt orättvisa samhälle som globalt existerar. Hon anser sig vara oöversättbar pga grund av de musikaliska elementen i den berättande prosan.. blir man inte bara trött på att lyssna på henne - en feminazi med hybris. Men det är inte så att jag instämmer med Knut då jag är en 'sucker' för enkel majoritet - men mitt nästa upptäckt är av större chock och en attack på svensk anständighet, när jag ser att stol 14 numera stödjer stjärtändan av fröken Kristina Lugn!!! Jag menar, varför berättade ingen detta för mig?! Hur mycket har skett i Sverige de senaste 3-4 åren som jag inte känner till egentligen? Ska jag behöva be Otto Ruben Svensson att kommentera denna absurda skändning av en instution som skall representera "Snille och Smak", när man tar in en smaklös och långtifrån snillrik mediapajas som Lugn?!

"Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten";
är en lite förkortad, nedprintat och förmodligen retusherad version av kung Gustav III's ord. Men varenda svensktalande individ som hört Kristina Lugn ta ton i Svensk TV och/eller Radio kan ju inte hävda att vältalighet kommer spontant på tal. Denna överdrivet monotona skald med samma karisma som Text-TV, får en glesbygdsnarr som Sarah Palin att framstå som en verbal wunderkind med mer än bara utstrålning och klämkäckhet! Vem är härnäst för att få en stol bland de Aderton, då uppenbarligen tom mediaexponering och talanglös kändisexpertism är att önska? Thomas di Leva verkar ju sitta på rätt egenskaper i nämnt sällskap. Eller kanske Jonas Gardell?! Då vi uppenbarligen har tagit bort all krav på kompetens så kan vi ju lotta ut en stol bland den mobila pöbeln likt sittningplatser på Nobelmottagningen. Det finns många fd barendeltagare som inte har något bättre för sig än att låta andra ta del av deras kvickt utbytbara åsikter. Nej ta in någon som har lite ideer eller en modern inställning utan att bara offra sin ändalyckt för att bli en del av Svensk historia. Då det inte går att ta bort Lugn ur Akademien, så ska jag lobba för att Alexander Bard ska få nästa öppna stol. Han är en poet!!!
(Saw him passing by, He looked up said Hi..)

Filosofisk entropi verkar mer och mer rätt ändå, att allt som existerar går mot sin egen icke-existens om denna var mer i jämvikt med sin omgivning i ett totalt och globalt perspektiv. Tiden må vara en irreversibel vektor med konstant riktning, men Tiden har ingen inlärningskurva - likt min granne Tjabo som bet i en kaktus 2 gånger.

En helt vanlig dag – och så får jag skit för det?!

2009-05-08T07:57:00.000-07:00

Här sitter man. En helt vanlig dag. klockan är 11 och man har vart på jobb i 5 timmar redan. Frukost var en burk monster och havregrynsgröt. Givetvis väntar man med att äta tills man är på jobb. Jag har planerat min vecka och klagat på att mitt säkerhetskonto inte är skapat - för tredje gången skickar jag in alla dokument med digitala signaturer. Sedan har jag läst igenom ett utkast från ett tidigare test, medan jag dricker ännu en burk monster. Det kommer att bli en lång dag. 10 timmars dagar har en tendens att bli 11 eller 12, och snart är det test igen och då blir det 14-15. Det är bra, jag gillar att jobba. Eller, jag gillar att få betalt. Ja, det är ‘att få betalt’-biten som jag gillar bäst.

Det har kommit ut en förfrågan där man kan anmäla sigsjälv till att fara till Irak/Afganistan för jobbet. Man kan ju lätt tro att jag är färdig med den biten, men sanningen är den att jag är sugen. Pengarna är bra, jobbet är bra, det är ju bara platsen som är vad den är.. men det är inte utan att jag jämför med tidigare erfarenheter. Sist var jag där över ett år, utan någon kontroll, i de värsta omständigheterna - skulle jag fara nu hade jag varit en skäggig civilist som bara gör mitt jobb, och det hade ju knappast varit Fallujah lixom. Jag hade varit omgiven av civila och militärer. Det låter inte alls dumt om jag ska vara ärlig. Frågan är hur lång tid man ska vara där. Kan jag få ett uppdrag på 3-4 månader tar jag det på en gång, måste jag vara där längre så vet jag inte.. då beror det på om och när jag kan få semester därifrån. Det finns bättre platser i världen att vara på än i Irak.

Energidrycken som lyckats nästla sig in i Irak på något lusigt blodskontrakt heter “Rip it!”. Helt värdelös! Inte bara att den inte innehåller något spännande som är sämre för en än en light-läsk, den smakar även illa. De två smakerna som fanns där 2007 var Citrus och Original. Där Original smakade illa på ett polskt lösgodisvis, och Citrus smakade liknande med inslag av diskmedel. Dessutom kom de, som så modernt var (innan större blev bättre igen), i små burkar. Inte käcka Red Bull-style burkar, utan samma tjocklek som en vanlig burkläsk, fast hälften så hög. Förmodligen på grund av någon packningsteknisk anledning. (Jag vet inte så mycket om Tåg!)

I eftermiddag ska jag ge mig ut på ett eget reconnaissance-uppdrag. Ut i öknen och undersöka test-siten. Jag vill bara inte få några obehagliga överraskningar. Senaste testet var värsta vilda västern, vi ändrade testplaner on-the-fly och jag godkände alla möjliga dumheter. Detta testet är annorlunda. Jag kommer inte ge en tum eller avvika från min egen plan. Fast denna gången skriver jag planen själv och tvingar alla att godkänna planen innan det rullar igång, och sedan är det så vi genomför testet.

Det är dags att ge mig ut. Jag och min F-150 med statliga nummerplåtar, de hjälper när man passerar Gränspatrullen några mil norrut. De ställer alltid obehagliga frågor, och jag svarar alltid med ett misstänkt “Va?!” – för givetvis är det en mexikanamerikan som frågar med sann CheechnChong-accent. Det ska vara varmt idag. Definitivt över 40 Celsius. Det är nog bäst att ta med den lilla coolern då.. så nästa monsterburk inte blir varm i bilen.

Ragnaröks intågande

2009-04-30T12:12:00.000-07:00

När det kommer till Presidentvalet så finns det mycket att säga. Omvärlden verkar ganska nöjd då Herr O har tagit tag i en hel del grejer och jobbar faktiskt på att lösa de problem som han prioriterar. Internt är det annorlunda, folk i USA har för mycket att oroa sig om. Vem kan bry sig om den globala ekonomin eller miljöproblem när en demokrat är satt till makten. Det är viktigare att skaffa sig det där semiautomatiska assault-vapnet nu medan de fortfarande säljs lagligt i affären. Inom kort kan vapen som använder högkapacitetsmagasin vara förbjudna och då, ja det är ju det slutgiltiga tecknet på Ragnaröks intågande. Alltså, jag kan förstå var de kommer ifrån om man kikar lite på den nationella mediamaskinen under det kalla kriget. Alla behövde vara redo att bekämpa Ivan från sina egna kommuner och sina egna hem. Jag säger inte att vapengalenskapen började då, men nog kan jag se att det kom en ny våg av osäkerhet som gjorde att folket började bygga bunkrar i sina bakgårdar. Då var det atomkrig (det hette väl så 1984?!) som var det globala internationella hotet, och nu är det gangsters och gängkrig som är ett verkligt lokalt hot beroende på vart man befinner sig. Då är det lika bra att köpa sig ett automatgevär som kan skicka mycket bly i hög hastighet mot alla potentiella skurkar eller individer som kan vara eller bli ett hot mot ens förmodade välfärd.

Personligen ser jag inte att var man borde ha ett assaultvapen, men nu säljs de i affären – jag vet inte om man slutar att sälja dem kommer att lösa något. Det finns redan mer vapen än människor i det här landet. Skulle målet vara att avväpna jänkarna så är det ett projekt som kommer att ta hundratals år. Helt orealistiskt. Men kanske man ska se till att göra det olagligt för visa människor att skaffa sig en puffra?! Kanske om man är bipolär, eller om man går på en massa lustiga mediciner, eller ja jag vet inte.. tanken är god, även om det inte går att göra något åt. Skulle man börja förbjuda vapen helt och hållet i landet så hade det ju bara avväpnat den laglydiga delen av landet. Det är inte riktigt den delen som jag oroar mig så mycket för. Jag känner att det går liksom inte att göra något ogjort i denna situationen. Så den enda, om än dåliga, lösningen kanske är att hela landet blir ett kontinentstort High Chapparall. Jag undrar, är det inte redan det?! I mina ögon är det.. samtidigt som de tjänar pengar på att alla 50 staterna har olika lagar angående handeldvapen, så det blir ett heltidsjobb att vara laglydig om man ska transportera ett skjutjärn. Men det är ju klart, att resa mer än 50 mil från sin bostad är ju nästan otänkbart för den allmänna immobila vulgära pöbeln.

Jag hörde senast idag på radion att det amerikanska folket har börjat att hamstra ammunition, bara ifall ifall Herr O skulle få för sig att förbjuda det eller lägga mer skatt på nämnda varor. Jag vet inte vad man ska tro. Masshysteri är ordet och jag vet inte om ni hör om detta hemma i Sverige?! Nyheterna i Svensk media kanske fokuserar lite mer på riktiga nyheter än att tala om vad som köps i USA, men jag kan bekräfta att så är fallet. Frågan är ju då, att ska jag bara se på och låta der roa/oroa mig eller ska jag stanna på WalMart på vägen hem och köpa upp några tusen skott ifall ifall lixom?! När det kommer till sådana här saker så är jag gärna en del av problemet. För då kanske någon jänkare, på gränsen till panik, inser att han inte kommer att kunna ladda om en tvåtusende gång med sin back-up semi-automatiska elefantavrättar-puffra. Det vore ju för jävligt om han inte kan fäkta bort den nationellt täckande kaosräden som kommer att gå likt domedagsgräshoppor från kust till kust och jämna allt och alla med marken. Det slog mig att Amerikas version av Ragnarök är väldigt lik filmen "Dawn of the Dead", där bara brist på ammunition och twinkies är vad som skrämmer gemene man mest. Det skrämmer mycket mer än att någon skaninav-ättling som är rent sönderbränd i randig stickat tröja, käck hatt och knivhandske som attackerar en när man sover. Nej, inget som Wes Craven kan hitta på kan vara värre än att få en så kallad “liberal” maktelit som inte tycker att det mest primära av rättigheter är att personligen äga en vapenarsenal som kan beväpna en medelstor paramilitär milis.

Coachella - ett festivalpurgatorium

2009-04-27T08:31:00.001-07:00

För de som inte vet så är Coachella en musikfestival likt Roskilde men där slutar alla liknelser. Jag hade fått höra att det skulle vara en så stor och galen festival. Jag kritiserar mina källor. Det var en liten festival. Två stora scener (relativt, inte alls stora) och tre tältscener och väldigt oprovocerande musikgenres fick gå loss på dessa scenerna. Jag gick för att tillbringa helgen i Kalifornien och tid med människor jag gillar. Det fick jag, men hela helgen gick ju åt helvete iallafall. Min ena polare ballade ur hårt. Hårt!!! Tänk Christoffer Barnekow vaknar upp mitt i ett meskalinrus i en ätbar värld, och bara kan kommunicera genom en strumpa som har knappar som ögon.

Jag fick se Mike Patton i mitt favoritsällskap, och det behövdes för Mike har fått cepe-hybris och tror at than är DJ för en stor beat-box snubbe. Det var en timme av experimentell dumhet, likt juldagen med en 6 aring med splitter nytt toys-r-us trumset – fast med mycket dyrare leksaker. Det var lika intressant som att se Thåstrøm göra kroppkakor på “Godmorgon med TV4”. Alltså, det var ju intressant (Patton, inte Thåstrøm).. men tragiskt, och det enda som var bra var konversationen och vårt häcklande på svenska av all dumhet vi såg.

Förutom allt som var dåligt, så var det visa saker som var ännu sämre. På Roskilde blir man lur-full och går och njuter av den smutsiga dekadensen i livets vara och inte vara, men i USA så bor man gärna 6 mil bort, på hotell, och kör bil till och från festivalen. Det tar ju bara en halvtimme att köra, och pga spjutspetskompetensen som jag förut bara har sett i Linkeboda, utföras av armbandsbärandes, säkerhetstänkandes och rolighetskväsandes jugentvakter, så tog de 1-2 timmar att parkera. Var gång. Dvs 2 timmar in, och två timmar ut. Skitroligt! Fyra timmars tomgångskörning per dag, PLUS att man måste ha en “designated driver” vilket är amerikanska för “den som inte har blitt full med flit - kör”.

Så en helg av avslappnat drinkdrickande och musiklyssnande blev en halvnykter utflykt bland amerikansk tokighet, men det blev en realitetscheck i hur lite man känner sina egna polare, och i vilket sällskap man kan må jävligt bra även om allt annat är skit! Det är vissa människor som man skulle vilja ha med sig när allt går åt helvete, som man ändå bara känner sig bekväm med. Sådana vars hand man vill hålla när Ragnarök kommer. Jag tror jag har funnit en sådan! Det är lustigt för jänkarna är ju skittokiga, men de tror att de är tokiga när de går på festival för att de har på sig en peruk, slängkappa och blöja (även om peruken och slängkappan byts ut mot vit krage och khakis innan Måndag morgon) – men det är mycket tokigare att de har en hagelbrakare i bakrutan på sin Ford F150 och att de kör hem från sitt festande lika fulla som gamle Svarten när han 1992 försökte cykla ifrån polisen efter ett taskigt rånförsök på Handelsbanken.

Och det anses vara normalt, eller ja.. icke uteslutande en viss relativ faktor. Det slutar med att festival är festival, även on skandinaver gör det bättre än amerikaner. Dyr erfarenhet!

I’ll PT you ‘til you DIE!

2009-04-20T12:00:00.000-07:00

Ni har ju säkert inte mina problem, men någon sa någongång att det är tyngre att tappa kilon när man blir äldre. Nu ligger jag ju inne med en amerikansk prematur-döds-diet och kan enbart instämma med denna motivationsdödare som myntade sagda uttryck. Jag tränar mer än måttligt tycker jag och det tar evigheter att se några som helst resultat. Kanske skulle man gå och bli vegetarian igen? Denna gången för att se om jag pallar med det?! Fast helt vegg kan jag inte bli, jag måste ge migsjälv lite get om jag far söder om gränsen. Jaja, det tåls att fundera på. Men åter till träningen. Jobbar man tio timmar om dagen och tränar efteråt så är det en heldag. Jag antar att jag ska känna mig lyckligt lottad som inte har fler åtaganden i mitt liv trots allt.

Bespara mig kommentarer om hur man ska komma i form. Jag vet att det handlar om att springa.. springer man mycket så har man inga problem. Trots att medlemmarna i Rolling Stones aldrig sprang, de hade mystiska medel som man stoppade upp i näsan och så brände det bort allt kroppsfett. Om det ändå varit så enkelt. Jag antar att jag ska springa idag. Igen. Hade det ändå varit lite underhållande att springa. Springer man på gymmet kan man kolla på tv under tiden. Hur mycket jag än uppskattar tv så väger tristessen på löpbandet tyngre än vilket tv-program som helst. (Inte om ‘Sweden-The Movie’ med Gert Fylking hade vart på. Då hade jag kunnat springa hur långt som helst.)

I Armen sprang vi mycket. Var dag. Oavsett väder och temperatur. Det hade sina fördelar. Dels så fanns det avsatt tid som man inte kunde göra någonting annat på, och ens motivation var något rövhål med högre rank och en GED som skrek en i örat om onda saker som skulle ske med en om man slutade springa, eller sprang för långsamt. Min polare fick nog en gång och stannade, tog av sig det gula reflektorbältet man tvingas att ha runt midjan, lade det som en snara runt halsen och började att strypa sigsjälv med det framför sin baneman. Då slapp han springa. Jag är förvånad att de inte ens väntade tills han tuppade av. De sa åt honom att springa tillbaks till barackerna. Han gick.

Som civilist har man inte lyxen att tvingas att springa under hot om onda reprisalier om man låter bli.
Vad ska jag säga?! Jag hoppas att ni har samma problem som jag har!

Swedophilism

2009-04-11T11:43:00.001-07:00

Hemlängtansmedicin!

När man bott en tid utanför Sverige så söker huvudet efter svenskheter lite passivt hela tiden. Kanske hör man en sång som inte alls är svensk, men så påminner den om en gammal schlagerdänga som man trodde sig ha förträngt och utan att man vet ordet av, eller har någon som helst kontroll över det, så spelar hela Orup’s repetoir ofrivilligt i huvudet på en. Man börjar även längta efter sånt som man egentligen inte är så förtjust i, men inte kan skaffa här. Vi snackar Kalles Kaviar, Filmjölk, Smålänska Isterband, Sill, Leverpastej, och givetvis allt sorts bröd som är sådant till konsistensen att man inte kan knö in en hel limpa i en snusdosa.

Det är mycket man saknar men det räcker nästan att komma hem, slå på tvn och se lokalkändisar mediaförnedra sig och ägna sig åt panikförsök pocka uppmärksamhet genom någon sorts planerad ‘kupp’ på allsång på skansen så är ens aptit för svenskheter mättad. Vad som helst med Babsan klarifierar ens emigrationsbeslut. Och hurinihelvete kunde eurovisionsfestivalen växa sig enormt stor sedan jag lämnade landet? Vems fel är det egentligen? Så det finns saker jag inte saknar. Sverige har en egen version av lokalkändis-mediaprostitution som jag inte tror går att återfinna någon annanstans. Vi måste ha flest rikskändisar per kapita som inte har presterat någonting alls under sin livstid förutom givetvis haft sex på kanal 5 eller lekt vuxenlekar på en tillsynes öde ö någonstans i världen. Jag ger Järnrörs-Daniel lite kudos, då han gick loss på en annan Baren-deltagare med ett järnrör. Det är inte smart, men det är ju lätt mer än hundra andra meningslösa dokusåpa-“kändisar” har gjort förutom att vara klassiska exempel på dålig uppfostran eller tidigt drogmissbruk. Varför svensk media envisas med att ge dessa ofrivilliga förebilder för svenska barn mediatid är helt obegripligt för mig.

Men sedan har vi saker här med som inte är bra. Förutom en prematurdöds-diet, kapitalism och krum kristen konservatism så har vi en miljon andra saker värda att avsky. En av de värsta är den obegripliga förkärleken till det imperialistiska måttsystemet som suger så sjukt mycket.

Exempel.
Kaliber är en fantastisk sak. Nämligen att man tar ett imperialistiskt mått såsom en duodecimal-inch (där en inch är 1/12 foot), sätter detta som grundmått och sedan ifrångår man duodecimalsystemet och blir lite kvasivetenskaplig och börjar att decimal-indela resterande längdmått. Detta har gett upphov till kalibermåttet. Det innebär att en .40 kalibers kula är 10.16 millimeter i diameter. Ett mått som är skevare än ett segel och lika användbart som en dragkrok på en ubåt. Fast enligt den amerikanska massan så ska inte USA anpassa sig efter världen, trots att det imperialistiska måttsystemet är lika Brittiskt som adelsincest och sportshuliganism.

Rock, hard place, pest, kolera!

Ett med naturen - Suburban style

2009-04-06T08:00:00.001-07:00

Jag köpte mig en begagnad bil när jag flyttade till öknen. Jag behövde en bil och min andra bil var, så sakteliga, på väg ner från Alaska och undertiden så köpte jag mig en begagnad bil. Jag fegade lite så jag köpte med en “extended warranty” för jag tänkte att med min tur så kommer den ju gå i en miljon bitar innan jag hunnit få någon glädje ur den alls. Riktigt så illa var det inte, men småsaker kom upp och jag hade dem fixade. Innan jag ska komma och hämta bilskrället så ringer verkstan mig och informerar mig att det blir $450 inklusive allt. Jag ställer mig lite frågande men vet bättre än att börja ställa frågor per telefon.

Så när jag kommer dit och börjat ifrågasätta min garanti. Varför jag betalar för något som uppenbarligen inte gör ett skit för mig?! Mekanikern är otrevlig och börjar mopsa sig. Han är direkt otrevlig och börjar att smälla i dörrar och skit. Jag tar det jävligt piano vid detta tillfället, men låter mig roas av hans uppvisning. Kort därefter får han ett class A psykbryt. Han ringer upp finanssnubben (som sitter 2 dörrar bort) och detta är ungefär vad han säger: "I'm fucking eating it. I won’t eat his fucking deductible, but the rest is on me. I'll take the heat tomorrow!" Sedan slänger han på luren och börjar att pekfingerskriva på sitt lilla tangentbord. När han började att bete sig som en silverrygg inne i verkstan hade jag redan bestämt mig för att inte betala mer än vad jag tyckte att jag skulle betala. Jag var road av hans maktuppvisning, och kunde inbilla mig Arne Weises lugnande röst i mitt huvud medan han lär mig om primaters grundhierarkier.

Jag betalar de $50 som han nämnde och beger mig glatt ut till finanssnubben. Jag talar om för honom hur smarrigt det skulle ha varit med en estimering av det belopp som jag i slutändan skulle vara skyldig att betala, och att ca 10% av totalbeloppet av bilens värde inte alls var vad jag tänkt mig betala för några smågrejer. Men efter att jag sedan ha snackat med min finanskille på bilfirman så fick jag osökt svaret vad det är för en snubbe som jobbar här. Han är tydligen bannad från alla Arizonas kasinon av osagd anledning, men att han går förbi detta genom att spela utomsocknes. Bra tänkt där, Mr Usedcarsalesman.

Detta var det enda som kunde rädda en total skitdag! Men glädjen var kortfirad. På vägen hem svullade jag en burgare. Det var inte get. Min kropp betalade priset för min svaghet.

Mexiko

2009-04-01T13:27:00.000-07:00

Lördagen hade börjat lite krångligt minst sagt. Jag hade fallit offer för andra människors labililtet men det fanns inget utrymme for detta när jag Ross och AJ flög fram över sanden i en Toyota Tundra. Jag anser det vara ett mysterie och ett mirakel att vi nådde så långt ut på stranden utan incident. OK, att vi körde ut där när tidvattnet stod som högst, vilket innbar att vansinnestrafiken samlades pa en liten strip av lös sand. Mexiko är ett land som inte tror på regler. Underligt för de har regler. Inga skjutvapen kan man ha, vilket kanske gör saker och ting lite säkrare men den Mexikanska militären är alltid i närheten. Känns jättesäkert!

Så mitt ute i ingenstans, längs med den kalifornska golfen kom vi till vad som såg ut som en moderna version av ett ‘Oregon Trail Wagon Camp'. (Du vet när vagnarna gör en halvtaskig cirkel for att skydda sig mot rödskinnen) Fast nu med tält, campers och husvagnar. Majoriteten är mexican-amerikans, vilket gör att de kan laga skitbra mat av vad de kan få tag på lokalt. Själv hade jag ingen mat, inget tält. Vad jag hade var en sovsäck, solglasögon och en liter av den finaste kubanska rommen jag kunde förhandla mig till med mina kapitalistslotti. Livet var enkelt, jag försökte att inte oroa mig för något.

Jag måste säga att Mexiko är i sämre skick än vad jag förväntade mig. Jag trodde att vad jag skulle se var tredje-världen-ish, men det var inget -ish med det alls. Det är i riktigt kasst skick. Jag förstår att de vill skutta över staketet in i Amerika där de kan få bistånd och bidrag utan bevis på medborgarskap. Och nog vet de hur man tar betalt, allt från att få lite luft i däcken till att knalla in på en toalett kostar Rugerand. Det skämtas mycket om hur mexikaner plockar frukt, tar hand om trädgårdar eller städar i sin nya tillflykt USA, men jag ser det som en relativ ekonomisk fråga. Vårt västerlänska leverne ger oss en massa sjukdomar, skör benstomme och dålig karma. Dessa människor lever helt enkelt enklare. Inte för att de har ett val, det bara är så.

Vi åt inte som kungar, vi levde enkelt i våra egna ögon enligt den fördelningspolitik som fungerar efter vårt inlärda beteende. Det är skönt att leva enkelt, men det är klart att var gång man måste nyttja en mexikansk toalett ger ens västerländska leverne en dåligt samvete och man känner sig lätt skändad, och önskar sig en stelkrampspruta omgående. Utedasset på morfars stuga på söderåsen är ju en våt dröm i jämförelse den banos som jag tvingade migsjälv att nyttja efter 6 räktacos och ett par XX. (Man tycker att det är underligt att den lokala dieten inte har skyndat på utveckligen av sanitära anläggningar. Jag antar att de har eliminerat all bakteriefobi, eller så handhar evolutionsteorin den biten.)

Vi stannade bara ett dygn. Men det var ett bra dygn. På hemvägen stannade vi i San Luis och käkade stuvad get, något som vi på jobbet numera refererar till som ‘goat soda’. Get är bra. I mexiko drar de inte i boskapen en massa antibiotika, hormoner, steorider och annat gott som saboterar inuti människokroppen. Det finns massor av anledningar att bli vegetarian i USA. Eller så passar man på när man kan få obehandlat kött i Mexiko. Jag tror inte att se slösar pesos på att behandla sina kreatur med en massa artificiell skit. Jag ser frame mot nästa mål som består av lika delar get och för min kropp obekant bakterieflora. Man måste utmana kroppen ibland.

Lätt överdrivet

2009-03-25T08:29:00.000-07:00

Jänkarna har en viss sorts humor. Den är ganska underhållande, men det är också väldigt juvenil. Amerikaner i alla åldrar gillar saker som är för stora. Allt från skitstora hattar, till for mycket kakdeg i sin glass och givetvis.. sa gillar de allt som innehåller orden “världens största”. Som i detta fall, världens största wall of fire. (Som skulle simulera ett gott napalmsläpp från tidsenliga flygplan.)

De-amerikanisering

2009-03-23T12:56:00.000-07:00

I mitt arbete så ingår det, som det säkert kommer sig i en del av era jobb med, att jag måste skriva mig en rapport. Ett dokument som återger vad som skedde och de slutsatser som jag dragit av detta. Jag var bra nervös för detta, inte för att jag inte kan skriva rapport men vill ju att det ska se snyggt och professinellt och jag tycker att det är skittrist. Men plötsligt öppnar sig världen när jag inser att jag har tekniska skribenter och editerare till mitt förfogande. Rapportskrivande är inte så jävla illa när man har folk som skriver allt lull-lull, dvs allt som inte är rådata eller mina personliga åsikter.

I helgen var jag på en Gun Show som sig bör när man är Amerikan. Jodå, intresset fanns där och jag fick reda på en massa bra grejer som inte finns att läsa om i nyheterna. Det är svårt att på tag på ett skjutjärn i USA just nu. Nja, givetvis är det mycket överdrivet men utbudet är lågt, väldigt lågt relativt efterfrågan och de kallar det Obamaeffekten. Jänkarna var rädda att få en demokrat som president för nu tror alla att han ska ta deras pickadoller och knallpåkar ifrån dem, så "alla" har börjat hamstra vapen och ammunition. Detta går ju rakt emot det rådande ekonomiska läget, men är det något som man inte kan leva utan så är det den amerikanska drömmen. Och är det något som ingår i den amerikanska drömmen så är det att äga sitt eget hus, äga en stor jädra bil/truck och att ha mer skjutvapen i sin boendedomän än vad hela hemvärnet sitter på. Dessa saker går inte att tumma på, även om man bor i den sunkigaste trailern i hela parken. Trots att jag inte alls är för en allmän publik beväpning, så måste jag inse att detta är inte läget att vara Svensk och vara ett gott föredöme genom att inte äga ett vapen jag med. De kriminella elementen i Amerika svarar så dåligt på civil olydnad, så även om jag vill vara go och inte tänka allt ont om människor.. så måste jag lära människor att inte oinbjudet komma in i mitt hus. Och där inlärningkurva saknas, så tror jag att min inställing är klor för genpoolen.

Det låter som om jag håller på att amerikaniseras, och visst kan det vara så, men jag tror det inte. Jag ser det som en Heartbreak Ridge-lektion där jag måste anpassa mig till omständigheterna. Jag lär mig av andra, och vill inte upprepa misstag som har skett. Annars går livet bra långsamt med. Jag sa det tidigare; babysteg. Det är lite långsamt för en grabb ibland, men man kanske ska vara glad att riktningen är rätt. Ibland känner man sig bara som Eddie på "Piece of Mind"-omslaget, och jag kan inte vara den enda som kan relatera till det.

As-Salaam Alaykum

2009-03-10T16:01:00.001-07:00

Långsamt går mitt liv mot ett bättre ett. Stegen är babysteg, men denna gång är jag väldigt säker på att de går mot rätt håll. Helt säkert, men alldeles för långsamt. Saker som jag borde tagit tag i lång tid sedan, sedan innan jag for till Irak – men nuförtiden tror jag på efterklokhet. Det är tillåtet att göra misstag, bara inte tillåtet att inte göra samma misstag två gånger.

Dessa livsfilosofiska regler till trots så går jag och funderar på att gå med i Arme Reserven. Ja, det kan låta lika dumt som förra gången, men jag har lät mig något och finjusterar mina handlingar. Denna gången är det för att jag fortfarande är med i ‘the Inactive Ready Reserve’. Det är alla som har lagt mindre an 8 år i det militära. Detta innebär i det stora hela att de kan ringa in mig närsomhelst, sätta mig som infanteri eller göra mig till vadhelst krigsmaskinen behöver. Men går jag med i den Aktiva Reserven så kan jag sätta migsjälv som något som inte innebär de risker som jag tog mindre än två år sedan, när jag satt i Fallujahs glesbygd och blev skjuten på dagligen, och vargång jag färdades i ett fordon så fanns det en överhängade risk att mitt liv skulle avslutas i ett BANG.

Jobbet som jag har fått tag i nu är ett bra jobb, och många som pratat av mig tror jag har fått det intrycket att jag tycker det. Hursomhelst så är det även så att folk tror att man inte betalar skatt i USA, detta är inkorrekt. Man betalar, ja jävlar vad det kan bli att man betalar skatt.. och inte bara skatt, sedan tillkommer ju sjukförsäkring och annat trams som gör en fattig pa en gång. (Just nu betalar jag säkert 4 papp i sjukförsäkring per månad, ja jag ska ordna detta.. men sånt ska man komma ihåg innan man tror att man är högavlönad.) Går jag med i Reserven, som jag nämnt, sjunker denna kostnad till en mer bekväm 0 kr per månad. Tro inte att det är gratis, men iallafall.

Sedan måste jag ju ta tag i att lära mig spanska med. Mexarna i är nådlösa även i gränsstäderna. Inte att jag ska lära mig perfekt spanska, men att kunna beställa, pruta och förolämpa på språket så tycker jag att det är bra. Bättre än min arabiska. Alaykum As-Salaam!

28 dagar

2009-03-03T11:58:00.000-07:00

Mitt första test. Dundersucce är kanske att ta i. Skitmycket skedde som ingen har sett innan, tydligen var det mycket snack om mitt test när jag satt i öknen och andra satt i kontorets trygga vrå. Inte bara var det 30 grader Celsius sådär i slutet på februari, utan problemen som jag fick uppleva var av den typen att när jag ringde min ‘lead' så svarade han ofta "Eh, figure it out..". Tryggt. Men samtidigt så fick jag allt lite props för att funambulera (figurativt, inte litterärt) och att vara kall när problemen hopade sig. Så över lag var det ok, och min insats var lite defensiv men helt ok om jag får säga det själv. Och eftersom det är min blogg så har ingen annan någonting att säga i min monolog.

Så, first one down. Jag lärde mig mycket. Nästa kommer att gå lika bra, och då vet jag vad jag sysslar med också. Hade givetvis hart kul att ha en ‘lead’ som verkligen hjälpte en, men tough love är motivationens moder.. eller nått sånt.. eller..? Samt att nästa test kanske inte kräver att jag hittar på egna regler och gör saker som andra, som jobbar här i flera år, inte ens har hört talas om.

Min enhet från Alaska är i startgroparna för att dra till Afghanistan. En del har redan farit dit, några av mina vänner är redan där. Känns underligt att sitta här, när de är där. Inte så underligt att jag vill byta plats med dem, men iallafall.. känns som att man borde se efter sina bröder lite. Men de far inte för att de vill, de far för att de måste. Oddsen säger ju att inte alla kommer att komma tillbaks heller, så man kan inte bara hålla kontakt med en lirare. För stryker han med, så har man ingen som kan ge en någon info.

När jag ser deployment datumet så kan jag räkna ut att jag missade stop-loss datumet med 28 dagar. 28 dagar. Hade mitt kontrakt sträckt sig en månad längre så hade jag farit till Afghanistan med dem. Då hade mitt kontrakt tvångsförlängts med 19-22 månader. Två av mina polare har kontrakt som gar ut i höst, då kommer de att bli förlängda den tiden de är i Agfanistan plus 3-4 månader efter att de kommit hem, och jag vet att de kommer få massor av skit om de inte förlänger sina kontrakt 'in country'. Men det gör de inte.

Så idag är jag nöjd över att jag inte behöver göra ännu en tour till ett land som blir allt våldsammare. "vem om min ena polare ‘sa upp sig som paratrooper', så de gav honom en massa skit och skickade honom till Afganistan som en 'mail clerk'. Trist jobb, men säkert. Samt att de har dagar då de inte jobbar. Sådan lyx vi inte hade i Irak.

Ingen väntetid.. alls.

2009-02-12T16:59:00.000-07:00

Sådär står jag, mitt ute i öknen och skuggar den här snubben som en del av min OJT. Då kommer telefonsamtalet som jag inte är beredd på. Jag ska få mitt eget test, trots att min ‘on the job training’ precis har börjat. Tydligen har en ingenjör slutat och de behöver en ersättare. Testet börjar nästan omedelbart med minimum tid för preparation och/eller träning. Bend or break scenario. Put up or shut up. Givetvis tar jag det. Stödhjulen får vänta. Tydligen sker det ganska ofta, när jag inser att de som är ‘gamla i gemet’ här har varit här kanske två år. Så det är inget att gnälla om.

Nog önskade jag att jag hade lite mer erfarenhet än den nästintill ingen alls som jag sitter på, på just detta området. Nog önskar jag att jag hade lite normal mängd tid att förbereda mig på. Och visst är det önskvärt att jag hade hört/sett/läst om detta systemet som skall testas innan idag. Dagen före en tre-fyra dagars helg som minimerar nämnda förberedelsetid. Tack som fan.

Men givetvis ska jag ta det, och göra ett jävligt bra jobb med. Det blir mycket övertid och mycket hemläxa. Men nog ska det gå. Om en dryg månad vet vi hur.

Ny upptäckt

2009-02-09T12:31:00.000-07:00

Ännu en dag på jobbet och ännu en upptäckt gjord. Jag skulle vilja säga att närmre hälften av folket här på något vis fd militär. Detta innebär ju inte att de vet vad krig handlar om eller något. Jag säger inte att de inte är på något vis mindre värda för att de inte varit i kriget, men det är lustigt för mig att höra någon relatera sigsjälv till en term som det amerikanska ordet 'veteran'. När jag vet att det som de gjorde som militär tjänstgöring innefattade att jobba på ett kontor och aldrig behövde lämna landet. Som en annan ny snubbe här på jobbet, var en signalkapten i flygvapnet. Han har vart i Irak. Massor av gånger. Några av gångerna stannade han till och med över natten. Jag tycker att det är stor underhållning.

Jag får en massa oförtjänt props när de inser att jag inte bara var i Irak och byggde datanätverk, eller såg till att landningsbanor blev sopade.. utan att jag slet ut kängorna i Iraks förorter och blev sprängd i luften. Det som verkade vara mitt livs dummaste val, är fortfarande ett bra dumt ett, men det är ju kul att det fört med sig lite nyttigt med. Jag vet att jag sagt det förut, men det är stort för mig. Lika stort som att släpa in ny panna i Moms hus! Eller lika stort som att läsa Bulkens exjobbsrapport (enligt uppgift, jag vet ju inte).

Livet här är inte lika gott som hemma, men det har sina fördelar. I helgen var det varmt som en svensk sommardag så jag satt och läste i bara shorts i min ökeninspirerade bakgård. Ja, med ökeninspirerad menar jag egentligen att det bara ar krossad sten på sandbotten, och något som jag tror är en palm som växer fast den bara är en 15 cm hög änsålänge. Jag tror jag ska börja referera til denna lille kille som "min trädgård”. Här är det kortärmat som gäller, och kortbenat när man inte är på jobbet (amerikanska anständighetsregler), i Alaska hade jag fått 'contact frost bite' så snart jag försökt att tanka bilen utan att använda 'arctic mittens'. Dagens sanning. Här är det lite kylslaget på morgonen kanske 6 grader, men blir 25 framåt eftermiddagen. Det är ju ändå vinter.

Men tillbaks till jobbet. Jag har ju inte sagt så mycket om det egentligen. Ja, mer kommer i framtiden men just nu jobbar jag 10 timmars dagar 4 dagar i veckan. Det är en fantastiskt fiffig grej, inte lika fiffig som normalsvensk flextid då men bor man i den modernaste medeltid som denna planeten har att erbjuda så får man vara nöjd med det lilla. Men detta är ju bara de veckor som man inte har test, dvs en planeringsfas - när vi testar blir det mycket jobb. Mycket. När jag löneförhandlade så ville min orubblige chef använda ett argument till att inte ge mig mer betalt, och det var att jag ändå skulle jobba så mycket övertid att jag ändå skulle få ut mer pengar än det vi förhandlade om. Lärdom: Förhandla inte med en vietnamveteran! Han antar att jag under 2009 ska jobba 600-700 timmars övertid. Put that in your straw and suck it, bröder. Det är mycket övertid. Vad tror han att jag är?? Android?? Amerikan?? Jaja, jag ska nog jobba tillräckligt så att min kommande semester inte blir en CTM! (ref. Accenture-vokabulär) Ska snart lägga upp lite bilder på saker man kan se på min arbetsplats som man kanske inte ser var dag på Sony-Ericsson.

Immigrantjävel

2009-02-03T06:43:00.000-07:00

Ibland så blir jag chockad när jag inser att jag är en immigrant. Att jag har flyttat från Sverige och all den trygghet man har där. Sedan så fattar jag att jag har gjort något som få har gjort, och att jag skulle börjat blogga mycket tidigare än jag gjorde. För det var ju den intressanta biten. En Svensk i Irak, även om jag inte var ensam. Jag menar jag for ju dit med en god exLundastudent, och när jag var i Irak så träffade jag ju en stockholmstok. har jag skrivit om det?! Hmm, det får jag nog kolla upp. För det är en schysst historia. Men numera så är jag ju som vemsomhelst. Jag är ju som Pelle Svensson-utbytesstudent, med den skillnaden att jag numera är amerikan, hur bisarrt det än må låta i era öron så låter det mycket mystiskt i mina egna med. Det ska ni veta.

Men här på det nya jobbet så kom jag in i gemenskapen ganska fort, och sedan såg jag att det fanns en inre gemenskap som var svårare att komma in i, och det var att bli dömd av alla gamla exmilitärer. Fast även den mest hårdkokte Lädernacke måste ge mig lite props för att jag gjorde en vända som grunt i kriget. Få har gjort det, i synnerhet när mer än 90 % av alla som far dit har ganska normala jobb fast i uniform och bössa på ryggen. Men det gör ju självaste jobbet som mekaniker eller militärpolis eller kock inte särskilt exotiskt alls. Men något man inte ser förrän man är där är att det finns en stor klump av människor som inte gör det jobbet som de är menade att göra. Ett exempel är kockar. Vi hade 3 kockar uppe i Omar. Det var bra människor, bra soldater som tog hand om oss grabbar som gjorde uppdragen. Kom vi hem 3 timmar sent, så var en kocksluring vaken och gav oss rester av den mat som skulle vart slängd för länge sedan. Fast de flesta kockar det enda de gör är att vakta mässen. Kolla så att man har sitt ID med sig när man äter, för annars blir det ingen mat. Dumheter. Ibland tvingas de att upprätthålla ännu dummare regler som att om man inte har sina EyePro (typ skyddsglasögon) så får man ingen mat heller.

Ett annat exempel är parachute riggers. Vi hade en hel pluton av dem och de packar ju inga skärmar i Irak, så de blev Base Defense. Ja, detta är inte rätt grabbar att sätta bakom en kulspruta i ett torn, men å andra sidan. Vem ska attackera en stor FOB lixom? Händer ju bara inte, och där det händer. Ja, där gör några goa riggers ingen skillnad. Sedan har vi grabbar med småjobb, som min polare från England som var en NBC-specialist. Vad ska han göra i ett krig som Irak, just det han hade ett gott 12 timmars skift att sitta i Admin-delen av en Tactical Operation Center - nattetid. Det goa var att han var inte ens ensam, så de satt och kollade film och åt och gick och tränade i gymmet nattetid, och sedan sussade hela dagarna. Tungt jobb. Och denna goa liraren fick ju samma lönecheck som jag. Inte hans fel, så jag kan ju inte bli förbannad på honom.

I morse fick jag stanna för något som såg ut som en hel brigad av soldater (förmodligen hela YPGs soldatstyrka) som gav sig ut pa en löptur klockan 0630 på morgonen. Jag satt i min bil och myste och var så nöjd över att det inte var jag. Nej, jag går till gymmet på eftermiddagen istället. At my convenience, tack så mycket!

Email

2009-01-29T08:54:00.000-07:00

And I hope you continue to refer to yourself as the "Swedish Infantryman from Alaska"- it has a nice ring to it.

- SSG Mount

Civil olydnad

2009-01-28T07:43:00.000-07:00

Ok, nu är jag civil. Det är en mycket underlig förändring. För jag har ju fortfarande de saker som jag har blivit indoktrinerad inuti. Jag var på en demonstration for media för någon vecka sedan, och en Överstelöjtnant kom upp till mig och det var assvårt att bete sig som en civil snubbe istället för att ta den enkla vägen att bara ställa sig i givakt och svara på direkt tilltal. Detta är ju ett beteende som man absolut inte trodde skulle vara kvar när man tagit av sig kängorna. Jaja, det är ju knappast något stort problem.

Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!

Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.

Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.

När du har tid, broder

2009-01-27T02:47:00.000-07:00

Mer än ett år har gått sedan vi kom tillbaks från Irak. Slutklämmen på min aktiva "Armékarriär" var knappast en tystlåten och lugn en. Jag drabbades som så många andra av "short termers disease". Detta innebär mer eller mindre att ens unit behandlar en som skit sista tiden utav två huvudanledningar. De behandlar en som skit för att man i deras ögon vill att man ska känna skam att man lämnar/överger sin unit. Det ska man tydligen ha skit för i Infanteriet. Den andra anledningar är att en del av dessa som drabbas av "short timers disease" pallar inte med det och re-enlistar mot löften om att få det bättre, och oftast en befordring och kanske en liten bonus (ca $2500 per år man förlänger sitt kontrakt).

I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.

Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.

Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.

PTSD

2009-01-14T16:59:00.002-07:00

Jag tänkte bli sådär überpersonlig med just mina egna stressyndrom. Om någon som letar efter en global och 'per definition' deklarering av vad det är, beror på eller hur det yttrar sig kan ju googla skiten. Jag tänkte bara tala om hur det har varit för mig. Jag söker inte sympati, det var ingen som tvingade mig att bli soldat eller att låta bli att snabbutveckla 'natterror med nattligt fekalt läckage', som förmodligen gett mig en frisedel från mellanöstertouren alternativt fängelse.

Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.

Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.

I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.

Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!

Uppdatering..

2008-11-16T23:06:00.002-07:00

Nu har det gått ett år sedan jag började att skriva från Irak. Tanken var givetvis att fortsätta och berätta och förklara vad som skedde väl tillbaks i Alaska. Men det gick inte som väntat. Att komma hem var svårare än jag kunde tro, vad vi alla kunde tro. När man först kom hem så var mycket som man trodde att det skulle vara. Man myste av en sovmorgon, en helg.. nästan allt som inte var så sjukt krävande, vilket inget var när man kom hem, var så sjukt skönt. Men allt kom snart ifatt en och man började inse att det inte var så magiskt att kolla på tv flera timmar i sträck, och att käka vilken mat man ville i de mängder man kände för förlorade snart sin lyster och magi.

Snart började problemen visa sig tydligare. Visst förväntade man sig vissa problem när man först kom hem. Sömnlöshet, mardrömmar och viss combat stress var man ju varnad för. Men det problemen man kom hem med var inte de problemen som skulle visa sig vara allvarliga. Jag kan säga att jag med all säkerhet kunde avgöra när förändringen kom. Det var i början på Mars eller kanske i slutet på Februari då jag kunde märka skillnad i folk som jag kände så väl - folk jag hade bott ihop med ett helt år i Irak. Folk kunde bli sjukt förbannade, inte utan direkt anledning men med enorma överreaktioner. Jag trodde att det var andra. Att saker inte skulle påverka mig så mycket.

Överreaktionerna kom till mig med. Skitförbannad kunde man bli, sedan hjälpte det ju inte att jag levde under väldigt bisarra levnadsförhållanden. Men Armén som sådant gjorde ingenting, och de som ville ha hjälp de blev förbisedda. Efter 4-5 månader efter att ha kommit tillbaks från Irak gjordes en ny screening av alla. Mer än tre fjärdedelar av min pluton blev skickade till neurologi för Post Traumatic Stress Disorder och Traumatic Brain Injury. Givetvis så behöver inte emotionella besvär, sömnproblem, migrän och liknande vara hjärnskada - fast vem avgör det?!

Jag gick hårt mot att ta ut all min semester jag hade kvar (vilket var all, eftersom jag aldrig tagit semester utom de två veckor jag blev tvingad att ta från Irak) i slutet av mitt kontrakt, så kallad Terminal Leave. Nästan två månaders semester fanns att ta ut i slutet av året.. fast det fanns ju en överhängande risk att jag skulle bli Stopp-Lossad, dvs tvångsförlängning av ett kontrakt som inte än gått ut. Jodå, så jävliga kan de vara.

Men trots att jag hade så lite tid kvar, och många vänners kontrakt gick ut och de försvann ut i världen, så kunde Armén inte 'cut me some slack' utan skickade mig på träning och allsköns dumheter. Mer än jag har plats att skriva. Men just nu så Clearar jag. Detta är en procedur som låter en skriva sig ut från varenda instans från Armén och det tar tid. Man får 14 arbetsdagar. Det låter som det skulle vara nog. Det var det inte. Visst skulle jag kunna göra som många gör, att inte stanna för att få allt som Armén är skyldig en utan bara få underskrifter och sedan dra. Men jag vill ha varenda pryl och varenda papper som de måste ge mig. En dag kan det vara värt det. Inte värt 3,5 år eller så men värt något.

Och just nu så är det just det vi får se om jag kan få något tillbaks. Möjligheten finnes, jag borde veta om ett par veckor.

To be continued...

2008-10-08T04:02:00.005-07:00

(Inlagt av Jokke)
Ett meddelande skickat från Marra innehöll önskemål (jag citerar) om att här skriva "en kommentar att jag ska snart skriva mer.. for det ska jag, jag ska borja igen.."

400 dagar

2007-11-15T23:46:00.000-07:00

I skrivande stund är jag i Kuwait, vårt safe haven från kriget. Ingenting sker i Kuwait liksom. Men bara en vecka sedan gjorde vi 4 timmarspass vid 50 kalibers kulsprutan monterad på den Humvee som fungerade som "port" till vår Patrullbas i norra delen av Buhorat. Svartfotskompaniet var de enda som gjorde progressiva patruller så sent i touren, och vi tyckte givetvis att det var löjligt sent att fortsätta med detta när plutonerna blev mindre och mindre för var helikopterlift till Baghdad International.

Så medan jag sitter och käkar skräpmat så är min pluton fortfarande på Observationspost 3, och gör Area Denial uppdrag. Men det handlar bara om dagar för dem med. Ett krig är över nu för vår del, för min del. Jag kommer aldrig att fara tillbaks hit. Men jag kommer alltid ha en massa goa historier från denna plats, och jag tänkte skriva dem här.. i den mån de kommer tillbaks till mig. Jag vet att jag har ett ruskigt sabbat minne just nu, och ibland har jag undvikit och skriva något på grund av OpSec, men när jag väl är hemma ska jag skriva om lite annat. Då kommer bloggen bara emellanåt handla om Irak, utan kommer nog bli mer om Fort Richardson, Alaska. Inte lika spännande kanske. Men det slår jämlikhetskonferens i flen, eller att ta frun/flickvännen till Vadstena Kloster.

Så hur är då Camp Virginia Kuwait då?? Först och främst är det mycket mindre än väntat. Om man ska ha ett Camp där folk bara ska fixa problem och slappna av så tycker man att det borde finnas en massa att göra, men det kanske är det som är tanken. Att bara minimera alternativen så att tankeverksamheten går ner. Kanske ska ge en tid att reflektera?! Jag har slutat att finna logik i Arméns handlande. Men igår så kollade vi på någon dansgrupp av Cheerleaders. Det var underhållade att se, och att folk kan bete sig som en omoralisk pöbel en sekund till dödstystnad i givakt när flaggan går ner. Men det är ok här. Souvenirshopar med turistpriser och skräpmatstalt under 'the Golden Arches' utgör ett fattigt Eldorado för trötta soldater just nu.

Nu börjar andra sorts trubbel, även om jag försöker påminna mig om att jag ska vara lycklig att jag inte bara kommer hem levande utan även i ett enda stycke. Inte alla mina bröder är lika lyckligt lottade.

Armén — på gott och ont!

2007-10-18T22:52:00.000-07:00

Visst finns det dagar då jag tycker att gå med i en Armé som är i krig är det dummaste jag gjort. Det finns dagar jag inser att jag har lärt mig saker som jag inte tror att jag skulle kunna ha lärt mig någonannanstans. Mestadels saker om den amerikanska kulturen, ledarskap och en djupare insikt om mig själv. Så kanske var denna tid inte helt bortkastad, men tveksam till om det var värt 3 år av mitt liv.

Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.

Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.

En dryg månad

2007-10-16T01:55:00.000-07:00

Så här ligger det till just nu. Det uppdrag som jag ironiskt nog kallade det sista, var ju inte alls det. Man skulle ju lätt kunna tro att man inte kör hårt sista månaden innan alla far härifrån. Det vore ju som att ha en skiftchef som beslutar att öka produktionskvoten för veckan på torsdag eftermiddag. Sådant är ju inte LO-sanktionerat, det har vi ju länge känt till. Men det är just en sådan bataljonschef vi har. Han vill nå resultat som ingen ens skulle kunna ana sig till. Ja, de sista 'bad guysen' är i vår sektor men detta kan ju ha att göra med att han skickade iväg oss till Fallujah i början på touren och att vi blev borta i 8 månander. Vems fel är det då att alla har retirerat till det som brukade vara vår sektor. Det var ju som en frizon. Men tro nu inte att de fått härja fritt här.. nej, inte alls. Grejen är att det är inte ens vår sektor, utan den Irakiska Arméns sektor. Men dessa IA lirare kör inte på för fullt. De är ganska laid back skulle man kunna säga.

Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.

Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)

Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.

Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??

Bild på milisen

2007-10-13T14:07:00.000-07:00

Detta är en liten del av milisen som hjälper oss. Låt oss kalla dem lokala legoknektar. Jag är bara glad att de ar på samma sida som jag. De ser fan coola ut.

Sista uppdraget, reviderad historia.

2007-10-13T14:03:00.000-07:00

Givetvis gick det som jag kallade 'sista uppdraget' inte alls som väntat. Det hela var ett stort 'ambush'. Hela vägen dit fann vi massor av vägbomber. Och när vi nådde delmål ett öppnades det upp. Maskineld i massor. En av våra humvees tryckte upp och gick i fällan. Stor vägbomb som bombgrabbarna inte hunnit finna än. Strax efter tryckte vi alla upp.. det verkade vara lite för lätt och snart började kulsprutorna tala igen, men det var inte våra kulsprutor. Min bil gick framåt för att möta elden. Eh.. fast jag var inte i den. Jag var utanför humveen när det började skjutas och jag tog skydd. Det sköts överallt. I många riktningar. Och bakom oss var vi uppbackade av Irakisk Armé och milis.

När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.

Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.

Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.

Ett sista (självmords)uppdrag

2007-10-11T12:40:00.000-07:00

Häromdagen så gick terrorister in i en CCP bas i vårt område, tog över den och halshögg 3 individer för att exemplifiera straffet för att samarbeta med amerikaner. (CCP är som en tungt beväpnad 'neighbourhood watch' i Irakiska byar. Av Irakier för Irakier.) Vi känner till en hel del om dessa terrorister, men vi har inte lyckats att lägga locket på. Vi har inte haft väldigt lång tid heller, hade vårt kompani inte flyttat land och rike runt hela året hade dessa pajaser varit utrotade, men nu är fallet annorlunda.

Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.

Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.

Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.

Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.

70 dagar kvar

2007-10-08T00:21:00.000-07:00

Det är september och de säger att det ska bli svalare här nu. Jag trodde på dem. Medeltemperaturen har gått ner, det vet jag för att innan solen gått upp på morgonen är det lite svalt, men dagarna är lika diaboliskt varma. Men 10 månader har gått sedan vi hade denna area senast. Jag trodde att värmen skulle förändra vår MO något. Jag hade fel!

Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)

När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.

Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..

Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.

1000 timmar

2007-09-27T22:57:00.000-07:00

För någon dag sedan passerade vi 1000 timmar som jag har kvar i landet, men vem håller räkningen?! Svaret är alla. På sitt eget vis. Häromdagen hade vi en ceremoni där de som skulle få medaljer, utmärkelser och badges fick det. Jag är inte speciell men jag fick någon medalj och så.. och jag fick den enda utmärkelse som betyder något för mig bredvid mina hoppvingar. Min Combat Infantry Badge. Bara infanteri får den och den betyder för andra att jag har sett min beskärda del skit. Jag tror att man ska vara soldat för att inse skillnaden, för det är inte bara ännu en scoututmärkelse.

Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.

Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".

Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.

Sista cellen..

2007-09-21T09:13:00.000-07:00

I början på veckan fick vi höra om ett kompaniuppdrag, ett stort ett. Vi är enda kompaniet som har gjort multipla airassaults tidigare och därför skulle vi då göra detta. Det var det sista fästet för organiserade terrorister i denna sektorn. Detta var ett stort uppdrag. Vi skulle flyga in på natten till ett AQI träningsläger, vi förväntade oss ca 80 tränade terrorister och vår styrka är inte större. Vi har dock överraskningsmoment och överlägsen eldkraft, men de har gerillatränade mortar teams enligt uppgift. Ingen av oss trodde att det skulle gå enkelt. Detta uppdrag skulle hamna i media.

Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.

H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.

Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.

Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.

Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.

En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.

FOB-fritid

2007-09-05T23:31:00.000-07:00

En del funderar vad man gör mitt i Irak när man inte rullar utanför taggtråden och gör tuffa uppdrag, eller om man inte packar om kontainers med utrustning, eller tar hand om sina fordon och/eller vapen, eller tränar. Ovannämnda tar ju mestadels av ens tid, men det finns givetvis tid mellan uppdrag, träning och det som är 'command maintainance'. Tid som löst kan kallas för fritid. Det är egentligen inte fritid för att man är alltid i stand by mode om man är infanteri. Andra soldater har lite tid att göra som de vill, eller om de gnäller mycket kan de få en 4dagars helg i Katar. Vi får naturligtvis inget sånt. Men det är klart att ibland gör man ju annat som att ringa hem, blogga, spela datorspel eller se på film. Det senare är helt klart den största tidsätaren.

Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.

Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.

Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).

Bloody Brigade

2007-08-31T05:10:00.000-07:00

Det har kommit till min kännedom att min brigad, som är den fjärde i den 25te Infanteridivisionen (om ni inte hänger med här så är det ok), har av någon amerikansk mediemogul fått namnet Bloody Brigade. Detta på grund av att vi har tagit så mycket förluster under denna tour i Irak. Närmre 60 döda av ca 3000 soldater är en hel del. om det låter lite i era öron ska man ju påminna att grunts utgör ca 1000 av de 3000. Samt att ca 3500 har dött hittills sedan kriget bröt ut 2003.

Allt är sådant som kommer att slå en igen när man kommit hem. Här är det en del av processen. Tragiskt att det ska vara så, men alla har tänkt det när de skrev på papperet och svor eden. Och är man infanteri så har man blivit påmind massor av gånger om att det handlar om att låta andra leva. Fast mest handlar det om att kunna hantera mer skit än någon annan. Allt handlar om smärta förr eller senare, att ta mer utan att ge upp.

Vi ska ut igen inatt. Bara ett katalogiseringsuppdrag. Det är "clerk recon" egentligen. Vi ger oss ut och försöker finna nyckelpersoner i omgivningarna, och tar deras biometri. Det är skitgöra och det kommer inte att göra oss något gott, men eventuellt så kommer det att bidra till statistik och på så sätt kan man fånga halvskumma terrorister som bara är lite inblandade i mycket. Fast man kan ju inte skicka ut POGs att göra detta arbete heller. De lämnar ju inte Foben. De är Fobbits.

Vi gav oss ut på uppdraget, det blev värsta cluster fucket. Sällan har jag sett min pluton så vilse i världen, men jag antar att det var många anledningar. Samt att Navy Seals var i vår sektor och då går alla resurser till dem. Vi får aldrig något då. Första gången som vi inte väntat ut dem. Vi gjorde vår egen grej. Jag gillar uppdrag på plutonnivå. Mindre skitsnack och mer initiativ. Så man skulle tro att Armén var i allmänhet. Knappast.

Nästa gång ni hör av mig blir det från en annan sektor, en annan FOB.

Scrached

2007-08-27T12:13:00.000-07:00

Idag blev jag scrached för ett uppdrag. Det innebär att vår pluton går ut på mission men inte jag. Anledningen till detta är att jag har fått en repad hornhinna, smärtfyllt kan jag berätta. Hur det skett vet jag inte men på något vis har jag en ordentlig repa mitt i ögat. Men det största problemet är att jag är sjukligt ljuskänslig nu. Jag har blivit nocturnal. Dagsljus känns som om jag har he-who-kills inuti glaskroppen. Även med solbrillor så är det alldeles för ljust, men farbror doktorn ansåg det inte nödvändigt att ge mig en ögonlapp. Vad är lite smärta mot att slippa se ut som en hollywoodpirat mitt i öknen. Hade jag haft en schysst papegoja hade det varit en helt annan historia.

Det känns som om vi sluter cirkeln genom att fara tillbaks till Iskadriyah. Vi tillbringade våra 3 första månader där innan vi var till låns till USMC, och nu far vi tillbaks och tillbringar våra sista 3 månader av vår deployment där. Ska bli intressant hur utveckligen har gått sedan vi var där senast. Inte för att man behöver mer egentligen. Fast det är klart att det är inget drömscenario att bo bredvid Iraks största oljekraftverk som kräker ut cancerogen rök dagarna i ända. Jag tror ju knappast att den nya irakiska regeringen har prioriterat att ISO9000 certifiera det.

Men att komma tillbaks blir också att gå tillbaks till lite mer old school krigsföring. Det är mer krigsfilmskänsla i att gå ett par mil långsamt och att ta ett knä lite här och var. Det är något särskilt med det, samt att riskera att springa in i Irakisk Armé och frukta att de öppnar upp på en bara för att det är hur de gör sitt jobb. Underligt hur man kan ha två styrkor som göra i stort samma jobb, men den ena riskerar konsekvenser för oproffesionellt agerande, medan den andra kan göra vad som helst utan någon som helst reprimandrisk. I ett världspolitiskt perspektiv så är det justifierat med. Irakier kan behandla andra irakier som de vill, för det är en intern affär. Men avfyrar jag ett varningsskott mot en gående potentiell fiende så kan jag förlora min rank, min lön och min frihet. Men irakiska armén kan behandla civil lokalbefolkning som Rodney King, utan att någonting sker. På aftonbladets hemsida har jag sett många kommentarer från folk som tror att amerikanska soldater är "baby killers" men som vanligt så är det dumhet som talar i brist på utbildning och erfarenhet. Hade de varit här hade deras åsikter ändrats i takt med min egen. Problemet här är, tror jag, att inget beteende här är representativt för befolkningen i det geografiska Irak. Vi har lokala fiender som tror att deras gerillakrigsföring kan förändra amerikas beteende, vi har immigrerande terrorister som ser amerikanska styrkor som offer i en vapenkonflikt (samt en mycket ökad chans att komma undan med terrorattacker), samt att vi har en missnöjesfiende som av ren hämnd vill skada amerikaner. Detta är ett folk som vill leva som de levat, fast vill att amerika skall vara deras biljett till välfärd utan egen kostnad.
Exemplet här är när vi fått intel som säger att om vi inte fixar elektricitet till en viss by så kommer de att lägga ut bomber på vägarna inom kort. Detta är ett bra exempel på hur man inte skall presentera sin förfrågan om hjälp.

Fast hopp är inte utom synhåll nu. Vi har passerat 100dagars-märket. Dvs om ett hundra dagar så skall jag, teoretiskt, vara i Anchorage och lida av brutalvinter ännu en gång. Inget jag ser fram emot egentligen då jag avskyr Alaska, men det slår ju Irak alla gånger. Det blir en jul utan Kalle Anka och löksill, men jag hoppas att jag iallafall får bidrag i form av Marabou och Lars Vegas Trio av M "Hutch" W som lite plåster på såren för ännu en missad SödranLördag. Den borde ju komma snart.

Marson, om du läser detta; jag ska köpa mig en rysk Dragunov i julklapp. Hade köpt en till dig med men svenska lagar.. du vet.

Krigsromantik med en utsikt från ett Humveetorn. M2 .50 cal i förgrunden.

Bild på en bunker

2007-08-21T07:44:00.000-07:00

Detta är en bunker. Här tillbringar jag mycket tid. Det är varmt. Det är tråkigt. Men man ökar livsmöjligheterna. Något.

Flytt nr...

2007-08-21T07:42:00.000-07:00

Ok, nu är det klart. Vi ska flytta igen. Även om jag aldrig begripit varför.. och om det skäl som finnes är så starkt varför flyttade de oss inte i Juni när vi kom hit. Men det är inte så farligt som jag trodde. Det är värre. De första fem månaderna detta år bodde vi på 2 olika Observationsposter. På den enda bodde vi hela plutonen i ett rum (ett gammalt irakiskt bårhus), och på den andra så hade var squad sitt egna träskjul att husera i. Man levde direkt ur sin ryggsäck och mat, vatten, elektricitet var sådant man inte kunde ta för givet. telefon och internet var något man såg någon gång i månaden. Det sög helt enkelt. Men vi tog det.. inte för att vi är infanteri utan för att alternativ saknades.

Nu har vi levt i snart 3 månader i lyx. Och med lyx menar jag en "can". Två personer per can med AC i. Lyx. Mat var dag. 4 ggr om dagen för den som är vaken. Vi har ett gym. Vi har internet och telefoner. Lyxeri för att vara i ett krig, men det är så 95% av alla soldater lever i krig nuförtiden. Fast inte infanteri.. och vi vet det. Vi vet att det har varit en tid av njutning. Mycket infanteri är stationerat på FOBs och det är ju nice. Men nu ska vi flytta.. inte det att vi flyttar tillbaks till en mindre FOB utan att de har redan sagt att vi ska överta en liten OP i en ny area of operation. Förväl till privathet, förväl till AC, förväl till telefonsamtal och internet, förväl till att vila över huvudet taget. Välkommen inhumant vansinne!

Jag ska minnas de stunder som denna FOB har gett mig. Idag till exempel så var jag på väg ut från vår matsal när jag ser en scen utspelas vid SergeantMajorernas bord. Två sergeantMajorer grillar en stackars idiot som verkar helt vilsen. Först och främst har han inte rakat sig på ungefär en vecka. Detta är ju en klassisk dumhet, men till hans försvar så har många färgade soldater problem med ingroende hårväxt och därför får de en lapp från doktorn. Denna lapp måste givetvis bäras med individen alltid, och denna stackars idiot har naturligtvis ingen sådan med sig. Förmodligen ingen alls. Men detta är inte min primära huvudbry. Min första frågeställning är varför denna individ är iklädd korrekt sommar Physical Fitness Uniform (tillåtet) med en vinter watch cap (beanie) i matsalen. Förutom att det inte är tillåtet att blanda uniformer, så är det aldrig tillåtet att bära hatt inomhus (utom vid Drill and Ceremoni). Hade denna stjärtpajas bara tagit av sig mössan så hade förmodligen inte hans Daddy Boastinskägg väckt ett sådant upprört gensvar av SergeantMajorerna. Kanske hade de till och med antagit att han hade doktorns tillåtelse. Men jag antar att det är inte pimp att vara i rätt uniform. Jag blir så trött.

Bitterhet

2007-08-17T22:16:00.001-07:00

Bitterhet är egentligen inte att sitta på en lyxplats i Irak som Fob Kalsu och inse att ens karriärsval inte är de visaste. Sann bitterhet är ovannämnda och se bilder från ett kollage av rolighet och underhållning i sann kamratskapsanda manifesterat i en riktigt god väns svensexa. Jag vill påstå att det tyngsta med mina knasiga livsval är att tvingas vara utan den brokiga samling pajasar som jag betraktar som vänner. Jag skulle behöva Yassir just nu. Men ett av det goda, kanske det enda och mest användbara, som jag lärt mig i Armén är att jag kan uthärda mer skit nu än jag någonsin trodde att en människa kunde palla. Det bara rinner av mig och samlas i det duschfilter som kallas Karma. För att hålla anden vid liv och för att inte bli tvångsinstitutionaliserad, så lever jag för de små små tillfällena när jag kan böja reglerna, eller ha alibi nog att bryta dem.

Jag samlar även på meriter och titlar. Militär titel av effekt låter vänta på sig, men meriten att vara exmilitär gör ju att jag kvalificerar som diktator och potentiell världshärskare. Alla sociopatiska diktatorer har militär bakgrund. Det är ju sen gammalt. Jag kvalar också in på att kunna göra nedsättande kroppsljud när någon nämner lumpen. Walter från the Big Lebowski är en förebild på så många sätt. Att jag inte planerat avkomma i detta liv är ju ingen nyhet, och nu har jag ännu ett skäl. Motivationstal liksom "vi gick 2 mil i snö till skolan 6 dagar i veckan, och du har mage att gnälla" hamnar ju i lä med en fd militär yrkespsykopat som förälder.

Vad skriver folk i bloggar egentligen? Jag har sett skittrista fotbollsbloggar som jag bara kan anta är skrivna av folk som inte ens kan få deras vänner att lyssna på fotbollsdrabbel. Missförstå mig inte, det finns en tid och en plats för fotbollsdrabbel. Och ingen plats är ju bättre för det än internet.. för där kan de inte tvinga någon att lyssna. Jag påstår ju inte att jag skriver om något mer intessant än någon annan. Min enda edge är ju att jag är i en abnormal situation och jag har en arbetsgivare som är lika förlåtande som gamla Anderson Consoulting. Att vara ett akademikerslyngel med en framtidsdröm är ju en direkt CLM i denna branchen. Lika önskad som en rebell på ett Borgskepp. Lika önskad som tomatallerisk mafioso. Lika önskad som Emo.

Jag skulle behöva en skånsk flagga här nere. 5-6 fot lång. Om någon vet var man köper en sådan kan ni maila mig. Är det något jag behöver så är det nog det. Nu ser det ut som vi ska flytta igen. De sa till oss att vi inte skulle flytta igen, men de har ju aldrig rätt. De flesta soldater flyttar 2 grr. En gång hit och en gång härifrån. Men nu kanske vi ska flytta igen. För mig blir det den 7de eller 8de gången. Jag är så trött på att alltid packa ihop min skit. Jag tycker att mitt kompani har gjort sig förtjänta av att vara stationära nu.

Jag tror att man kan summera många av mina känslor i hemlängtan. Och vad jag vet så finns det bara ett botemedel för det. Så slutklämmen är; om de dharmatiska religionerna har rätt så kommer jag att återfödas som det sista kebabdjuret - ensamt i en sötvattenstank och brutalt forskad på av irakiska vetenskapmän.

Airassault

2007-08-16T12:19:00.001-07:00

Som jag nämnt tidigare hade vi häromnatten i uppdrag att genomföra en airassault på en liten by. Det innebär lång väntan innan man faktiskt kommer på helikoptern. Många gånger går man igenom vad varje grupp gör, var alla ska vara. När man faktiskt kommer ur helikoptern mitt i natten så ändras mycket. För att citera min squadleader -"There's not suppose to be a wall here!". Det enda problemet vi brukar ha är att när de hör helikoptrarna så springer de och gömmer sig, och sedan tilbringar vi tid med att jaga dem eller att helt enkelt gå ut och leta upp dem. Så var fallet nu senast.

Vi tog också en nyckelperson vars namn eller titel jag inte kan uppge, men jag kan nämna att hans organisation tog kontakt med oss och krävde hans direkta frigivning, trots att vi har så mycket på honom att han aldrig kommer att lämna fängelse, eller brutal vedergällning. Jag tror att det är det vi väntar på nu. Vi vet att de har resurser och att de kommer att göra sitt bästa för att skada oss. Men det var ju deras mål även innan vi tog en av deras. Men så är det alltid här. Ju längre jag är här desto mindre begriper jag.

För övrigt försöker jag filma lite här och var. Tänkte att resultatet kunde bli en annan sorts produktion, ett samarbete TattinVision/BulkProductions i en framtid. Vem vet det kan bli en oberoende klassiker som tidigare Hutchence kortfilmer. Saker som jag inte riktigt verkar kunna fånga är intensiteten av lukterna här, inte heller rätt nyans av brunt pa duschvattnet, eller smaken av bitterhet över att ha gett upp sin frihet i en tidsintervall av liv. Fast det beror ju mycket på om det fanns faktiskt liv i det livet innan soldatlivet, eller om det bara var en beige existens med en gnutta hopp om storhet. Men det är sådant som vi får se. Det kommer nog. "Den som väntar på nån som har gått.. "

Men jag är iallafall den enda du känner som har gjort ett airassault. Och det var inte min första.. eller sista.

Raketattack - på OP Mohizzle

2007-08-15T12:29:00.000-07:00

En dag, det måste ha varit i Mars, så hade jag eftermiddagspasset i vakttorn nummer ett. Vakttorn nummer ett är inte placerat i ett hörn på den triangulära OPn utan i mitten och högre än alla andra. Detta så att vi kan se ut över Anbarprovinsens landskap och även norra Karmah. Jag och Vader är en timme in på vårat 8 timmars vaktskift som vi gjort flera gånger om. Det är ett stressigt skift, för dagsljus gör att man måste titta överallt hela tiden och ibland kommer det ord över radion som säger "stanna blå bongotruck" eller liknande. Men vi är vana; vi har gjort detta ett tag nu.

Jag minns att jag sitter ner och stirrar ut genom pansarglaset när jag känner smällen. Jag förlorar kontroll för en sekund och finner mig "face down" på golvet i tornet. Jag känner hur skelettornet vajar oroväckande. Jag vet, att tornet är traffat. Av vad är jag mindre intresserad av just nu. Jag kommer på fötter men min balans är dålig. Om detta beror på smällen eller om det beror på att tornet vajar vet jag inte. Jag skriker till Vader att ta repet. Med detta menar jag repet som vi använder oss av att lyfta upp batteri med - jag vill att han tar det och lämnar tornet innan det välter över oss. Jag tänker lämna tornet och han är i min väg. Men han lämnar inte tornet. Vajandet avtar sakta. Allt detta sker inom loppet av 10-15 sekunder. Vi skannar den generella riktning som vi antar att attacken kom från. Vi ser ingenting. en desperat känsla stiger inom en. Ingenting. Nu kommer nästa raket. Denna gången hör jag väsandet precis innan den tar mark. Denna gång är det en stressad skytt och han missar och träffar strax utanför barrikadväggen. Smällen är kraftig men är dämpad av torr jord som bildar ett stort moln av smuts och damm.

Vi ser ut som idioter när en squad leader kommer upp i tornet. Båda med M4a och kikare. Vi har ingen intel att ge. Vi vet inget, bara en generell riktning och vi ser inget i den heller. Nu får jag veta att den första raketen missade tornet. Med kanske en meter. Den träffade en byggnad precis bakom och en Marine ligger illa tilltygad nedanför. Vi skannar hela sektorn, om och om igen. Ingenting. Långsamt och nervöst går tiden nu. Det sjunger i skallen men adrenalin fixar det tillfälligt. jag vet inte hur lång tid som går innan vi hör en rapport på radion. En Marine squad råkade se terroristerna packa ihop efter sig och lämna i raketfart. De stoppade en av bilarna, på Marine vis. Men en till två bilar kom undan men är bevakade. De har flytt till en isolerad byggnad och gömmer sig. Radion säger också att den Marine som var skadad dog i transport till sjukhuset. Det är naturligt dystra Marines som vi deras patrullbas med nu. Och reslutatet låter sig inte vänta. En varning går ut om luftburen support. De ska bomba huset. Femton minuter senare hör vi en första fly by, i den andra eldgivning och en stor smäll. I mitt bröst känner jag rättvisa.

En halvtimme senare hör vi en ny fly by, och proceduren upprepar sig. Det står inget hus på den platsen idag. I månader så slog mitt hjärta onödigt hårt var gång någon slog igen en bildörr hårt eller annan smäll. Jag tror att det kommer att följa mig i resten av mitt liv från och till. jag kommer inte att glömma den dagen. Det var inte den dag jag har varit närmst att dö, men det var speciellt. Ibland pratar jag och Vader om det. Vi skojar om det. Det finns inget annat att göra. Vi dog nästan tillsammans. Vi hade ingen chans att förutse det eller att stoppa det. I den första bil som Marinesen stoppade fanns kameramannen, dvs den kille som filmade allt. Förberdelserna och attacken. Den är hans film som ska ge dem pengar i slutänden. Nu tillhör den filmen US Marine Corp. Jag skulle vilja se den. Tydligen så var kamerakillen den enda snubbe vi kunde ha sett, men han gömde sig bra. Mannen som sköt var långt borta. Längre av vad vi kunde se och bakom skydd. Jag kan bara vara glad för att jag lever.

ny bild

2007-08-13T12:40:00.001-07:00

Glamourshot av mig med min "mother deuce", .50 cal recoil operated, aircooled machinegun.

Vaknade

2007-08-13T12:31:00.000-07:00

Häromdagen vaknade jag med ryggen mot trä. Allt var så suddigt. Jag satt på huk och på min högra fot var min vänstra känga. På min vänstra fot var min högra känga. Det var så knasigt. Jag hade ingen tröja på mig, bara arméns svarta shorts som det står "ARMY" på. Jag hade en tanke, lixom en dröm - av att jag vaknat av en smäll och sprungit. Det är tydligt och klart att jag inte varit vaken för jag bara följde andra springades suddiga kroppar. Det tog ett par minuter innan jag pusslade ihop det. När jag vaknade upp så satt jag redan på huk i bunkern. En bunker jag aldrig varit i förut. Precis när jag vaknade upp kom den andra raketen. Fast den slog i längre bort. Inte alls så nära som den första. Inte alls så vansinnesstark smäll. fast denna andra hade det klassiska visslande ljud som vi lärt oss att frukta.

Givetvis att denna dagen skulle bli en riktig skitdag. vakna tidigt av det här och sedan hålla igång hela dagen bara för att göra ett uppdrag natten igenom. Ett klassiskt airassault från en chinook (aka bananhelikopter på lekmanna). Det var ganska cool. och uppdraget var en framgång. Det var ett måste, vi hade ju CNN med oss. Då måste det bli bra. Gå in och rensa och säkra allt, sedan ta in film crew och göra det igen inför kamera. Med mindre farligheter. Och apropå farligheter, jag inser att jag på senaste åren imitera Ronja Rövardotter och skrikit "ge mig lite farligheter", men efter att jag lämnat Irak ska jag ta det lite lugnt på den fronten. Visst ska jag hoppa fallskärm och så, men jag ska nog vänta lite innan jag blir säkerhetskonsult i mellanöstern. Kanske jag tar ett hederligt jobb ett tag.

Annars så är det knas på alla fronter. Vi har packat upp allt vi inte lär behöva och skickat det till Alaska alleredan, men det känns som om vi har lång lång tid kvar här. I synnerhet när det är augusti och det är varmare än i jävulens bastu. Sköna sandstormar har jag upplevt på senare tid med. Inte sådan svåra som man kan googla, men irriterande sand som kryper sakta in överallt. Ni vet att jag menar överallt med.

Bild

2007-08-08T04:32:00.000-07:00

Radio chatter

2007-07-28T21:59:00.000-07:00

9-0: Sitter i en Humvee bredvid min.
A-6: Sitter i en taktisk operationscentral.

A-6: -" 9-0, be advised that artillery fire is scheduled at TT for grid xxx,yyy. over"
9-0: -"...xxx,yyy... that is within 600 meters from our current location, over"
A-6: -".. Roger."
9-0: -"That is in our direct perimeter..., over"
A-6: -"Roger."
9-0: -"A-6, take to higher.. tell them we are out here, over"
A-6: -"They know"
9-0: -" Eh, ok.. I say again that is in our direct perimeter, over"
A-6: -"Roger"
9-0: -"Ok?!"

Vi avslutade vårt uppdrag inom kort och körde hem.. i Mach 2.
(Och i en Humvee i Irak, betyder det ungefär 80km/h. =)

Sisyfus

2007-07-28T21:34:00.000-07:00

Denna veckan har jag varit eskort, ja givetvis inte på det däringa playboysättet som Piotr tänker på. Vi hämtade hit ingenjörer (från engelskans engineer; givetvis inte som vi tänker ingenjörer utan mer vägarbetare med byxhäng) som skulle laga en Main Supply Route. Det är mycket hål i den för att lokalbefolkningen verkar ha något emot vägar. Så mycket hål och bomber att den är klassad "black route".

Så vi for ut hela dagen och såg ingenjörerna svettas, på natten var det min squads tur att vakta över dem. Då började granaterna hagla och AK47orna att skjuta. Det var inte mycket att göra åt granaterna. Bara att tänka i banor -"oddsen att en granat träffar min Humvee är så liten, och en "near miss" överlever jag?!". Men deras snipers hade varit försiktiga och tagit bra positioner, och gömde deras mynningsflammor bra med.. men vi har teknologi som de saknar och inom kort talade våra M2 .50 Cal kulsprutor med varandra. Döda eller inte så ändrade vi deras humör för att utbyta bly. Låter krasst, men när de skjuter på individer med samma uniform som jag, så måste vi svara. Och det bestämt.

Sedan for vi hem efter 10 timmars av värmetortyr. Dagen därefter for vi ut igen och lokalbefolkningen hade sprängt hälften av all väg vi byggt. Vad gör vi då?? Välkommen Sisyfus! Vi bygger vägen igen. Skillnaden är minimal. Nu möter vi inga problem att bygga, för de väntar på att vi ska gå så att de kan spränga vägen igen. Ok, detta innebär att vi håller eyes on så mycket som möjligt. Och min erfarenhet säger att de kommer att röja sig. De brukar göra det.

Folk brukar ha problem med att vi går in och letar upp folk i byar mitt i natten. Ja, det är skrämmande.. men ibland så är det på grund av individer som dessa. Vi måste beslagta explosiva material och sätta dessa individer i fängelse. Jag känner mig ofta som en tredjevärldens polis. Inte det bästa jobbet i världen.

I-landsproblem

2007-07-20T11:39:00.000-07:00

Då en del inte förstår och tycker att jag skulle vara negativ i min blogg så skall jag nu skriva om mina problem om jag vore en student igen istället för soldat. Till och börja med så gick jag till frisören. Ja, han är av utländsk härstam så vår kommunikation är lite si och så. Det hela slutade katastrofalt med att han rakade mittt huvud men lämnade en liten struss uppe på så jag numera ser ut som Bert i Sesam. Och i morse så ville de att jag skulle vara på jobbet extra tidigt. Min chef kom in i mitt rum innan solen var uppe och sa att jag var tvungen att köra honom till Tunis Teknologiska Högskola. Jag frågade inte vad det handlade om, för kör jag honom så stannar jag givetvis i bilen. Jag och Gunnern som har sin M2a monterad i tornet uppe taket på min bil. Det hela blev inställt när det visar sig att Högskolan i Tunis är inte öppen på fredagar. Men istället så blev det lite arga ord mellan oss och lokalpolisen. Jag begriper det inte. Vi ska ju tekniskt sett ha samma mål; minimal skottlossning och förstörelse från oaktoriserad personal.

Jag vet inte men ibland tror jag att jag börjar att tappa taget. Kriget är en naturlig faktor, men det bisarra livet som följer är att klandra lika mycket. Allt sker så onaturligt naturligt här. Jag tror att det handlar om instutionalisering. Bisarrt beteende rättfärdigas på grund av rådande omständigheter. Shit, jag måste skaffa mig ett bättre jobb.

Vi har gjort en hel del uppdrag på senaste. Och jag tror att vår framgång skulle ha varit stor om det inte varit för ovan nämnda lokalpolis som jag, utan tvekan, misstänker drygar ut veckolönen med privat beskyddarverksamhet.. där hotet de skyddar från är amerikansk militär. Jag vet inte hur man ser det positiva i detta??! Jag antar att man säger "dont let that shit bother you" och "knowing is half the battle". Fast det är svårt att inte låta det bråka med ens känslor.. vi utbildar ju denna sk polis, eller iallafall den polis som skall ersätta den sittande. Jag vet inte riktigt.

Mission cycle är en riktig omgång för kropp och själ. Men 2-3 veckor är ju ingenting mot hur det var i Fallujah. Där var det alltid. All tid. En tid jag ska berätta om. Alldeles för ofta, bröder mina. En dag snart ska jag berätta om raketattacken på OP Mohammad. En av de värsta erfarenheter jag haft i mitt liv, och rysligt nära att det var min sista.

En kille som jag..

2007-07-14T02:41:00.000-07:00

.. uppskattar inte jänkarnas sjuka översiktsprotokoll. Om en HMMVW var ok 5 dagar sedan, och ingen har kört den, så är den ok idag. Det behövs ingen mekaniker för att verifiera detta. Och om jag skulle ha fel, vi kollade ju bara trucksen 2 ggr i månaden när vi var i Anbarprovinsen. Och där körde vi ju var dag. Och blev sprängda i luften - var dag. Det måste vara all negativ energi som samlas på en FOB som den här. Alla onda ögon man får för att man är en warfighter och ingen clerk. Jag vet inte jag. Jag passar inte in här. Och med här så menar jag FOB-livet, och till viss del mitt arméliv. Jag skulle ju bli en officer, men brigaden stoppade min ansökan. Jaja, misstaget att skicka den till brigaden gör jag ju bara en gång.

Snacket nu är 2 relaterade saker. Den första är ju naturligtvis när vi lämnar Irak. Jag menar inte det på en global skala alls, utan jag menar när mitt kompani far hem. (Hem till en vinter i Alaska - moraldödare utan gräns). Det är alltid a hot topic och spekulationer finns uppdaterade var dag. Den andra är taktiken man skall ha om man ETS (lämnar armén) efter september nästa år (som jag gör). En taktik är att välja duty station och hoppas att de inte far hit igen snart, den andra är att stanna i Alaska och hoppas att de inte stoplossar en. Detta innebär att de tvångsförlänger ens kontrakt. Fast skulle detta vara så maste jag bli officer. Jag kan inte med att fara hit och låta människor med average intelligens vara min squadleader. Det gör ont att höra dumma människor uttrycka asikter. Jag har ont dagligen.

De som känner mig sedan tidigare vet ju hur ödmjuk och nobel person jag är som inte uttrycker min åsikt förrän någon frågar efter den. Just det, jag vet inte hur jag lyckas stay out of trouble såhär länge.

Men annars så laddar vi just nu. Uppdrag kommer och jag skall försöka att inte bli en heat casualty. Det är svårt att vara kaxig en längre stund när det är 220 Farenheit ute. Allt vatten man tar med sig är varmt inom en timme. Och jag lovar att när man är tillräckligt törstig så dricker man det.

Senast vi hade uppdrag nu. Det var ett stort uppdrag. 8 Blackhawks plockade upp oss och vi attackerade en obemannat område. Men vi fann vad vi sökte, och husen var boobytrapped. Så vi tog till den diplomatiska utvägen och hellfire:ade alla husen tills de såg ut som Delphi innan renovationen. Det var ett mesigt uppdrag, fast trots det ännu ett airassualt för journalen. Skåla lite för mig med paraplydrinkar nästa grillning, ok??!

Sjuk värme

2007-07-01T03:08:00.000-07:00

Det är så vansinnigt varmt just nu och det ska bli varmare. Normalt brukar jag inte reagera så mycket på det men det går inte att ignorera. Att man sedan gör rusher till bunkrarna och sitter där en tid, det gör det inte bättre. Saker exploderar här och var så man övertalar sig själv att det är värt det.

Annars är vi fortfarande i träning. Vi tränar mitt på dagen och precis innan mörkret faller. Det är mycket nya rutiner som skall tas in. I detta området så kan vi inte slåss som vi gjorde uppe i Al Anbar. Nya regler. Dummare regler. Förut behandlade vi allt som vårt eget. Jag menar inte att vi betedde oss illa, men med tanke på att vi är i krig så såg vi till att skydda oss själva. Reglerna vi måste följa nu är klar fördel El Terroristo, men han har ju inte träningen vi har. Eller utrustningen. Något annat jag gillar är att vi nu slåss med airsupport. Så om läget får en att hänga läpp så kallar man in Apaches som rensar väg och höjer moral. Hehe, det är skönt att veta att de är på blå sida när man ser dem. Intimidation factor: High!

Vi får se hur det blir när vi väl lämnar wiren igen. Jag vet att vi är redo. Det enda som är emot oss är denna förbannade värme. Ju varmare det är desto mer måste man givetvis dricka, och det betyder tyngre ryggsäck som får en att svettas mer. Ond cirkel. Och att dricka varmt vatten är ju en riktig motivationsdödare. Ahh, tider var det då man tyckte att Tonicen var för varm då den lämnat Masses kyl och burits ner i stadsparken i en oisolerad ryggsäck. Nu har mina prioriteter förändrats lite.. fast det är klart att när jag får ett liv igen så kommer jag att skaffa mig en cooler, så att min tonic håller sig på en behaglig temperatur. Arbetarklasslyx!

En annan sak skall jag tillägga när jag väl har er uppmärksamhet. Som jag nämnt tidigare så är infanteri a beast of its own. Men det blir lite värre i och med att vi är Airborne med. Det innebär att vi ska sätta en lite högre standard. Göra lite mer. Det var tydligt utanför Camp Taji, där det fanns områden soldater inte trampat på ett helt år. Givetvis skulle vi in där. Bara för att visa att vi går där vi vill. Hehe, hur dumt det än kan låta ibland. Men sådan är mentaliteten. Och jag tror på den.

In case of..

2007-06-26T06:05:00.000-07:00

..incoming please make your presence notised in the bunker. Och hur gör man det bättre än en massiv kroppstackling av sin egen plutonssergeant? Ja, senaste dagarna så har granater och/eller raketer flugit över Fob Kalsu. Inget som gör en så ruskigt nervös heller, men explosioner får primaldjuret där inne att bekänna färg. Man kan plöstligt göra kortdistansrusher och gymnastiska konststycken som annars bara kan återfinnas hos kinesiska cirkusakrobater. Fast folk överreagerar också.

Jag tog min M4a och gick på en walkabout på Foben i dagsvärmen häromdagen. (M4a, inte AK5a Jens) Jag blev lite upprörd av hur många saker på Foben som görs av inhyrd arbetskraft. Och av den arbetskraften så är det väldigt mycket irakier. Visst så sägs det att vi är här för att samarbeta och att secure the future together, men min erfarenhet här har varit en riktigt aggressiv en. De flesta Irakier jag har sett har antingen velat döda mig, eller skulle inte bry sig alls om jag dog. Men det kan ju förvantas i en krigszon som denna. Men det är klart att än så länge så har jag inte sett någon irakier med vapen på Foben, eller någon soldat utan. Så jag antar att allt är som det ska.

Det är sjukt kul att vissa av er mailar då och då. Det uppskattas mycket. Det är inte alltid fyllt av roligheter här, som man lätt annars kan tro, och uppmuntran i form av uppmärksamhet ger mig en chans att fokusera på vad jag ska syssla med och inte syssla med i framtiden. Hade jag bara varit en officer så hade livet inte varit så tungt. Officerare pekar och tycker till. Det passar mig.

FobLife

2007-06-21T03:19:00.000-07:00

Det enda jag njuter av just nu är att sitta i Physical Training Uniform, som i mitt fall är shorts, tshirt, gympadojjor och ett Mossberg 500 på ryggen. Nice. Shorts och tshirt är fortfarande varmt men ger svetten en chans att försvinna från kroppen.

Vad ska jag annars berätta om min tid här. Jag går till matsalen, till hadjmarknaden och till gymet. Detta är på den tid då vi inte tränar. Vad ryktet säger är att vi har fatt ett uppdrag snart. Ingen briefing betyder att jag inte vet nått om det, men att vi skall börja göra vårt jobb igen snart. Jag hoppas att vi färdas via helikopter då jag är sjukt nervös att färdas via väg. Men vad jag förstått så är det vårt uppdrag att se till att bombtillverkarna här skall börja svettas lite. Vi gjorde samma sak i Al Anbar.

Andra saker att klaga på är att det är jobbigt att dricka 8–10 liter om dagen. Vissa dagar är det enkelt, andra helt omöjligt. Fast jag ska inte klaga. Jag har lärt mig att hantera Alaskaköld och nu Irakvärme. Kanske blir jag en paranoid krigsveteran som förbereder för Ragnarök, eller så blir jag en bipolär överkonfident konsult som insisterar på att allt är förutbestämt. Jag har inte bestämt än, men en sak är saker: när Ragnarök kommer, så skall jag kanna igen det.

After a week of ranges..

2007-06-18T06:32:00.000-07:00

..så är jag trött som få. Vi skjuter mycket i träningssyfte och jag har fått mer vapen att bära (och rengöra). Jag tror att vi har en vecka kvar fylld med träning och klasser och sån skit innan vi beger oss ut till checkpoint 20+. Vad vi skall där att göra vet jag inte. Ryktet om denna plats är att det är lugnt som fan. Inga direkta konfrontationer, förutom när de placerar IEDs i vägkanterna. Har vi PID då så tar vi skott, men det fungerar lika avskräckande som dödsstraff i USA. Men det verkar vara den enda sortens attack här.. Men vi är ju här för att döda de som tillverkar dessa bomber. Vi kommer att finna dem. Förhoppningsvis fortare än de växer.

I min förra AO så var det en tydligare hotbild. Vi visste vår fiende och att de tog vartenda chans de kunde. Här är det inte så. Det enda som är värre här är EFPs som är en otäck vägbomb som skjuter en eller flera projektiler av koppar (som är sjukt varm då) mot ens fordon. Dessa projektiler går igenom stål som om det vore... ja, inte smör.. men något annat som är bra mycket mjukare än stål.. som tex Täppas Fågelberg. Ja, Täppas är bra mjuk.
Annars är jag vid god hälsa. (Magen är ju kass och jag har en liten förkylning utgående, men det får vara så bra som kan förväntas) Total avsaknad av motivation dock. Jag är färdig med detta kriget. Kan de inte bara inse att 9 månader, varav 5+ i Al Anbarprovinsen är tillräckligt.

Det finns 2 sorters soldater (boken säger 210, men jag säger 2 men 2 underkategorier) den ena är Combat Soldiers (Infanteri, Kavalleri, Batteri..) och den andra är givetvis Non Combat Soldiers (alla andra). I den första kategorin har vi alla de som gör sitt jobb och det 24/7, underkategorin här är de som tex Field Artillery som tillbringar 95% av all tid "standing by". Det är en jävligt lättföljd order. I synnerhet när man vet att det kommer vara i timmar. Spela Xbox på arbetstid är inte något som jag ger cred för, men de gör iallafall vad de skall. Även om det inte är särskilt Hoah!

Underkategorier i Non Combat Soldiers är de som gör vad deras jobb innebär (lastbilschaffisar, radaroperatörer osv) och de som gör allt annat (NBCkillar, kockar, fallskärmsriggers + många andra) och de får samma lön som jag medan de gör saker som är mindre viktigt och inte kräver träning. Dvs vakta matsalen, nattvakt i supplyförradet och andra meningslösa uppgifter. De är inte soldater alls i min mening. De skall ersattas med coalitionsstyrkor från U-länder. Men så är det inte. Hur fan kan man få airborne pay och hazardous pay när man jobbar i gymet??? Fyfan!

FOB Kalsu

2007-06-11T07:56:00.000-07:00

Ok, för ett par dagar sedan körde vi ut i natten från Camp Fallujah i en lång konvoj med riktning Kalsu. Nu när jag är har vet jag att det var ett dåligt beslut (fast naturligtvis inte mitt). Visst finns det saker med en stor FOB som ar ganska nice; toaletter som går att spola, mat som går att äta, Air Condition. Men det finns även en massa brass (officerare) och SgtMajorer som har alldeles för okliat ego och alldeles för mycket tid för sitt eget bästa att de hittar på en massa töntiga regler och sedan är självutnämnda poliser för att se till att deras nycker och humör efterföljs. Det är svårt för Line Companies att svälja. Jag har levt 5 månader i skit, och nu skall någon överbetald fat body komma och säga att min uniform är för smutsig??? Fast rätt svar är inte

- "thats cause i work for a living!" Jag testade det svaret. Dålig respons.

Annars är det med ovisshet jag ser på framtiden. Vi kan (och kommer) att bli skickade varsomhelst när någon känner för det, men just nu så skall vi träna i resten av Juni månad. Efter det skall vi ta den prestigefyllda posten som Brigade Strike Force. Dvs när någon får nys om att det tillverkas dumheter i vår provins, så flyger vi in och take'em out. Det ska bli intressant och ganska kul. Fast det finns ju en annan sida av detta. Det är ju att när vi inte gör det så kommer det att vara en hel del gay skitjobb som kommer vår väg, och med gay menar jag inte munter.

Fast för första gången i år så bor jag i en "can". Uttrycket can, som i burk, är passande då det inte är stort alls. Och vi bor två per burk, men det finns AC och en dörr som man kan stänga. Det är lyx go'vänner. Kanske får jag a wall locker med, och då börjar vi snacka levnadsstandard. Fast ute är det varmt som fan, och det dödar kropp och moral. Sa nästa gång jag hör någon som snackar om "tryckande värme" hemma i Svedala så kommer jag att balla ur i en självinducerad combat flashback avrätta ovannämnd konversator omedelbums.

Måndag

2007-06-04T05:23:00.000-07:00

Imorse knallade jag upp med solen. Sedan körde jag min Humvee till motorpoolen och satt och kollade på när andra jobbade. Detta låter som en glassigt jobb, det är det.. fast det är trist med.

Jag har varit hos huvudskrynklardoktorn medan jag har varit här i Camp Fallujah. Jag gick dit för att jag har förlorat förmågan att läsa och skriva. Det är tydligen vanligt. Han sa att det var posttraumatisk stress och att det inte gick att vara i Irak i 9 månader utan att få det, fast det påverkar alla olika. Det tror fan det. Jag har individer i min pluton som jag anser vara analfabeter. Fast skjuta kan de, och överreagera kan de. De kommer säkert att bli bra soldater.

Tristess har infunnit sig i lägret. Det är en bra sak. Tristess innebär att man inte blivit skjuten på eller sprängd i luften. Jag kan se mig själv vara uttråkad i 6 mer månader, men jag kommer inte att ha sådan tur. Jag vet att Svartfotskompaniet kommer att finna sig en trevlig liten skitfarlig plats i landet där ingen satt sin fot på nått år. Precis som i Taji, men det är en annan historia. Låt mig berätta om det över en ljummen Grants Russian.

Också börjas det..

2007-06-01T01:56:00.001-07:00

Camp Fallujah tjänar som hem för närvarande när jag väntar på order. I fem månader har jag levt med min pluton på två små utposter utanför Karmah — en dålig plats att vara vid liv på. Det har varit tungt med minimal support från the Marines som egentligen håller detta området. Nu vet jag inte vart jag är på väg. Vi vet aldrig. Men det blir väl att överta någon skitutpost som ingen annan vill ha. Det är dit vi alltid far. Dit ingen vill vara. Och med ingen så inkluderar jag mig själv. Är det så fel att vilja äta varje dag?? Är det så fel att vilja duscha varje vecka?? Är det otänkbart att jag vill vakna upp av mig själv och inte ljudet av explosioner som kommer närmre alternativt landar i vår OP?! (Kolla Omar pa www.outsidethewire.com)

Men det är inte helt värdelöst. Jag ser ju ett liv som jag skall undvika i framtiden. Att vara marksman i ett Parachute Infantry Regiment verkade ju jävligt tufft, men nu har jag sett det. Det är dags för mig att göra något annat. Fast Farbror Sam vill att jag ska vara i Arabland i ytterligare ett halvår. Vi drar inte jämt jag och Sam. Inte alls.

Men det är dags att dela med mig av mitt liv, så att någon som surfar in här på betald arbetstid kan tänka "en timme kvar av tisdagen, veckans längsta dag, men ingen kommer att spränga upp min bil på vägen hem". Jag saknar Svea, Jantelag och lagomhet.