lördag 13 oktober 2007

Bild på milisen


Detta är en liten del av milisen som hjälper oss. Låt oss kalla dem lokala legoknektar. Jag är bara glad att de ar på samma sida som jag. De ser fan coola ut.

Sista uppdraget, reviderad historia.

Givetvis gick det som jag kallade 'sista uppdraget' inte alls som väntat. Det hela var ett stort 'ambush'. Hela vägen dit fann vi massor av vägbomber. Och när vi nådde delmål ett öppnades det upp. Maskineld i massor. En av våra humvees tryckte upp och gick i fällan. Stor vägbomb som bombgrabbarna inte hunnit finna än. Strax efter tryckte vi alla upp.. det verkade vara lite för lätt och snart började kulsprutorna tala igen, men det var inte våra kulsprutor. Min bil gick framåt för att möta elden. Eh.. fast jag var inte i den. Jag var utanför humveen när det började skjutas och jag tog skydd. Det sköts överallt. I många riktningar. Och bakom oss var vi uppbackade av Irakisk Armé och milis.

När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.

Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.

Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.

torsdag 11 oktober 2007

Ett sista (självmords)uppdrag

Häromdagen så gick terrorister in i en CCP bas i vårt område, tog över den och halshögg 3 individer för att exemplifiera straffet för att samarbeta med amerikaner. (CCP är som en tungt beväpnad 'neighbourhood watch' i Irakiska byar. Av Irakier för Irakier.) Vi känner till en hel del om dessa terrorister, men vi har inte lyckats att lägga locket på. Vi har inte haft väldigt lång tid heller, hade vårt kompani inte flyttat land och rike runt hela året hade dessa pajaser varit utrotade, men nu är fallet annorlunda.

Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.

Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.

Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.

Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.

måndag 8 oktober 2007

70 dagar kvar

Det är september och de säger att det ska bli svalare här nu. Jag trodde på dem. Medeltemperaturen har gått ner, det vet jag för att innan solen gått upp på morgonen är det lite svalt, men dagarna är lika diaboliskt varma. Men 10 månader har gått sedan vi hade denna area senast. Jag trodde att värmen skulle förändra vår MO något. Jag hade fel!

Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)

När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.

Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..

Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.

torsdag 27 september 2007

1000 timmar

För någon dag sedan passerade vi 1000 timmar som jag har kvar i landet, men vem håller räkningen?! Svaret är alla. På sitt eget vis. Häromdagen hade vi en ceremoni där de som skulle få medaljer, utmärkelser och badges fick det. Jag är inte speciell men jag fick någon medalj och så.. och jag fick den enda utmärkelse som betyder något för mig bredvid mina hoppvingar. Min Combat Infantry Badge. Bara infanteri får den och den betyder för andra att jag har sett min beskärda del skit. Jag tror att man ska vara soldat för att inse skillnaden, för det är inte bara ännu en scoututmärkelse.

Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.

Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".

Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.

fredag 21 september 2007

Sista cellen..

I början på veckan fick vi höra om ett kompaniuppdrag, ett stort ett. Vi är enda kompaniet som har gjort multipla airassaults tidigare och därför skulle vi då göra detta. Det var det sista fästet för organiserade terrorister i denna sektorn. Detta var ett stort uppdrag. Vi skulle flyga in på natten till ett AQI träningsläger, vi förväntade oss ca 80 tränade terrorister och vår styrka är inte större. Vi har dock överraskningsmoment och överlägsen eldkraft, men de har gerillatränade mortar teams enligt uppgift. Ingen av oss trodde att det skulle gå enkelt. Detta uppdrag skulle hamna i media.

Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.

H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.

Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.

Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.

Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.

En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.

onsdag 5 september 2007

FOB-fritid

En del funderar vad man gör mitt i Irak när man inte rullar utanför taggtråden och gör tuffa uppdrag, eller om man inte packar om kontainers med utrustning, eller tar hand om sina fordon och/eller vapen, eller tränar. Ovannämnda tar ju mestadels av ens tid, men det finns givetvis tid mellan uppdrag, träning och det som är 'command maintainance'. Tid som löst kan kallas för fritid. Det är egentligen inte fritid för att man är alltid i stand by mode om man är infanteri. Andra soldater har lite tid att göra som de vill, eller om de gnäller mycket kan de få en 4dagars helg i Katar. Vi får naturligtvis inget sånt. Men det är klart att ibland gör man ju annat som att ringa hem, blogga, spela datorspel eller se på film. Det senare är helt klart den största tidsätaren.

Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.

Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.

Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).