Mer än ett år har gått sedan vi kom tillbaks från Irak. Slutklämmen på min aktiva "Armékarriär" var knappast en tystlåten och lugn en. Jag drabbades som så många andra av "short termers disease". Detta innebär mer eller mindre att ens unit behandlar en som skit sista tiden utav två huvudanledningar. De behandlar en som skit för att man i deras ögon vill att man ska känna skam att man lämnar/överger sin unit. Det ska man tydligen ha skit för i Infanteriet. Den andra anledningar är att en del av dessa som drabbas av "short timers disease" pallar inte med det och re-enlistar mot löften om att få det bättre, och oftast en befordring och kanske en liten bonus (ca $2500 per år man förlänger sitt kontrakt).
I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.
Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.
Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.
tisdag 27 januari 2009
onsdag 14 januari 2009
PTSD
Jag tänkte bli sådär überpersonlig med just mina egna stressyndrom. Om någon som letar efter en global och 'per definition' deklarering av vad det är, beror på eller hur det yttrar sig kan ju googla skiten. Jag tänkte bara tala om hur det har varit för mig. Jag söker inte sympati, det var ingen som tvingade mig att bli soldat eller att låta bli att snabbutveckla 'natterror med nattligt fekalt läckage', som förmodligen gett mig en frisedel från mellanöstertouren alternativt fängelse.
Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.
Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.
I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.
Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!
Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.
Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.
I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.
Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!
Etiketter:
krigsveteran,
natterror med nattligt fekalt läckage,
stress
söndag 16 november 2008
Uppdatering..
Nu har det gått ett år sedan jag började att skriva från Irak. Tanken var givetvis att fortsätta och berätta och förklara vad som skedde väl tillbaks i Alaska. Men det gick inte som väntat. Att komma hem var svårare än jag kunde tro, vad vi alla kunde tro. När man först kom hem så var mycket som man trodde att det skulle vara. Man myste av en sovmorgon, en helg.. nästan allt som inte var så sjukt krävande, vilket inget var när man kom hem, var så sjukt skönt. Men allt kom snart ifatt en och man började inse att det inte var så magiskt att kolla på tv flera timmar i sträck, och att käka vilken mat man ville i de mängder man kände för förlorade snart sin lyster och magi.
Snart började problemen visa sig tydligare. Visst förväntade man sig vissa problem när man först kom hem. Sömnlöshet, mardrömmar och viss combat stress var man ju varnad för. Men det problemen man kom hem med var inte de problemen som skulle visa sig vara allvarliga. Jag kan säga att jag med all säkerhet kunde avgöra när förändringen kom. Det var i början på Mars eller kanske i slutet på Februari då jag kunde märka skillnad i folk som jag kände så väl - folk jag hade bott ihop med ett helt år i Irak. Folk kunde bli sjukt förbannade, inte utan direkt anledning men med enorma överreaktioner. Jag trodde att det var andra. Att saker inte skulle påverka mig så mycket.
Överreaktionerna kom till mig med. Skitförbannad kunde man bli, sedan hjälpte det ju inte att jag levde under väldigt bisarra levnadsförhållanden. Men Armén som sådant gjorde ingenting, och de som ville ha hjälp de blev förbisedda. Efter 4-5 månader efter att ha kommit tillbaks från Irak gjordes en ny screening av alla. Mer än tre fjärdedelar av min pluton blev skickade till neurologi för Post Traumatic Stress Disorder och Traumatic Brain Injury. Givetvis så behöver inte emotionella besvär, sömnproblem, migrän och liknande vara hjärnskada - fast vem avgör det?!
Jag gick hårt mot att ta ut all min semester jag hade kvar (vilket var all, eftersom jag aldrig tagit semester utom de två veckor jag blev tvingad att ta från Irak) i slutet av mitt kontrakt, så kallad Terminal Leave. Nästan två månaders semester fanns att ta ut i slutet av året.. fast det fanns ju en överhängande risk att jag skulle bli Stopp-Lossad, dvs tvångsförlängning av ett kontrakt som inte än gått ut. Jodå, så jävliga kan de vara.
Men trots att jag hade så lite tid kvar, och många vänners kontrakt gick ut och de försvann ut i världen, så kunde Armén inte 'cut me some slack' utan skickade mig på träning och allsköns dumheter. Mer än jag har plats att skriva. Men just nu så Clearar jag. Detta är en procedur som låter en skriva sig ut från varenda instans från Armén och det tar tid. Man får 14 arbetsdagar. Det låter som det skulle vara nog. Det var det inte. Visst skulle jag kunna göra som många gör, att inte stanna för att få allt som Armén är skyldig en utan bara få underskrifter och sedan dra. Men jag vill ha varenda pryl och varenda papper som de måste ge mig. En dag kan det vara värt det. Inte värt 3,5 år eller så men värt något.
Och just nu så är det just det vi får se om jag kan få något tillbaks. Möjligheten finnes, jag borde veta om ett par veckor.
Snart började problemen visa sig tydligare. Visst förväntade man sig vissa problem när man först kom hem. Sömnlöshet, mardrömmar och viss combat stress var man ju varnad för. Men det problemen man kom hem med var inte de problemen som skulle visa sig vara allvarliga. Jag kan säga att jag med all säkerhet kunde avgöra när förändringen kom. Det var i början på Mars eller kanske i slutet på Februari då jag kunde märka skillnad i folk som jag kände så väl - folk jag hade bott ihop med ett helt år i Irak. Folk kunde bli sjukt förbannade, inte utan direkt anledning men med enorma överreaktioner. Jag trodde att det var andra. Att saker inte skulle påverka mig så mycket.
Överreaktionerna kom till mig med. Skitförbannad kunde man bli, sedan hjälpte det ju inte att jag levde under väldigt bisarra levnadsförhållanden. Men Armén som sådant gjorde ingenting, och de som ville ha hjälp de blev förbisedda. Efter 4-5 månader efter att ha kommit tillbaks från Irak gjordes en ny screening av alla. Mer än tre fjärdedelar av min pluton blev skickade till neurologi för Post Traumatic Stress Disorder och Traumatic Brain Injury. Givetvis så behöver inte emotionella besvär, sömnproblem, migrän och liknande vara hjärnskada - fast vem avgör det?!
Jag gick hårt mot att ta ut all min semester jag hade kvar (vilket var all, eftersom jag aldrig tagit semester utom de två veckor jag blev tvingad att ta från Irak) i slutet av mitt kontrakt, så kallad Terminal Leave. Nästan två månaders semester fanns att ta ut i slutet av året.. fast det fanns ju en överhängande risk att jag skulle bli Stopp-Lossad, dvs tvångsförlängning av ett kontrakt som inte än gått ut. Jodå, så jävliga kan de vara.
Men trots att jag hade så lite tid kvar, och många vänners kontrakt gick ut och de försvann ut i världen, så kunde Armén inte 'cut me some slack' utan skickade mig på träning och allsköns dumheter. Mer än jag har plats att skriva. Men just nu så Clearar jag. Detta är en procedur som låter en skriva sig ut från varenda instans från Armén och det tar tid. Man får 14 arbetsdagar. Det låter som det skulle vara nog. Det var det inte. Visst skulle jag kunna göra som många gör, att inte stanna för att få allt som Armén är skyldig en utan bara få underskrifter och sedan dra. Men jag vill ha varenda pryl och varenda papper som de måste ge mig. En dag kan det vara värt det. Inte värt 3,5 år eller så men värt något.
Och just nu så är det just det vi får se om jag kan få något tillbaks. Möjligheten finnes, jag borde veta om ett par veckor.
onsdag 8 oktober 2008
To be continued...
(Inlagt av Jokke)
Ett meddelande skickat från Marra innehöll önskemål (jag citerar) om att här skriva "en kommentar att jag ska snart skriva mer.. for det ska jag, jag ska borja igen.."
Ett meddelande skickat från Marra innehöll önskemål (jag citerar) om att här skriva "en kommentar att jag ska snart skriva mer.. for det ska jag, jag ska borja igen.."
torsdag 15 november 2007
400 dagar
I skrivande stund är jag i Kuwait, vårt safe haven från kriget. Ingenting sker i Kuwait liksom. Men bara en vecka sedan gjorde vi 4 timmarspass vid 50 kalibers kulsprutan monterad på den Humvee som fungerade som "port" till vår Patrullbas i norra delen av Buhorat. Svartfotskompaniet var de enda som gjorde progressiva patruller så sent i touren, och vi tyckte givetvis att det var löjligt sent att fortsätta med detta när plutonerna blev mindre och mindre för var helikopterlift till Baghdad International.
Så medan jag sitter och käkar skräpmat så är min pluton fortfarande på Observationspost 3, och gör Area Denial uppdrag. Men det handlar bara om dagar för dem med. Ett krig är över nu för vår del, för min del. Jag kommer aldrig att fara tillbaks hit. Men jag kommer alltid ha en massa goa historier från denna plats, och jag tänkte skriva dem här.. i den mån de kommer tillbaks till mig. Jag vet att jag har ett ruskigt sabbat minne just nu, och ibland har jag undvikit och skriva något på grund av OpSec, men när jag väl är hemma ska jag skriva om lite annat. Då kommer bloggen bara emellanåt handla om Irak, utan kommer nog bli mer om Fort Richardson, Alaska. Inte lika spännande kanske. Men det slår jämlikhetskonferens i flen, eller att ta frun/flickvännen till Vadstena Kloster.
Så hur är då Camp Virginia Kuwait då?? Först och främst är det mycket mindre än väntat. Om man ska ha ett Camp där folk bara ska fixa problem och slappna av så tycker man att det borde finnas en massa att göra, men det kanske är det som är tanken. Att bara minimera alternativen så att tankeverksamheten går ner. Kanske ska ge en tid att reflektera?! Jag har slutat att finna logik i Arméns handlande. Men igår så kollade vi på någon dansgrupp av Cheerleaders. Det var underhållade att se, och att folk kan bete sig som en omoralisk pöbel en sekund till dödstystnad i givakt när flaggan går ner. Men det är ok här. Souvenirshopar med turistpriser och skräpmatstalt under 'the Golden Arches' utgör ett fattigt Eldorado för trötta soldater just nu.
Nu börjar andra sorts trubbel, även om jag försöker påminna mig om att jag ska vara lycklig att jag inte bara kommer hem levande utan även i ett enda stycke. Inte alla mina bröder är lika lyckligt lottade.
Så medan jag sitter och käkar skräpmat så är min pluton fortfarande på Observationspost 3, och gör Area Denial uppdrag. Men det handlar bara om dagar för dem med. Ett krig är över nu för vår del, för min del. Jag kommer aldrig att fara tillbaks hit. Men jag kommer alltid ha en massa goa historier från denna plats, och jag tänkte skriva dem här.. i den mån de kommer tillbaks till mig. Jag vet att jag har ett ruskigt sabbat minne just nu, och ibland har jag undvikit och skriva något på grund av OpSec, men när jag väl är hemma ska jag skriva om lite annat. Då kommer bloggen bara emellanåt handla om Irak, utan kommer nog bli mer om Fort Richardson, Alaska. Inte lika spännande kanske. Men det slår jämlikhetskonferens i flen, eller att ta frun/flickvännen till Vadstena Kloster.
Så hur är då Camp Virginia Kuwait då?? Först och främst är det mycket mindre än väntat. Om man ska ha ett Camp där folk bara ska fixa problem och slappna av så tycker man att det borde finnas en massa att göra, men det kanske är det som är tanken. Att bara minimera alternativen så att tankeverksamheten går ner. Kanske ska ge en tid att reflektera?! Jag har slutat att finna logik i Arméns handlande. Men igår så kollade vi på någon dansgrupp av Cheerleaders. Det var underhållade att se, och att folk kan bete sig som en omoralisk pöbel en sekund till dödstystnad i givakt när flaggan går ner. Men det är ok här. Souvenirshopar med turistpriser och skräpmatstalt under 'the Golden Arches' utgör ett fattigt Eldorado för trötta soldater just nu.
Nu börjar andra sorts trubbel, även om jag försöker påminna mig om att jag ska vara lycklig att jag inte bara kommer hem levande utan även i ett enda stycke. Inte alla mina bröder är lika lyckligt lottade.
torsdag 18 oktober 2007
Armén — på gott och ont!
Visst finns det dagar då jag tycker att gå med i en Armé som är i krig är det dummaste jag gjort. Det finns dagar jag inser att jag har lärt mig saker som jag inte tror att jag skulle kunna ha lärt mig någonannanstans. Mestadels saker om den amerikanska kulturen, ledarskap och en djupare insikt om mig själv. Så kanske var denna tid inte helt bortkastad, men tveksam till om det var värt 3 år av mitt liv.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
tisdag 16 oktober 2007
En dryg månad
Så här ligger det till just nu. Det uppdrag som jag ironiskt nog kallade det sista, var ju inte alls det. Man skulle ju lätt kunna tro att man inte kör hårt sista månaden innan alla far härifrån. Det vore ju som att ha en skiftchef som beslutar att öka produktionskvoten för veckan på torsdag eftermiddag. Sådant är ju inte LO-sanktionerat, det har vi ju länge känt till. Men det är just en sådan bataljonschef vi har. Han vill nå resultat som ingen ens skulle kunna ana sig till. Ja, de sista 'bad guysen' är i vår sektor men detta kan ju ha att göra med att han skickade iväg oss till Fallujah i början på touren och att vi blev borta i 8 månander. Vems fel är det då att alla har retirerat till det som brukade vara vår sektor. Det var ju som en frizon. Men tro nu inte att de fått härja fritt här.. nej, inte alls. Grejen är att det är inte ens vår sektor, utan den Irakiska Arméns sektor. Men dessa IA lirare kör inte på för fullt. De är ganska laid back skulle man kunna säga.
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)