Långsamt går mitt liv mot ett bättre ett. Stegen är babysteg, men denna gång är jag väldigt säker på att de går mot rätt håll. Helt säkert, men alldeles för långsamt. Saker som jag borde tagit tag i lång tid sedan, sedan innan jag for till Irak – men nuförtiden tror jag på efterklokhet. Det är tillåtet att göra misstag, bara inte tillåtet att inte göra samma misstag två gånger.
Dessa livsfilosofiska regler till trots så går jag och funderar på att gå med i Arme Reserven. Ja, det kan låta lika dumt som förra gången, men jag har lät mig något och finjusterar mina handlingar. Denna gången är det för att jag fortfarande är med i ‘the Inactive Ready Reserve’. Det är alla som har lagt mindre an 8 år i det militära. Detta innebär i det stora hela att de kan ringa in mig närsomhelst, sätta mig som infanteri eller göra mig till vadhelst krigsmaskinen behöver. Men går jag med i den Aktiva Reserven så kan jag sätta migsjälv som något som inte innebär de risker som jag tog mindre än två år sedan, när jag satt i Fallujahs glesbygd och blev skjuten på dagligen, och vargång jag färdades i ett fordon så fanns det en överhängade risk att mitt liv skulle avslutas i ett BANG.
Jobbet som jag har fått tag i nu är ett bra jobb, och många som pratat av mig tror jag har fått det intrycket att jag tycker det. Hursomhelst så är det även så att folk tror att man inte betalar skatt i USA, detta är inkorrekt. Man betalar, ja jävlar vad det kan bli att man betalar skatt.. och inte bara skatt, sedan tillkommer ju sjukförsäkring och annat trams som gör en fattig pa en gång. (Just nu betalar jag säkert 4 papp i sjukförsäkring per månad, ja jag ska ordna detta.. men sånt ska man komma ihåg innan man tror att man är högavlönad.) Går jag med i Reserven, som jag nämnt, sjunker denna kostnad till en mer bekväm 0 kr per månad. Tro inte att det är gratis, men iallafall.
Sedan måste jag ju ta tag i att lära mig spanska med. Mexarna i är nådlösa även i gränsstäderna. Inte att jag ska lära mig perfekt spanska, men att kunna beställa, pruta och förolämpa på språket så tycker jag att det är bra. Bättre än min arabiska. Alaykum As-Salaam!
tisdag 10 mars 2009
tisdag 3 mars 2009
28 dagar
Mitt första test. Dundersucce är kanske att ta i. Skitmycket skedde som ingen har sett innan, tydligen var det mycket snack om mitt test när jag satt i öknen och andra satt i kontorets trygga vrå. Inte bara var det 30 grader Celsius sådär i slutet på februari, utan problemen som jag fick uppleva var av den typen att när jag ringde min ‘lead' så svarade han ofta "Eh, figure it out..". Tryggt. Men samtidigt så fick jag allt lite props för att funambulera (figurativt, inte litterärt) och att vara kall när problemen hopade sig. Så över lag var det ok, och min insats var lite defensiv men helt ok om jag får säga det själv. Och eftersom det är min blogg så har ingen annan någonting att säga i min monolog.
Så, first one down. Jag lärde mig mycket. Nästa kommer att gå lika bra, och då vet jag vad jag sysslar med också. Hade givetvis hart kul att ha en ‘lead’ som verkligen hjälpte en, men tough love är motivationens moder.. eller nått sånt.. eller..? Samt att nästa test kanske inte kräver att jag hittar på egna regler och gör saker som andra, som jobbar här i flera år, inte ens har hört talas om.
Min enhet från Alaska är i startgroparna för att dra till Afghanistan. En del har redan farit dit, några av mina vänner är redan där. Känns underligt att sitta här, när de är där. Inte så underligt att jag vill byta plats med dem, men iallafall.. känns som att man borde se efter sina bröder lite. Men de far inte för att de vill, de far för att de måste. Oddsen säger ju att inte alla kommer att komma tillbaks heller, så man kan inte bara hålla kontakt med en lirare. För stryker han med, så har man ingen som kan ge en någon info.
När jag ser deployment datumet så kan jag räkna ut att jag missade stop-loss datumet med 28 dagar. 28 dagar. Hade mitt kontrakt sträckt sig en månad längre så hade jag farit till Afghanistan med dem. Då hade mitt kontrakt tvångsförlängts med 19-22 månader. Två av mina polare har kontrakt som gar ut i höst, då kommer de att bli förlängda den tiden de är i Agfanistan plus 3-4 månader efter att de kommit hem, och jag vet att de kommer få massor av skit om de inte förlänger sina kontrakt 'in country'. Men det gör de inte.
Så idag är jag nöjd över att jag inte behöver göra ännu en tour till ett land som blir allt våldsammare. "vem om min ena polare ‘sa upp sig som paratrooper', så de gav honom en massa skit och skickade honom till Afganistan som en 'mail clerk'. Trist jobb, men säkert. Samt att de har dagar då de inte jobbar. Sådan lyx vi inte hade i Irak.
Så, first one down. Jag lärde mig mycket. Nästa kommer att gå lika bra, och då vet jag vad jag sysslar med också. Hade givetvis hart kul att ha en ‘lead’ som verkligen hjälpte en, men tough love är motivationens moder.. eller nått sånt.. eller..? Samt att nästa test kanske inte kräver att jag hittar på egna regler och gör saker som andra, som jobbar här i flera år, inte ens har hört talas om.
Min enhet från Alaska är i startgroparna för att dra till Afghanistan. En del har redan farit dit, några av mina vänner är redan där. Känns underligt att sitta här, när de är där. Inte så underligt att jag vill byta plats med dem, men iallafall.. känns som att man borde se efter sina bröder lite. Men de far inte för att de vill, de far för att de måste. Oddsen säger ju att inte alla kommer att komma tillbaks heller, så man kan inte bara hålla kontakt med en lirare. För stryker han med, så har man ingen som kan ge en någon info.
När jag ser deployment datumet så kan jag räkna ut att jag missade stop-loss datumet med 28 dagar. 28 dagar. Hade mitt kontrakt sträckt sig en månad längre så hade jag farit till Afghanistan med dem. Då hade mitt kontrakt tvångsförlängts med 19-22 månader. Två av mina polare har kontrakt som gar ut i höst, då kommer de att bli förlängda den tiden de är i Agfanistan plus 3-4 månader efter att de kommit hem, och jag vet att de kommer få massor av skit om de inte förlänger sina kontrakt 'in country'. Men det gör de inte.
Så idag är jag nöjd över att jag inte behöver göra ännu en tour till ett land som blir allt våldsammare. "vem om min ena polare ‘sa upp sig som paratrooper', så de gav honom en massa skit och skickade honom till Afganistan som en 'mail clerk'. Trist jobb, men säkert. Samt att de har dagar då de inte jobbar. Sådan lyx vi inte hade i Irak.
Etiketter:
Afganistan,
stop-loss,
testingenjör,
testpremiär,
öken
torsdag 12 februari 2009
Ingen väntetid.. alls.
Sådär står jag, mitt ute i öknen och skuggar den här snubben som en del av min OJT. Då kommer telefonsamtalet som jag inte är beredd på. Jag ska få mitt eget test, trots att min ‘on the job training’ precis har börjat. Tydligen har en ingenjör slutat och de behöver en ersättare. Testet börjar nästan omedelbart med minimum tid för preparation och/eller träning. Bend or break scenario. Put up or shut up. Givetvis tar jag det. Stödhjulen får vänta. Tydligen sker det ganska ofta, när jag inser att de som är ‘gamla i gemet’ här har varit här kanske två år. Så det är inget att gnälla om.
Nog önskade jag att jag hade lite mer erfarenhet än den nästintill ingen alls som jag sitter på, på just detta området. Nog önskar jag att jag hade lite normal mängd tid att förbereda mig på. Och visst är det önskvärt att jag hade hört/sett/läst om detta systemet som skall testas innan idag. Dagen före en tre-fyra dagars helg som minimerar nämnda förberedelsetid. Tack som fan.
Men givetvis ska jag ta det, och göra ett jävligt bra jobb med. Det blir mycket övertid och mycket hemläxa. Men nog ska det gå. Om en dryg månad vet vi hur.
Nog önskade jag att jag hade lite mer erfarenhet än den nästintill ingen alls som jag sitter på, på just detta området. Nog önskar jag att jag hade lite normal mängd tid att förbereda mig på. Och visst är det önskvärt att jag hade hört/sett/läst om detta systemet som skall testas innan idag. Dagen före en tre-fyra dagars helg som minimerar nämnda förberedelsetid. Tack som fan.
Men givetvis ska jag ta det, och göra ett jävligt bra jobb med. Det blir mycket övertid och mycket hemläxa. Men nog ska det gå. Om en dryg månad vet vi hur.
måndag 9 februari 2009
Ny upptäckt
Ännu en dag på jobbet och ännu en upptäckt gjord. Jag skulle vilja säga att närmre hälften av folket här på något vis fd militär. Detta innebär ju inte att de vet vad krig handlar om eller något. Jag säger inte att de inte är på något vis mindre värda för att de inte varit i kriget, men det är lustigt för mig att höra någon relatera sigsjälv till en term som det amerikanska ordet 'veteran'. När jag vet att det som de gjorde som militär tjänstgöring innefattade att jobba på ett kontor och aldrig behövde lämna landet. Som en annan ny snubbe här på jobbet, var en signalkapten i flygvapnet. Han har vart i Irak. Massor av gånger. Några av gångerna stannade han till och med över natten. Jag tycker att det är stor underhållning.
Jag får en massa oförtjänt props när de inser att jag inte bara var i Irak och byggde datanätverk, eller såg till att landningsbanor blev sopade.. utan att jag slet ut kängorna i Iraks förorter och blev sprängd i luften. Det som verkade vara mitt livs dummaste val, är fortfarande ett bra dumt ett, men det är ju kul att det fört med sig lite nyttigt med. Jag vet att jag sagt det förut, men det är stort för mig. Lika stort som att släpa in ny panna i Moms hus! Eller lika stort som att läsa Bulkens exjobbsrapport (enligt uppgift, jag vet ju inte).
Livet här är inte lika gott som hemma, men det har sina fördelar. I helgen var det varmt som en svensk sommardag så jag satt och läste i bara shorts i min ökeninspirerade bakgård. Ja, med ökeninspirerad menar jag egentligen att det bara ar krossad sten på sandbotten, och något som jag tror är en palm som växer fast den bara är en 15 cm hög änsålänge. Jag tror jag ska börja referera til denna lille kille som "min trädgård”. Här är det kortärmat som gäller, och kortbenat när man inte är på jobbet (amerikanska anständighetsregler), i Alaska hade jag fått 'contact frost bite' så snart jag försökt att tanka bilen utan att använda 'arctic mittens'. Dagens sanning. Här är det lite kylslaget på morgonen kanske 6 grader, men blir 25 framåt eftermiddagen. Det är ju ändå vinter.
Men tillbaks till jobbet. Jag har ju inte sagt så mycket om det egentligen. Ja, mer kommer i framtiden men just nu jobbar jag 10 timmars dagar 4 dagar i veckan. Det är en fantastiskt fiffig grej, inte lika fiffig som normalsvensk flextid då men bor man i den modernaste medeltid som denna planeten har att erbjuda så får man vara nöjd med det lilla. Men detta är ju bara de veckor som man inte har test, dvs en planeringsfas - när vi testar blir det mycket jobb. Mycket. När jag löneförhandlade så ville min orubblige chef använda ett argument till att inte ge mig mer betalt, och det var att jag ändå skulle jobba så mycket övertid att jag ändå skulle få ut mer pengar än det vi förhandlade om. Lärdom: Förhandla inte med en vietnamveteran! Han antar att jag under 2009 ska jobba 600-700 timmars övertid. Put that in your straw and suck it, bröder. Det är mycket övertid. Vad tror han att jag är?? Android?? Amerikan?? Jaja, jag ska nog jobba tillräckligt så att min kommande semester inte blir en CTM! (ref. Accenture-vokabulär) Ska snart lägga upp lite bilder på saker man kan se på min arbetsplats som man kanske inte ser var dag på Sony-Ericsson.
Jag får en massa oförtjänt props när de inser att jag inte bara var i Irak och byggde datanätverk, eller såg till att landningsbanor blev sopade.. utan att jag slet ut kängorna i Iraks förorter och blev sprängd i luften. Det som verkade vara mitt livs dummaste val, är fortfarande ett bra dumt ett, men det är ju kul att det fört med sig lite nyttigt med. Jag vet att jag sagt det förut, men det är stort för mig. Lika stort som att släpa in ny panna i Moms hus! Eller lika stort som att läsa Bulkens exjobbsrapport (enligt uppgift, jag vet ju inte).
Livet här är inte lika gott som hemma, men det har sina fördelar. I helgen var det varmt som en svensk sommardag så jag satt och läste i bara shorts i min ökeninspirerade bakgård. Ja, med ökeninspirerad menar jag egentligen att det bara ar krossad sten på sandbotten, och något som jag tror är en palm som växer fast den bara är en 15 cm hög änsålänge. Jag tror jag ska börja referera til denna lille kille som "min trädgård”. Här är det kortärmat som gäller, och kortbenat när man inte är på jobbet (amerikanska anständighetsregler), i Alaska hade jag fått 'contact frost bite' så snart jag försökt att tanka bilen utan att använda 'arctic mittens'. Dagens sanning. Här är det lite kylslaget på morgonen kanske 6 grader, men blir 25 framåt eftermiddagen. Det är ju ändå vinter.
Men tillbaks till jobbet. Jag har ju inte sagt så mycket om det egentligen. Ja, mer kommer i framtiden men just nu jobbar jag 10 timmars dagar 4 dagar i veckan. Det är en fantastiskt fiffig grej, inte lika fiffig som normalsvensk flextid då men bor man i den modernaste medeltid som denna planeten har att erbjuda så får man vara nöjd med det lilla. Men detta är ju bara de veckor som man inte har test, dvs en planeringsfas - när vi testar blir det mycket jobb. Mycket. När jag löneförhandlade så ville min orubblige chef använda ett argument till att inte ge mig mer betalt, och det var att jag ändå skulle jobba så mycket övertid att jag ändå skulle få ut mer pengar än det vi förhandlade om. Lärdom: Förhandla inte med en vietnamveteran! Han antar att jag under 2009 ska jobba 600-700 timmars övertid. Put that in your straw and suck it, bröder. Det är mycket övertid. Vad tror han att jag är?? Android?? Amerikan?? Jaja, jag ska nog jobba tillräckligt så att min kommande semester inte blir en CTM! (ref. Accenture-vokabulär) Ska snart lägga upp lite bilder på saker man kan se på min arbetsplats som man kanske inte ser var dag på Sony-Ericsson.
Etiketter:
fd militär,
kängor,
sprängd i luften,
ökeninspirerade bakgård
tisdag 3 februari 2009
Immigrantjävel
Ibland så blir jag chockad när jag inser att jag är en immigrant. Att jag har flyttat från Sverige och all den trygghet man har där. Sedan så fattar jag att jag har gjort något som få har gjort, och att jag skulle börjat blogga mycket tidigare än jag gjorde. För det var ju den intressanta biten. En Svensk i Irak, även om jag inte var ensam. Jag menar jag for ju dit med en god exLundastudent, och när jag var i Irak så träffade jag ju en stockholmstok. har jag skrivit om det?! Hmm, det får jag nog kolla upp. För det är en schysst historia. Men numera så är jag ju som vemsomhelst. Jag är ju som Pelle Svensson-utbytesstudent, med den skillnaden att jag numera är amerikan, hur bisarrt det än må låta i era öron så låter det mycket mystiskt i mina egna med. Det ska ni veta.
Men här på det nya jobbet så kom jag in i gemenskapen ganska fort, och sedan såg jag att det fanns en inre gemenskap som var svårare att komma in i, och det var att bli dömd av alla gamla exmilitärer. Fast även den mest hårdkokte Lädernacke måste ge mig lite props för att jag gjorde en vända som grunt i kriget. Få har gjort det, i synnerhet när mer än 90 % av alla som far dit har ganska normala jobb fast i uniform och bössa på ryggen. Men det gör ju självaste jobbet som mekaniker eller militärpolis eller kock inte särskilt exotiskt alls. Men något man inte ser förrän man är där är att det finns en stor klump av människor som inte gör det jobbet som de är menade att göra. Ett exempel är kockar. Vi hade 3 kockar uppe i Omar. Det var bra människor, bra soldater som tog hand om oss grabbar som gjorde uppdragen. Kom vi hem 3 timmar sent, så var en kocksluring vaken och gav oss rester av den mat som skulle vart slängd för länge sedan. Fast de flesta kockar det enda de gör är att vakta mässen. Kolla så att man har sitt ID med sig när man äter, för annars blir det ingen mat. Dumheter. Ibland tvingas de att upprätthålla ännu dummare regler som att om man inte har sina EyePro (typ skyddsglasögon) så får man ingen mat heller.
Ett annat exempel är parachute riggers. Vi hade en hel pluton av dem och de packar ju inga skärmar i Irak, så de blev Base Defense. Ja, detta är inte rätt grabbar att sätta bakom en kulspruta i ett torn, men å andra sidan. Vem ska attackera en stor FOB lixom? Händer ju bara inte, och där det händer. Ja, där gör några goa riggers ingen skillnad. Sedan har vi grabbar med småjobb, som min polare från England som var en NBC-specialist. Vad ska han göra i ett krig som Irak, just det han hade ett gott 12 timmars skift att sitta i Admin-delen av en Tactical Operation Center - nattetid. Det goa var att han var inte ens ensam, så de satt och kollade film och åt och gick och tränade i gymmet nattetid, och sedan sussade hela dagarna. Tungt jobb. Och denna goa liraren fick ju samma lönecheck som jag. Inte hans fel, så jag kan ju inte bli förbannad på honom.
I morse fick jag stanna för något som såg ut som en hel brigad av soldater (förmodligen hela YPGs soldatstyrka) som gav sig ut pa en löptur klockan 0630 på morgonen. Jag satt i min bil och myste och var så nöjd över att det inte var jag. Nej, jag går till gymmet på eftermiddagen istället. At my convenience, tack så mycket!
Men här på det nya jobbet så kom jag in i gemenskapen ganska fort, och sedan såg jag att det fanns en inre gemenskap som var svårare att komma in i, och det var att bli dömd av alla gamla exmilitärer. Fast även den mest hårdkokte Lädernacke måste ge mig lite props för att jag gjorde en vända som grunt i kriget. Få har gjort det, i synnerhet när mer än 90 % av alla som far dit har ganska normala jobb fast i uniform och bössa på ryggen. Men det gör ju självaste jobbet som mekaniker eller militärpolis eller kock inte särskilt exotiskt alls. Men något man inte ser förrän man är där är att det finns en stor klump av människor som inte gör det jobbet som de är menade att göra. Ett exempel är kockar. Vi hade 3 kockar uppe i Omar. Det var bra människor, bra soldater som tog hand om oss grabbar som gjorde uppdragen. Kom vi hem 3 timmar sent, så var en kocksluring vaken och gav oss rester av den mat som skulle vart slängd för länge sedan. Fast de flesta kockar det enda de gör är att vakta mässen. Kolla så att man har sitt ID med sig när man äter, för annars blir det ingen mat. Dumheter. Ibland tvingas de att upprätthålla ännu dummare regler som att om man inte har sina EyePro (typ skyddsglasögon) så får man ingen mat heller.
Ett annat exempel är parachute riggers. Vi hade en hel pluton av dem och de packar ju inga skärmar i Irak, så de blev Base Defense. Ja, detta är inte rätt grabbar att sätta bakom en kulspruta i ett torn, men å andra sidan. Vem ska attackera en stor FOB lixom? Händer ju bara inte, och där det händer. Ja, där gör några goa riggers ingen skillnad. Sedan har vi grabbar med småjobb, som min polare från England som var en NBC-specialist. Vad ska han göra i ett krig som Irak, just det han hade ett gott 12 timmars skift att sitta i Admin-delen av en Tactical Operation Center - nattetid. Det goa var att han var inte ens ensam, så de satt och kollade film och åt och gick och tränade i gymmet nattetid, och sedan sussade hela dagarna. Tungt jobb. Och denna goa liraren fick ju samma lönecheck som jag. Inte hans fel, så jag kan ju inte bli förbannad på honom.
I morse fick jag stanna för något som såg ut som en hel brigad av soldater (förmodligen hela YPGs soldatstyrka) som gav sig ut pa en löptur klockan 0630 på morgonen. Jag satt i min bil och myste och var så nöjd över att det inte var jag. Nej, jag går till gymmet på eftermiddagen istället. At my convenience, tack så mycket!
torsdag 29 januari 2009
And I hope you continue to refer to yourself as the "Swedish Infantryman from Alaska"- it has a nice ring to it.
- SSG Mount
- SSG Mount
onsdag 28 januari 2009
Civil olydnad
Ok, nu är jag civil. Det är en mycket underlig förändring. För jag har ju fortfarande de saker som jag har blivit indoktrinerad inuti. Jag var på en demonstration for media för någon vecka sedan, och en Överstelöjtnant kom upp till mig och det var assvårt att bete sig som en civil snubbe istället för att ta den enkla vägen att bara ställa sig i givakt och svara på direkt tilltal. Detta är ju ett beteende som man absolut inte trodde skulle vara kvar när man tagit av sig kängorna. Jaja, det är ju knappast något stort problem.
Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!
Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.
Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.
Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!
Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.
Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)