tisdag 10 augusti 2010

Varm jävla håla


Det råder ovisshet om vart jag tagit vägen, så jag tänkte klara upp detta på en gång. Jag bor i en stad som heter Yuma [/ju:mə/], som ligger rätt in i den Kaliforniska bajans armhåla. Många hade, liksom jag själv aldrig hört talas om denna håla förrän filmen ‘3:10 to Yuma’, fast det ger ju inget direkt tips om var den är belägen - bara att det är öken, och att finns ett fängelse där.

Historiesummering.
Jänkarna vill gärna börja på 1500-talet men jag tycker inte att det är värt att nämna något bara för att en vit snubbe knallade runt bland Quechan-indianerna. Det gör ingen stad liksom, så vi tar oss till 1851 då de byggde en försvarsförläggning, Camp Yuma, här som skydd mot rödskinnen. Snart växte det sig större på grund av guldbrytning och att man kunde ta sig hit med ångbåt, så grundade de snart en stad som hette Colorado City 1854. Den ligger ju trots allt på Coloradofloden. Efter några är så bytte de namn till Arizona City, men efter en katastrofal översvämning så var det tvunget att bygga upp hela staden igen på lite högre mark, då beslöt de sig att 1876 kalla staden Yuma.

Yuma är en populär plats att odla grödor på trots det varma, subtropiska klimatet. Mest för att staden är, enligt Guinness rekordbok, jordens soligaste plats så kan bönderna odla året runt (och att superbillig arbetskraft kommer av sigsjälv över den mexikanska gränsen hjälper). Det är även en militär stad, med en USMC flygbas och en av landets största Arme-testförläggningar.

På vintern kommer alla "snow birds" (pensionerade människor, med mycket pengar, som flyr vintern i Kanada, Minnesota eller annan plats med hård vinter) i sina stora RV’s som de kör trots sina handikapp. Tro inte att de kör långsamt, de har ju 250+ mil att beta av. En åtta tons bussliknande raket som flyger fram över vägarna, med en senil dement B.A. Baracus med 5 sekunders reaktionstid bakom ratten. Det är vardagsedge att köra till jobbet varje dag! Staden dubblas under vintern till 200000 innevånare.

Och på sommaren så kommer det massor av turister till Yuma med sina båtar. Huvudsakligen är den Kaliforniabor, som lämnar det asgoa vädret de har, kör genom öknen ett par timmar och att kunna dumpa sin båt i Coloradoflodens laglösa vatten. Det innebär att det är ganska bra tryck på floden var helg. Det är så pass mycket Kalibrudar att den största norra sanddynen kallas Silicon Island, så kan ju folk dra sina egna slutsatser.

Summering.
Ja, det är ännu en jävla håla. Från Anchorage där man var frusen halva året, till Yuma där man är kokt 4-5 månader om året så måste jag säga att jag utvecklat ett sug för årstider. Tanken var ju att flytta till en storstad när jag lämnade Armen men det sket ju sig kungligt. Men finns det så inga fördelar med att bo i öknen då? Nej, inte direkt! Det är klart att levnadsomkostnaderna är rackarns låga jämfört med Kalifornien, och resten av västvärlden, och regler såsom lagar tror de ju inte heller på så mycket. Nu så gick förslaget igenom att alla kan knalla runt med dolda vapen helt utan att behöva licens för det. Låter ju otroligt farligt, dumt och osmart. Men så är det när man inte gillar lagar! Fast att låta någon dricka en bärs som passagerare i en bil, det är tydligen gränsen för vansinne.

Sedan ska det tilläggas att trots att ökenscenerna i Star Wars: Episode IV spelades in i Tunisien, så spelades ökencenerna för "Return of the Jedi" in mer lokalt, nämligen Buttercup Valley, Yuma Desert. Jabbas "Sail Barge" byggdes upp där och var ett av dåtidens, 1982, största filmbyggnadsprojekt. Tyvärr står det inte kvar, men the Dune Sea ser likadan ut nu som då och jag tycker iallafall att jag har the Great Pit of Carkoon i min bakgård.

tisdag 3 augusti 2010

-Viene tormenta!



Imorse kändes det som slutet på Terminator. En dag mitt i öknen, vinden som blåser varmt i ansiktet, stormen kommer allt närmare. Tumbleweed som rullar över vägarna som om man vore i en kass vilda västern-rulle inspelad i en italiensk förort. Ett stort mörker i skyn som närmar sig med meteorologisk kvickhet kanske kommer det att komma några droppar som kommer att göra luften nästintill mättad av fukt och det kommer att bli svårt att andas, och förvandlar öknen till en illaluktande sandhög. Egentligen skulle man suttit där som Sarah Connor i en Jeep med ett stort skjutjärn i knät men istället stänger man dörren, vevar upp rutan, höjer radion och maxar ACn. Modern bekvämlighet vinner över gammaldags drama. Fast givetvis var det inte Cyberdyne Systems som råkat inleda Armageddon genom sin nyfikenhet, det var bara en storm i öknen ryktas bjuda på lite regnstänk. Vissa dagar bara börjar episkt, men redan till lunch så äter man rester och suger ner en Rockstar för att fungera som en människa.

En tanke angående dasspapper. När man kom till dessa förenta stater så tyckte man att toalettpappret var i det mjukaste laget. Det var superabsorberande och något som i Sverige skulle säljas bredvid Pampers och barnmat. Nästan löjligt mjukt, lite som att torka sig med en kattunge; mysigt och konstigt. Detta vande man sig vid, och glömde bort. Chocken kom ju inte förrän man, i Sverige, krashat på en polares soffa efter en natt av överdrivet ölinmundigande, som sedan resulterar i en ful fyllemage som interiörlackerar muggen med en nysningslik lättnad. När sedan det misslyckande försök till ett uppskjut, där man själv symboliserar själva raketen endast förankrad med gravitation och viljestyrka, är över och det är dags att medelst papper utvärdera skadan så inser man att detta papper är inget amerikansk fjollpapper utan klassiskt enlagers dubbelkräpp som på min egen studenttid endast fanns att införskaffa på Matex. Så mycket friktion mellan stjärt och pappersprodukt man, med litet fnöske, skulle kunna starta en lägereld på rekordtid. Strävare än en katt-tunga, tuffare än ett Twisted Sister-ryggmärke på en jeansväst. Jag tror att det är dubbelkräpp som man använder för att slipa skridskor med i krumma små cykelverkstäder.

Jag har blivit så förvekat av amerikansk kultur, diet och toalettpapper att jag numera har en öm och känslig stjärt. Segt vikingamaterial har tydligen ingen chans mot vansinnig amerikansk diet och bekvämlighet. Snart kanske jag ger upp, byter mitt namn till Cliff och köper mig en F-150, extended cab med hagelbössehylla i bakrutan!


"Jag har inga illusioner... alla människor är kräk"
- Thorsten Flinck i programmet cobra.

onsdag 28 juli 2010

Episode VII: Ignoring the learning curve

Nu är jag tillbaks från semestern i Zätern! Tystnad på ett år har ju haft
sina anledningar. Livet förvandlades från jävligt dåligt till olidligt. Hade
jag haft en källare så hade man nog placerat den trefotade pallen där med
snaran uppe, trots att det inte är säsong för den redan. (Vad är tumregeln?)
Men istället för att checka ut så tog jag tillslut tag i det med hjälp av
min fantastiska advokat. Ja, visst gick allt åt helvete iallafall – men med
advokat sa är man inte helt ensam på sin planhalva. Det var som att ha
Mickey Goldmill i ringhörnan, fast utan att få pingvinreferenser.

Så livet har vänt jävligt hårt, och det var på tiden kan alla som känner
mig att hålla med om. Att inneha kamratskarans (mig veterligen) första
skilsmässa på sitt CV är något som jag gärna drar på mig. Jag visar vägen
hur man inte ska gå, men bevisligen så är livet något som enbart handlar om
"trial and error" då många har gått i mina misstags fotspår. Jag tänkte
börja spela smartare, och kanske lära mig av mina egna vänners misstag
istället. Men jag kommer ju aldrig sluta chansa, det är ju jag och Han Solo
som satsar på lågoddsare - med skillnaden att unge Herr Solo nådde framgång. Men vem vet, kanske Episode VII börjar med en alkoholiserad nyskiljd Han som sitter på en pall med Chewies Bowcaster i munnen. Jag bara säger att det skulle kunna hända.

Men för att inte bara käfta om allt som gått åt helvete, trots att det
givetvis färgar allt annat, så är livet inte så illa. Ibland ska man nog
vara nöjd över att man fortfarande fungerar. Jag kom hem från Irak i en bit,
det är positivt. Jag har ett hyggligt jobb, som är jävligt spännande trots
att det är placerat rätt i el culo del diablo Yuma. Jag mår bättre och
bättre, och finner mer och mer att ändå vara nöjd över (fast som svensk
förbehåller man sig rätten att vara lite bitter här och var vare sig man har
anledning eller inte).

I Arizona kan man skilja sig på 61 dagar. Har man bara inget att bråka om,
så är det en mycket rimlig tid som innehåller betänketid och allt. I mitt
fall så finns det ju inget att bråka om. Jag har inga barn med kvinnan, jag
äger ingen fastighet med kvinnan heller, vi har två bilar så det är en enkel
uppdelning och allt annat vi äger (som jag betalt till 90%) har jag lämnat
till henne. Fast det är ju klart att det har varit mycket sheriffinblandning, och jag har spelat enligt reglerna, men en ledsen kvinna kan ju spåra ut riktigt hårt – och mycket riktigt det var vad som skedde. Hon är ett klassiskt fall av "borderline-personlighetsstörning" det är helt utan tvivel. Men det har ju Darth Vader med, och det är en dålig ursäkt. En ser jävligt sliten ut under masken, den andra har den mörka sidan av kraften som sin buntsförvant. Båda är jävligt onda.

Så, här sitter jag dag 142 och bara väntar på att det ska ordna till sig och bli färdigt. För att inte bli irriterad så har jag satt målet på julafton! Det blir en klapp som heter duga!

"Be a beachcomber, a Parisian wino, an Italian pimp, or a Danish pervert; but stay away from the Armed Forces."
- Hunter S. Thompson

måndag 9 november 2009

1 Kor 15:34



"Medans alla våra generationskamrater ligger och jobbar på sitt andra barn, så sitter vi här på ett motellrum och studentgroggar." - djup insikt av Fredrik.


Hade besök för några helger sedan, och det var nyttigt för min person. Kanske för att se hur långt ifrån den som jag var, som jag nu är. Jag vill ju inte ha förändrat de få bra egenskaper jag hade.. eller ja, tyckte mig själv besitta. Kanske finns det inget bättre bevis på dåligt omdöme för att låta Fredrik besöka mig ute i öknen, men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Det hela började ju inte helt oväntat. Jag mötte upp med Fredrik på flygplatsen och vi garvade väl lite båda två åt varandras person och uppenbarelse. Sånt som sker när man låtit ett halvt decennium passera, antar jag. Inom kort hamnade vi osökt i gamla vanor. Vid ett tillfälle minns jag att jag säger "vi ska dra till Mexiko imorgon, så vi ska nog ta det litet lugnt idag..". Fredrik hörde mig men trodde mig inte, inte heller taktiken att köpa mindre mängd blannevann hade någon som helst inverkan. En hela fulgin och en liter Scheppes senare satt vi in en taxi på väg till det mest populära utestället i Yuma. Stället jag åsyftar ligger lite utanför. Lite utanför allt. Avsides från bebyggelse och civilisation, mellan två motorvägar, ligger denna fantastiska etablissemang där Fredrik och jag var i så pass bra form att jag upprepade "skärp dig nu när vi går in" så att vi inte skulle börja Fredriks Yumaupplevelse med att bli portade dag ett. Det är gott att behöva påpeka det uppenbara, det påvisar god form. På klassiskt maner slutade kvällen på en efterfest, i en pool, hemma hos främlingar. Sånt som inte sker lika ofta längre... tyvärr.

Resten av veckan handlade om kultur och bra diskussioner. Jag gjorde vad jag kunde for att ge Fredrik så mycket upplevelse som Yuma hade att erbjuda. Jag var sämre förberedd än jag trodde, men det blev lite kultur och blev lite Mexiko. Alldeles för lite Mexiko dock- måste åtgärdas. (Vi hann ju inte ens äta getstuvning, men den lär ju inte ta slut.). Fast Fredrik själv fann den genuinaste av upplevelser. Vi bara körde genom staden och Fredrik vrålar "Här är det.." en liten genuin bar, mitt i verkligheten - så genuin att många som bott här hela sitt liv inte ens vet att den finns. Här fann vi goa original i baren, tafflig inredning, ett biljardbord, en toalett som påminde mig om att jag inte haft en stelkrampsspruta på några år och bakom bardisken jobbade en tonårsflicka som var efterlyst av lokalpolisen. Som sagt ett gott hak, men vad ska man förvänta sig av en bar som fungerar som ett andra hem åt alkoholister från 0600 på morgonen, till 0230 på kvällen! Fotot överst är från just vårt besök. Vi ska återkomma hit en dag!



Annars gick vi ut och sköt lite skott. Nästa gång ser jag till att ordna lite assault rifles och amerikanska hagelbrakare. Men denna gång så blev det att träna på att skjuta lite modern pickadoll. Nej, alltså.. inte att det var dåligt men jag tar detta besök som en övning. Fredrik honar ju upplevelsen för sigsjälv och andra, inte minst migsjälv. Lärdomar inför nästa gång är mer mexikansk kulturupplevelse, både dagtid och nattetid. En exkursion som som innebär en natt av genuin ökenupplevelse som inkluderar mycket skottlossning, mat lagad over exklusiv iron wood (specifik vikt: 1.2, för den som förstår vad det innebär). Besöka både de populära platserna och slumhaken, och besöka fängelset när det är öppet. Och nästa gång ska vi hamna på efterfest och bada i främlingars pool. Igen.

Tack som fan Fredrik!

torsdag 8 oktober 2009

Äntligen!



Herta Müller

Hennes far var SS och hennes mor överlevde flera år i ett sovjetiskt arbetsläger.

Hon skrev boken “Der fremde Blick oder das Leben ist ein Furz in der Laterne”, fritt översatt ‘Den främmande blicken eller Livet är en fjärt i en lykta’.

Det är allt vi behöver veta.
Äntligen!

fredag 14 augusti 2009

Pommes de Liberte'


Det här är Bob.


Bob brukade ha ett riktigt smarrigt jobb, han var nämligen en kongressman i den amerikanska kongressen. Tyvärr sket sig det jobbet efter att han erkände att ha mottagit mutor i utbyte mot att göra vissa lobbyister politiska tjänster. Detta gjorde att han satt ett och ett halvt år i fängelse (han skulle ha suttit i två och ett halvt, men han blev nykter i fängelset och det kortar tydligen av straffet kraftigt om man är politiker) och kom ut någongång i 2008.

Men det är inte darför jag skriver om honom. Jag har länge varit nyfiken på vem som kom på dumheten att byta namn på "french fries" till "freedom fries", när Frankrike beslöt att nyttja sin yttrandefrihet och inte stödja USAs invasion av Irak under 2003. Först bytte man namn på denna mat i "House of Representatives’” matsal, och snabbt följde amerikanska bespisningar runt om i landet efter som oförstående får utan en tanke på hur omvärlden skulle reagera på denna handling. För reagerade gjorde omvärlden. Ännu mer respekt för landets ledning i fråga försvann.

Jag har länge velat veta vem som kom på denna dumhet. Nu vet jag, det var Bob Ney - och tydligen var det inte hans sämsta politiska drag, även om det ar svårt att toppa.

onsdag 5 augusti 2009

GODERAFTON KOLCHOSNIKER



Härmed utnämner jag barnseriernas Idi Amin till “Hans excellens Bamse - livslång beskyddare av de svaga och dumma, egenutnämnd domare och bestraffare av de subjektivt korrupta och elaka, av makten egenhändigt tagen från alla innevånare utan respekt för gränser och kulturer i kapacitet av världens starkaste björn”.



En god vän till mig mailade och kallade Musse Pigg för “en jävla översittarmus” och baserade sagda uttryck på hur han "hjälper" sina vänner genom att tvinga sina egna åsikter på dem. Nästan som en religös sektledare, som är både smartare och bättre bemedlad än sina medmänniskor. Detta får mig att ifrågasätta vad det var för förebilder vi hade när vi växte upp. Ta Rune Andreassons "Bamse - världens starkaste Björn" som enbart har direkt inflytande under hot av fysiskt våld med sin överlägsna styrka efter substansmissbruk. Han proklamerar en lokaldemokratisk samhällstruktur i en uppenbar socialistisk anda, men på grund av den skeva maktfördelningen så förblir han en regional diktator, självutnämnd eller inte.

Men det är för enkelt att sitta och kalla bamse för kommunist. Det har skett förut så många gånger bland annat av Moderata Ungdoms Förbundet och av Joakim Nilsson i studentuppsatsen Bamse - en uppsats om världens starkaste björn och hans politiska värderingar. Jag antar att den röda tråden bland de barnprogram som rådde när jag/vi var barn är den starka politiska influensen. Några exempel som inte behöver någon förklaring är Beppes Gonattstund, Fem myror är fler än fyra elefanter, "Ville, Valle och Viktor", majoriteten av alla tv-sända versioner av julkalendern och allt som Staffan Westerberg någonsin rört vid.

En lustig jämförelse fann jag i Armen där en god vän till mig, några år äldre än jag, växte upp i USA under 80talet med en far som var en vietnamveteran. Denna vän till mig hade ett sådant starkt kommunisthat som givetvis även innefattade ordet socialism i alla dess former. Han hade partiell insikt om att hans hat var ogrundat och löst baserat på tidsenlig amerikansk propaganda, men det var otroligt svårt för honom att se igenom den fasad som var sanning för honom så länge. I ett land som i sin roll som självutnämnd världspolis som slåss under en paroll av demokrati och yttrandefrihet så finns det uppenbara politiska åsikter som man helt enkelt inte får lov att ha. Det är min erfarenhet att det är mer accepterat att ha en extrem åsikt angående nästan vad som helst, så länge man prisar rätt Gud och kallar sigsjälv patriot, än att ha en alltför liberal politisk uppfattning.

Bättre lär det heller inte bli då dagens ungdom växer upp i den rådande stormakten genom att titta på Spongebob Squarepants (som är politisk ironisk, utan att ta egentlig ställning) som snart övergår i alla dessa MTV-program där talanglösa människor, för några miljoner för att göra dumheter som leder garanterade skratt. Dessa program är inget annat än realitetsbuskis. Visst jag uppskattar att se på när folk gör sig illa, men att se på när folk spelar förvånade (ex. hur många gånger kan Bam Margeras mor komma hem och bli "förvånad" av att hennes miljonär-son har förstört något i deras hem, som de vet att tvprogrammet kommer att ersätta?) bara gör mig trött på ett vis som jag annars bara trodde Lasse Brandeby kunde göra mig.

”Om ni som är små och svaga håller ihop och hjälper varandra, så klarar ni mer än de stora och starka, för att ni är många”, säger seriebjörnen Bamse.