torsdag 16 december 2010

Humor.

Trots allt som har hänt så vill jag påstå att jag behållt min humor, eller delar av den... och jag säger inte att den var bra eller smakfull från början. Men iallafall! Detta innebär att jag uppskattar andra som har humor. Inte Åke Cato då, men andra ord.

De arga finnarna Children of Bodom har humor. De gillar covers, vilket ar trevligt av ett band som jag alltid har haft lite svårt att placera, men låt oss temporärt lägga den i "melodisk dödsmetal". Temporärt Ero, för helvete! De har gjort covers på låtar från artister som Alice Cooper, Billy Idol, W.A.S.P., Pat Benatar, Johnny Cash, Slayer, Ozzy, Sepultura, Andrew WK och Britney Spears. Listan är mycket längre, men det får räcka..

Nästa platta kommer i Mars och skall innhålla en cover på en utomordentligt dålig låt... som är en produktion mellan Rick James och Eddie Murphy, någongång under Eddies storhetstid 1985. Detta skall bli mycket intressant att se vad de har att bjussa på.. jag menar att en dödsmetall sängare vrålar "I’ll drive you like a hammer on a bed of nails" är en sak, en annan "I wish you bring some of your love home to me". Kolla in videon! Kolla in snubben vid 2:25, han måste ha knallat in från dagcentret.

Jag ger COB massor av props och respekt för att de visar humor, något som normalt sett inte är särskilt metal. Ta Twisted Christmas - inte humor.

måndag 13 december 2010

Gräsbiteri

Såhär i juletider så varnas det väldigt mycket för stress, självmord och utbrändhet om man jobbar för amerikanska myndigheter. I synnerhet om man är soldat då självmorden konstant ökat med ca 15% per år. Så inne på vår herrtoalett så finner man alltid något lustigt att läsa när man slår en drill, och idag var det "Stress Warning Signs and Symptoms" som bjussade på följande lista.

  • Chronic fatigue
  • Unusual irritability
  • Frequent headaches, back pain, muscle aches
  • Eating more or less
  • Sleeping more or less
  • Sense of failure, self-doubt
  • Loss of motivation
  • Increasingly cynical or negative outlook
  • Withdrawal from responsibilities
  • Social isolation
  • Excessive use of drugs or alcohol

Jag vet inte om det låter som en standardjul eller om det bara påminner om mitt liv i det stora hela. Fast jag har alltid varit en cyniker, och arg i själen. Och inte bättre blir det när man kollar på nyheterna. Nu senast är det ju självmordsbombare, då Sverigedemokraterna inte längre är intressanta. Tydligen så försvann demokratin med detta senaste valet. Jag är inte för SD, men jag anser att nu röstades det så och då är det så. Jag är inte för MP heller, men samma sak där. Språkrör känns ju jävligt proggigt.

Men självmordsamatörer som medelst bomb inte tänkte korsa styx ensam, men det gjorde han ju. Alla "väldigt religiösa" filurer är farliga, oavsett religion... det är den lärdomen man skall dra. Inte att man ska sitta och se alla som är "rädda för självmordsbombare" i stockholm och annonserar detta via facebook.

Det kan inte bara vara jag som minns att vi numera alltid har något att vara rädd för. Om det inte är självmordsbombare, så är det folkligt backade politiska exstremister, och är det inte det så är det Akrylamid. Just det, det var inte igår man hörde om Akrylamidlarmet, denna klass 2A carcinogen. Nej, man ska bara vara rädd för saker som finns på löpsedeln.. för vem vet bättre om vad som sker ute i världen än Aftonbladet. Tjena!

Nej, det finns andra tidskrifter.. jag satt och bläddrade i december upplagan av "The Journal Obstetrics and Gynecology" och snubblade över följande stycke!

"In a new study, nearly 25 percent of overweight and obese women rated themselves as normal or even underweight, while a good chunk of female participants who were normal or underweight reported practicing dieting behaviors, some of them unhealthy, to peel off the pounds."

Det finns ingen anledning att oroa sig, givetvis handlar det om USA, men roligt är det. Kan man vara överviktig eller tjock utan att veta om det? Ja, tydligen går det bra att subjektivt sätta normen.. det gillar jag. Ge fan i att väga in saker som vad som är nyttigt, eller hälsosamt.. det går bra att vara nöjd med sin vikt/figur/form oavsett hur man är skapad, eller snarare skapar sigsjälv. Det är ok att vara tjock, bara man vet om det. Och det är ok att vara deppig, bara man vet varför… och vet man varför, så kanske man inte behöver tröstäta eller begå självmord. Bara en tanke!

Vi skämtade mycket om självmord när vi var i Irak. Just nu vi menade att det var ju helt meningslöst att korsa Styx ensam. Idag kan man inte skämta om det. Dels är det inte roligt i juletid, eller när man sitter i skyddad verkstad. Jag vet inte. Många soldater har det tungt.. och många undrar hur man kan tillbringa så lång tid med att försöka överleva bara för att avsluta det när man kommit hem. Det är just det, för många tar det lång tid att verkligen komma hem. Flera år. Min egna livssituation är knappast idealisk, men jag känner mig otroligt nöjd över att vara levande. Bara en sån sak.

tisdag 30 november 2010

November 2010

Tidigare i månaden fick jag besök av en gammal Pedell. Det var väldigt roligt att en sådan trillade på och det blev lite spontant och icke tillkonstlat. En del öl dracks och lokala delikatesser som räktacos var ett tvång att bjussa på. Min gäst som hade tjackat fordon i Vegas bara tyckte att det var en god ide att svänga, förbi något som jag givetvis instämmer om. Mannen i fråga har förvandlats från en klassisk ingenjör till Kwai Chang Caine (ref. Kung Fu) och bestämt mig för att knalla jordytan. Ett förträffligt beslut anser jag. Och ett förträffligt beslut att kika in I öknen en sväng.

Förra veckan var det Thanksgiving med efterföljande Black Friday. Jag skulle filma lite från Black Friday för att lägga upp lite verklighet på bloggen, men jag var för bakis för att masa mig upp på fredagmorgonen. Men tydligen så är jag den enda som inte vill stå i kö i timmar i nattkylan för att spara någon hundring på något som jag vill ha... inte behöver, vill ha!! Grejer som jag verkligen vill ha blir inte billigare på Black Friday än efter jul, inför the Super Bowl, eller när som helst egentligen. Det finns like många anledningar för amerikanen att ha en "sale", som det finns för tysken att hitta på en anledning att fira.

Thanksgiving förresten, jag beslöt att bidra med lite svenskhet så jag tog med mig köttbullar och kladdkaka enligt klassiskt svenska maner. Visst var det uppskattat, men det var ju löjligt att ta med sig två rätter som bara försvann bland 30talet andra. Det gör ju inte att vara speciell när man har bjudit in en kvinna från Georgia som anser att man inte kan ha Thanksgiving utan päronsallad. Nu ska man ta ordet "sallad" jävligt försiktigt när jag inser att det handlar om konserverade päronhalvor vars utgröpta innanmäte fyllts med majonäs och ost. Det går ju inte att toppa vansinnet! Kanske om jag hade tagit semlor och bytt ut grädden med Kalles Kaviar och garnerat med en surströmming och en syltlök.

torsdag 28 oktober 2010

Det dundrades..


Varför blir det alltid såhär?!?
 Först så for jag till Svenska Konsulatet för att hämta mitt svenska körkort som har rest jorden runt i ett halvår. Väl där får jag frågan om jag har betalt eller inte. Har jag betalt så måste jag betala $20, om jag inte betalt kostar det $60. Klart att jag har betalt säger jag, vilket jag faktiskt tror är sanning - toppat med det faktum att jag verkligen inte vill betala $40 för ingenting.

Sedan hämtade jag Fredrik på flygplatsen och vi begav oss till vårt hotell i Little Italy. Trots oroväckande recensioner så måste jag säga att hotellet var över förväntan. Rummet var inte stort men innehåll två stora sängar och ett kylskåp - vad mer är direkt nödvändigt liksom? Fredrik lade genast in vår gin i kylskåpets frysfack och upptäckte där en omild lukt med allvarligt inslag av dekomposterat kadaver. Men i det stora hela så får hotellet iallafall 3,5 hottentottar av 5 möjliga (+1 för kostnaden, +1 för läget, +1 för gratis parkering, +1/2 för avsaknaden av kanyler och annan biohazard, +1/2 för det fiffiga nätverkslösenordet '12345678' och -1/2 för liklukten i frysfacket)

Efter två riktiga rallargroggar under plymen av broderlig konversation så stegade vi ner till Herr Fats restaurang. Vi insåg att vi hade hela 30 minuter kvar av kvällens happy hour, något som vi nyttjade enligt den maximeringsprincip vi har och hann med både en och två, och i vissa fall tre drinkar. Under denna tid kom även Anders och slöt upp och vårt sällskap var redo för att äta kött. Jag hann även med att bestämma att vi skulle ha servitris - modell söt, något som skulle visa sig vara trevligt! Köttet var välsmakande, rödvinet trevligt (även om jag skulle vetat bättre än att toppa en groggfylla med rödtjut) och sällskapet storslaget. Många goda historier och livserfarenheter utdelades. Jag fixade vår servitris för långa slips. Ja, det råder delade meningar om vem som gjorde det.. enligt min utsaga så var det jag. Min blogg, min sanning.

Men innan vi var helt klara med kvällen, så insåg jag att det var fel i maskineriet. Talmaskinen blev lidande, balansen var instabil, samplingsfrekvensen var låg och ojämn, felmeddelandena många. Jag insåg att det enda alternativet som kvarstod vad att försöka mig på en buklandning. Jag dumpade all ballast och vätskor och började söka mig en plats att landa. Jag meddelande sällskapet utan att be om deras inrådan, då de hade defintivt inte hunnit att inse allvaret i mitt tillstånd. Jag sköt ut migsjälv när jag återvänt till bekant luftrum. Det var en svår svår kväll. Men trevlig så länge den varade.

La Jolla
Lördagens dagsaktiviteter lämnar jag hädan till förmån av en fantastisk solnedgång i La Jolla, med efterföljande grillning och grogginmundigande. En eloge till Anders som producerade fram kvalitetskött som han grillade på grannens grill som han brukar. Skillnaden var att denna gången kom grannen ner och sa att det var ok att han använde hennes grill. En annan granne, iförd lermask visade oss i vilket fluffigt tyg som hon skulle klä om den svampformade sittpryl som hon köpt på loppis, som hon sedan skulle installera baktill inuti den rostiga VW-buss hon just införskaffat. (Jag överväger att skicka Thomas di Levas platta Naked Number One till denna flicka.) Vi satt kungligt och groggade på ett rekommenderat kolonialt vis med havsutsikt och överdriven självimportans.

När vi sedermera bröt upp så tog vi taxi ner till Gaslampan igen och där gick vi och drack öl på en populär Irlänsk pub. Fredrik sprang givetvis omedelbart in i tyskar, som jag omedelbart förolämpade som sig bör. Resten av kvällen förblir ett virrvarr av tyskbrytande engelska och god öl. Det var en mycket minnesvärd kväll.

Rom & kött var löjligt fint!
Sammanfattat var det en exkursion och kulturgärning som jag kan vara nöjd med. Höjdpunkter värda att minnas var en trevlig servitris, en fantastisk genuin italiensk köttbullsmacka, en inledande bläcka som Mikael Persbrandt hade respekterat, fantastiska gin-diskussioner som behandlade mångt och mycket mellan Eritreas existensberättigande och spontandomestikationens orsak och verkan av jämlikar, en massiv bit tri-tip grillad till perfektion över snattad propan, många goda samtal och en nyvunnen vän i La Jolla.

Det finns nästan inga bilder från denna helg. Precis som sist. De som finns är suddiga till oigenkännelighet. Ett tecken på intelligent design?

torsdag 7 oktober 2010

Konferenslöst Kulturutbyte

Folklig mitt i verkligheten!

Efter 11 års inaktivitet så tog den lokala sporten, som vi i Sverige förmodligen skulle referera till som “folkrally”, fram defibrillatorn och återuppstod likt Kristus enligt lokal folktro. Jag tyckte att det var dags för att insupa den lokala versionen av bonnläppsunderhållning (i framtiden ska jag bege mig till en Rodeo av samma anledning) och begav mig förväntanslöst till den nyrenoverade rallybanan som numera är indianägd. Hela evenemanget hade nog gått mig förbi om det inte var så att en god mexikansk arbetskamrat tävlar i två av klasserna.

Jag kom lite sent och parkerade precis när nationalsången spelades. Detta innebär givetvis att det hela var på väg att gå av stapeln, men även att kön stod helt stilla av skenhelig patriotism (som var extra stark da det trots allt var den 11 September). Uppslupningen var god och det hela var otroligt folkligt så med ens var det att stoppa bort monokeln och bli ett med pöbeln. Det var tydligt att folk tog detta på fullaste allvar, och de hade satt på sig en relativt ren t-shirt och finkepsen var på plats många gånger. Många (och här är jag förvånad över antalet kvinnor) skrek aggressiva uppmuntringar till sina rallyförare (som givetvis inte har en chans att höra något med hörselskydd, hjälm och en trimmad bilmotor som ger låter mer än om man skulle ha en spexig Jonas Gardell som gör det där betongborrsljudet i ena örat och Jörgen Sandström i det andra) och på andra vis ouppmanat bevisar sin brist på intelligens. Det är som när folk medelst hörlurar på magen försöker spela Mozart för sitt ofödda barn som ligger i en vattenpöl inuti en kvinnokropp med magljud, hjärtslag och andetag - finns ju inte ens chans att embryot kan skilja Cannibal Corpse från Trollflöjten.

Jag försökte smälta in, trots att jag inte hade keps eller skippat min dusch. Jag var inkognito i arbetardenim, skjorta och urban kofösarhatt. Inte heller hade jag tagit med mig en handfull ungar som jag lät leka i ökensanden som drängfulla dvärgar med extrema uppmärksamhetsbehov, utan någon som helst uppmärksamhet från föräldrar eller annan ansvarstagande vuxen. Jag stannade i nästan tre timmar. Jag såg två race där min arbetskamrat tävlade, men tydligen så slog han dagsrekordet med antalet punka med 3 däck på två bilar. Tydligen hade vi båda två en ganska dålig kväll.

onsdag 22 september 2010

Problem solved


Jamen då var det snart färdigt då. Tog ju bara 206 dagar fyllda med dödshot, hot om kidnappning, falska anklagelser, trakasserier, många grova lögner. I retrospektiv så ser det hela ut som en uppgörelse angående kontraktsbrott - det är väl det en skiljsmässa är rent jursidiskt! Jag skulle vilja skriva om det i detalj, precis hur det gick till och vad som sades och varför, men det är inte dags för det – inte riktigt.

Men nyttigt på något sätt var det. Faktiskt! Trots den utdragna process som fick mig till djupare insikt av vad det för trasig människoskalk som jag har haft att göra med under en alldeles för lång tid. Många sanningar lyftes fram i ljuset, och en del av dessa sanningar är av sådan karaktär att de absolut inte bör återupprepas framför en domare. Delvis av pinsamma skäl, och delvis på den grund att vildvittran i detta fall skulle bli mened-skyldig om detta skulle bli aktuellt, och det är ju någonting som denna människa verkligen inte behöver. I synnerhet inte i det juridiska trångsmål som hon sitter i för närvarande..

Jag kan förstå att det är svårt att stå rakryggad när man är livrädd att hamna i vittnesstolen, och den enda som står mellan lögnens avslöjande i en permanent offentlig handling som ett skilsmässotranskript ändå är – är jag! Då kan man ju fråga sig varför jag inte lät detta avskum till människa, denna fysiska manifestation av lögnen själv, sitta där och förnedra sig publikt. Ja, det är en bra fråga - viktigare än hennes skam är trots allt, enligt mig, att denna cirkus tar slut. Så när hon bad mig att få göra upp i godo, så såg jag en möjlighet att avsluta detta nonsens snarast möjligt, samtidigt som att jag kunde garantera att hon betalade sina skulder som hon ådragit sig i mitt namn. Jag fick kontroll och det enda som det kostade mig var att jag inte fick se henne gråta ur sig lögner som hon visste jag skulle använda emot henne.

Tidigare har hon kommit med befängda erbjudanden om att göra upp i godo, men de har alla varit av den art där jag går med på att betala för alla möjliga absurditeter. Ett tag ville hon ha underhåll utan någonsomhelst anledning. $2500 i månaden kunde hon tänka sig att nöja sig med. I 5 år. Tjena! Så när jag fick komma med mitt eget förslag, på hennes förfrågan, så bad jag bara om några personliga tillhörigheter och att hon betalar för de räkningar hon kostat mig av ren illvilja och ledhet, och då kan jag givetvis inte debitera henne för allt hon har kostat mig i non-monetära skador. Hade det gått till rättegång så hade jag förmodligen fått allt det ovan nämnda men det hade inte avslutats så påbjudet omedelbart som i en uppgörelse.

Så uppgörelse blev det på min nåder. (Ska sanningen fram så hade jag accepterat ett riktigt skambud om att göra upp i godo om det hade kommit för 10 veckor sedan - men då var hon bara intresserad av att dra ut på saker och ställa till helvetskap.) Detta rättspajaseri som hon ändå lyckats att sysselsätta sig med i ett halvt år - att lyckas få en domaren att beordra mig till någon sorts medlingsprocess, är enligt mig vidrigare än Bruno Wintzells våldtäckt av marseljäsen på Råsunda '92. Det är otroligt att hon lyckades hålla kvar så länge trots allt, och i slutändan så ledde det bara till hennes egen förlust.

Detta var inte så mycket en skilsmässa som en exorcism, oavsett hur man ser det - och den som slängde sig ut genom fönstret mot sin egen undergång var inte Max von Sydow utan snarare mitt krav på rättvisa. Jag nöjer mig med det, stänger boken och fokuserar framåt. Olikt mig kanske, men ibland måste man få tycka att man är en riktigt god människa.

Ex. hur det kan/kunde ha gått!

onsdag 15 september 2010

Krig och krig




Jag jobbar med en man som engång i tiden var en infanteriman, som jag. Skillnaden är att han var det innan jag var det. Han var det innan jag var född. Han är en Vietnamveteran och en go kille, även om minst sagt är lite annorlunda. Han är lite sådär amerikanskt överdrivet religiös och har inte så mycket sympati för sin egen generations krigsveteraner som man skulle kunna tro. Jag undrar om han själv inte bara accepterat att han förändrades i kriget och så är det med den saken. Han har en otroligt dålig form av torr humor, men han är en go lirare likförbannat.

För några månader sedan hade vi lite klienter som var i hans kub och jag råkade höra att de pratade om Vietnam. Plötsligt slänger min arbetskamrat ur sig “Ja, jag dödade två med bara mina händer…” och jag var rent chockad. Inte att det är på minsta vis osannolikt, utan det var sättet han sa det på. Som om det vore så otroligt vanligt och befriat från all bisarrhet. Mannen som är fyrtiotalist har blivit skjuten 3 gånger i kriget (engång på väg från sjukhuset), det visste jag, och han var en ‘door gunner’ på en helikopter ett tag under sin tour så han lär ha skjutit mycket, men det blir ju sällan vedertaget på det vis att man alltid antar att alla veteraner har bläst ner lede fi i relevanta kvantiteter än mindre kväst någon med sina bara händer.

Senare den dagen såg jag till att springa på honom ensam och bekände att jag hade hört hans uttalande och frågade hur mycket sanning det låg i det. Med oväntat engagemang så förtydligar han hur hans utpost blev attackerat och att han var just där attacken började. Han sa att många av vietnameserna inte var beväpnade med annat än jordbruksredskap. “Det var som att brottas med 12åringar..”, säger min gamle vän som själv är närmre 190 centimeter lång. Just hur han gick tillväga att avsluta deras lidande sa han inte, men när det kommer till regelrätt handgemäng så finns det ju knappast så många alternativ.

Jag låter honom prata och ger honom möjligheten att avsluta sin historia närhelst han tycker att han har berättat klart. Han fokuserar på underliga detaljer, och är närmst besatt hur layouten är över deras utpost. Sedan slutar han helt oväntat och frågar mig om jag vill ha lite sylt som hans fru har gjort. Det vill jag givetvis. Och med det så avslutas historien om hur han som 20-någonting for till fjärran östern och slogs i ett krig som glorifierades i majoriteten av de Hollywoodsproducerade actionrullarna från 80-talet som jag sett då jag växte upp.

Det är skillnad på krig och krig.