tisdag 5 april 2011

Jag borde veta bättre.

Men nu har det nästan blivit standard, att "the government" idkar inbördeskrig och hotar med nedläggning alltsomoftast, varannan vecka så blossar det upp igen och sedan skjuts på.. man börjar att se mönstret. MEN, nu imorgon är det tydligen dagen före dopparedagen för de som vill att "the government" skall läggas ner. Vad innebär det då för gemene knegare och kanske ultraloklat då, just mig?! Jo, det innebär att jag inte kan gå till jobbet, då jag inte längre har något jobb att gå till. Ty - inget "government", inget jobb. Så då blir det att sitta hemma och bara gissa vad som skall ske härnäst. Givetvis kommer det inte vara i all evighet, det skulle snarare kunna vara mellan en vecka eller två, bara för att komma tillbaks till totalt haveri där allas schema är hel uppknullade i ett litet hörn och lätt kaotisk vardag planterar sitt feta arsle mitt i brandvägen. Det skall i sådant fall bli intressant, på ett vis som är jävligt dåligt.

Men jag klarar mig ju. En vecka eller två, kan jag hantera.. men hur är det med alla de som inte ens fixar en normal vecka utan att balansera på bankruttens styva lina? Ja, det är där det intressanta kommer in. Det är många som jobbar där jag jobbar som planerar, och budgeterar för den icke garanterade övertiden, och utan den så fixar de inte armorteringen på huset, och på båten, och på sin coola jättedyra Mad Max Sand Rail, och sin Super Duty Pick Up Truck, och allt annat som de inte alls behöver, men som de skapat behov för och ignorerat den finansiella risk de försitter sig i - allt enligt ett modernt amerikanskt mönster där man inte behöver ta ansvar för sigsjälv. Där alla får vara med och leka, och no child is left behind.

Men det kanske inte alls blir så iallafall. Kanske "the government" räddar sigsjälvt, klappar sigsjälvt på axeln och menar på att det var i nödens/nådens ögonblick, ett riktigt Hollywood ögonblick där Indy snattar åt sig hatten innan en överdimensionerad stendörr krossar Indys lem, och berövar honom både på hatt och liv.

Den som lever får se. Och den som inte lever, får inte se.

Rendundans.

Jag som jobbar med test råkar ofta ut för det problem som vi kallar redundans. Folk vill testa sånt som inte generar statistiskt viktiga resultat, eller ännu hellre - testa sådant som redan är testat. Normalt sett så accepterar man detta, det är ju trots allt deras peng som betalar för mitt jobb, men det kommer ibland en gräns som bara får en att få helspel.

Men redundansen finns ju inte bara där. Jag tror att jag knäckte det enigma som www.barnmatsburken.se håller så kär. Istället för att skriva

Slaskmos

1-2 'slask' (alt 2dl slask)
vatten
ev bröstmjölk eller mjölkersättning
Koka under lock 5-10 minuter tills 'slask' är helt mjuk.
Häll av och spara kokvattnet. Mosa 'slask' och späd med kokvatten, bröstmjölk eller mjölkersättning till rätt konsistens. Servera gärna uppblandat med en klick smör eller en tsk rapsolja.

Ersätt ordet 'slask' med vadsomhelst ätbart och voila.. men det är klart man kan ju skriva det hela om och om och om igen, och blanda upp det med några få saker som inte passar mönstret så kanske ingen ser att det hela bara är en upprapning i total självklarhet. (Det är som när man studerade och tvingades att jobba med designstudenter, som tror att naturlagar enkom är rekommendationer, samt att de inte tycker att det självklara är så självklart. "The bloody obvious, 5poäng!")

torsdag 24 februari 2011

Moth..

Minns ni Borr Magazine? De hade gamla goa djurrecensioner!

Mal
Malen är det vidrigaste av alla djur. Om man stänger in den i en låda kan den leva i flera månader av att lägga ägg och äta upp dem. Om man skakar lådan för att den ska dö och äntligen lämna en ifred blir hela insidan av lådan täckt av grå, äcklig malhud. Men fanskapet lever. Malen är också det dummaste av alla djur. De är sjukligt intresserade av ljus och lampor men är ändå bara vakna på natten. Dessutom äter de tyg fast de inte kan sy. Hjärndött. Mal kommer från engelskans moth som är en förkortning av motherfucker.

Mer djurrecensioner.

tisdag 15 februari 2011

Veckans profil - Vince Shlomi


Detta är Offer "Vince" Shlomi en icke helt framgångsrik komiker som sadlade om och blev the ShamWow Guy. Han skrev, regisserade och agerade i en film som kallas The Underground Comedy Movie som av The New York Post fick recesionen "may be the least amusing comedy ever made", därav minslutsats att han inte är så framgångsrik som han skulle önska.

Men skamlös som han är så har han lyckats skaffa sig både lite kändisskap och lite pengar. Han stämde Anna Nicole Smith för att hon hade den goda smaken att inte medverka i hans film - och Shlomi vann. Han stämde även Scientologkyrkan, som en god ex-scientolog - hur det gick vet jag inte.

Just det han lancerade även den berömda produkten ShamWow som säkert sålde rekordmängder på Kiviks Marknad och Vallåkraträffen. En mer eller mindre identisk produkt som den, nu döda, pitchmankändisen Billy Mays lancerade under namnet Zorbeez redan 2004.

Detta bara för att komma till min slutkläm att bilden ovan är från Shlomis “mug shot” taget den 8 Februari 2009. Tydligen var han ute och partade och släpade med sig en protituerad kvinna med sig hem till sitt hotellrum. Där betalade han henne för hennes service, och måste därefter börjat att hångla med henne. När hon sedermera bet sig fast vid Shlomis tunga och vägrade släppa så började Shlomi prygla henne. Detta är ett tragiskt ögonblick, men ändå så underhållande. Tillslut ("after several punches") slog han sig litterärt loss, och sprang blodig ut i lobbyn varpå polis tillkallades. Han blev arresterad för "felony aggravated battery" fast åklagaren släppte alla anklagelser mot båda parter.

Så går det när man försöker vara en undre världens Steve Irwin, och inte inser att man utsätter sig för fara när man sticker in sin tunga i okända kanaler och håligheter - hur ofarliga de än må till synes vara.

torsdag 10 februari 2011

alla hjärtans vd

Två läger - vi har den standardiserade majoritetsståndpunkten där valentinesday, v-day, alla hjärtans dag är något gott, något fint, något bra. Sedan så har vi den alltväxande oppositionen som anser att kärlek är något som inte skall finnas färdigt i almanackan, då det bara bli påtvingat och kommersiellt. Tyvärr gillar medelsnittssvensken att bli åtsagd hur han skall agera, vad han skall köpa och varför. Får och tattare säger jag!

Det har blivit en dag då alla par ska bete sig överdrivet och tillgjort, som kille ska man köpa en present som normen bestämt för att visa sina känslor, fast han egentligen köper sig ett samvete för att relationen inte är vad den borde... samtidigt så tvingas alla singlar därute känna sig extra ensamma för att samhället utanför med våld trycker relationernas fuktiga skrev i deras ansikten???

Alla hjärtans borde ju vara för singlarna för helvete... är man i en relation så ska ju inte alla hjärtans behövas. I en bra relation ska man inte behöva en statligt avsatt dag for att visa uppskattning, det ska ju komma när det behövs istället... men singlarna skulle behöva en dag. Men för dessa individer visas ingen uppskattning! Noll. Men om dagen inte behövs för bra relationer, och dagen totalt ignorerar de utan någon som helst relation alls - genom uteslutningsmetoden lämnar de enbart de dåliga relationerna. För dessa erbjuder affärer villigt alternativ som är socialt accepterade och med lätthet kan massproduceras att mätta många tillverkade behov. Kvinnor (och män) blir tillsagda vad de skall vilja önska sig, och vad som rimligen kan förväntas denna dagen i form av en gåva. Otroligt spontant och personligt måste jag säga! I en bättre relation så kanske man skulle kunna få för sig att ha en bättre ide, som är personlig men det går emot schablonen av vad som är ok. I synnerhet då denna gåva kanske inte vill ges på alla hjärtans dag utan en dag som har betydelse för relationen i sig. Men saknas denna insikt så går det bra att gå på marknadens rekommendationer istället - då har man ju en konsum-relation.. noll personlighet, total avsaknad av vad som bör utgöra en relation.

Alla hjärtans är ett kommersiellt jippo vars försäljningsknep liknar Fonus-strategin och bygger enbart på att köpa sig skuldfri. Jag bespottar denna dags plats i samhället.. den behövs lika mycket som det statliga konstnärsstödet. Folk som blir betalda för att syssla med en hobby som de inte kan försörja sig på. Fast det måste vara en hobby som är statligt uppskattat, och har ingenting med en marknad att göra. Känns kommunistiskt!

Behöver man en dag där man visar sin käresta uppskattning, då förtjänar man fan inte någon. Och behöver vi en dag när kapitalistkulturen skall berätta for oss VAD vi skall köpa, NÄR vi ska köpa det, och TILL VEM vi ska köpa det. Nej fyfan, jag behöver inte det... det råkar vara så att jag kan tänka själv - jag vet, jag är omodern på det viset!!!

Så för den vilsna singeln så rekommenderar jag en aktiv inställning mot alla hjärtans dag. Visa ditt missnöje, beklaga dig... och ragga upp en stackars fältbiolog. Dessa söta små flickor står alldeles ensamma i sin anorak och luktar mossa, medans de är svältfödda på kärlek de med. Precis som du! Så ge dig ut 'and put the vd in valentines day'!

måndag 31 januari 2011

Veckans profil - Brad Ferro?

Snooki åker på en jävla smäll.

Brad Ferro fick sparken i Augusti 2009 som resultat för att han inte tog med skit från den där tattiga kändisen Snooki från Jersey Shore, som är en sådan där jag-har-inte-gjort-någonting-i-mitt-liv-men-ändå-ska-hävda-mig-och-ingen-kommer-att-göra-något-åt-det. Nja, hon hade nästan rätt, ingen utom Brad. Jag har ingen aning om de känner/kände varandra före eller efter incidenten. Jag bryr mig inte. Det enda som jag med säkerhet vet är att Brad fick nog med tjat i högerörat att han bestämde att flytta Snookis mun långt ifrån sin person medelst knogmacka, med omedelbar verkan.

I GIF-bilden ovan så kan jag utläsa så mycket.

... "blablabla, tjat tjat tjat, också tar jag in snö, också tar jag in snö".... Pang! Och så ändrades karriären något för båda. Snooki fick skriverier vilket är positivt om man är i talanglöshetsbranshen... och Brad fick kicken som idrottslärare på den skola som han jobbade. Tydligen så tyckte skolan inte att Brad skulle spöa rikskändisar framför kamerateams på sin fritid.

Snipp-snapp-snut.. hejdå!

"8199 Värdestransportrån"

"Den pansarklädda bilen har stoppats på grund av vägarbete när den rammas av den gröna lastbilen, som vill lägga beslag på pengarna!"
Jag var tydligen inte färdig med denna diskussionen, så jag tar den till mitt eget forum. Jo, jag visste inte att det var ett värdestransportrån i Sverige kort innan LEGO lanserade 8199, men jag tycker att det spelar mindre roll. I USA är de så känsliga, men jag trodde att Sverige skulle vara mer rationella än så. Majoriteten av alla småpojkar leker rånare på ett eller annat vis (det är inte min mening att bli dra några som helst slutsatser angående småflickors rånlekar, men de är för mig icke kända), antingen är det genom att leka med någon sorts projicering till en modell som i detta fallet, eller leva ut det som när man lekte cowboys när jag var liten. Säkert väldigt omodernt nu, for nu finns det spel som Hitman som erbjuder nya nivåer av utmaningar.

Hatten av till LEGO för detaljnivån på 8199, där det är tydligt att det finns ett planeringssteg och ett exekveringssteg. Jag hade gillat att leka med detta som barn. Det är komplext och enkelt samtidigt, en distraktion som drar uppmärksamheten till vägarbetet och därmed sätter skygglapp för den 20 ton gröna lastbil som kommer i full karriär fran vänster. Jag uppskattar det väldigt mycket.

När jag var liten lekte vi mycket bankrånare som på vilda västern-filmerna. Jag hade hatt och en väst. Jag hade en knallpulverpistol. Just det en knallpulverpistol. Jag gillar ordet knallpulverpistol. Det är en skjutmojäng som innehåller knallpulver. Knallpulver är ett pulver som knallar när man slår på det med en hammare. Skjutmojängen har inbyggd hammare. Man kan gå igenom flera hundra skott på en timme.

Nog om knallpulverpistolen, men en sådan hade jag. Min poäng är snarare den att vi lekte bankrånare, och inte med halvdecimetersmodeller med hål i fötterna, vi lekte ut det som att vi var rånarna. Moderna psykologer skulle kalla detta rollspel, då man innehar rollen av en bandit... detta till trots så är det forvånansvart få av mina kamrater (ett annar sådant gott 70-talsord) som har blivit just bankrånare. Jag tror inte korrelationen mellan att leka bandit och bli bandit år särskilt konkret. Tror ni att Svartenbrandt lekte bankrånare som barn?? Hade han gjort det hade han kanske kommit undan en eller annan gång under sin karriär. Hade han "rollspelat" sin kupp, så hade han kanske tänkt att nykter är ett bättre tillstånd att råna i, och att cykel är ett substandard flyktfordon.

Detta sagt så vill jag mena att Legos 8199 Värdetransportrån är otroligt harmlöst, och att om det gör någon som helst skillnad for den kommande generationen, så är det väl den att du kommer att hälsa på din arbetslösa son i hans lyxlägenhet på Östermalm, istället for sitt tvångskollektiv på Kumla. Jag bara menar att om man måste välja... Nej, jag tycker att det skall gnällas mindre och enbart när det är bättre grundlagt. Jag kommer att gnälla på LEGO med om det börjar att släppa små boxar som kanske skulle kunna kallas..

9699 Självmordstankar
4545 Historiska avrättningsuppfinningar & metoder
4612 Fängelsevåld
8880 Vilda Västernbordell (inklusive stall)

Då kanske vi kan börja profilera LEGO som en kanske inte omoralisk, men åtminstone prematur leksakstillverkare som kanske har vaga åldersprofileringar för sin kundbas. Vad vet jag, jag kan ingeting om tåg!

torsdag 20 januari 2011

Roadtrip, del 1 - planering


Så sitter man lätt uttråkad på jobb och planerar roadtrip. Bor man i usa måste man göra en regelrätt roadtrip, eller road trip som amerikanen säger. Jag vill att den ska innehålla lunch på ställen som den där diner-macken i filmen "Legion". Det ska se ut så, och det ska kännas 50-tal, modernt och tredje världen samtidigt. Jag vill bo på sådana motell där man ställer byrån framför dörren innan man går och lägger sig. (Hjälper givetvis dåligt om dörren öppnas utåt.) Jag vill samtala med byidioten om möjligt.

Routen är ännu obestämd, men det kommmer inte bli någon coast-to-coast, utan färre mil och mer fokus på kulturella upplevelser... och den måste starta i Arizona... för detta är platsen där mycket av det jag söker kan jag finna här. Det finns många goa platser att besöka i Arizona trots allt. Folk som väljer att bo i öknen är ett eget folkslag. Det är först nu man inser att folk vill lämna en plats, som de jämt vill i filmer, men inte vet hur eller har råd att bara ge sig av liksom. Jag vill knalla in på en diner och beställa "the special" oavsett vad det är. Jag vill fråga servitrisen vad man gör i den här hålan, vilken bar man ska gå till eller om det finns något lokalt att se eller göra. Bara prata med lokala förmågor. Det kommer att bli skitdumt och bra.

Jag måste bara lista ut vad mer man gör när man åker på roadtrip förutom att äta lokal cuisine, nosa rätt på lokala egenheter och seder, olla allt som är av möjligt kulturellt värde och självaste körandet. För som jag ser det så är ju transportsträckan majoriteten av målet i sigsjälvt. Upplevelsen att transporteras genom en underligt landskap, fast samtidigt så ser jag det även om ett nödvändigt ont. Jag är ju inte amerikan så 5-6 timmars bilande är tid för mig. Helst skulle man haft en VW-buss om man skulle ta bilandet på allvar, utom om man gör sträckan LA - Vegas då cabriolet, tropikhjälm och flugsmäck är att föredra.

Beroende på vart man skall resa, så skulle jag må bättre om en Mossberg Road Block hade varit på packlistan. Zombies kanske inte uppskattar intimideringsfaktorn, men rednecks gör det tveklöst. Det är inte så att jag knallat och blivit paranoid, men det finns tillfällen i detta land där ett annat språk talas - och då gäller det att kunna kommunicera. Jag bara säger..

torsdag 16 december 2010

Humor.

Trots allt som har hänt så vill jag påstå att jag behållt min humor, eller delar av den... och jag säger inte att den var bra eller smakfull från början. Men iallafall! Detta innebär att jag uppskattar andra som har humor. Inte Åke Cato då, men andra ord.

De arga finnarna Children of Bodom har humor. De gillar covers, vilket ar trevligt av ett band som jag alltid har haft lite svårt att placera, men låt oss temporärt lägga den i "melodisk dödsmetal". Temporärt Ero, för helvete! De har gjort covers på låtar från artister som Alice Cooper, Billy Idol, W.A.S.P., Pat Benatar, Johnny Cash, Slayer, Ozzy, Sepultura, Andrew WK och Britney Spears. Listan är mycket längre, men det får räcka..

Nästa platta kommer i Mars och skall innhålla en cover på en utomordentligt dålig låt... som är en produktion mellan Rick James och Eddie Murphy, någongång under Eddies storhetstid 1985. Detta skall bli mycket intressant att se vad de har att bjussa på.. jag menar att en dödsmetall sängare vrålar "I’ll drive you like a hammer on a bed of nails" är en sak, en annan "I wish you bring some of your love home to me". Kolla in videon! Kolla in snubben vid 2:25, han måste ha knallat in från dagcentret.

Jag ger COB massor av props och respekt för att de visar humor, något som normalt sett inte är särskilt metal. Ta Twisted Christmas - inte humor.

måndag 13 december 2010

Gräsbiteri

Såhär i juletider så varnas det väldigt mycket för stress, självmord och utbrändhet om man jobbar för amerikanska myndigheter. I synnerhet om man är soldat då självmorden konstant ökat med ca 15% per år. Så inne på vår herrtoalett så finner man alltid något lustigt att läsa när man slår en drill, och idag var det "Stress Warning Signs and Symptoms" som bjussade på följande lista.

  • Chronic fatigue
  • Unusual irritability
  • Frequent headaches, back pain, muscle aches
  • Eating more or less
  • Sleeping more or less
  • Sense of failure, self-doubt
  • Loss of motivation
  • Increasingly cynical or negative outlook
  • Withdrawal from responsibilities
  • Social isolation
  • Excessive use of drugs or alcohol

Jag vet inte om det låter som en standardjul eller om det bara påminner om mitt liv i det stora hela. Fast jag har alltid varit en cyniker, och arg i själen. Och inte bättre blir det när man kollar på nyheterna. Nu senast är det ju självmordsbombare, då Sverigedemokraterna inte längre är intressanta. Tydligen så försvann demokratin med detta senaste valet. Jag är inte för SD, men jag anser att nu röstades det så och då är det så. Jag är inte för MP heller, men samma sak där. Språkrör känns ju jävligt proggigt.

Men självmordsamatörer som medelst bomb inte tänkte korsa styx ensam, men det gjorde han ju. Alla "väldigt religiösa" filurer är farliga, oavsett religion... det är den lärdomen man skall dra. Inte att man ska sitta och se alla som är "rädda för självmordsbombare" i stockholm och annonserar detta via facebook.

Det kan inte bara vara jag som minns att vi numera alltid har något att vara rädd för. Om det inte är självmordsbombare, så är det folkligt backade politiska exstremister, och är det inte det så är det Akrylamid. Just det, det var inte igår man hörde om Akrylamidlarmet, denna klass 2A carcinogen. Nej, man ska bara vara rädd för saker som finns på löpsedeln.. för vem vet bättre om vad som sker ute i världen än Aftonbladet. Tjena!

Nej, det finns andra tidskrifter.. jag satt och bläddrade i december upplagan av "The Journal Obstetrics and Gynecology" och snubblade över följande stycke!

"In a new study, nearly 25 percent of overweight and obese women rated themselves as normal or even underweight, while a good chunk of female participants who were normal or underweight reported practicing dieting behaviors, some of them unhealthy, to peel off the pounds."

Det finns ingen anledning att oroa sig, givetvis handlar det om USA, men roligt är det. Kan man vara överviktig eller tjock utan att veta om det? Ja, tydligen går det bra att subjektivt sätta normen.. det gillar jag. Ge fan i att väga in saker som vad som är nyttigt, eller hälsosamt.. det går bra att vara nöjd med sin vikt/figur/form oavsett hur man är skapad, eller snarare skapar sigsjälv. Det är ok att vara tjock, bara man vet om det. Och det är ok att vara deppig, bara man vet varför… och vet man varför, så kanske man inte behöver tröstäta eller begå självmord. Bara en tanke!

Vi skämtade mycket om självmord när vi var i Irak. Just nu vi menade att det var ju helt meningslöst att korsa Styx ensam. Idag kan man inte skämta om det. Dels är det inte roligt i juletid, eller när man sitter i skyddad verkstad. Jag vet inte. Många soldater har det tungt.. och många undrar hur man kan tillbringa så lång tid med att försöka överleva bara för att avsluta det när man kommit hem. Det är just det, för många tar det lång tid att verkligen komma hem. Flera år. Min egna livssituation är knappast idealisk, men jag känner mig otroligt nöjd över att vara levande. Bara en sån sak.

tisdag 30 november 2010

November 2010

Tidigare i månaden fick jag besök av en gammal Pedell. Det var väldigt roligt att en sådan trillade på och det blev lite spontant och icke tillkonstlat. En del öl dracks och lokala delikatesser som räktacos var ett tvång att bjussa på. Min gäst som hade tjackat fordon i Vegas bara tyckte att det var en god ide att svänga, förbi något som jag givetvis instämmer om. Mannen i fråga har förvandlats från en klassisk ingenjör till Kwai Chang Caine (ref. Kung Fu) och bestämt mig för att knalla jordytan. Ett förträffligt beslut anser jag. Och ett förträffligt beslut att kika in I öknen en sväng.

Förra veckan var det Thanksgiving med efterföljande Black Friday. Jag skulle filma lite från Black Friday för att lägga upp lite verklighet på bloggen, men jag var för bakis för att masa mig upp på fredagmorgonen. Men tydligen så är jag den enda som inte vill stå i kö i timmar i nattkylan för att spara någon hundring på något som jag vill ha... inte behöver, vill ha!! Grejer som jag verkligen vill ha blir inte billigare på Black Friday än efter jul, inför the Super Bowl, eller när som helst egentligen. Det finns like många anledningar för amerikanen att ha en "sale", som det finns för tysken att hitta på en anledning att fira.

Thanksgiving förresten, jag beslöt att bidra med lite svenskhet så jag tog med mig köttbullar och kladdkaka enligt klassiskt svenska maner. Visst var det uppskattat, men det var ju löjligt att ta med sig två rätter som bara försvann bland 30talet andra. Det gör ju inte att vara speciell när man har bjudit in en kvinna från Georgia som anser att man inte kan ha Thanksgiving utan päronsallad. Nu ska man ta ordet "sallad" jävligt försiktigt när jag inser att det handlar om konserverade päronhalvor vars utgröpta innanmäte fyllts med majonäs och ost. Det går ju inte att toppa vansinnet! Kanske om jag hade tagit semlor och bytt ut grädden med Kalles Kaviar och garnerat med en surströmming och en syltlök.

torsdag 28 oktober 2010

Det dundrades..


Varför blir det alltid såhär?!?
 Först så for jag till Svenska Konsulatet för att hämta mitt svenska körkort som har rest jorden runt i ett halvår. Väl där får jag frågan om jag har betalt eller inte. Har jag betalt så måste jag betala $20, om jag inte betalt kostar det $60. Klart att jag har betalt säger jag, vilket jag faktiskt tror är sanning - toppat med det faktum att jag verkligen inte vill betala $40 för ingenting.

Sedan hämtade jag Fredrik på flygplatsen och vi begav oss till vårt hotell i Little Italy. Trots oroväckande recensioner så måste jag säga att hotellet var över förväntan. Rummet var inte stort men innehåll två stora sängar och ett kylskåp - vad mer är direkt nödvändigt liksom? Fredrik lade genast in vår gin i kylskåpets frysfack och upptäckte där en omild lukt med allvarligt inslag av dekomposterat kadaver. Men i det stora hela så får hotellet iallafall 3,5 hottentottar av 5 möjliga (+1 för kostnaden, +1 för läget, +1 för gratis parkering, +1/2 för avsaknaden av kanyler och annan biohazard, +1/2 för det fiffiga nätverkslösenordet '12345678' och -1/2 för liklukten i frysfacket)

Efter två riktiga rallargroggar under plymen av broderlig konversation så stegade vi ner till Herr Fats restaurang. Vi insåg att vi hade hela 30 minuter kvar av kvällens happy hour, något som vi nyttjade enligt den maximeringsprincip vi har och hann med både en och två, och i vissa fall tre drinkar. Under denna tid kom även Anders och slöt upp och vårt sällskap var redo för att äta kött. Jag hann även med att bestämma att vi skulle ha servitris - modell söt, något som skulle visa sig vara trevligt! Köttet var välsmakande, rödvinet trevligt (även om jag skulle vetat bättre än att toppa en groggfylla med rödtjut) och sällskapet storslaget. Många goda historier och livserfarenheter utdelades. Jag fixade vår servitris för långa slips. Ja, det råder delade meningar om vem som gjorde det.. enligt min utsaga så var det jag. Min blogg, min sanning.

Men innan vi var helt klara med kvällen, så insåg jag att det var fel i maskineriet. Talmaskinen blev lidande, balansen var instabil, samplingsfrekvensen var låg och ojämn, felmeddelandena många. Jag insåg att det enda alternativet som kvarstod vad att försöka mig på en buklandning. Jag dumpade all ballast och vätskor och började söka mig en plats att landa. Jag meddelande sällskapet utan att be om deras inrådan, då de hade defintivt inte hunnit att inse allvaret i mitt tillstånd. Jag sköt ut migsjälv när jag återvänt till bekant luftrum. Det var en svår svår kväll. Men trevlig så länge den varade.

La Jolla
Lördagens dagsaktiviteter lämnar jag hädan till förmån av en fantastisk solnedgång i La Jolla, med efterföljande grillning och grogginmundigande. En eloge till Anders som producerade fram kvalitetskött som han grillade på grannens grill som han brukar. Skillnaden var att denna gången kom grannen ner och sa att det var ok att han använde hennes grill. En annan granne, iförd lermask visade oss i vilket fluffigt tyg som hon skulle klä om den svampformade sittpryl som hon köpt på loppis, som hon sedan skulle installera baktill inuti den rostiga VW-buss hon just införskaffat. (Jag överväger att skicka Thomas di Levas platta Naked Number One till denna flicka.) Vi satt kungligt och groggade på ett rekommenderat kolonialt vis med havsutsikt och överdriven självimportans.

När vi sedermera bröt upp så tog vi taxi ner till Gaslampan igen och där gick vi och drack öl på en populär Irlänsk pub. Fredrik sprang givetvis omedelbart in i tyskar, som jag omedelbart förolämpade som sig bör. Resten av kvällen förblir ett virrvarr av tyskbrytande engelska och god öl. Det var en mycket minnesvärd kväll.

Rom & kött var löjligt fint!
Sammanfattat var det en exkursion och kulturgärning som jag kan vara nöjd med. Höjdpunkter värda att minnas var en trevlig servitris, en fantastisk genuin italiensk köttbullsmacka, en inledande bläcka som Mikael Persbrandt hade respekterat, fantastiska gin-diskussioner som behandlade mångt och mycket mellan Eritreas existensberättigande och spontandomestikationens orsak och verkan av jämlikar, en massiv bit tri-tip grillad till perfektion över snattad propan, många goda samtal och en nyvunnen vän i La Jolla.

Det finns nästan inga bilder från denna helg. Precis som sist. De som finns är suddiga till oigenkännelighet. Ett tecken på intelligent design?

torsdag 7 oktober 2010

Konferenslöst Kulturutbyte

Folklig mitt i verkligheten!

Efter 11 års inaktivitet så tog den lokala sporten, som vi i Sverige förmodligen skulle referera till som “folkrally”, fram defibrillatorn och återuppstod likt Kristus enligt lokal folktro. Jag tyckte att det var dags för att insupa den lokala versionen av bonnläppsunderhållning (i framtiden ska jag bege mig till en Rodeo av samma anledning) och begav mig förväntanslöst till den nyrenoverade rallybanan som numera är indianägd. Hela evenemanget hade nog gått mig förbi om det inte var så att en god mexikansk arbetskamrat tävlar i två av klasserna.

Jag kom lite sent och parkerade precis när nationalsången spelades. Detta innebär givetvis att det hela var på väg att gå av stapeln, men även att kön stod helt stilla av skenhelig patriotism (som var extra stark da det trots allt var den 11 September). Uppslupningen var god och det hela var otroligt folkligt så med ens var det att stoppa bort monokeln och bli ett med pöbeln. Det var tydligt att folk tog detta på fullaste allvar, och de hade satt på sig en relativt ren t-shirt och finkepsen var på plats många gånger. Många (och här är jag förvånad över antalet kvinnor) skrek aggressiva uppmuntringar till sina rallyförare (som givetvis inte har en chans att höra något med hörselskydd, hjälm och en trimmad bilmotor som ger låter mer än om man skulle ha en spexig Jonas Gardell som gör det där betongborrsljudet i ena örat och Jörgen Sandström i det andra) och på andra vis ouppmanat bevisar sin brist på intelligens. Det är som när folk medelst hörlurar på magen försöker spela Mozart för sitt ofödda barn som ligger i en vattenpöl inuti en kvinnokropp med magljud, hjärtslag och andetag - finns ju inte ens chans att embryot kan skilja Cannibal Corpse från Trollflöjten.

Jag försökte smälta in, trots att jag inte hade keps eller skippat min dusch. Jag var inkognito i arbetardenim, skjorta och urban kofösarhatt. Inte heller hade jag tagit med mig en handfull ungar som jag lät leka i ökensanden som drängfulla dvärgar med extrema uppmärksamhetsbehov, utan någon som helst uppmärksamhet från föräldrar eller annan ansvarstagande vuxen. Jag stannade i nästan tre timmar. Jag såg två race där min arbetskamrat tävlade, men tydligen så slog han dagsrekordet med antalet punka med 3 däck på två bilar. Tydligen hade vi båda två en ganska dålig kväll.

onsdag 22 september 2010

Problem solved


Jamen då var det snart färdigt då. Tog ju bara 206 dagar fyllda med dödshot, hot om kidnappning, falska anklagelser, trakasserier, många grova lögner. I retrospektiv så ser det hela ut som en uppgörelse angående kontraktsbrott - det är väl det en skiljsmässa är rent jursidiskt! Jag skulle vilja skriva om det i detalj, precis hur det gick till och vad som sades och varför, men det är inte dags för det – inte riktigt.

Men nyttigt på något sätt var det. Faktiskt! Trots den utdragna process som fick mig till djupare insikt av vad det för trasig människoskalk som jag har haft att göra med under en alldeles för lång tid. Många sanningar lyftes fram i ljuset, och en del av dessa sanningar är av sådan karaktär att de absolut inte bör återupprepas framför en domare. Delvis av pinsamma skäl, och delvis på den grund att vildvittran i detta fall skulle bli mened-skyldig om detta skulle bli aktuellt, och det är ju någonting som denna människa verkligen inte behöver. I synnerhet inte i det juridiska trångsmål som hon sitter i för närvarande..

Jag kan förstå att det är svårt att stå rakryggad när man är livrädd att hamna i vittnesstolen, och den enda som står mellan lögnens avslöjande i en permanent offentlig handling som ett skilsmässotranskript ändå är – är jag! Då kan man ju fråga sig varför jag inte lät detta avskum till människa, denna fysiska manifestation av lögnen själv, sitta där och förnedra sig publikt. Ja, det är en bra fråga - viktigare än hennes skam är trots allt, enligt mig, att denna cirkus tar slut. Så när hon bad mig att få göra upp i godo, så såg jag en möjlighet att avsluta detta nonsens snarast möjligt, samtidigt som att jag kunde garantera att hon betalade sina skulder som hon ådragit sig i mitt namn. Jag fick kontroll och det enda som det kostade mig var att jag inte fick se henne gråta ur sig lögner som hon visste jag skulle använda emot henne.

Tidigare har hon kommit med befängda erbjudanden om att göra upp i godo, men de har alla varit av den art där jag går med på att betala för alla möjliga absurditeter. Ett tag ville hon ha underhåll utan någonsomhelst anledning. $2500 i månaden kunde hon tänka sig att nöja sig med. I 5 år. Tjena! Så när jag fick komma med mitt eget förslag, på hennes förfrågan, så bad jag bara om några personliga tillhörigheter och att hon betalar för de räkningar hon kostat mig av ren illvilja och ledhet, och då kan jag givetvis inte debitera henne för allt hon har kostat mig i non-monetära skador. Hade det gått till rättegång så hade jag förmodligen fått allt det ovan nämnda men det hade inte avslutats så påbjudet omedelbart som i en uppgörelse.

Så uppgörelse blev det på min nåder. (Ska sanningen fram så hade jag accepterat ett riktigt skambud om att göra upp i godo om det hade kommit för 10 veckor sedan - men då var hon bara intresserad av att dra ut på saker och ställa till helvetskap.) Detta rättspajaseri som hon ändå lyckats att sysselsätta sig med i ett halvt år - att lyckas få en domaren att beordra mig till någon sorts medlingsprocess, är enligt mig vidrigare än Bruno Wintzells våldtäckt av marseljäsen på Råsunda '92. Det är otroligt att hon lyckades hålla kvar så länge trots allt, och i slutändan så ledde det bara till hennes egen förlust.

Detta var inte så mycket en skilsmässa som en exorcism, oavsett hur man ser det - och den som slängde sig ut genom fönstret mot sin egen undergång var inte Max von Sydow utan snarare mitt krav på rättvisa. Jag nöjer mig med det, stänger boken och fokuserar framåt. Olikt mig kanske, men ibland måste man få tycka att man är en riktigt god människa.

Ex. hur det kan/kunde ha gått!

onsdag 15 september 2010

Krig och krig




Jag jobbar med en man som engång i tiden var en infanteriman, som jag. Skillnaden är att han var det innan jag var det. Han var det innan jag var född. Han är en Vietnamveteran och en go kille, även om minst sagt är lite annorlunda. Han är lite sådär amerikanskt överdrivet religiös och har inte så mycket sympati för sin egen generations krigsveteraner som man skulle kunna tro. Jag undrar om han själv inte bara accepterat att han förändrades i kriget och så är det med den saken. Han har en otroligt dålig form av torr humor, men han är en go lirare likförbannat.

För några månader sedan hade vi lite klienter som var i hans kub och jag råkade höra att de pratade om Vietnam. Plötsligt slänger min arbetskamrat ur sig “Ja, jag dödade två med bara mina händer…” och jag var rent chockad. Inte att det är på minsta vis osannolikt, utan det var sättet han sa det på. Som om det vore så otroligt vanligt och befriat från all bisarrhet. Mannen som är fyrtiotalist har blivit skjuten 3 gånger i kriget (engång på väg från sjukhuset), det visste jag, och han var en ‘door gunner’ på en helikopter ett tag under sin tour så han lär ha skjutit mycket, men det blir ju sällan vedertaget på det vis att man alltid antar att alla veteraner har bläst ner lede fi i relevanta kvantiteter än mindre kväst någon med sina bara händer.

Senare den dagen såg jag till att springa på honom ensam och bekände att jag hade hört hans uttalande och frågade hur mycket sanning det låg i det. Med oväntat engagemang så förtydligar han hur hans utpost blev attackerat och att han var just där attacken började. Han sa att många av vietnameserna inte var beväpnade med annat än jordbruksredskap. “Det var som att brottas med 12åringar..”, säger min gamle vän som själv är närmre 190 centimeter lång. Just hur han gick tillväga att avsluta deras lidande sa han inte, men när det kommer till regelrätt handgemäng så finns det ju knappast så många alternativ.

Jag låter honom prata och ger honom möjligheten att avsluta sin historia närhelst han tycker att han har berättat klart. Han fokuserar på underliga detaljer, och är närmst besatt hur layouten är över deras utpost. Sedan slutar han helt oväntat och frågar mig om jag vill ha lite sylt som hans fru har gjort. Det vill jag givetvis. Och med det så avslutas historien om hur han som 20-någonting for till fjärran östern och slogs i ett krig som glorifierades i majoriteten av de Hollywoodsproducerade actionrullarna från 80-talet som jag sett då jag växte upp.

Det är skillnad på krig och krig.

tisdag 24 augusti 2010

Små, små människor

Ibland blir man ju bara trött. Jag hade ett test som skulle sättas upp i förra veckan, och så gjordes. Det innebar att jag måste vara på plats, i öknen, i ottan, och det är en timmes bilfärd från mitt kontor. Men det är ok, jag gillar omväxlingen. Fast vad jag inte gillar är när jag dagen efter blir inbjuden till ett snack med min chef. Tydligen så har det varit något kräk som tyckte att han såg mig på gymmet klockan 4 en onsdag. Klockan 4 är arbetstid enligt kräket, och kräket har rätt om det är en vanlig dag då inget test är på G. Men för en lirare som jag som varit på jobb sedan innan klockan 5 på morgonen, så tyckte jag att det var dags att gå hem efter en 10-11 timmar på jobb. Kräket gick till min chefs chef, som gick till min chef, som frågade mig vad jag gjorde på gymmet.

-"Jag tränade", blev svaret. Det var det enda svar jag hade att ge. Klart att min chef blev nöjd när han fick reda på att jag hade timmarna jag redovisat för. Jag gör alltid mina timmar. Vad som gör mig förbannad är att det finns kräk som inte kan hålla näsan ur mitt jobb. Normalt sett bryr jag mig inte alls, men att bli tillfrågad som om man är omyndigförklarad är fan inte ok. Men jag ska inte bry mig, jag ska se det som något positivt.. att nu vet jag att det finns kräk som vill bry sig och lägga näsan i blöt. Ja, då får de ju göra det. Jag har inget att dölja, och det borde ju min chef av alla fan känna till. Han kunde ju got haft lite civilkurage och stått upp för mig liksom. Tydligen inte. Men då vet jag det med.

Jag gillar mitt jobb, men det finns as, kräk och fähundar här med – det är med ens påvisat.

tisdag 10 augusti 2010

Varm jävla håla


Det råder ovisshet om vart jag tagit vägen, så jag tänkte klara upp detta på en gång. Jag bor i en stad som heter Yuma [/ju:mə/], som ligger rätt in i den Kaliforniska bajans armhåla. Många hade, liksom jag själv aldrig hört talas om denna håla förrän filmen ‘3:10 to Yuma’, fast det ger ju inget direkt tips om var den är belägen - bara att det är öken, och att finns ett fängelse där.

Historiesummering.
Jänkarna vill gärna börja på 1500-talet men jag tycker inte att det är värt att nämna något bara för att en vit snubbe knallade runt bland Quechan-indianerna. Det gör ingen stad liksom, så vi tar oss till 1851 då de byggde en försvarsförläggning, Camp Yuma, här som skydd mot rödskinnen. Snart växte det sig större på grund av guldbrytning och att man kunde ta sig hit med ångbåt, så grundade de snart en stad som hette Colorado City 1854. Den ligger ju trots allt på Coloradofloden. Efter några är så bytte de namn till Arizona City, men efter en katastrofal översvämning så var det tvunget att bygga upp hela staden igen på lite högre mark, då beslöt de sig att 1876 kalla staden Yuma.

Yuma är en populär plats att odla grödor på trots det varma, subtropiska klimatet. Mest för att staden är, enligt Guinness rekordbok, jordens soligaste plats så kan bönderna odla året runt (och att superbillig arbetskraft kommer av sigsjälv över den mexikanska gränsen hjälper). Det är även en militär stad, med en USMC flygbas och en av landets största Arme-testförläggningar.

På vintern kommer alla "snow birds" (pensionerade människor, med mycket pengar, som flyr vintern i Kanada, Minnesota eller annan plats med hård vinter) i sina stora RV’s som de kör trots sina handikapp. Tro inte att de kör långsamt, de har ju 250+ mil att beta av. En åtta tons bussliknande raket som flyger fram över vägarna, med en senil dement B.A. Baracus med 5 sekunders reaktionstid bakom ratten. Det är vardagsedge att köra till jobbet varje dag! Staden dubblas under vintern till 200000 innevånare.

Och på sommaren så kommer det massor av turister till Yuma med sina båtar. Huvudsakligen är den Kaliforniabor, som lämnar det asgoa vädret de har, kör genom öknen ett par timmar och att kunna dumpa sin båt i Coloradoflodens laglösa vatten. Det innebär att det är ganska bra tryck på floden var helg. Det är så pass mycket Kalibrudar att den största norra sanddynen kallas Silicon Island, så kan ju folk dra sina egna slutsatser.

Summering.
Ja, det är ännu en jävla håla. Från Anchorage där man var frusen halva året, till Yuma där man är kokt 4-5 månader om året så måste jag säga att jag utvecklat ett sug för årstider. Tanken var ju att flytta till en storstad när jag lämnade Armen men det sket ju sig kungligt. Men finns det så inga fördelar med att bo i öknen då? Nej, inte direkt! Det är klart att levnadsomkostnaderna är rackarns låga jämfört med Kalifornien, och resten av västvärlden, och regler såsom lagar tror de ju inte heller på så mycket. Nu så gick förslaget igenom att alla kan knalla runt med dolda vapen helt utan att behöva licens för det. Låter ju otroligt farligt, dumt och osmart. Men så är det när man inte gillar lagar! Fast att låta någon dricka en bärs som passagerare i en bil, det är tydligen gränsen för vansinne.

Sedan ska det tilläggas att trots att ökenscenerna i Star Wars: Episode IV spelades in i Tunisien, så spelades ökencenerna för "Return of the Jedi" in mer lokalt, nämligen Buttercup Valley, Yuma Desert. Jabbas "Sail Barge" byggdes upp där och var ett av dåtidens, 1982, största filmbyggnadsprojekt. Tyvärr står det inte kvar, men the Dune Sea ser likadan ut nu som då och jag tycker iallafall att jag har the Great Pit of Carkoon i min bakgård.

tisdag 3 augusti 2010

-Viene tormenta!



Imorse kändes det som slutet på Terminator. En dag mitt i öknen, vinden som blåser varmt i ansiktet, stormen kommer allt närmare. Tumbleweed som rullar över vägarna som om man vore i en kass vilda västern-rulle inspelad i en italiensk förort. Ett stort mörker i skyn som närmar sig med meteorologisk kvickhet kanske kommer det att komma några droppar som kommer att göra luften nästintill mättad av fukt och det kommer att bli svårt att andas, och förvandlar öknen till en illaluktande sandhög. Egentligen skulle man suttit där som Sarah Connor i en Jeep med ett stort skjutjärn i knät men istället stänger man dörren, vevar upp rutan, höjer radion och maxar ACn. Modern bekvämlighet vinner över gammaldags drama. Fast givetvis var det inte Cyberdyne Systems som råkat inleda Armageddon genom sin nyfikenhet, det var bara en storm i öknen ryktas bjuda på lite regnstänk. Vissa dagar bara börjar episkt, men redan till lunch så äter man rester och suger ner en Rockstar för att fungera som en människa.

En tanke angående dasspapper. När man kom till dessa förenta stater så tyckte man att toalettpappret var i det mjukaste laget. Det var superabsorberande och något som i Sverige skulle säljas bredvid Pampers och barnmat. Nästan löjligt mjukt, lite som att torka sig med en kattunge; mysigt och konstigt. Detta vande man sig vid, och glömde bort. Chocken kom ju inte förrän man, i Sverige, krashat på en polares soffa efter en natt av överdrivet ölinmundigande, som sedan resulterar i en ful fyllemage som interiörlackerar muggen med en nysningslik lättnad. När sedan det misslyckande försök till ett uppskjut, där man själv symboliserar själva raketen endast förankrad med gravitation och viljestyrka, är över och det är dags att medelst papper utvärdera skadan så inser man att detta papper är inget amerikansk fjollpapper utan klassiskt enlagers dubbelkräpp som på min egen studenttid endast fanns att införskaffa på Matex. Så mycket friktion mellan stjärt och pappersprodukt man, med litet fnöske, skulle kunna starta en lägereld på rekordtid. Strävare än en katt-tunga, tuffare än ett Twisted Sister-ryggmärke på en jeansväst. Jag tror att det är dubbelkräpp som man använder för att slipa skridskor med i krumma små cykelverkstäder.

Jag har blivit så förvekat av amerikansk kultur, diet och toalettpapper att jag numera har en öm och känslig stjärt. Segt vikingamaterial har tydligen ingen chans mot vansinnig amerikansk diet och bekvämlighet. Snart kanske jag ger upp, byter mitt namn till Cliff och köper mig en F-150, extended cab med hagelbössehylla i bakrutan!


"Jag har inga illusioner... alla människor är kräk"
- Thorsten Flinck i programmet cobra.

onsdag 28 juli 2010

Episode VII: Ignoring the learning curve

Nu är jag tillbaks från semestern i Zätern! Tystnad på ett år har ju haft
sina anledningar. Livet förvandlades från jävligt dåligt till olidligt. Hade
jag haft en källare så hade man nog placerat den trefotade pallen där med
snaran uppe, trots att det inte är säsong för den redan. (Vad är tumregeln?)
Men istället för att checka ut så tog jag tillslut tag i det med hjälp av
min fantastiska advokat. Ja, visst gick allt åt helvete iallafall – men med
advokat sa är man inte helt ensam på sin planhalva. Det var som att ha
Mickey Goldmill i ringhörnan, fast utan att få pingvinreferenser.

Så livet har vänt jävligt hårt, och det var på tiden kan alla som känner
mig att hålla med om. Att inneha kamratskarans (mig veterligen) första
skilsmässa på sitt CV är något som jag gärna drar på mig. Jag visar vägen
hur man inte ska gå, men bevisligen så är livet något som enbart handlar om
"trial and error" då många har gått i mina misstags fotspår. Jag tänkte
börja spela smartare, och kanske lära mig av mina egna vänners misstag
istället. Men jag kommer ju aldrig sluta chansa, det är ju jag och Han Solo
som satsar på lågoddsare - med skillnaden att unge Herr Solo nådde framgång. Men vem vet, kanske Episode VII börjar med en alkoholiserad nyskiljd Han som sitter på en pall med Chewies Bowcaster i munnen. Jag bara säger att det skulle kunna hända.

Men för att inte bara käfta om allt som gått åt helvete, trots att det
givetvis färgar allt annat, så är livet inte så illa. Ibland ska man nog
vara nöjd över att man fortfarande fungerar. Jag kom hem från Irak i en bit,
det är positivt. Jag har ett hyggligt jobb, som är jävligt spännande trots
att det är placerat rätt i el culo del diablo Yuma. Jag mår bättre och
bättre, och finner mer och mer att ändå vara nöjd över (fast som svensk
förbehåller man sig rätten att vara lite bitter här och var vare sig man har
anledning eller inte).

I Arizona kan man skilja sig på 61 dagar. Har man bara inget att bråka om,
så är det en mycket rimlig tid som innehåller betänketid och allt. I mitt
fall så finns det ju inget att bråka om. Jag har inga barn med kvinnan, jag
äger ingen fastighet med kvinnan heller, vi har två bilar så det är en enkel
uppdelning och allt annat vi äger (som jag betalt till 90%) har jag lämnat
till henne. Fast det är ju klart att det har varit mycket sheriffinblandning, och jag har spelat enligt reglerna, men en ledsen kvinna kan ju spåra ut riktigt hårt – och mycket riktigt det var vad som skedde. Hon är ett klassiskt fall av "borderline-personlighetsstörning" det är helt utan tvivel. Men det har ju Darth Vader med, och det är en dålig ursäkt. En ser jävligt sliten ut under masken, den andra har den mörka sidan av kraften som sin buntsförvant. Båda är jävligt onda.

Så, här sitter jag dag 142 och bara väntar på att det ska ordna till sig och bli färdigt. För att inte bli irriterad så har jag satt målet på julafton! Det blir en klapp som heter duga!

"Be a beachcomber, a Parisian wino, an Italian pimp, or a Danish pervert; but stay away from the Armed Forces."
- Hunter S. Thompson

måndag 9 november 2009

1 Kor 15:34



"Medans alla våra generationskamrater ligger och jobbar på sitt andra barn, så sitter vi här på ett motellrum och studentgroggar." - djup insikt av Fredrik.


Hade besök för några helger sedan, och det var nyttigt för min person. Kanske för att se hur långt ifrån den som jag var, som jag nu är. Jag vill ju inte ha förändrat de få bra egenskaper jag hade.. eller ja, tyckte mig själv besitta. Kanske finns det inget bättre bevis på dåligt omdöme för att låta Fredrik besöka mig ute i öknen, men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Det hela började ju inte helt oväntat. Jag mötte upp med Fredrik på flygplatsen och vi garvade väl lite båda två åt varandras person och uppenbarelse. Sånt som sker när man låtit ett halvt decennium passera, antar jag. Inom kort hamnade vi osökt i gamla vanor. Vid ett tillfälle minns jag att jag säger "vi ska dra till Mexiko imorgon, så vi ska nog ta det litet lugnt idag..". Fredrik hörde mig men trodde mig inte, inte heller taktiken att köpa mindre mängd blannevann hade någon som helst inverkan. En hela fulgin och en liter Scheppes senare satt vi in en taxi på väg till det mest populära utestället i Yuma. Stället jag åsyftar ligger lite utanför. Lite utanför allt. Avsides från bebyggelse och civilisation, mellan två motorvägar, ligger denna fantastiska etablissemang där Fredrik och jag var i så pass bra form att jag upprepade "skärp dig nu när vi går in" så att vi inte skulle börja Fredriks Yumaupplevelse med att bli portade dag ett. Det är gott att behöva påpeka det uppenbara, det påvisar god form. På klassiskt maner slutade kvällen på en efterfest, i en pool, hemma hos främlingar. Sånt som inte sker lika ofta längre... tyvärr.

Resten av veckan handlade om kultur och bra diskussioner. Jag gjorde vad jag kunde for att ge Fredrik så mycket upplevelse som Yuma hade att erbjuda. Jag var sämre förberedd än jag trodde, men det blev lite kultur och blev lite Mexiko. Alldeles för lite Mexiko dock- måste åtgärdas. (Vi hann ju inte ens äta getstuvning, men den lär ju inte ta slut.). Fast Fredrik själv fann den genuinaste av upplevelser. Vi bara körde genom staden och Fredrik vrålar "Här är det.." en liten genuin bar, mitt i verkligheten - så genuin att många som bott här hela sitt liv inte ens vet att den finns. Här fann vi goa original i baren, tafflig inredning, ett biljardbord, en toalett som påminde mig om att jag inte haft en stelkrampsspruta på några år och bakom bardisken jobbade en tonårsflicka som var efterlyst av lokalpolisen. Som sagt ett gott hak, men vad ska man förvänta sig av en bar som fungerar som ett andra hem åt alkoholister från 0600 på morgonen, till 0230 på kvällen! Fotot överst är från just vårt besök. Vi ska återkomma hit en dag!



Annars gick vi ut och sköt lite skott. Nästa gång ser jag till att ordna lite assault rifles och amerikanska hagelbrakare. Men denna gång så blev det att träna på att skjuta lite modern pickadoll. Nej, alltså.. inte att det var dåligt men jag tar detta besök som en övning. Fredrik honar ju upplevelsen för sigsjälv och andra, inte minst migsjälv. Lärdomar inför nästa gång är mer mexikansk kulturupplevelse, både dagtid och nattetid. En exkursion som som innebär en natt av genuin ökenupplevelse som inkluderar mycket skottlossning, mat lagad over exklusiv iron wood (specifik vikt: 1.2, för den som förstår vad det innebär). Besöka både de populära platserna och slumhaken, och besöka fängelset när det är öppet. Och nästa gång ska vi hamna på efterfest och bada i främlingars pool. Igen.

Tack som fan Fredrik!