Bitterhet är egentligen inte att sitta på en lyxplats i Irak som Fob Kalsu och inse att ens karriärsval inte är de visaste. Sann bitterhet är ovannämnda och se bilder från ett kollage av rolighet och underhållning i sann kamratskapsanda manifesterat i en riktigt god väns svensexa. Jag vill påstå att det tyngsta med mina knasiga livsval är att tvingas vara utan den brokiga samling pajasar som jag betraktar som vänner. Jag skulle behöva Yassir just nu. Men ett av det goda, kanske det enda och mest användbara, som jag lärt mig i Armén är att jag kan uthärda mer skit nu än jag någonsin trodde att en människa kunde palla. Det bara rinner av mig och samlas i det duschfilter som kallas Karma. För att hålla anden vid liv och för att inte bli tvångsinstitutionaliserad, så lever jag för de små små tillfällena när jag kan böja reglerna, eller ha alibi nog att bryta dem.
Jag samlar även på meriter och titlar. Militär titel av effekt låter vänta på sig, men meriten att vara exmilitär gör ju att jag kvalificerar som diktator och potentiell världshärskare. Alla sociopatiska diktatorer har militär bakgrund. Det är ju sen gammalt. Jag kvalar också in på att kunna göra nedsättande kroppsljud när någon nämner lumpen. Walter från the Big Lebowski är en förebild på så många sätt. Att jag inte planerat avkomma i detta liv är ju ingen nyhet, och nu har jag ännu ett skäl. Motivationstal liksom "vi gick 2 mil i snö till skolan 6 dagar i veckan, och du har mage att gnälla" hamnar ju i lä med en fd militär yrkespsykopat som förälder.
Vad skriver folk i bloggar egentligen? Jag har sett skittrista fotbollsbloggar som jag bara kan anta är skrivna av folk som inte ens kan få deras vänner att lyssna på fotbollsdrabbel. Missförstå mig inte, det finns en tid och en plats för fotbollsdrabbel. Och ingen plats är ju bättre för det än internet.. för där kan de inte tvinga någon att lyssna. Jag påstår ju inte att jag skriver om något mer intessant än någon annan. Min enda edge är ju att jag är i en abnormal situation och jag har en arbetsgivare som är lika förlåtande som gamla Anderson Consoulting. Att vara ett akademikerslyngel med en framtidsdröm är ju en direkt CLM i denna branchen. Lika önskad som en rebell på ett Borgskepp. Lika önskad som tomatallerisk mafioso. Lika önskad som Emo.
Jag skulle behöva en skånsk flagga här nere. 5-6 fot lång. Om någon vet var man köper en sådan kan ni maila mig. Är det något jag behöver så är det nog det. Nu ser det ut som vi ska flytta igen. De sa till oss att vi inte skulle flytta igen, men de har ju aldrig rätt. De flesta soldater flyttar 2 grr. En gång hit och en gång härifrån. Men nu kanske vi ska flytta igen. För mig blir det den 7de eller 8de gången. Jag är så trött på att alltid packa ihop min skit. Jag tycker att mitt kompani har gjort sig förtjänta av att vara stationära nu.
Jag tror att man kan summera många av mina känslor i hemlängtan. Och vad jag vet så finns det bara ett botemedel för det. Så slutklämmen är; om de dharmatiska religionerna har rätt så kommer jag att återfödas som det sista kebabdjuret - ensamt i en sötvattenstank och brutalt forskad på av irakiska vetenskapmän.