Visar inlägg med etikett get. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett get. Visa alla inlägg

måndag 20 april 2009

I’ll PT you ‘til you DIE!



Ni har ju säkert inte mina problem, men någon sa någongång att det är tyngre att tappa kilon när man blir äldre. Nu ligger jag ju inne med en amerikansk prematur-döds-diet och kan enbart instämma med denna motivationsdödare som myntade sagda uttryck. Jag tränar mer än måttligt tycker jag och det tar evigheter att se några som helst resultat. Kanske skulle man gå och bli vegetarian igen? Denna gången för att se om jag pallar med det?! Fast helt vegg kan jag inte bli, jag måste ge migsjälv lite get om jag far söder om gränsen. Jaja, det tåls att fundera på. Men åter till träningen. Jobbar man tio timmar om dagen och tränar efteråt så är det en heldag. Jag antar att jag ska känna mig lyckligt lottad som inte har fler åtaganden i mitt liv trots allt.

Bespara mig kommentarer om hur man ska komma i form. Jag vet att det handlar om att springa.. springer man mycket så har man inga problem. Trots att medlemmarna i Rolling Stones aldrig sprang, de hade mystiska medel som man stoppade upp i näsan och så brände det bort allt kroppsfett. Om det ändå varit så enkelt. Jag antar att jag ska springa idag. Igen. Hade det ändå varit lite underhållande att springa. Springer man på gymmet kan man kolla på tv under tiden. Hur mycket jag än uppskattar tv så väger tristessen på löpbandet tyngre än vilket tv-program som helst. (Inte om ‘Sweden-The Movie’ med Gert Fylking hade vart på. Då hade jag kunnat springa hur långt som helst.)

I Armen sprang vi mycket. Var dag. Oavsett väder och temperatur. Det hade sina fördelar. Dels så fanns det avsatt tid som man inte kunde göra någonting annat på, och ens motivation var något rövhål med högre rank och en GED som skrek en i örat om onda saker som skulle ske med en om man slutade springa, eller sprang för långsamt. Min polare fick nog en gång och stannade, tog av sig det gula reflektorbältet man tvingas att ha runt midjan, lade det som en snara runt halsen och började att strypa sigsjälv med det framför sin baneman. Då slapp han springa. Jag är förvånad att de inte ens väntade tills han tuppade av. De sa åt honom att springa tillbaks till barackerna. Han gick.

Som civilist har man inte lyxen att tvingas att springa under hot om onda reprisalier om man låter bli.
Vad ska jag säga?! Jag hoppas att ni har samma problem som jag har!

måndag 6 april 2009

Ett med naturen - Suburban style



Jag köpte mig en begagnad bil när jag flyttade till öknen. Jag behövde en bil och min andra bil var, så sakteliga, på väg ner från Alaska och undertiden så köpte jag mig en begagnad bil. Jag fegade lite så jag köpte med en “extended warranty” för jag tänkte att med min tur så kommer den ju gå i en miljon bitar innan jag hunnit få någon glädje ur den alls. Riktigt så illa var det inte, men småsaker kom upp och jag hade dem fixade. Innan jag ska komma och hämta bilskrället så ringer verkstan mig och informerar mig att det blir $450 inklusive allt. Jag ställer mig lite frågande men vet bättre än att börja ställa frågor per telefon.

Så när jag kommer dit och börjat ifrågasätta min garanti. Varför jag betalar för något som uppenbarligen inte gör ett skit för mig?! Mekanikern är otrevlig och börjar mopsa sig. Han är direkt otrevlig och börjar att smälla i dörrar och skit. Jag tar det jävligt piano vid detta tillfället, men låter mig roas av hans uppvisning. Kort därefter får han ett class A psykbryt. Han ringer upp finanssnubben (som sitter 2 dörrar bort) och detta är ungefär vad han säger: "I'm fucking eating it. I won’t eat his fucking deductible, but the rest is on me. I'll take the heat tomorrow!" Sedan slänger han på luren och börjar att pekfingerskriva på sitt lilla tangentbord. När han började att bete sig som en silverrygg inne i verkstan hade jag redan bestämt mig för att inte betala mer än vad jag tyckte att jag skulle betala. Jag var road av hans maktuppvisning, och kunde inbilla mig Arne Weises lugnande röst i mitt huvud medan han lär mig om primaters grundhierarkier.

Jag betalar de $50 som han nämnde och beger mig glatt ut till finanssnubben. Jag talar om för honom hur smarrigt det skulle ha varit med en estimering av det belopp som jag i slutändan skulle vara skyldig att betala, och att ca 10% av totalbeloppet av bilens värde inte alls var vad jag tänkt mig betala för några smågrejer. Men efter att jag sedan ha snackat med min finanskille på bilfirman så fick jag osökt svaret vad det är för en snubbe som jobbar här. Han är tydligen bannad från alla Arizonas kasinon av osagd anledning, men att han går förbi detta genom att spela utomsocknes. Bra tänkt där, Mr Usedcarsalesman.

Detta var det enda som kunde rädda en total skitdag! Men glädjen var kortfirad. På vägen hem svullade jag en burgare. Det var inte get. Min kropp betalade priset för min svaghet.