I skrivande stund är jag i Kuwait, vårt safe haven från kriget. Ingenting sker i Kuwait liksom. Men bara en vecka sedan gjorde vi 4 timmarspass vid 50 kalibers kulsprutan monterad på den Humvee som fungerade som "port" till vår Patrullbas i norra delen av Buhorat. Svartfotskompaniet var de enda som gjorde progressiva patruller så sent i touren, och vi tyckte givetvis att det var löjligt sent att fortsätta med detta när plutonerna blev mindre och mindre för var helikopterlift till Baghdad International.
Så medan jag sitter och käkar skräpmat så är min pluton fortfarande på Observationspost 3, och gör Area Denial uppdrag. Men det handlar bara om dagar för dem med. Ett krig är över nu för vår del, för min del. Jag kommer aldrig att fara tillbaks hit. Men jag kommer alltid ha en massa goa historier från denna plats, och jag tänkte skriva dem här.. i den mån de kommer tillbaks till mig. Jag vet att jag har ett ruskigt sabbat minne just nu, och ibland har jag undvikit och skriva något på grund av OpSec, men när jag väl är hemma ska jag skriva om lite annat. Då kommer bloggen bara emellanåt handla om Irak, utan kommer nog bli mer om Fort Richardson, Alaska. Inte lika spännande kanske. Men det slår jämlikhetskonferens i flen, eller att ta frun/flickvännen till Vadstena Kloster.
Så hur är då Camp Virginia Kuwait då?? Först och främst är det mycket mindre än väntat. Om man ska ha ett Camp där folk bara ska fixa problem och slappna av så tycker man att det borde finnas en massa att göra, men det kanske är det som är tanken. Att bara minimera alternativen så att tankeverksamheten går ner. Kanske ska ge en tid att reflektera?! Jag har slutat att finna logik i Arméns handlande. Men igår så kollade vi på någon dansgrupp av Cheerleaders. Det var underhållade att se, och att folk kan bete sig som en omoralisk pöbel en sekund till dödstystnad i givakt när flaggan går ner. Men det är ok här. Souvenirshopar med turistpriser och skräpmatstalt under 'the Golden Arches' utgör ett fattigt Eldorado för trötta soldater just nu.
Nu börjar andra sorts trubbel, även om jag försöker påminna mig om att jag ska vara lycklig att jag inte bara kommer hem levande utan även i ett enda stycke. Inte alla mina bröder är lika lyckligt lottade.
