Bloody Brigade

Det har kommit till min kännedom att min brigad, som är den fjärde i den 25te Infanteridivisionen (om ni inte hänger med här så är det ok), har av någon amerikansk mediemogul fått namnet Bloody Brigade. Detta på grund av att vi har tagit så mycket förluster under denna tour i Irak. Närmre 60 döda av ca 3000 soldater är en hel del. om det låter lite i era öron ska man ju påminna att grunts utgör ca 1000 av de 3000. Samt att ca 3500 har dött hittills sedan kriget bröt ut 2003.

Allt är sådant som kommer att slå en igen när man kommit hem. Här är det en del av processen. Tragiskt att det ska vara så, men alla har tänkt det när de skrev på papperet och svor eden. Och är man infanteri så har man blivit påmind massor av gånger om att det handlar om att låta andra leva. Fast mest handlar det om att kunna hantera mer skit än någon annan. Allt handlar om smärta förr eller senare, att ta mer utan att ge upp.

Vi ska ut igen inatt. Bara ett katalogiseringsuppdrag. Det är "clerk recon" egentligen. Vi ger oss ut och försöker finna nyckelpersoner i omgivningarna, och tar deras biometri. Det är skitgöra och det kommer inte att göra oss något gott, men eventuellt så kommer det att bidra till statistik och på så sätt kan man fånga halvskumma terrorister som bara är lite inblandade i mycket. Fast man kan ju inte skicka ut POGs att göra detta arbete heller. De lämnar ju inte Foben. De är Fobbits.

Vi gav oss ut på uppdraget, det blev värsta cluster fucket. Sällan har jag sett min pluton så vilse i världen, men jag antar att det var många anledningar. Samt att Navy Seals var i vår sektor och då går alla resurser till dem. Vi får aldrig något då. Första gången som vi inte väntat ut dem. Vi gjorde vår egen grej. Jag gillar uppdrag på plutonnivå. Mindre skitsnack och mer initiativ. Så man skulle tro att Armén var i allmänhet. Knappast.

Nästa gång ni hör av mig blir det från en annan sektor, en annan FOB.

Scrached

Idag blev jag scrached för ett uppdrag. Det innebär att vår pluton går ut på mission men inte jag. Anledningen till detta är att jag har fått en repad hornhinna, smärtfyllt kan jag berätta. Hur det skett vet jag inte men på något vis har jag en ordentlig repa mitt i ögat. Men det största problemet är att jag är sjukligt ljuskänslig nu. Jag har blivit nocturnal. Dagsljus känns som om jag har he-who-kills inuti glaskroppen. Även med solbrillor så är det alldeles för ljust, men farbror doktorn ansåg det inte nödvändigt att ge mig en ögonlapp. Vad är lite smärta mot att slippa se ut som en hollywoodpirat mitt i öknen. Hade jag haft en schysst papegoja hade det varit en helt annan historia.

Det känns som om vi sluter cirkeln genom att fara tillbaks till Iskadriyah. Vi tillbringade våra 3 första månader där innan vi var till låns till USMC, och nu far vi tillbaks och tillbringar våra sista 3 månader av vår deployment där. Ska bli intressant hur utveckligen har gått sedan vi var där senast. Inte för att man behöver mer egentligen. Fast det är klart att det är inget drömscenario att bo bredvid Iraks största oljekraftverk som kräker ut cancerogen rök dagarna i ända. Jag tror ju knappast att den nya irakiska regeringen har prioriterat att ISO9000 certifiera det.



Men att komma tillbaks blir också att gå tillbaks till lite mer old school krigsföring. Det är mer krigsfilmskänsla i att gå ett par mil långsamt och att ta ett knä lite här och var. Det är något särskilt med det, samt att riskera att springa in i Irakisk Armé och frukta att de öppnar upp på en bara för att det är hur de gör sitt jobb. Underligt hur man kan ha två styrkor som göra i stort samma jobb, men den ena riskerar konsekvenser för oproffesionellt agerande, medan den andra kan göra vad som helst utan någon som helst reprimandrisk. I ett världspolitiskt perspektiv så är det justifierat med. Irakier kan behandla andra irakier som de vill, för det är en intern affär. Men avfyrar jag ett varningsskott mot en gående potentiell fiende så kan jag förlora min rank, min lön och min frihet. Men irakiska armén kan behandla civil lokalbefolkning som Rodney King, utan att någonting sker. På aftonbladets hemsida har jag sett många kommentarer från folk som tror att amerikanska soldater är "baby killers" men som vanligt så är det dumhet som talar i brist på utbildning och erfarenhet. Hade de varit här hade deras åsikter ändrats i takt med min egen. Problemet här är, tror jag, att inget beteende här är representativt för befolkningen i det geografiska Irak. Vi har lokala fiender som tror att deras gerillakrigsföring kan förändra amerikas beteende, vi har immigrerande terrorister som ser amerikanska styrkor som offer i en vapenkonflikt (samt en mycket ökad chans att komma undan med terrorattacker), samt att vi har en missnöjesfiende som av ren hämnd vill skada amerikaner. Detta är ett folk som vill leva som de levat, fast vill att amerika skall vara deras biljett till välfärd utan egen kostnad.
Exemplet här är när vi fått intel som säger att om vi inte fixar elektricitet till en viss by så kommer de att lägga ut bomber på vägarna inom kort. Detta är ett bra exempel på hur man inte skall presentera sin förfrågan om hjälp.

Fast hopp är inte utom synhåll nu. Vi har passerat 100dagars-märket. Dvs om ett hundra dagar så skall jag, teoretiskt, vara i Anchorage och lida av brutalvinter ännu en gång. Inget jag ser fram emot egentligen då jag avskyr Alaska, men det slår ju Irak alla gånger. Det blir en jul utan Kalle Anka och löksill, men jag hoppas att jag iallafall får bidrag i form av Marabou och Lars Vegas Trio av M "Hutch" W som lite plåster på såren för ännu en missad SödranLördag. Den borde ju komma snart.

Marson, om du läser detta; jag ska köpa mig en rysk Dragunov i julklapp. Hade köpt en till dig med men svenska lagar.. du vet.


Krigsromantik med en utsikt från ett Humveetorn. M2 .50 cal i förgrunden.

Bild på en bunker

Detta är en bunker. Här tillbringar jag mycket tid. Det är varmt. Det är tråkigt. Men man ökar livsmöjligheterna. Något.

Flytt nr...

Ok, nu är det klart. Vi ska flytta igen. Även om jag aldrig begripit varför.. och om det skäl som finnes är så starkt varför flyttade de oss inte i Juni när vi kom hit. Men det är inte så farligt som jag trodde. Det är värre. De första fem månaderna detta år bodde vi på 2 olika Observationsposter. På den enda bodde vi hela plutonen i ett rum (ett gammalt irakiskt bårhus), och på den andra så hade var squad sitt egna träskjul att husera i. Man levde direkt ur sin ryggsäck och mat, vatten, elektricitet var sådant man inte kunde ta för givet. telefon och internet var något man såg någon gång i månaden. Det sög helt enkelt. Men vi tog det.. inte för att vi är infanteri utan för att alternativ saknades.

Nu har vi levt i snart 3 månader i lyx. Och med lyx menar jag en "can". Två personer per can med AC i. Lyx. Mat var dag. 4 ggr om dagen för den som är vaken. Vi har ett gym. Vi har internet och telefoner. Lyxeri för att vara i ett krig, men det är så 95% av alla soldater lever i krig nuförtiden. Fast inte infanteri.. och vi vet det. Vi vet att det har varit en tid av njutning. Mycket infanteri är stationerat på FOBs och det är ju nice. Men nu ska vi flytta.. inte det att vi flyttar tillbaks till en mindre FOB utan att de har redan sagt att vi ska överta en liten OP i en ny area of operation. Förväl till privathet, förväl till AC, förväl till telefonsamtal och internet, förväl till att vila över huvudet taget. Välkommen inhumant vansinne!

Jag ska minnas de stunder som denna FOB har gett mig. Idag till exempel så var jag på väg ut från vår matsal när jag ser en scen utspelas vid SergeantMajorernas bord. Två sergeantMajorer grillar en stackars idiot som verkar helt vilsen. Först och främst har han inte rakat sig på ungefär en vecka. Detta är ju en klassisk dumhet, men till hans försvar så har många färgade soldater problem med ingroende hårväxt och därför får de en lapp från doktorn. Denna lapp måste givetvis bäras med individen alltid, och denna stackars idiot har naturligtvis ingen sådan med sig. Förmodligen ingen alls. Men detta är inte min primära huvudbry. Min första frågeställning är varför denna individ är iklädd korrekt sommar Physical Fitness Uniform (tillåtet) med en vinter watch cap (beanie) i matsalen. Förutom att det inte är tillåtet att blanda uniformer, så är det aldrig tillåtet att bära hatt inomhus (utom vid Drill and Ceremoni). Hade denna stjärtpajas bara tagit av sig mössan så hade förmodligen inte hans Daddy Boastinskägg väckt ett sådant upprört gensvar av SergeantMajorerna. Kanske hade de till och med antagit att han hade doktorns tillåtelse. Men jag antar att det är inte pimp att vara i rätt uniform. Jag blir så trött.

Bitterhet

Bitterhet är egentligen inte att sitta på en lyxplats i Irak som Fob Kalsu och inse att ens karriärsval inte är de visaste. Sann bitterhet är ovannämnda och se bilder från ett kollage av rolighet och underhållning i sann kamratskapsanda manifesterat i en riktigt god väns svensexa. Jag vill påstå att det tyngsta med mina knasiga livsval är att tvingas vara utan den brokiga samling pajasar som jag betraktar som vänner. Jag skulle behöva Yassir just nu. Men ett av det goda, kanske det enda och mest användbara, som jag lärt mig i Armén är att jag kan uthärda mer skit nu än jag någonsin trodde att en människa kunde palla. Det bara rinner av mig och samlas i det duschfilter som kallas Karma. För att hålla anden vid liv och för att inte bli tvångsinstitutionaliserad, så lever jag för de små små tillfällena när jag kan böja reglerna, eller ha alibi nog att bryta dem.

Jag samlar även på meriter och titlar. Militär titel av effekt låter vänta på sig, men meriten att vara exmilitär gör ju att jag kvalificerar som diktator och potentiell världshärskare. Alla sociopatiska diktatorer har militär bakgrund. Det är ju sen gammalt. Jag kvalar också in på att kunna göra nedsättande kroppsljud när någon nämner lumpen. Walter från the Big Lebowski är en förebild på så många sätt. Att jag inte planerat avkomma i detta liv är ju ingen nyhet, och nu har jag ännu ett skäl. Motivationstal liksom "vi gick 2 mil i snö till skolan 6 dagar i veckan, och du har mage att gnälla" hamnar ju i lä med en fd militär yrkespsykopat som förälder.

Vad skriver folk i bloggar egentligen? Jag har sett skittrista fotbollsbloggar som jag bara kan anta är skrivna av folk som inte ens kan få deras vänner att lyssna på fotbollsdrabbel. Missförstå mig inte, det finns en tid och en plats för fotbollsdrabbel. Och ingen plats är ju bättre för det än internet.. för där kan de inte tvinga någon att lyssna. Jag påstår ju inte att jag skriver om något mer intessant än någon annan. Min enda edge är ju att jag är i en abnormal situation och jag har en arbetsgivare som är lika förlåtande som gamla Anderson Consoulting. Att vara ett akademikerslyngel med en framtidsdröm är ju en direkt CLM i denna branchen. Lika önskad som en rebell på ett Borgskepp. Lika önskad som tomatallerisk mafioso. Lika önskad som Emo.

Jag skulle behöva en skånsk flagga här nere. 5-6 fot lång. Om någon vet var man köper en sådan kan ni maila mig. Är det något jag behöver så är det nog det. Nu ser det ut som vi ska flytta igen. De sa till oss att vi inte skulle flytta igen, men de har ju aldrig rätt. De flesta soldater flyttar 2 grr. En gång hit och en gång härifrån. Men nu kanske vi ska flytta igen. För mig blir det den 7de eller 8de gången. Jag är så trött på att alltid packa ihop min skit. Jag tycker att mitt kompani har gjort sig förtjänta av att vara stationära nu.

Jag tror att man kan summera många av mina känslor i hemlängtan. Och vad jag vet så finns det bara ett botemedel för det. Så slutklämmen är; om de dharmatiska religionerna har rätt så kommer jag att återfödas som det sista kebabdjuret - ensamt i en sötvattenstank och brutalt forskad på av irakiska vetenskapmän.

Airassault

Som jag nämnt tidigare hade vi häromnatten i uppdrag att genomföra en airassault på en liten by. Det innebär lång väntan innan man faktiskt kommer på helikoptern. Många gånger går man igenom vad varje grupp gör, var alla ska vara. När man faktiskt kommer ur helikoptern mitt i natten så ändras mycket. För att citera min squadleader -"There's not suppose to be a wall here!". Det enda problemet vi brukar ha är att när de hör helikoptrarna så springer de och gömmer sig, och sedan tilbringar vi tid med att jaga dem eller att helt enkelt gå ut och leta upp dem. Så var fallet nu senast.

Vi tog också en nyckelperson vars namn eller titel jag inte kan uppge, men jag kan nämna att hans organisation tog kontakt med oss och krävde hans direkta frigivning, trots att vi har så mycket på honom att han aldrig kommer att lämna fängelse, eller brutal vedergällning. Jag tror att det är det vi väntar på nu. Vi vet att de har resurser och att de kommer att göra sitt bästa för att skada oss. Men det var ju deras mål även innan vi tog en av deras. Men så är det alltid här. Ju längre jag är här desto mindre begriper jag.

För övrigt försöker jag filma lite här och var. Tänkte att resultatet kunde bli en annan sorts produktion, ett samarbete TattinVision/BulkProductions i en framtid. Vem vet det kan bli en oberoende klassiker som tidigare Hutchence kortfilmer. Saker som jag inte riktigt verkar kunna fånga är intensiteten av lukterna här, inte heller rätt nyans av brunt pa duschvattnet, eller smaken av bitterhet över att ha gett upp sin frihet i en tidsintervall av liv. Fast det beror ju mycket på om det fanns faktiskt liv i det livet innan soldatlivet, eller om det bara var en beige existens med en gnutta hopp om storhet. Men det är sådant som vi får se. Det kommer nog. "Den som väntar på nån som har gått.. "

Men jag är iallafall den enda du känner som har gjort ett airassault. Och det var inte min första.. eller sista.

Raketattack - på OP Mohizzle

En dag, det måste ha varit i Mars, så hade jag eftermiddagspasset i vakttorn nummer ett. Vakttorn nummer ett är inte placerat i ett hörn på den triangulära OPn utan i mitten och högre än alla andra. Detta så att vi kan se ut över Anbarprovinsens landskap och även norra Karmah. Jag och Vader är en timme in på vårat 8 timmars vaktskift som vi gjort flera gånger om. Det är ett stressigt skift, för dagsljus gör att man måste titta överallt hela tiden och ibland kommer det ord över radion som säger "stanna blå bongotruck" eller liknande. Men vi är vana; vi har gjort detta ett tag nu.

Jag minns att jag sitter ner och stirrar ut genom pansarglaset när jag känner smällen. Jag förlorar kontroll för en sekund och finner mig "face down" på golvet i tornet. Jag känner hur skelettornet vajar oroväckande. Jag vet, att tornet är traffat. Av vad är jag mindre intresserad av just nu. Jag kommer på fötter men min balans är dålig. Om detta beror på smällen eller om det beror på att tornet vajar vet jag inte. Jag skriker till Vader att ta repet. Med detta menar jag repet som vi använder oss av att lyfta upp batteri med - jag vill att han tar det och lämnar tornet innan det välter över oss. Jag tänker lämna tornet och han är i min väg. Men han lämnar inte tornet. Vajandet avtar sakta. Allt detta sker inom loppet av 10-15 sekunder. Vi skannar den generella riktning som vi antar att attacken kom från. Vi ser ingenting. en desperat känsla stiger inom en. Ingenting. Nu kommer nästa raket. Denna gången hör jag väsandet precis innan den tar mark. Denna gång är det en stressad skytt och han missar och träffar strax utanför barrikadväggen. Smällen är kraftig men är dämpad av torr jord som bildar ett stort moln av smuts och damm.

Vi ser ut som idioter när en squad leader kommer upp i tornet. Båda med M4a och kikare. Vi har ingen intel att ge. Vi vet inget, bara en generell riktning och vi ser inget i den heller. Nu får jag veta att den första raketen missade tornet. Med kanske en meter. Den träffade en byggnad precis bakom och en Marine ligger illa tilltygad nedanför. Vi skannar hela sektorn, om och om igen. Ingenting. Långsamt och nervöst går tiden nu. Det sjunger i skallen men adrenalin fixar det tillfälligt. jag vet inte hur lång tid som går innan vi hör en rapport på radion. En Marine squad råkade se terroristerna packa ihop efter sig och lämna i raketfart. De stoppade en av bilarna, på Marine vis. Men en till två bilar kom undan men är bevakade. De har flytt till en isolerad byggnad och gömmer sig. Radion säger också att den Marine som var skadad dog i transport till sjukhuset. Det är naturligt dystra Marines som vi deras patrullbas med nu. Och reslutatet låter sig inte vänta. En varning går ut om luftburen support. De ska bomba huset. Femton minuter senare hör vi en första fly by, i den andra eldgivning och en stor smäll. I mitt bröst känner jag rättvisa.

En halvtimme senare hör vi en ny fly by, och proceduren upprepar sig. Det står inget hus på den platsen idag. I månader så slog mitt hjärta onödigt hårt var gång någon slog igen en bildörr hårt eller annan smäll. Jag tror att det kommer att följa mig i resten av mitt liv från och till. jag kommer inte att glömma den dagen. Det var inte den dag jag har varit närmst att dö, men det var speciellt. Ibland pratar jag och Vader om det. Vi skojar om det. Det finns inget annat att göra. Vi dog nästan tillsammans. Vi hade ingen chans att förutse det eller att stoppa det. I den första bil som Marinesen stoppade fanns kameramannen, dvs den kille som filmade allt. Förberdelserna och attacken. Den är hans film som ska ge dem pengar i slutänden. Nu tillhör den filmen US Marine Corp. Jag skulle vilja se den. Tydligen så var kamerakillen den enda snubbe vi kunde ha sett, men han gömde sig bra. Mannen som sköt var långt borta. Längre av vad vi kunde se och bakom skydd. Jag kan bara vara glad för att jag lever.

ny bild

Glamourshot av mig med min "mother deuce", .50 cal recoil operated, aircooled machinegun.

Vaknade

Häromdagen vaknade jag med ryggen mot trä. Allt var så suddigt. Jag satt på huk och på min högra fot var min vänstra känga. På min vänstra fot var min högra känga. Det var så knasigt. Jag hade ingen tröja på mig, bara arméns svarta shorts som det står "ARMY" på. Jag hade en tanke, lixom en dröm - av att jag vaknat av en smäll och sprungit. Det är tydligt och klart att jag inte varit vaken för jag bara följde andra springades suddiga kroppar. Det tog ett par minuter innan jag pusslade ihop det. När jag vaknade upp så satt jag redan på huk i bunkern. En bunker jag aldrig varit i förut. Precis när jag vaknade upp kom den andra raketen. Fast den slog i längre bort. Inte alls så nära som den första. Inte alls så vansinnesstark smäll. fast denna andra hade det klassiska visslande ljud som vi lärt oss att frukta.

Givetvis att denna dagen skulle bli en riktig skitdag. vakna tidigt av det här och sedan hålla igång hela dagen bara för att göra ett uppdrag natten igenom. Ett klassiskt airassault från en chinook (aka bananhelikopter på lekmanna). Det var ganska cool. och uppdraget var en framgång. Det var ett måste, vi hade ju CNN med oss. Då måste det bli bra. Gå in och rensa och säkra allt, sedan ta in film crew och göra det igen inför kamera. Med mindre farligheter. Och apropå farligheter, jag inser att jag på senaste åren imitera Ronja Rövardotter och skrikit "ge mig lite farligheter", men efter att jag lämnat Irak ska jag ta det lite lugnt på den fronten. Visst ska jag hoppa fallskärm och så, men jag ska nog vänta lite innan jag blir säkerhetskonsult i mellanöstern. Kanske jag tar ett hederligt jobb ett tag.

Annars så är det knas på alla fronter. Vi har packat upp allt vi inte lär behöva och skickat det till Alaska alleredan, men det känns som om vi har lång lång tid kvar här. I synnerhet när det är augusti och det är varmare än i jävulens bastu. Sköna sandstormar har jag upplevt på senare tid med. Inte sådan svåra som man kan googla, men irriterande sand som kryper sakta in överallt. Ni vet att jag menar överallt med.

Bild