Lätt överdrivet

Jänkarna har en viss sorts humor. Den är ganska underhållande, men det är också väldigt juvenil. Amerikaner i alla åldrar gillar saker som är för stora. Allt från skitstora hattar, till for mycket kakdeg i sin glass och givetvis.. sa gillar de allt som innehåller orden “världens största”. Som i detta fall, världens största wall of fire. (Som skulle simulera ett gott napalmsläpp från tidsenliga flygplan.)

De-amerikanisering

I mitt arbete så ingår det, som det säkert kommer sig i en del av era jobb med, att jag måste skriva mig en rapport. Ett dokument som återger vad som skedde och de slutsatser som jag dragit av detta. Jag var bra nervös för detta, inte för att jag inte kan skriva rapport men vill ju att det ska se snyggt och professinellt och jag tycker att det är skittrist. Men plötsligt öppnar sig världen när jag inser att jag har tekniska skribenter och editerare till mitt förfogande. Rapportskrivande är inte så jävla illa när man har folk som skriver allt lull-lull, dvs allt som inte är rådata eller mina personliga åsikter.

I helgen var jag på en Gun Show som sig bör när man är Amerikan. Jodå, intresset fanns där och jag fick reda på en massa bra grejer som inte finns att läsa om i nyheterna. Det är svårt att på tag på ett skjutjärn i USA just nu. Nja, givetvis är det mycket överdrivet men utbudet är lågt, väldigt lågt relativt efterfrågan och de kallar det Obamaeffekten. Jänkarna var rädda att få en demokrat som president för nu tror alla att han ska ta deras pickadoller och knallpåkar ifrån dem, så "alla" har börjat hamstra vapen och ammunition. Detta går ju rakt emot det rådande ekonomiska läget, men är det något som man inte kan leva utan så är det den amerikanska drömmen. Och är det något som ingår i den amerikanska drömmen så är det att äga sitt eget hus, äga en stor jädra bil/truck och att ha mer skjutvapen i sin boendedomän än vad hela hemvärnet sitter på. Dessa saker går inte att tumma på, även om man bor i den sunkigaste trailern i hela parken. Trots att jag inte alls är för en allmän publik beväpning, så måste jag inse att detta är inte läget att vara Svensk och vara ett gott föredöme genom att inte äga ett vapen jag med. De kriminella elementen i Amerika svarar så dåligt på civil olydnad, så även om jag vill vara go och inte tänka allt ont om människor.. så måste jag lära människor att inte oinbjudet komma in i mitt hus. Och där inlärningkurva saknas, så tror jag att min inställing är klor för genpoolen.

Det låter som om jag håller på att amerikaniseras, och visst kan det vara så, men jag tror det inte. Jag ser det som en Heartbreak Ridge-lektion där jag måste anpassa mig till omständigheterna. Jag lär mig av andra, och vill inte upprepa misstag som har skett. Annars går livet bra långsamt med. Jag sa det tidigare; babysteg. Det är lite långsamt för en grabb ibland, men man kanske ska vara glad att riktningen är rätt. Ibland känner man sig bara som Eddie på "Piece of Mind"-omslaget, och jag kan inte vara den enda som kan relatera till det.

As-Salaam Alaykum

Långsamt går mitt liv mot ett bättre ett. Stegen är babysteg, men denna gång är jag väldigt säker på att de går mot rätt håll. Helt säkert, men alldeles för långsamt. Saker som jag borde tagit tag i lång tid sedan, sedan innan jag for till Irak – men nuförtiden tror jag på efterklokhet. Det är tillåtet att göra misstag, bara inte tillåtet att inte göra samma misstag två gånger.

Dessa livsfilosofiska regler till trots så går jag och funderar på att gå med i Arme Reserven. Ja, det kan låta lika dumt som förra gången, men jag har lät mig något och finjusterar mina handlingar. Denna gången är det för att jag fortfarande är med i ‘the Inactive Ready Reserve’. Det är alla som har lagt mindre an 8 år i det militära. Detta innebär i det stora hela att de kan ringa in mig närsomhelst, sätta mig som infanteri eller göra mig till vadhelst krigsmaskinen behöver. Men går jag med i den Aktiva Reserven så kan jag sätta migsjälv som något som inte innebär de risker som jag tog mindre än två år sedan, när jag satt i Fallujahs glesbygd och blev skjuten på dagligen, och vargång jag färdades i ett fordon så fanns det en överhängade risk att mitt liv skulle avslutas i ett BANG.

Jobbet som jag har fått tag i nu är ett bra jobb, och många som pratat av mig tror jag har fått det intrycket att jag tycker det. Hursomhelst så är det även så att folk tror att man inte betalar skatt i USA, detta är inkorrekt. Man betalar, ja jävlar vad det kan bli att man betalar skatt.. och inte bara skatt, sedan tillkommer ju sjukförsäkring och annat trams som gör en fattig pa en gång. (Just nu betalar jag säkert 4 papp i sjukförsäkring per månad, ja jag ska ordna detta.. men sånt ska man komma ihåg innan man tror att man är högavlönad.) Går jag med i Reserven, som jag nämnt, sjunker denna kostnad till en mer bekväm 0 kr per månad. Tro inte att det är gratis, men iallafall.

Sedan måste jag ju ta tag i att lära mig spanska med. Mexarna i är nådlösa även i gränsstäderna. Inte att jag ska lära mig perfekt spanska, men att kunna beställa, pruta och förolämpa på språket så tycker jag att det är bra. Bättre än min arabiska. Alaykum As-Salaam!

28 dagar

Mitt första test. Dundersucce är kanske att ta i. Skitmycket skedde som ingen har sett innan, tydligen var det mycket snack om mitt test när jag satt i öknen och andra satt i kontorets trygga vrå. Inte bara var det 30 grader Celsius sådär i slutet på februari, utan problemen som jag fick uppleva var av den typen att när jag ringde min ‘lead' så svarade han ofta "Eh, figure it out..". Tryggt. Men samtidigt så fick jag allt lite props för att funambulera (figurativt, inte litterärt) och att vara kall när problemen hopade sig. Så över lag var det ok, och min insats var lite defensiv men helt ok om jag får säga det själv. Och eftersom det är min blogg så har ingen annan någonting att säga i min monolog.

Så, first one down. Jag lärde mig mycket. Nästa kommer att gå lika bra, och då vet jag vad jag sysslar med också. Hade givetvis hart kul att ha en ‘lead’ som verkligen hjälpte en, men tough love är motivationens moder.. eller nått sånt.. eller..? Samt att nästa test kanske inte kräver att jag hittar på egna regler och gör saker som andra, som jobbar här i flera år, inte ens har hört talas om.

Min enhet från Alaska är i startgroparna för att dra till Afghanistan. En del har redan farit dit, några av mina vänner är redan där. Känns underligt att sitta här, när de är där. Inte så underligt att jag vill byta plats med dem, men iallafall.. känns som att man borde se efter sina bröder lite. Men de far inte för att de vill, de far för att de måste. Oddsen säger ju att inte alla kommer att komma tillbaks heller, så man kan inte bara hålla kontakt med en lirare. För stryker han med, så har man ingen som kan ge en någon info.

När jag ser deployment datumet så kan jag räkna ut att jag missade stop-loss datumet med 28 dagar. 28 dagar. Hade mitt kontrakt sträckt sig en månad längre så hade jag farit till Afghanistan med dem. Då hade mitt kontrakt tvångsförlängts med 19-22 månader. Två av mina polare har kontrakt som gar ut i höst, då kommer de att bli förlängda den tiden de är i Agfanistan plus 3-4 månader efter att de kommit hem, och jag vet att de kommer få massor av skit om de inte förlänger sina kontrakt 'in country'. Men det gör de inte.

Så idag är jag nöjd över att jag inte behöver göra ännu en tour till ett land som blir allt våldsammare. "vem om min ena polare ‘sa upp sig som paratrooper', så de gav honom en massa skit och skickade honom till Afganistan som en 'mail clerk'. Trist jobb, men säkert. Samt att de har dagar då de inte jobbar. Sådan lyx vi inte hade i Irak.