Uppdatering..

Nu har det gått ett år sedan jag började att skriva från Irak. Tanken var givetvis att fortsätta och berätta och förklara vad som skedde väl tillbaks i Alaska. Men det gick inte som väntat. Att komma hem var svårare än jag kunde tro, vad vi alla kunde tro. När man först kom hem så var mycket som man trodde att det skulle vara. Man myste av en sovmorgon, en helg.. nästan allt som inte var så sjukt krävande, vilket inget var när man kom hem, var så sjukt skönt. Men allt kom snart ifatt en och man började inse att det inte var så magiskt att kolla på tv flera timmar i sträck, och att käka vilken mat man ville i de mängder man kände för förlorade snart sin lyster och magi.

Snart började problemen visa sig tydligare. Visst förväntade man sig vissa problem när man först kom hem. Sömnlöshet, mardrömmar och viss combat stress var man ju varnad för. Men det problemen man kom hem med var inte de problemen som skulle visa sig vara allvarliga. Jag kan säga att jag med all säkerhet kunde avgöra när förändringen kom. Det var i början på Mars eller kanske i slutet på Februari då jag kunde märka skillnad i folk som jag kände så väl - folk jag hade bott ihop med ett helt år i Irak. Folk kunde bli sjukt förbannade, inte utan direkt anledning men med enorma överreaktioner. Jag trodde att det var andra. Att saker inte skulle påverka mig så mycket.

Överreaktionerna kom till mig med. Skitförbannad kunde man bli, sedan hjälpte det ju inte att jag levde under väldigt bisarra levnadsförhållanden. Men Armén som sådant gjorde ingenting, och de som ville ha hjälp de blev förbisedda. Efter 4-5 månader efter att ha kommit tillbaks från Irak gjordes en ny screening av alla. Mer än tre fjärdedelar av min pluton blev skickade till neurologi för Post Traumatic Stress Disorder och Traumatic Brain Injury. Givetvis så behöver inte emotionella besvär, sömnproblem, migrän och liknande vara hjärnskada - fast vem avgör det?!

Jag gick hårt mot att ta ut all min semester jag hade kvar (vilket var all, eftersom jag aldrig tagit semester utom de två veckor jag blev tvingad att ta från Irak) i slutet av mitt kontrakt, så kallad Terminal Leave. Nästan två månaders semester fanns att ta ut i slutet av året.. fast det fanns ju en överhängande risk att jag skulle bli Stopp-Lossad, dvs tvångsförlängning av ett kontrakt som inte än gått ut. Jodå, så jävliga kan de vara.

Men trots att jag hade så lite tid kvar, och många vänners kontrakt gick ut och de försvann ut i världen, så kunde Armén inte 'cut me some slack' utan skickade mig på träning och allsköns dumheter. Mer än jag har plats att skriva. Men just nu så Clearar jag. Detta är en procedur som låter en skriva sig ut från varenda instans från Armén och det tar tid. Man får 14 arbetsdagar. Det låter som det skulle vara nog. Det var det inte. Visst skulle jag kunna göra som många gör, att inte stanna för att få allt som Armén är skyldig en utan bara få underskrifter och sedan dra. Men jag vill ha varenda pryl och varenda papper som de måste ge mig. En dag kan det vara värt det. Inte värt 3,5 år eller så men värt något.

Och just nu så är det just det vi får se om jag kan få något tillbaks. Möjligheten finnes, jag borde veta om ett par veckor.

To be continued...

(Inlagt av Jokke)
Ett meddelande skickat från Marra innehöll önskemål (jag citerar) om att här skriva "en kommentar att jag ska snart skriva mer.. for det ska jag, jag ska borja igen.."