I skrivande stund är jag i Kuwait, vårt safe haven från kriget. Ingenting sker i Kuwait liksom. Men bara en vecka sedan gjorde vi 4 timmarspass vid 50 kalibers kulsprutan monterad på den Humvee som fungerade som "port" till vår Patrullbas i norra delen av Buhorat. Svartfotskompaniet var de enda som gjorde progressiva patruller så sent i touren, och vi tyckte givetvis att det var löjligt sent att fortsätta med detta när plutonerna blev mindre och mindre för var helikopterlift till Baghdad International.
Så medan jag sitter och käkar skräpmat så är min pluton fortfarande på Observationspost 3, och gör Area Denial uppdrag. Men det handlar bara om dagar för dem med. Ett krig är över nu för vår del, för min del. Jag kommer aldrig att fara tillbaks hit. Men jag kommer alltid ha en massa goa historier från denna plats, och jag tänkte skriva dem här.. i den mån de kommer tillbaks till mig. Jag vet att jag har ett ruskigt sabbat minne just nu, och ibland har jag undvikit och skriva något på grund av OpSec, men när jag väl är hemma ska jag skriva om lite annat. Då kommer bloggen bara emellanåt handla om Irak, utan kommer nog bli mer om Fort Richardson, Alaska. Inte lika spännande kanske. Men det slår jämlikhetskonferens i flen, eller att ta frun/flickvännen till Vadstena Kloster.
Så hur är då Camp Virginia Kuwait då?? Först och främst är det mycket mindre än väntat. Om man ska ha ett Camp där folk bara ska fixa problem och slappna av så tycker man att det borde finnas en massa att göra, men det kanske är det som är tanken. Att bara minimera alternativen så att tankeverksamheten går ner. Kanske ska ge en tid att reflektera?! Jag har slutat att finna logik i Arméns handlande. Men igår så kollade vi på någon dansgrupp av Cheerleaders. Det var underhållade att se, och att folk kan bete sig som en omoralisk pöbel en sekund till dödstystnad i givakt när flaggan går ner. Men det är ok här. Souvenirshopar med turistpriser och skräpmatstalt under 'the Golden Arches' utgör ett fattigt Eldorado för trötta soldater just nu.
Nu börjar andra sorts trubbel, även om jag försöker påminna mig om att jag ska vara lycklig att jag inte bara kommer hem levande utan även i ett enda stycke. Inte alla mina bröder är lika lyckligt lottade.
torsdag 15 november 2007
torsdag 18 oktober 2007
Armén — på gott och ont!
Visst finns det dagar då jag tycker att gå med i en Armé som är i krig är det dummaste jag gjort. Det finns dagar jag inser att jag har lärt mig saker som jag inte tror att jag skulle kunna ha lärt mig någonannanstans. Mestadels saker om den amerikanska kulturen, ledarskap och en djupare insikt om mig själv. Så kanske var denna tid inte helt bortkastad, men tveksam till om det var värt 3 år av mitt liv.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
tisdag 16 oktober 2007
En dryg månad
Så här ligger det till just nu. Det uppdrag som jag ironiskt nog kallade det sista, var ju inte alls det. Man skulle ju lätt kunna tro att man inte kör hårt sista månaden innan alla far härifrån. Det vore ju som att ha en skiftchef som beslutar att öka produktionskvoten för veckan på torsdag eftermiddag. Sådant är ju inte LO-sanktionerat, det har vi ju länge känt till. Men det är just en sådan bataljonschef vi har. Han vill nå resultat som ingen ens skulle kunna ana sig till. Ja, de sista 'bad guysen' är i vår sektor men detta kan ju ha att göra med att han skickade iväg oss till Fallujah i början på touren och att vi blev borta i 8 månander. Vems fel är det då att alla har retirerat till det som brukade vara vår sektor. Det var ju som en frizon. Men tro nu inte att de fått härja fritt här.. nej, inte alls. Grejen är att det är inte ens vår sektor, utan den Irakiska Arméns sektor. Men dessa IA lirare kör inte på för fullt. De är ganska laid back skulle man kunna säga.
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
lördag 13 oktober 2007
Bild på milisen
Detta är en liten del av milisen som hjälper oss. Låt oss kalla dem lokala legoknektar. Jag är bara glad att de ar på samma sida som jag. De ser fan coola ut.
Sista uppdraget, reviderad historia.
Givetvis gick det som jag kallade 'sista uppdraget' inte alls som väntat. Det hela var ett stort 'ambush'. Hela vägen dit fann vi massor av vägbomber. Och när vi nådde delmål ett öppnades det upp. Maskineld i massor. En av våra humvees tryckte upp och gick i fällan. Stor vägbomb som bombgrabbarna inte hunnit finna än. Strax efter tryckte vi alla upp.. det verkade vara lite för lätt och snart började kulsprutorna tala igen, men det var inte våra kulsprutor. Min bil gick framåt för att möta elden. Eh.. fast jag var inte i den. Jag var utanför humveen när det började skjutas och jag tog skydd. Det sköts överallt. I många riktningar. Och bakom oss var vi uppbackade av Irakisk Armé och milis.
När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.
Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.
Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.
När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.
Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.
Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.
torsdag 11 oktober 2007
Ett sista (självmords)uppdrag
Häromdagen så gick terrorister in i en CCP bas i vårt område, tog över den och halshögg 3 individer för att exemplifiera straffet för att samarbeta med amerikaner. (CCP är som en tungt beväpnad 'neighbourhood watch' i Irakiska byar. Av Irakier för Irakier.) Vi känner till en hel del om dessa terrorister, men vi har inte lyckats att lägga locket på. Vi har inte haft väldigt lång tid heller, hade vårt kompani inte flyttat land och rike runt hela året hade dessa pajaser varit utrotade, men nu är fallet annorlunda.
Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.
Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.
Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.
Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.
Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.
Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.
Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.
Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.
måndag 8 oktober 2007
70 dagar kvar
Det är september och de säger att det ska bli svalare här nu. Jag trodde på dem. Medeltemperaturen har gått ner, det vet jag för att innan solen gått upp på morgonen är det lite svalt, men dagarna är lika diaboliskt varma. Men 10 månader har gått sedan vi hade denna area senast. Jag trodde att värmen skulle förändra vår MO något. Jag hade fel!
Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)
När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.
Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..
Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.
Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)
När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.
Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..
Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.
torsdag 27 september 2007
1000 timmar
För någon dag sedan passerade vi 1000 timmar som jag har kvar i landet, men vem håller räkningen?! Svaret är alla. På sitt eget vis. Häromdagen hade vi en ceremoni där de som skulle få medaljer, utmärkelser och badges fick det. Jag är inte speciell men jag fick någon medalj och så.. och jag fick den enda utmärkelse som betyder något för mig bredvid mina hoppvingar. Min Combat Infantry Badge. Bara infanteri får den och den betyder för andra att jag har sett min beskärda del skit. Jag tror att man ska vara soldat för att inse skillnaden, för det är inte bara ännu en scoututmärkelse.
Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.
Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".
Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.
Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.
Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".
Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.
fredag 21 september 2007
Sista cellen..
I början på veckan fick vi höra om ett kompaniuppdrag, ett stort ett. Vi är enda kompaniet som har gjort multipla airassaults tidigare och därför skulle vi då göra detta. Det var det sista fästet för organiserade terrorister i denna sektorn. Detta var ett stort uppdrag. Vi skulle flyga in på natten till ett AQI träningsläger, vi förväntade oss ca 80 tränade terrorister och vår styrka är inte större. Vi har dock överraskningsmoment och överlägsen eldkraft, men de har gerillatränade mortar teams enligt uppgift. Ingen av oss trodde att det skulle gå enkelt. Detta uppdrag skulle hamna i media.
Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.
H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.
Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.
Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.
Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.
En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.
Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.
H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.
Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.
Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.
Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.
En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.
onsdag 5 september 2007
FOB-fritid
En del funderar vad man gör mitt i Irak när man inte rullar utanför taggtråden och gör tuffa uppdrag, eller om man inte packar om kontainers med utrustning, eller tar hand om sina fordon och/eller vapen, eller tränar. Ovannämnda tar ju mestadels av ens tid, men det finns givetvis tid mellan uppdrag, träning och det som är 'command maintainance'. Tid som löst kan kallas för fritid. Det är egentligen inte fritid för att man är alltid i stand by mode om man är infanteri. Andra soldater har lite tid att göra som de vill, eller om de gnäller mycket kan de få en 4dagars helg i Katar. Vi får naturligtvis inget sånt. Men det är klart att ibland gör man ju annat som att ringa hem, blogga, spela datorspel eller se på film. Det senare är helt klart den största tidsätaren.
Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.
Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.
Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).
Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.
Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.
Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).
fredag 31 augusti 2007
Bloody Brigade
Det har kommit till min kännedom att min brigad, som är den fjärde i den 25te Infanteridivisionen (om ni inte hänger med här så är det ok), har av någon amerikansk mediemogul fått namnet Bloody Brigade. Detta på grund av att vi har tagit så mycket förluster under denna tour i Irak. Närmre 60 döda av ca 3000 soldater är en hel del. om det låter lite i era öron ska man ju påminna att grunts utgör ca 1000 av de 3000. Samt att ca 3500 har dött hittills sedan kriget bröt ut 2003.
Allt är sådant som kommer att slå en igen när man kommit hem. Här är det en del av processen. Tragiskt att det ska vara så, men alla har tänkt det när de skrev på papperet och svor eden. Och är man infanteri så har man blivit påmind massor av gånger om att det handlar om att låta andra leva. Fast mest handlar det om att kunna hantera mer skit än någon annan. Allt handlar om smärta förr eller senare, att ta mer utan att ge upp.
Vi ska ut igen inatt. Bara ett katalogiseringsuppdrag. Det är "clerk recon" egentligen. Vi ger oss ut och försöker finna nyckelpersoner i omgivningarna, och tar deras biometri. Det är skitgöra och det kommer inte att göra oss något gott, men eventuellt så kommer det att bidra till statistik och på så sätt kan man fånga halvskumma terrorister som bara är lite inblandade i mycket. Fast man kan ju inte skicka ut POGs att göra detta arbete heller. De lämnar ju inte Foben. De är Fobbits.
Vi gav oss ut på uppdraget, det blev värsta cluster fucket. Sällan har jag sett min pluton så vilse i världen, men jag antar att det var många anledningar. Samt att Navy Seals var i vår sektor och då går alla resurser till dem. Vi får aldrig något då. Första gången som vi inte väntat ut dem. Vi gjorde vår egen grej. Jag gillar uppdrag på plutonnivå. Mindre skitsnack och mer initiativ. Så man skulle tro att Armén var i allmänhet. Knappast.
Nästa gång ni hör av mig blir det från en annan sektor, en annan FOB.
Allt är sådant som kommer att slå en igen när man kommit hem. Här är det en del av processen. Tragiskt att det ska vara så, men alla har tänkt det när de skrev på papperet och svor eden. Och är man infanteri så har man blivit påmind massor av gånger om att det handlar om att låta andra leva. Fast mest handlar det om att kunna hantera mer skit än någon annan. Allt handlar om smärta förr eller senare, att ta mer utan att ge upp.
Vi ska ut igen inatt. Bara ett katalogiseringsuppdrag. Det är "clerk recon" egentligen. Vi ger oss ut och försöker finna nyckelpersoner i omgivningarna, och tar deras biometri. Det är skitgöra och det kommer inte att göra oss något gott, men eventuellt så kommer det att bidra till statistik och på så sätt kan man fånga halvskumma terrorister som bara är lite inblandade i mycket. Fast man kan ju inte skicka ut POGs att göra detta arbete heller. De lämnar ju inte Foben. De är Fobbits.
Vi gav oss ut på uppdraget, det blev värsta cluster fucket. Sällan har jag sett min pluton så vilse i världen, men jag antar att det var många anledningar. Samt att Navy Seals var i vår sektor och då går alla resurser till dem. Vi får aldrig något då. Första gången som vi inte väntat ut dem. Vi gjorde vår egen grej. Jag gillar uppdrag på plutonnivå. Mindre skitsnack och mer initiativ. Så man skulle tro att Armén var i allmänhet. Knappast.
Nästa gång ni hör av mig blir det från en annan sektor, en annan FOB.
måndag 27 augusti 2007
Scrached
Idag blev jag scrached för ett uppdrag. Det innebär att vår pluton går ut på mission men inte jag. Anledningen till detta är att jag har fått en repad hornhinna, smärtfyllt kan jag berätta. Hur det skett vet jag inte men på något vis har jag en ordentlig repa mitt i ögat. Men det största problemet är att jag är sjukligt ljuskänslig nu. Jag har blivit nocturnal. Dagsljus känns som om jag har he-who-kills inuti glaskroppen. Även med solbrillor så är det alldeles för ljust, men farbror doktorn ansåg det inte nödvändigt att ge mig en ögonlapp. Vad är lite smärta mot att slippa se ut som en hollywoodpirat mitt i öknen. Hade jag haft en schysst papegoja hade det varit en helt annan historia.
Det känns som om vi sluter cirkeln genom att fara tillbaks till Iskadriyah. Vi tillbringade våra 3 första månader där innan vi var till låns till USMC, och nu far vi tillbaks och tillbringar våra sista 3 månader av vår deployment där. Ska bli intressant hur utveckligen har gått sedan vi var där senast. Inte för att man behöver mer egentligen. Fast det är klart att det är inget drömscenario att bo bredvid Iraks största oljekraftverk som kräker ut cancerogen rök dagarna i ända. Jag tror ju knappast att den nya irakiska regeringen har prioriterat att ISO9000 certifiera det.
Men att komma tillbaks blir också att gå tillbaks till lite mer old school krigsföring. Det är mer krigsfilmskänsla i att gå ett par mil långsamt och att ta ett knä lite här och var. Det är något särskilt med det, samt att riskera att springa in i Irakisk Armé och frukta att de öppnar upp på en bara för att det är hur de gör sitt jobb. Underligt hur man kan ha två styrkor som göra i stort samma jobb, men den ena riskerar konsekvenser för oproffesionellt agerande, medan den andra kan göra vad som helst utan någon som helst reprimandrisk. I ett världspolitiskt perspektiv så är det justifierat med. Irakier kan behandla andra irakier som de vill, för det är en intern affär. Men avfyrar jag ett varningsskott mot en gående potentiell fiende så kan jag förlora min rank, min lön och min frihet. Men irakiska armén kan behandla civil lokalbefolkning som Rodney King, utan att någonting sker. På aftonbladets hemsida har jag sett många kommentarer från folk som tror att amerikanska soldater är "baby killers" men som vanligt så är det dumhet som talar i brist på utbildning och erfarenhet. Hade de varit här hade deras åsikter ändrats i takt med min egen. Problemet här är, tror jag, att inget beteende här är representativt för befolkningen i det geografiska Irak. Vi har lokala fiender som tror att deras gerillakrigsföring kan förändra amerikas beteende, vi har immigrerande terrorister som ser amerikanska styrkor som offer i en vapenkonflikt (samt en mycket ökad chans att komma undan med terrorattacker), samt att vi har en missnöjesfiende som av ren hämnd vill skada amerikaner. Detta är ett folk som vill leva som de levat, fast vill att amerika skall vara deras biljett till välfärd utan egen kostnad.
Exemplet här är när vi fått intel som säger att om vi inte fixar elektricitet till en viss by så kommer de att lägga ut bomber på vägarna inom kort. Detta är ett bra exempel på hur man inte skall presentera sin förfrågan om hjälp.
Fast hopp är inte utom synhåll nu. Vi har passerat 100dagars-märket. Dvs om ett hundra dagar så skall jag, teoretiskt, vara i Anchorage och lida av brutalvinter ännu en gång. Inget jag ser fram emot egentligen då jag avskyr Alaska, men det slår ju Irak alla gånger. Det blir en jul utan Kalle Anka och löksill, men jag hoppas att jag iallafall får bidrag i form av Marabou och Lars Vegas Trio av M "Hutch" W som lite plåster på såren för ännu en missad SödranLördag. Den borde ju komma snart.
Marson, om du läser detta; jag ska köpa mig en rysk Dragunov i julklapp. Hade köpt en till dig med men svenska lagar.. du vet.
Krigsromantik med en utsikt från ett Humveetorn. M2 .50 cal i förgrunden.
Det känns som om vi sluter cirkeln genom att fara tillbaks till Iskadriyah. Vi tillbringade våra 3 första månader där innan vi var till låns till USMC, och nu far vi tillbaks och tillbringar våra sista 3 månader av vår deployment där. Ska bli intressant hur utveckligen har gått sedan vi var där senast. Inte för att man behöver mer egentligen. Fast det är klart att det är inget drömscenario att bo bredvid Iraks största oljekraftverk som kräker ut cancerogen rök dagarna i ända. Jag tror ju knappast att den nya irakiska regeringen har prioriterat att ISO9000 certifiera det.
Men att komma tillbaks blir också att gå tillbaks till lite mer old school krigsföring. Det är mer krigsfilmskänsla i att gå ett par mil långsamt och att ta ett knä lite här och var. Det är något särskilt med det, samt att riskera att springa in i Irakisk Armé och frukta att de öppnar upp på en bara för att det är hur de gör sitt jobb. Underligt hur man kan ha två styrkor som göra i stort samma jobb, men den ena riskerar konsekvenser för oproffesionellt agerande, medan den andra kan göra vad som helst utan någon som helst reprimandrisk. I ett världspolitiskt perspektiv så är det justifierat med. Irakier kan behandla andra irakier som de vill, för det är en intern affär. Men avfyrar jag ett varningsskott mot en gående potentiell fiende så kan jag förlora min rank, min lön och min frihet. Men irakiska armén kan behandla civil lokalbefolkning som Rodney King, utan att någonting sker. På aftonbladets hemsida har jag sett många kommentarer från folk som tror att amerikanska soldater är "baby killers" men som vanligt så är det dumhet som talar i brist på utbildning och erfarenhet. Hade de varit här hade deras åsikter ändrats i takt med min egen. Problemet här är, tror jag, att inget beteende här är representativt för befolkningen i det geografiska Irak. Vi har lokala fiender som tror att deras gerillakrigsföring kan förändra amerikas beteende, vi har immigrerande terrorister som ser amerikanska styrkor som offer i en vapenkonflikt (samt en mycket ökad chans att komma undan med terrorattacker), samt att vi har en missnöjesfiende som av ren hämnd vill skada amerikaner. Detta är ett folk som vill leva som de levat, fast vill att amerika skall vara deras biljett till välfärd utan egen kostnad.
Exemplet här är när vi fått intel som säger att om vi inte fixar elektricitet till en viss by så kommer de att lägga ut bomber på vägarna inom kort. Detta är ett bra exempel på hur man inte skall presentera sin förfrågan om hjälp.
Fast hopp är inte utom synhåll nu. Vi har passerat 100dagars-märket. Dvs om ett hundra dagar så skall jag, teoretiskt, vara i Anchorage och lida av brutalvinter ännu en gång. Inget jag ser fram emot egentligen då jag avskyr Alaska, men det slår ju Irak alla gånger. Det blir en jul utan Kalle Anka och löksill, men jag hoppas att jag iallafall får bidrag i form av Marabou och Lars Vegas Trio av M "Hutch" W som lite plåster på såren för ännu en missad SödranLördag. Den borde ju komma snart.
Marson, om du läser detta; jag ska köpa mig en rysk Dragunov i julklapp. Hade köpt en till dig med men svenska lagar.. du vet.
Krigsromantik med en utsikt från ett Humveetorn. M2 .50 cal i förgrunden.
tisdag 21 augusti 2007
Bild på en bunker
Detta är en bunker. Här tillbringar jag mycket tid. Det är varmt. Det är tråkigt. Men man ökar livsmöjligheterna. Något.
Flytt nr...
Ok, nu är det klart. Vi ska flytta igen. Även om jag aldrig begripit varför.. och om det skäl som finnes är så starkt varför flyttade de oss inte i Juni när vi kom hit. Men det är inte så farligt som jag trodde. Det är värre. De första fem månaderna detta år bodde vi på 2 olika Observationsposter. På den enda bodde vi hela plutonen i ett rum (ett gammalt irakiskt bårhus), och på den andra så hade var squad sitt egna träskjul att husera i. Man levde direkt ur sin ryggsäck och mat, vatten, elektricitet var sådant man inte kunde ta för givet. telefon och internet var något man såg någon gång i månaden. Det sög helt enkelt. Men vi tog det.. inte för att vi är infanteri utan för att alternativ saknades.
Nu har vi levt i snart 3 månader i lyx. Och med lyx menar jag en "can". Två personer per can med AC i. Lyx. Mat var dag. 4 ggr om dagen för den som är vaken. Vi har ett gym. Vi har internet och telefoner. Lyxeri för att vara i ett krig, men det är så 95% av alla soldater lever i krig nuförtiden. Fast inte infanteri.. och vi vet det. Vi vet att det har varit en tid av njutning. Mycket infanteri är stationerat på FOBs och det är ju nice. Men nu ska vi flytta.. inte det att vi flyttar tillbaks till en mindre FOB utan att de har redan sagt att vi ska överta en liten OP i en ny area of operation. Förväl till privathet, förväl till AC, förväl till telefonsamtal och internet, förväl till att vila över huvudet taget. Välkommen inhumant vansinne!
Jag ska minnas de stunder som denna FOB har gett mig. Idag till exempel så var jag på väg ut från vår matsal när jag ser en scen utspelas vid SergeantMajorernas bord. Två sergeantMajorer grillar en stackars idiot som verkar helt vilsen. Först och främst har han inte rakat sig på ungefär en vecka. Detta är ju en klassisk dumhet, men till hans försvar så har många färgade soldater problem med ingroende hårväxt och därför får de en lapp från doktorn. Denna lapp måste givetvis bäras med individen alltid, och denna stackars idiot har naturligtvis ingen sådan med sig. Förmodligen ingen alls. Men detta är inte min primära huvudbry. Min första frågeställning är varför denna individ är iklädd korrekt sommar Physical Fitness Uniform (tillåtet) med en vinter watch cap (beanie) i matsalen. Förutom att det inte är tillåtet att blanda uniformer, så är det aldrig tillåtet att bära hatt inomhus (utom vid Drill and Ceremoni). Hade denna stjärtpajas bara tagit av sig mössan så hade förmodligen inte hans Daddy Boastinskägg väckt ett sådant upprört gensvar av SergeantMajorerna. Kanske hade de till och med antagit att han hade doktorns tillåtelse. Men jag antar att det är inte pimp att vara i rätt uniform. Jag blir så trött.
Nu har vi levt i snart 3 månader i lyx. Och med lyx menar jag en "can". Två personer per can med AC i. Lyx. Mat var dag. 4 ggr om dagen för den som är vaken. Vi har ett gym. Vi har internet och telefoner. Lyxeri för att vara i ett krig, men det är så 95% av alla soldater lever i krig nuförtiden. Fast inte infanteri.. och vi vet det. Vi vet att det har varit en tid av njutning. Mycket infanteri är stationerat på FOBs och det är ju nice. Men nu ska vi flytta.. inte det att vi flyttar tillbaks till en mindre FOB utan att de har redan sagt att vi ska överta en liten OP i en ny area of operation. Förväl till privathet, förväl till AC, förväl till telefonsamtal och internet, förväl till att vila över huvudet taget. Välkommen inhumant vansinne!
Jag ska minnas de stunder som denna FOB har gett mig. Idag till exempel så var jag på väg ut från vår matsal när jag ser en scen utspelas vid SergeantMajorernas bord. Två sergeantMajorer grillar en stackars idiot som verkar helt vilsen. Först och främst har han inte rakat sig på ungefär en vecka. Detta är ju en klassisk dumhet, men till hans försvar så har många färgade soldater problem med ingroende hårväxt och därför får de en lapp från doktorn. Denna lapp måste givetvis bäras med individen alltid, och denna stackars idiot har naturligtvis ingen sådan med sig. Förmodligen ingen alls. Men detta är inte min primära huvudbry. Min första frågeställning är varför denna individ är iklädd korrekt sommar Physical Fitness Uniform (tillåtet) med en vinter watch cap (beanie) i matsalen. Förutom att det inte är tillåtet att blanda uniformer, så är det aldrig tillåtet att bära hatt inomhus (utom vid Drill and Ceremoni). Hade denna stjärtpajas bara tagit av sig mössan så hade förmodligen inte hans Daddy Boastinskägg väckt ett sådant upprört gensvar av SergeantMajorerna. Kanske hade de till och med antagit att han hade doktorns tillåtelse. Men jag antar att det är inte pimp att vara i rätt uniform. Jag blir så trött.
fredag 17 augusti 2007
Bitterhet
Bitterhet är egentligen inte att sitta på en lyxplats i Irak som Fob Kalsu och inse att ens karriärsval inte är de visaste. Sann bitterhet är ovannämnda och se bilder från ett kollage av rolighet och underhållning i sann kamratskapsanda manifesterat i en riktigt god väns svensexa. Jag vill påstå att det tyngsta med mina knasiga livsval är att tvingas vara utan den brokiga samling pajasar som jag betraktar som vänner. Jag skulle behöva Yassir just nu. Men ett av det goda, kanske det enda och mest användbara, som jag lärt mig i Armén är att jag kan uthärda mer skit nu än jag någonsin trodde att en människa kunde palla. Det bara rinner av mig och samlas i det duschfilter som kallas Karma. För att hålla anden vid liv och för att inte bli tvångsinstitutionaliserad, så lever jag för de små små tillfällena när jag kan böja reglerna, eller ha alibi nog att bryta dem.
Jag samlar även på meriter och titlar. Militär titel av effekt låter vänta på sig, men meriten att vara exmilitär gör ju att jag kvalificerar som diktator och potentiell världshärskare. Alla sociopatiska diktatorer har militär bakgrund. Det är ju sen gammalt. Jag kvalar också in på att kunna göra nedsättande kroppsljud när någon nämner lumpen. Walter från the Big Lebowski är en förebild på så många sätt. Att jag inte planerat avkomma i detta liv är ju ingen nyhet, och nu har jag ännu ett skäl. Motivationstal liksom "vi gick 2 mil i snö till skolan 6 dagar i veckan, och du har mage att gnälla" hamnar ju i lä med en fd militär yrkespsykopat som förälder.
Vad skriver folk i bloggar egentligen? Jag har sett skittrista fotbollsbloggar som jag bara kan anta är skrivna av folk som inte ens kan få deras vänner att lyssna på fotbollsdrabbel. Missförstå mig inte, det finns en tid och en plats för fotbollsdrabbel. Och ingen plats är ju bättre för det än internet.. för där kan de inte tvinga någon att lyssna. Jag påstår ju inte att jag skriver om något mer intessant än någon annan. Min enda edge är ju att jag är i en abnormal situation och jag har en arbetsgivare som är lika förlåtande som gamla Anderson Consoulting. Att vara ett akademikerslyngel med en framtidsdröm är ju en direkt CLM i denna branchen. Lika önskad som en rebell på ett Borgskepp. Lika önskad som tomatallerisk mafioso. Lika önskad som Emo.
Jag skulle behöva en skånsk flagga här nere. 5-6 fot lång. Om någon vet var man köper en sådan kan ni maila mig. Är det något jag behöver så är det nog det. Nu ser det ut som vi ska flytta igen. De sa till oss att vi inte skulle flytta igen, men de har ju aldrig rätt. De flesta soldater flyttar 2 grr. En gång hit och en gång härifrån. Men nu kanske vi ska flytta igen. För mig blir det den 7de eller 8de gången. Jag är så trött på att alltid packa ihop min skit. Jag tycker att mitt kompani har gjort sig förtjänta av att vara stationära nu.
Jag tror att man kan summera många av mina känslor i hemlängtan. Och vad jag vet så finns det bara ett botemedel för det. Så slutklämmen är; om de dharmatiska religionerna har rätt så kommer jag att återfödas som det sista kebabdjuret - ensamt i en sötvattenstank och brutalt forskad på av irakiska vetenskapmän.
Jag samlar även på meriter och titlar. Militär titel av effekt låter vänta på sig, men meriten att vara exmilitär gör ju att jag kvalificerar som diktator och potentiell världshärskare. Alla sociopatiska diktatorer har militär bakgrund. Det är ju sen gammalt. Jag kvalar också in på att kunna göra nedsättande kroppsljud när någon nämner lumpen. Walter från the Big Lebowski är en förebild på så många sätt. Att jag inte planerat avkomma i detta liv är ju ingen nyhet, och nu har jag ännu ett skäl. Motivationstal liksom "vi gick 2 mil i snö till skolan 6 dagar i veckan, och du har mage att gnälla" hamnar ju i lä med en fd militär yrkespsykopat som förälder.
Vad skriver folk i bloggar egentligen? Jag har sett skittrista fotbollsbloggar som jag bara kan anta är skrivna av folk som inte ens kan få deras vänner att lyssna på fotbollsdrabbel. Missförstå mig inte, det finns en tid och en plats för fotbollsdrabbel. Och ingen plats är ju bättre för det än internet.. för där kan de inte tvinga någon att lyssna. Jag påstår ju inte att jag skriver om något mer intessant än någon annan. Min enda edge är ju att jag är i en abnormal situation och jag har en arbetsgivare som är lika förlåtande som gamla Anderson Consoulting. Att vara ett akademikerslyngel med en framtidsdröm är ju en direkt CLM i denna branchen. Lika önskad som en rebell på ett Borgskepp. Lika önskad som tomatallerisk mafioso. Lika önskad som Emo.
Jag skulle behöva en skånsk flagga här nere. 5-6 fot lång. Om någon vet var man köper en sådan kan ni maila mig. Är det något jag behöver så är det nog det. Nu ser det ut som vi ska flytta igen. De sa till oss att vi inte skulle flytta igen, men de har ju aldrig rätt. De flesta soldater flyttar 2 grr. En gång hit och en gång härifrån. Men nu kanske vi ska flytta igen. För mig blir det den 7de eller 8de gången. Jag är så trött på att alltid packa ihop min skit. Jag tycker att mitt kompani har gjort sig förtjänta av att vara stationära nu.
Jag tror att man kan summera många av mina känslor i hemlängtan. Och vad jag vet så finns det bara ett botemedel för det. Så slutklämmen är; om de dharmatiska religionerna har rätt så kommer jag att återfödas som det sista kebabdjuret - ensamt i en sötvattenstank och brutalt forskad på av irakiska vetenskapmän.
torsdag 16 augusti 2007
Airassault
Som jag nämnt tidigare hade vi häromnatten i uppdrag att genomföra en airassault på en liten by. Det innebär lång väntan innan man faktiskt kommer på helikoptern. Många gånger går man igenom vad varje grupp gör, var alla ska vara. När man faktiskt kommer ur helikoptern mitt i natten så ändras mycket. För att citera min squadleader -"There's not suppose to be a wall here!". Det enda problemet vi brukar ha är att när de hör helikoptrarna så springer de och gömmer sig, och sedan tilbringar vi tid med att jaga dem eller att helt enkelt gå ut och leta upp dem. Så var fallet nu senast.
Vi tog också en nyckelperson vars namn eller titel jag inte kan uppge, men jag kan nämna att hans organisation tog kontakt med oss och krävde hans direkta frigivning, trots att vi har så mycket på honom att han aldrig kommer att lämna fängelse, eller brutal vedergällning. Jag tror att det är det vi väntar på nu. Vi vet att de har resurser och att de kommer att göra sitt bästa för att skada oss. Men det var ju deras mål även innan vi tog en av deras. Men så är det alltid här. Ju längre jag är här desto mindre begriper jag.
För övrigt försöker jag filma lite här och var. Tänkte att resultatet kunde bli en annan sorts produktion, ett samarbete TattinVision/BulkProductions i en framtid. Vem vet det kan bli en oberoende klassiker som tidigare Hutchence kortfilmer. Saker som jag inte riktigt verkar kunna fånga är intensiteten av lukterna här, inte heller rätt nyans av brunt pa duschvattnet, eller smaken av bitterhet över att ha gett upp sin frihet i en tidsintervall av liv. Fast det beror ju mycket på om det fanns faktiskt liv i det livet innan soldatlivet, eller om det bara var en beige existens med en gnutta hopp om storhet. Men det är sådant som vi får se. Det kommer nog. "Den som väntar på nån som har gått.. "
Men jag är iallafall den enda du känner som har gjort ett airassault. Och det var inte min första.. eller sista.
onsdag 15 augusti 2007
Raketattack - på OP Mohizzle
En dag, det måste ha varit i Mars, så hade jag eftermiddagspasset i vakttorn nummer ett. Vakttorn nummer ett är inte placerat i ett hörn på den triangulära OPn utan i mitten och högre än alla andra. Detta så att vi kan se ut över Anbarprovinsens landskap och även norra Karmah. Jag och Vader är en timme in på vårat 8 timmars vaktskift som vi gjort flera gånger om. Det är ett stressigt skift, för dagsljus gör att man måste titta överallt hela tiden och ibland kommer det ord över radion som säger "stanna blå bongotruck" eller liknande. Men vi är vana; vi har gjort detta ett tag nu.
Jag minns att jag sitter ner och stirrar ut genom pansarglaset när jag känner smällen. Jag förlorar kontroll för en sekund och finner mig "face down" på golvet i tornet. Jag känner hur skelettornet vajar oroväckande. Jag vet, att tornet är traffat. Av vad är jag mindre intresserad av just nu. Jag kommer på fötter men min balans är dålig. Om detta beror på smällen eller om det beror på att tornet vajar vet jag inte. Jag skriker till Vader att ta repet. Med detta menar jag repet som vi använder oss av att lyfta upp batteri med - jag vill att han tar det och lämnar tornet innan det välter över oss. Jag tänker lämna tornet och han är i min väg. Men han lämnar inte tornet. Vajandet avtar sakta. Allt detta sker inom loppet av 10-15 sekunder. Vi skannar den generella riktning som vi antar att attacken kom från. Vi ser ingenting. en desperat känsla stiger inom en. Ingenting. Nu kommer nästa raket. Denna gången hör jag väsandet precis innan den tar mark. Denna gång är det en stressad skytt och han missar och träffar strax utanför barrikadväggen. Smällen är kraftig men är dämpad av torr jord som bildar ett stort moln av smuts och damm.
Vi ser ut som idioter när en squad leader kommer upp i tornet. Båda med M4a och kikare. Vi har ingen intel att ge. Vi vet inget, bara en generell riktning och vi ser inget i den heller. Nu får jag veta att den första raketen missade tornet. Med kanske en meter. Den träffade en byggnad precis bakom och en Marine ligger illa tilltygad nedanför. Vi skannar hela sektorn, om och om igen. Ingenting. Långsamt och nervöst går tiden nu. Det sjunger i skallen men adrenalin fixar det tillfälligt. jag vet inte hur lång tid som går innan vi hör en rapport på radion. En Marine squad råkade se terroristerna packa ihop efter sig och lämna i raketfart. De stoppade en av bilarna, på Marine vis. Men en till två bilar kom undan men är bevakade. De har flytt till en isolerad byggnad och gömmer sig. Radion säger också att den Marine som var skadad dog i transport till sjukhuset. Det är naturligt dystra Marines som vi deras patrullbas med nu. Och reslutatet låter sig inte vänta. En varning går ut om luftburen support. De ska bomba huset. Femton minuter senare hör vi en första fly by, i den andra eldgivning och en stor smäll. I mitt bröst känner jag rättvisa.
En halvtimme senare hör vi en ny fly by, och proceduren upprepar sig. Det står inget hus på den platsen idag. I månader så slog mitt hjärta onödigt hårt var gång någon slog igen en bildörr hårt eller annan smäll. Jag tror att det kommer att följa mig i resten av mitt liv från och till. jag kommer inte att glömma den dagen. Det var inte den dag jag har varit närmst att dö, men det var speciellt. Ibland pratar jag och Vader om det. Vi skojar om det. Det finns inget annat att göra. Vi dog nästan tillsammans. Vi hade ingen chans att förutse det eller att stoppa det. I den första bil som Marinesen stoppade fanns kameramannen, dvs den kille som filmade allt. Förberdelserna och attacken. Den är hans film som ska ge dem pengar i slutänden. Nu tillhör den filmen US Marine Corp. Jag skulle vilja se den. Tydligen så var kamerakillen den enda snubbe vi kunde ha sett, men han gömde sig bra. Mannen som sköt var långt borta. Längre av vad vi kunde se och bakom skydd. Jag kan bara vara glad för att jag lever.
måndag 13 augusti 2007
Vaknade
Häromdagen vaknade jag med ryggen mot trä. Allt var så suddigt. Jag satt på huk och på min högra fot var min vänstra känga. På min vänstra fot var min högra känga. Det var så knasigt. Jag hade ingen tröja på mig, bara arméns svarta shorts som det står "ARMY" på. Jag hade en tanke, lixom en dröm - av att jag vaknat av en smäll och sprungit. Det är tydligt och klart att jag inte varit vaken för jag bara följde andra springades suddiga kroppar. Det tog ett par minuter innan jag pusslade ihop det. När jag vaknade upp så satt jag redan på huk i bunkern. En bunker jag aldrig varit i förut. Precis när jag vaknade upp kom den andra raketen. Fast den slog i längre bort. Inte alls så nära som den första. Inte alls så vansinnesstark smäll. fast denna andra hade det klassiska visslande ljud som vi lärt oss att frukta.
Givetvis att denna dagen skulle bli en riktig skitdag. vakna tidigt av det här och sedan hålla igång hela dagen bara för att göra ett uppdrag natten igenom. Ett klassiskt airassault från en chinook (aka bananhelikopter på lekmanna). Det var ganska cool. och uppdraget var en framgång. Det var ett måste, vi hade ju CNN med oss. Då måste det bli bra. Gå in och rensa och säkra allt, sedan ta in film crew och göra det igen inför kamera. Med mindre farligheter. Och apropå farligheter, jag inser att jag på senaste åren imitera Ronja Rövardotter och skrikit "ge mig lite farligheter", men efter att jag lämnat Irak ska jag ta det lite lugnt på den fronten. Visst ska jag hoppa fallskärm och så, men jag ska nog vänta lite innan jag blir säkerhetskonsult i mellanöstern. Kanske jag tar ett hederligt jobb ett tag.
Annars så är det knas på alla fronter. Vi har packat upp allt vi inte lär behöva och skickat det till Alaska alleredan, men det känns som om vi har lång lång tid kvar här. I synnerhet när det är augusti och det är varmare än i jävulens bastu. Sköna sandstormar har jag upplevt på senare tid med. Inte sådan svåra som man kan googla, men irriterande sand som kryper sakta in överallt. Ni vet att jag menar överallt med.
Givetvis att denna dagen skulle bli en riktig skitdag. vakna tidigt av det här och sedan hålla igång hela dagen bara för att göra ett uppdrag natten igenom. Ett klassiskt airassault från en chinook (aka bananhelikopter på lekmanna). Det var ganska cool. och uppdraget var en framgång. Det var ett måste, vi hade ju CNN med oss. Då måste det bli bra. Gå in och rensa och säkra allt, sedan ta in film crew och göra det igen inför kamera. Med mindre farligheter. Och apropå farligheter, jag inser att jag på senaste åren imitera Ronja Rövardotter och skrikit "ge mig lite farligheter", men efter att jag lämnat Irak ska jag ta det lite lugnt på den fronten. Visst ska jag hoppa fallskärm och så, men jag ska nog vänta lite innan jag blir säkerhetskonsult i mellanöstern. Kanske jag tar ett hederligt jobb ett tag.
Annars så är det knas på alla fronter. Vi har packat upp allt vi inte lär behöva och skickat det till Alaska alleredan, men det känns som om vi har lång lång tid kvar här. I synnerhet när det är augusti och det är varmare än i jävulens bastu. Sköna sandstormar har jag upplevt på senare tid med. Inte sådan svåra som man kan googla, men irriterande sand som kryper sakta in överallt. Ni vet att jag menar överallt med.
onsdag 8 augusti 2007
lördag 28 juli 2007
Radio chatter
9-0: Sitter i en Humvee bredvid min.
A-6: Sitter i en taktisk operationscentral.
A-6: -" 9-0, be advised that artillery fire is scheduled at TT for grid xxx,yyy. over"
9-0: -"...xxx,yyy... that is within 600 meters from our current location, over"
A-6: -".. Roger."
9-0: -"That is in our direct perimeter..., over"
A-6: -"Roger."
9-0: -"A-6, take to higher.. tell them we are out here, over"
A-6: -"They know"
9-0: -" Eh, ok.. I say again that is in our direct perimeter, over"
A-6: -"Roger"
9-0: -"Ok?!"
Vi avslutade vårt uppdrag inom kort och körde hem.. i Mach 2.
(Och i en Humvee i Irak, betyder det ungefär 80km/h. =)
A-6: Sitter i en taktisk operationscentral.
A-6: -" 9-0, be advised that artillery fire is scheduled at TT for grid xxx,yyy. over"
9-0: -"...xxx,yyy... that is within 600 meters from our current location, over"
A-6: -".. Roger."
9-0: -"That is in our direct perimeter..., over"
A-6: -"Roger."
9-0: -"A-6, take to higher.. tell them we are out here, over"
A-6: -"They know"
9-0: -" Eh, ok.. I say again that is in our direct perimeter, over"
A-6: -"Roger"
9-0: -"Ok?!"
Vi avslutade vårt uppdrag inom kort och körde hem.. i Mach 2.
(Och i en Humvee i Irak, betyder det ungefär 80km/h. =)
Sisyfus
Denna veckan har jag varit eskort, ja givetvis inte på det däringa playboysättet som Piotr tänker på. Vi hämtade hit ingenjörer (från engelskans engineer; givetvis inte som vi tänker ingenjörer utan mer vägarbetare med byxhäng) som skulle laga en Main Supply Route. Det är mycket hål i den för att lokalbefolkningen verkar ha något emot vägar. Så mycket hål och bomber att den är klassad "black route".
Så vi for ut hela dagen och såg ingenjörerna svettas, på natten var det min squads tur att vakta över dem. Då började granaterna hagla och AK47orna att skjuta. Det var inte mycket att göra åt granaterna. Bara att tänka i banor -"oddsen att en granat träffar min Humvee är så liten, och en "near miss" överlever jag?!". Men deras snipers hade varit försiktiga och tagit bra positioner, och gömde deras mynningsflammor bra med.. men vi har teknologi som de saknar och inom kort talade våra M2 .50 Cal kulsprutor med varandra. Döda eller inte så ändrade vi deras humör för att utbyta bly. Låter krasst, men när de skjuter på individer med samma uniform som jag, så måste vi svara. Och det bestämt.
Sedan for vi hem efter 10 timmars av värmetortyr. Dagen därefter for vi ut igen och lokalbefolkningen hade sprängt hälften av all väg vi byggt. Vad gör vi då?? Välkommen Sisyfus! Vi bygger vägen igen. Skillnaden är minimal. Nu möter vi inga problem att bygga, för de väntar på att vi ska gå så att de kan spränga vägen igen. Ok, detta innebär att vi håller eyes on så mycket som möjligt. Och min erfarenhet säger att de kommer att röja sig. De brukar göra det.
Folk brukar ha problem med att vi går in och letar upp folk i byar mitt i natten. Ja, det är skrämmande.. men ibland så är det på grund av individer som dessa. Vi måste beslagta explosiva material och sätta dessa individer i fängelse. Jag känner mig ofta som en tredjevärldens polis. Inte det bästa jobbet i världen.
Så vi for ut hela dagen och såg ingenjörerna svettas, på natten var det min squads tur att vakta över dem. Då började granaterna hagla och AK47orna att skjuta. Det var inte mycket att göra åt granaterna. Bara att tänka i banor -"oddsen att en granat träffar min Humvee är så liten, och en "near miss" överlever jag?!". Men deras snipers hade varit försiktiga och tagit bra positioner, och gömde deras mynningsflammor bra med.. men vi har teknologi som de saknar och inom kort talade våra M2 .50 Cal kulsprutor med varandra. Döda eller inte så ändrade vi deras humör för att utbyta bly. Låter krasst, men när de skjuter på individer med samma uniform som jag, så måste vi svara. Och det bestämt.
Sedan for vi hem efter 10 timmars av värmetortyr. Dagen därefter for vi ut igen och lokalbefolkningen hade sprängt hälften av all väg vi byggt. Vad gör vi då?? Välkommen Sisyfus! Vi bygger vägen igen. Skillnaden är minimal. Nu möter vi inga problem att bygga, för de väntar på att vi ska gå så att de kan spränga vägen igen. Ok, detta innebär att vi håller eyes on så mycket som möjligt. Och min erfarenhet säger att de kommer att röja sig. De brukar göra det.
Folk brukar ha problem med att vi går in och letar upp folk i byar mitt i natten. Ja, det är skrämmande.. men ibland så är det på grund av individer som dessa. Vi måste beslagta explosiva material och sätta dessa individer i fängelse. Jag känner mig ofta som en tredjevärldens polis. Inte det bästa jobbet i världen.
fredag 20 juli 2007
I-landsproblem
Då en del inte förstår och tycker att jag skulle vara negativ i min blogg så skall jag nu skriva om mina problem om jag vore en student igen istället för soldat. Till och börja med så gick jag till frisören. Ja, han är av utländsk härstam så vår kommunikation är lite si och så. Det hela slutade katastrofalt med att han rakade mittt huvud men lämnade en liten struss uppe på så jag numera ser ut som Bert i Sesam. Och i morse så ville de att jag skulle vara på jobbet extra tidigt. Min chef kom in i mitt rum innan solen var uppe och sa att jag var tvungen att köra honom till Tunis Teknologiska Högskola. Jag frågade inte vad det handlade om, för kör jag honom så stannar jag givetvis i bilen. Jag och Gunnern som har sin M2a monterad i tornet uppe taket på min bil. Det hela blev inställt när det visar sig att Högskolan i Tunis är inte öppen på fredagar. Men istället så blev det lite arga ord mellan oss och lokalpolisen. Jag begriper det inte. Vi ska ju tekniskt sett ha samma mål; minimal skottlossning och förstörelse från oaktoriserad personal.
Jag vet inte men ibland tror jag att jag börjar att tappa taget. Kriget är en naturlig faktor, men det bisarra livet som följer är att klandra lika mycket. Allt sker så onaturligt naturligt här. Jag tror att det handlar om instutionalisering. Bisarrt beteende rättfärdigas på grund av rådande omständigheter. Shit, jag måste skaffa mig ett bättre jobb.
Vi har gjort en hel del uppdrag på senaste. Och jag tror att vår framgång skulle ha varit stor om det inte varit för ovan nämnda lokalpolis som jag, utan tvekan, misstänker drygar ut veckolönen med privat beskyddarverksamhet.. där hotet de skyddar från är amerikansk militär. Jag vet inte hur man ser det positiva i detta??! Jag antar att man säger "dont let that shit bother you" och "knowing is half the battle". Fast det är svårt att inte låta det bråka med ens känslor.. vi utbildar ju denna sk polis, eller iallafall den polis som skall ersätta den sittande. Jag vet inte riktigt.
Mission cycle är en riktig omgång för kropp och själ. Men 2-3 veckor är ju ingenting mot hur det var i Fallujah. Där var det alltid. All tid. En tid jag ska berätta om. Alldeles för ofta, bröder mina. En dag snart ska jag berätta om raketattacken på OP Mohammad. En av de värsta erfarenheter jag haft i mitt liv, och rysligt nära att det var min sista.
Jag vet inte men ibland tror jag att jag börjar att tappa taget. Kriget är en naturlig faktor, men det bisarra livet som följer är att klandra lika mycket. Allt sker så onaturligt naturligt här. Jag tror att det handlar om instutionalisering. Bisarrt beteende rättfärdigas på grund av rådande omständigheter. Shit, jag måste skaffa mig ett bättre jobb.
Vi har gjort en hel del uppdrag på senaste. Och jag tror att vår framgång skulle ha varit stor om det inte varit för ovan nämnda lokalpolis som jag, utan tvekan, misstänker drygar ut veckolönen med privat beskyddarverksamhet.. där hotet de skyddar från är amerikansk militär. Jag vet inte hur man ser det positiva i detta??! Jag antar att man säger "dont let that shit bother you" och "knowing is half the battle". Fast det är svårt att inte låta det bråka med ens känslor.. vi utbildar ju denna sk polis, eller iallafall den polis som skall ersätta den sittande. Jag vet inte riktigt.
Mission cycle är en riktig omgång för kropp och själ. Men 2-3 veckor är ju ingenting mot hur det var i Fallujah. Där var det alltid. All tid. En tid jag ska berätta om. Alldeles för ofta, bröder mina. En dag snart ska jag berätta om raketattacken på OP Mohammad. En av de värsta erfarenheter jag haft i mitt liv, och rysligt nära att det var min sista.
lördag 14 juli 2007
En kille som jag..
.. uppskattar inte jänkarnas sjuka översiktsprotokoll. Om en HMMVW var ok 5 dagar sedan, och ingen har kört den, så är den ok idag. Det behövs ingen mekaniker för att verifiera detta. Och om jag skulle ha fel, vi kollade ju bara trucksen 2 ggr i månaden när vi var i Anbarprovinsen. Och där körde vi ju var dag. Och blev sprängda i luften - var dag. Det måste vara all negativ energi som samlas på en FOB som den här. Alla onda ögon man får för att man är en warfighter och ingen clerk. Jag vet inte jag. Jag passar inte in här. Och med här så menar jag FOB-livet, och till viss del mitt arméliv. Jag skulle ju bli en officer, men brigaden stoppade min ansökan. Jaja, misstaget att skicka den till brigaden gör jag ju bara en gång.
Snacket nu är 2 relaterade saker. Den första är ju naturligtvis när vi lämnar Irak. Jag menar inte det på en global skala alls, utan jag menar när mitt kompani far hem. (Hem till en vinter i Alaska - moraldödare utan gräns). Det är alltid a hot topic och spekulationer finns uppdaterade var dag. Den andra är taktiken man skall ha om man ETS (lämnar armén) efter september nästa år (som jag gör). En taktik är att välja duty station och hoppas att de inte far hit igen snart, den andra är att stanna i Alaska och hoppas att de inte stoplossar en. Detta innebär att de tvångsförlänger ens kontrakt. Fast skulle detta vara så maste jag bli officer. Jag kan inte med att fara hit och låta människor med average intelligens vara min squadleader. Det gör ont att höra dumma människor uttrycka asikter. Jag har ont dagligen.
De som känner mig sedan tidigare vet ju hur ödmjuk och nobel person jag är som inte uttrycker min åsikt förrän någon frågar efter den. Just det, jag vet inte hur jag lyckas stay out of trouble såhär länge.
Men annars så laddar vi just nu. Uppdrag kommer och jag skall försöka att inte bli en heat casualty. Det är svårt att vara kaxig en längre stund när det är 220 Farenheit ute. Allt vatten man tar med sig är varmt inom en timme. Och jag lovar att när man är tillräckligt törstig så dricker man det.
Senast vi hade uppdrag nu. Det var ett stort uppdrag. 8 Blackhawks plockade upp oss och vi attackerade en obemannat område. Men vi fann vad vi sökte, och husen var boobytrapped. Så vi tog till den diplomatiska utvägen och hellfire:ade alla husen tills de såg ut som Delphi innan renovationen. Det var ett mesigt uppdrag, fast trots det ännu ett airassualt för journalen. Skåla lite för mig med paraplydrinkar nästa grillning, ok??!
Snacket nu är 2 relaterade saker. Den första är ju naturligtvis när vi lämnar Irak. Jag menar inte det på en global skala alls, utan jag menar när mitt kompani far hem. (Hem till en vinter i Alaska - moraldödare utan gräns). Det är alltid a hot topic och spekulationer finns uppdaterade var dag. Den andra är taktiken man skall ha om man ETS (lämnar armén) efter september nästa år (som jag gör). En taktik är att välja duty station och hoppas att de inte far hit igen snart, den andra är att stanna i Alaska och hoppas att de inte stoplossar en. Detta innebär att de tvångsförlänger ens kontrakt. Fast skulle detta vara så maste jag bli officer. Jag kan inte med att fara hit och låta människor med average intelligens vara min squadleader. Det gör ont att höra dumma människor uttrycka asikter. Jag har ont dagligen.
De som känner mig sedan tidigare vet ju hur ödmjuk och nobel person jag är som inte uttrycker min åsikt förrän någon frågar efter den. Just det, jag vet inte hur jag lyckas stay out of trouble såhär länge.
Men annars så laddar vi just nu. Uppdrag kommer och jag skall försöka att inte bli en heat casualty. Det är svårt att vara kaxig en längre stund när det är 220 Farenheit ute. Allt vatten man tar med sig är varmt inom en timme. Och jag lovar att när man är tillräckligt törstig så dricker man det.
Senast vi hade uppdrag nu. Det var ett stort uppdrag. 8 Blackhawks plockade upp oss och vi attackerade en obemannat område. Men vi fann vad vi sökte, och husen var boobytrapped. Så vi tog till den diplomatiska utvägen och hellfire:ade alla husen tills de såg ut som Delphi innan renovationen. Det var ett mesigt uppdrag, fast trots det ännu ett airassualt för journalen. Skåla lite för mig med paraplydrinkar nästa grillning, ok??!
söndag 1 juli 2007
Sjuk värme
Det är så vansinnigt varmt just nu och det ska bli varmare. Normalt brukar jag inte reagera så mycket på det men det går inte att ignorera. Att man sedan gör rusher till bunkrarna och sitter där en tid, det gör det inte bättre. Saker exploderar här och var så man övertalar sig själv att det är värt det.
Annars är vi fortfarande i träning. Vi tränar mitt på dagen och precis innan mörkret faller. Det är mycket nya rutiner som skall tas in. I detta området så kan vi inte slåss som vi gjorde uppe i Al Anbar. Nya regler. Dummare regler. Förut behandlade vi allt som vårt eget. Jag menar inte att vi betedde oss illa, men med tanke på att vi är i krig så såg vi till att skydda oss själva. Reglerna vi måste följa nu är klar fördel El Terroristo, men han har ju inte träningen vi har. Eller utrustningen. Något annat jag gillar är att vi nu slåss med airsupport. Så om läget får en att hänga läpp så kallar man in Apaches som rensar väg och höjer moral. Hehe, det är skönt att veta att de är på blå sida när man ser dem. Intimidation factor: High!
Vi får se hur det blir när vi väl lämnar wiren igen. Jag vet att vi är redo. Det enda som är emot oss är denna förbannade värme. Ju varmare det är desto mer måste man givetvis dricka, och det betyder tyngre ryggsäck som får en att svettas mer. Ond cirkel. Och att dricka varmt vatten är ju en riktig motivationsdödare. Ahh, tider var det då man tyckte att Tonicen var för varm då den lämnat Masses kyl och burits ner i stadsparken i en oisolerad ryggsäck. Nu har mina prioriteter förändrats lite.. fast det är klart att när jag får ett liv igen så kommer jag att skaffa mig en cooler, så att min tonic håller sig på en behaglig temperatur. Arbetarklasslyx!
En annan sak skall jag tillägga när jag väl har er uppmärksamhet. Som jag nämnt tidigare så är infanteri a beast of its own. Men det blir lite värre i och med att vi är Airborne med. Det innebär att vi ska sätta en lite högre standard. Göra lite mer. Det var tydligt utanför Camp Taji, där det fanns områden soldater inte trampat på ett helt år. Givetvis skulle vi in där. Bara för att visa att vi går där vi vill. Hehe, hur dumt det än kan låta ibland. Men sådan är mentaliteten. Och jag tror på den.
tisdag 26 juni 2007
In case of..
..incoming please make your presence notised in the bunker. Och hur gör man det bättre än en massiv kroppstackling av sin egen plutonssergeant? Ja, senaste dagarna så har granater och/eller raketer flugit över Fob Kalsu. Inget som gör en så ruskigt nervös heller, men explosioner får primaldjuret där inne att bekänna färg. Man kan plöstligt göra kortdistansrusher och gymnastiska konststycken som annars bara kan återfinnas hos kinesiska cirkusakrobater. Fast folk överreagerar också.
Jag tog min M4a och gick på en walkabout på Foben i dagsvärmen häromdagen. (M4a, inte AK5a Jens) Jag blev lite upprörd av hur många saker på Foben som görs av inhyrd arbetskraft. Och av den arbetskraften så är det väldigt mycket irakier. Visst så sägs det att vi är här för att samarbeta och att secure the future together, men min erfarenhet här har varit en riktigt aggressiv en. De flesta Irakier jag har sett har antingen velat döda mig, eller skulle inte bry sig alls om jag dog. Men det kan ju förvantas i en krigszon som denna. Men det är klart att än så länge så har jag inte sett någon irakier med vapen på Foben, eller någon soldat utan. Så jag antar att allt är som det ska.
Det är sjukt kul att vissa av er mailar då och då. Det uppskattas mycket. Det är inte alltid fyllt av roligheter här, som man lätt annars kan tro, och uppmuntran i form av uppmärksamhet ger mig en chans att fokusera på vad jag ska syssla med och inte syssla med i framtiden. Hade jag bara varit en officer så hade livet inte varit så tungt. Officerare pekar och tycker till. Det passar mig.
Jag tog min M4a och gick på en walkabout på Foben i dagsvärmen häromdagen. (M4a, inte AK5a Jens) Jag blev lite upprörd av hur många saker på Foben som görs av inhyrd arbetskraft. Och av den arbetskraften så är det väldigt mycket irakier. Visst så sägs det att vi är här för att samarbeta och att secure the future together, men min erfarenhet här har varit en riktigt aggressiv en. De flesta Irakier jag har sett har antingen velat döda mig, eller skulle inte bry sig alls om jag dog. Men det kan ju förvantas i en krigszon som denna. Men det är klart att än så länge så har jag inte sett någon irakier med vapen på Foben, eller någon soldat utan. Så jag antar att allt är som det ska.
Det är sjukt kul att vissa av er mailar då och då. Det uppskattas mycket. Det är inte alltid fyllt av roligheter här, som man lätt annars kan tro, och uppmuntran i form av uppmärksamhet ger mig en chans att fokusera på vad jag ska syssla med och inte syssla med i framtiden. Hade jag bara varit en officer så hade livet inte varit så tungt. Officerare pekar och tycker till. Det passar mig.
torsdag 21 juni 2007
FobLife
Det enda jag njuter av just nu är att sitta i Physical Training Uniform, som i mitt fall är shorts, tshirt, gympadojjor och ett Mossberg 500 på ryggen. Nice. Shorts och tshirt är fortfarande varmt men ger svetten en chans att försvinna från kroppen.
Vad ska jag annars berätta om min tid här. Jag går till matsalen, till hadjmarknaden och till gymet. Detta är på den tid då vi inte tränar. Vad ryktet säger är att vi har fatt ett uppdrag snart. Ingen briefing betyder att jag inte vet nått om det, men att vi skall börja göra vårt jobb igen snart. Jag hoppas att vi färdas via helikopter då jag är sjukt nervös att färdas via väg. Men vad jag förstått så är det vårt uppdrag att se till att bombtillverkarna här skall börja svettas lite. Vi gjorde samma sak i Al Anbar.
Andra saker att klaga på är att det är jobbigt att dricka 8–10 liter om dagen. Vissa dagar är det enkelt, andra helt omöjligt. Fast jag ska inte klaga. Jag har lärt mig att hantera Alaskaköld och nu Irakvärme. Kanske blir jag en paranoid krigsveteran som förbereder för Ragnarök, eller så blir jag en bipolär överkonfident konsult som insisterar på att allt är förutbestämt. Jag har inte bestämt än, men en sak är saker: när Ragnarök kommer, så skall jag kanna igen det.
Vad ska jag annars berätta om min tid här. Jag går till matsalen, till hadjmarknaden och till gymet. Detta är på den tid då vi inte tränar. Vad ryktet säger är att vi har fatt ett uppdrag snart. Ingen briefing betyder att jag inte vet nått om det, men att vi skall börja göra vårt jobb igen snart. Jag hoppas att vi färdas via helikopter då jag är sjukt nervös att färdas via väg. Men vad jag förstått så är det vårt uppdrag att se till att bombtillverkarna här skall börja svettas lite. Vi gjorde samma sak i Al Anbar.
Andra saker att klaga på är att det är jobbigt att dricka 8–10 liter om dagen. Vissa dagar är det enkelt, andra helt omöjligt. Fast jag ska inte klaga. Jag har lärt mig att hantera Alaskaköld och nu Irakvärme. Kanske blir jag en paranoid krigsveteran som förbereder för Ragnarök, eller så blir jag en bipolär överkonfident konsult som insisterar på att allt är förutbestämt. Jag har inte bestämt än, men en sak är saker: när Ragnarök kommer, så skall jag kanna igen det.
måndag 18 juni 2007
After a week of ranges..
..så är jag trött som få. Vi skjuter mycket i träningssyfte och jag har fått mer vapen att bära (och rengöra). Jag tror att vi har en vecka kvar fylld med träning och klasser och sån skit innan vi beger oss ut till checkpoint 20+. Vad vi skall där att göra vet jag inte. Ryktet om denna plats är att det är lugnt som fan. Inga direkta konfrontationer, förutom när de placerar IEDs i vägkanterna. Har vi PID då så tar vi skott, men det fungerar lika avskräckande som dödsstraff i USA. Men det verkar vara den enda sortens attack här.. Men vi är ju här för att döda de som tillverkar dessa bomber. Vi kommer att finna dem. Förhoppningsvis fortare än de växer.
I min förra AO så var det en tydligare hotbild. Vi visste vår fiende och att de tog vartenda chans de kunde. Här är det inte så. Det enda som är värre här är EFPs som är en otäck vägbomb som skjuter en eller flera projektiler av koppar (som är sjukt varm då) mot ens fordon. Dessa projektiler går igenom stål som om det vore... ja, inte smör.. men något annat som är bra mycket mjukare än stål.. som tex Täppas Fågelberg. Ja, Täppas är bra mjuk.
Annars är jag vid god hälsa. (Magen är ju kass och jag har en liten förkylning utgående, men det får vara så bra som kan förväntas) Total avsaknad av motivation dock. Jag är färdig med detta kriget. Kan de inte bara inse att 9 månader, varav 5+ i Al Anbarprovinsen är tillräckligt.
Det finns 2 sorters soldater (boken säger 210, men jag säger 2 men 2 underkategorier) den ena är Combat Soldiers (Infanteri, Kavalleri, Batteri..) och den andra är givetvis Non Combat Soldiers (alla andra). I den första kategorin har vi alla de som gör sitt jobb och det 24/7, underkategorin här är de som tex Field Artillery som tillbringar 95% av all tid "standing by". Det är en jävligt lättföljd order. I synnerhet när man vet att det kommer vara i timmar. Spela Xbox på arbetstid är inte något som jag ger cred för, men de gör iallafall vad de skall. Även om det inte är särskilt Hoah!
Underkategorier i Non Combat Soldiers är de som gör vad deras jobb innebär (lastbilschaffisar, radaroperatörer osv) och de som gör allt annat (NBCkillar, kockar, fallskärmsriggers + många andra) och de får samma lön som jag medan de gör saker som är mindre viktigt och inte kräver träning. Dvs vakta matsalen, nattvakt i supplyförradet och andra meningslösa uppgifter. De är inte soldater alls i min mening. De skall ersattas med coalitionsstyrkor från U-länder. Men så är det inte. Hur fan kan man få airborne pay och hazardous pay när man jobbar i gymet??? Fyfan!
I min förra AO så var det en tydligare hotbild. Vi visste vår fiende och att de tog vartenda chans de kunde. Här är det inte så. Det enda som är värre här är EFPs som är en otäck vägbomb som skjuter en eller flera projektiler av koppar (som är sjukt varm då) mot ens fordon. Dessa projektiler går igenom stål som om det vore... ja, inte smör.. men något annat som är bra mycket mjukare än stål.. som tex Täppas Fågelberg. Ja, Täppas är bra mjuk.
Annars är jag vid god hälsa. (Magen är ju kass och jag har en liten förkylning utgående, men det får vara så bra som kan förväntas) Total avsaknad av motivation dock. Jag är färdig med detta kriget. Kan de inte bara inse att 9 månader, varav 5+ i Al Anbarprovinsen är tillräckligt.
Det finns 2 sorters soldater (boken säger 210, men jag säger 2 men 2 underkategorier) den ena är Combat Soldiers (Infanteri, Kavalleri, Batteri..) och den andra är givetvis Non Combat Soldiers (alla andra). I den första kategorin har vi alla de som gör sitt jobb och det 24/7, underkategorin här är de som tex Field Artillery som tillbringar 95% av all tid "standing by". Det är en jävligt lättföljd order. I synnerhet när man vet att det kommer vara i timmar. Spela Xbox på arbetstid är inte något som jag ger cred för, men de gör iallafall vad de skall. Även om det inte är särskilt Hoah!
Underkategorier i Non Combat Soldiers är de som gör vad deras jobb innebär (lastbilschaffisar, radaroperatörer osv) och de som gör allt annat (NBCkillar, kockar, fallskärmsriggers + många andra) och de får samma lön som jag medan de gör saker som är mindre viktigt och inte kräver träning. Dvs vakta matsalen, nattvakt i supplyförradet och andra meningslösa uppgifter. De är inte soldater alls i min mening. De skall ersattas med coalitionsstyrkor från U-länder. Men så är det inte. Hur fan kan man få airborne pay och hazardous pay när man jobbar i gymet??? Fyfan!
måndag 11 juni 2007
FOB Kalsu
Ok, för ett par dagar sedan körde vi ut i natten från Camp Fallujah i en lång konvoj med riktning Kalsu. Nu när jag är har vet jag att det var ett dåligt beslut (fast naturligtvis inte mitt). Visst finns det saker med en stor FOB som ar ganska nice; toaletter som går att spola, mat som går att äta, Air Condition. Men det finns även en massa brass (officerare) och SgtMajorer som har alldeles för okliat ego och alldeles för mycket tid för sitt eget bästa att de hittar på en massa töntiga regler och sedan är självutnämnda poliser för att se till att deras nycker och humör efterföljs. Det är svårt för Line Companies att svälja. Jag har levt 5 månader i skit, och nu skall någon överbetald fat body komma och säga att min uniform är för smutsig??? Fast rätt svar är inte
- "thats cause i work for a living!" Jag testade det svaret. Dålig respons.Annars är det med ovisshet jag ser på framtiden. Vi kan (och kommer) att bli skickade varsomhelst när någon känner för det, men just nu så skall vi träna i resten av Juni månad. Efter det skall vi ta den prestigefyllda posten som Brigade Strike Force. Dvs när någon får nys om att det tillverkas dumheter i vår provins, så flyger vi in och take'em out. Det ska bli intressant och ganska kul. Fast det finns ju en annan sida av detta. Det är ju att när vi inte gör det så kommer det att vara en hel del gay skitjobb som kommer vår väg, och med gay menar jag inte munter.
Fast för första gången i år så bor jag i en "can". Uttrycket can, som i burk, är passande då det inte är stort alls. Och vi bor två per burk, men det finns AC och en dörr som man kan stänga. Det är lyx go'vänner. Kanske får jag a wall locker med, och då börjar vi snacka levnadsstandard. Fast ute är det varmt som fan, och det dödar kropp och moral. Sa nästa gång jag hör någon som snackar om "tryckande värme" hemma i Svedala så kommer jag att balla ur i en självinducerad combat flashback avrätta ovannämnd konversator omedelbums.
måndag 4 juni 2007
Måndag
Imorse knallade jag upp med solen. Sedan körde jag min Humvee till motorpoolen och satt och kollade på när andra jobbade. Detta låter som en glassigt jobb, det är det.. fast det är trist med.
Jag har varit hos huvudskrynklardoktorn medan jag har varit här i Camp Fallujah. Jag gick dit för att jag har förlorat förmågan att läsa och skriva. Det är tydligen vanligt. Han sa att det var posttraumatisk stress och att det inte gick att vara i Irak i 9 månader utan att få det, fast det påverkar alla olika. Det tror fan det. Jag har individer i min pluton som jag anser vara analfabeter. Fast skjuta kan de, och överreagera kan de. De kommer säkert att bli bra soldater.
Tristess har infunnit sig i lägret. Det är en bra sak. Tristess innebär att man inte blivit skjuten på eller sprängd i luften. Jag kan se mig själv vara uttråkad i 6 mer månader, men jag kommer inte att ha sådan tur. Jag vet att Svartfotskompaniet kommer att finna sig en trevlig liten skitfarlig plats i landet där ingen satt sin fot på nått år. Precis som i Taji, men det är en annan historia. Låt mig berätta om det över en ljummen Grants Russian.
Jag har varit hos huvudskrynklardoktorn medan jag har varit här i Camp Fallujah. Jag gick dit för att jag har förlorat förmågan att läsa och skriva. Det är tydligen vanligt. Han sa att det var posttraumatisk stress och att det inte gick att vara i Irak i 9 månader utan att få det, fast det påverkar alla olika. Det tror fan det. Jag har individer i min pluton som jag anser vara analfabeter. Fast skjuta kan de, och överreagera kan de. De kommer säkert att bli bra soldater.
Tristess har infunnit sig i lägret. Det är en bra sak. Tristess innebär att man inte blivit skjuten på eller sprängd i luften. Jag kan se mig själv vara uttråkad i 6 mer månader, men jag kommer inte att ha sådan tur. Jag vet att Svartfotskompaniet kommer att finna sig en trevlig liten skitfarlig plats i landet där ingen satt sin fot på nått år. Precis som i Taji, men det är en annan historia. Låt mig berätta om det över en ljummen Grants Russian.
fredag 1 juni 2007
Också börjas det..
Camp Fallujah tjänar som hem för närvarande när jag väntar på order. I fem månader har jag levt med min pluton på två små utposter utanför Karmah — en dålig plats att vara vid liv på. Det har varit tungt med minimal support från the Marines som egentligen håller detta området. Nu vet jag inte vart jag är på väg. Vi vet aldrig. Men det blir väl att överta någon skitutpost som ingen annan vill ha. Det är dit vi alltid far. Dit ingen vill vara. Och med ingen så inkluderar jag mig själv. Är det så fel att vilja äta varje dag?? Är det så fel att vilja duscha varje vecka?? Är det otänkbart att jag vill vakna upp av mig själv och inte ljudet av explosioner som kommer närmre alternativt landar i vår OP?! (Kolla Omar pa www.outsidethewire.com)
Men det är inte helt värdelöst. Jag ser ju ett liv som jag skall undvika i framtiden. Att vara marksman i ett Parachute Infantry Regiment verkade ju jävligt tufft, men nu har jag sett det. Det är dags för mig att göra något annat. Fast Farbror Sam vill att jag ska vara i Arabland i ytterligare ett halvår. Vi drar inte jämt jag och Sam. Inte alls.
Men det är dags att dela med mig av mitt liv, så att någon som surfar in här på betald arbetstid kan tänka "en timme kvar av tisdagen, veckans längsta dag, men ingen kommer att spränga upp min bil på vägen hem". Jag saknar Svea, Jantelag och lagomhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)