Radio chatter

9-0: Sitter i en Humvee bredvid min.
A-6: Sitter i en taktisk operationscentral.

A-6: -" 9-0, be advised that artillery fire is scheduled at TT for grid xxx,yyy. over"
9-0: -"...xxx,yyy... that is within 600 meters from our current location, over"
A-6: -".. Roger."
9-0: -"That is in our direct perimeter..., over"
A-6: -"Roger."
9-0: -"A-6, take to higher.. tell them we are out here, over"
A-6: -"They know"
9-0: -" Eh, ok.. I say again that is in our direct perimeter, over"
A-6: -"Roger"
9-0: -"Ok?!"

Vi avslutade vårt uppdrag inom kort och körde hem.. i Mach 2.
(Och i en Humvee i Irak, betyder det ungefär 80km/h. =)

Sisyfus

Denna veckan har jag varit eskort, ja givetvis inte på det däringa playboysättet som Piotr tänker på. Vi hämtade hit ingenjörer (från engelskans engineer; givetvis inte som vi tänker ingenjörer utan mer vägarbetare med byxhäng) som skulle laga en Main Supply Route. Det är mycket hål i den för att lokalbefolkningen verkar ha något emot vägar. Så mycket hål och bomber att den är klassad "black route".

Så vi for ut hela dagen och såg ingenjörerna svettas, på natten var det min squads tur att vakta över dem. Då började granaterna hagla och AK47orna att skjuta. Det var inte mycket att göra åt granaterna. Bara att tänka i banor -"oddsen att en granat träffar min Humvee är så liten, och en "near miss" överlever jag?!". Men deras snipers hade varit försiktiga och tagit bra positioner, och gömde deras mynningsflammor bra med.. men vi har teknologi som de saknar och inom kort talade våra M2 .50 Cal kulsprutor med varandra. Döda eller inte så ändrade vi deras humör för att utbyta bly. Låter krasst, men när de skjuter på individer med samma uniform som jag, så måste vi svara. Och det bestämt.

Sedan for vi hem efter 10 timmars av värmetortyr. Dagen därefter for vi ut igen och lokalbefolkningen hade sprängt hälften av all väg vi byggt. Vad gör vi då?? Välkommen Sisyfus! Vi bygger vägen igen. Skillnaden är minimal. Nu möter vi inga problem att bygga, för de väntar på att vi ska gå så att de kan spränga vägen igen. Ok, detta innebär att vi håller eyes on så mycket som möjligt. Och min erfarenhet säger att de kommer att röja sig. De brukar göra det.

Folk brukar ha problem med att vi går in och letar upp folk i byar mitt i natten. Ja, det är skrämmande.. men ibland så är det på grund av individer som dessa. Vi måste beslagta explosiva material och sätta dessa individer i fängelse. Jag känner mig ofta som en tredjevärldens polis. Inte det bästa jobbet i världen.

I-landsproblem

Då en del inte förstår och tycker att jag skulle vara negativ i min blogg så skall jag nu skriva om mina problem om jag vore en student igen istället för soldat. Till och börja med så gick jag till frisören. Ja, han är av utländsk härstam så vår kommunikation är lite si och så. Det hela slutade katastrofalt med att han rakade mittt huvud men lämnade en liten struss uppe på så jag numera ser ut som Bert i Sesam. Och i morse så ville de att jag skulle vara på jobbet extra tidigt. Min chef kom in i mitt rum innan solen var uppe och sa att jag var tvungen att köra honom till Tunis Teknologiska Högskola. Jag frågade inte vad det handlade om, för kör jag honom så stannar jag givetvis i bilen. Jag och Gunnern som har sin M2a monterad i tornet uppe taket på min bil. Det hela blev inställt när det visar sig att Högskolan i Tunis är inte öppen på fredagar. Men istället så blev det lite arga ord mellan oss och lokalpolisen. Jag begriper det inte. Vi ska ju tekniskt sett ha samma mål; minimal skottlossning och förstörelse från oaktoriserad personal.

Jag vet inte men ibland tror jag att jag börjar att tappa taget. Kriget är en naturlig faktor, men det bisarra livet som följer är att klandra lika mycket. Allt sker så onaturligt naturligt här. Jag tror att det handlar om instutionalisering. Bisarrt beteende rättfärdigas på grund av rådande omständigheter. Shit, jag måste skaffa mig ett bättre jobb.

Vi har gjort en hel del uppdrag på senaste. Och jag tror att vår framgång skulle ha varit stor om det inte varit för ovan nämnda lokalpolis som jag, utan tvekan, misstänker drygar ut veckolönen med privat beskyddarverksamhet.. där hotet de skyddar från är amerikansk militär. Jag vet inte hur man ser det positiva i detta??! Jag antar att man säger "dont let that shit bother you" och "knowing is half the battle". Fast det är svårt att inte låta det bråka med ens känslor.. vi utbildar ju denna sk polis, eller iallafall den polis som skall ersätta den sittande. Jag vet inte riktigt.

Mission cycle är en riktig omgång för kropp och själ. Men 2-3 veckor är ju ingenting mot hur det var i Fallujah. Där var det alltid. All tid. En tid jag ska berätta om. Alldeles för ofta, bröder mina. En dag snart ska jag berätta om raketattacken på OP Mohammad. En av de värsta erfarenheter jag haft i mitt liv, och rysligt nära att det var min sista.

En kille som jag..

.. uppskattar inte jänkarnas sjuka översiktsprotokoll. Om en HMMVW var ok 5 dagar sedan, och ingen har kört den, så är den ok idag. Det behövs ingen mekaniker för att verifiera detta. Och om jag skulle ha fel, vi kollade ju bara trucksen 2 ggr i månaden när vi var i Anbarprovinsen. Och där körde vi ju var dag. Och blev sprängda i luften - var dag. Det måste vara all negativ energi som samlas på en FOB som den här. Alla onda ögon man får för att man är en warfighter och ingen clerk. Jag vet inte jag. Jag passar inte in här. Och med här så menar jag FOB-livet, och till viss del mitt arméliv. Jag skulle ju bli en officer, men brigaden stoppade min ansökan. Jaja, misstaget att skicka den till brigaden gör jag ju bara en gång.

Snacket nu är 2 relaterade saker. Den första är ju naturligtvis när vi lämnar Irak. Jag menar inte det på en global skala alls, utan jag menar när mitt kompani far hem. (Hem till en vinter i Alaska - moraldödare utan gräns). Det är alltid a hot topic och spekulationer finns uppdaterade var dag. Den andra är taktiken man skall ha om man ETS (lämnar armén) efter september nästa år (som jag gör). En taktik är att välja duty station och hoppas att de inte far hit igen snart, den andra är att stanna i Alaska och hoppas att de inte stoplossar en. Detta innebär att de tvångsförlänger ens kontrakt. Fast skulle detta vara så maste jag bli officer. Jag kan inte med att fara hit och låta människor med average intelligens vara min squadleader. Det gör ont att höra dumma människor uttrycka asikter. Jag har ont dagligen.

De som känner mig sedan tidigare vet ju hur ödmjuk och nobel person jag är som inte uttrycker min åsikt förrän någon frågar efter den. Just det, jag vet inte hur jag lyckas stay out of trouble såhär länge.

Men annars så laddar vi just nu. Uppdrag kommer och jag skall försöka att inte bli en heat casualty. Det är svårt att vara kaxig en längre stund när det är 220 Farenheit ute. Allt vatten man tar med sig är varmt inom en timme. Och jag lovar att när man är tillräckligt törstig så dricker man det.

Senast vi hade uppdrag nu. Det var ett stort uppdrag. 8 Blackhawks plockade upp oss och vi attackerade en obemannat område. Men vi fann vad vi sökte, och husen var boobytrapped. Så vi tog till den diplomatiska utvägen och hellfire:ade alla husen tills de såg ut som Delphi innan renovationen. Det var ett mesigt uppdrag, fast trots det ännu ett airassualt för journalen. Skåla lite för mig med paraplydrinkar nästa grillning, ok??!

Sjuk värme

Det är så vansinnigt varmt just nu och det ska bli varmare. Normalt brukar jag inte reagera så mycket på det men det går inte att ignorera. Att man sedan gör rusher till bunkrarna och sitter där en tid, det gör det inte bättre. Saker exploderar här och var så man övertalar sig själv att det är värt det.

Annars är vi fortfarande i träning. Vi tränar mitt på dagen och precis innan mörkret faller. Det är mycket nya rutiner som skall tas in. I detta området så kan vi inte slåss som vi gjorde uppe i Al Anbar. Nya regler. Dummare regler. Förut behandlade vi allt som vårt eget. Jag menar inte att vi betedde oss illa, men med tanke på att vi är i krig så såg vi till att skydda oss själva. Reglerna vi måste följa nu är klar fördel El Terroristo, men han har ju inte träningen vi har. Eller utrustningen. Något annat jag gillar är att vi nu slåss med airsupport. Så om läget får en att hänga läpp så kallar man in Apaches som rensar väg och höjer moral. Hehe, det är skönt att veta att de är på blå sida när man ser dem. Intimidation factor: High!

Vi får se hur det blir när vi väl lämnar wiren igen. Jag vet att vi är redo. Det enda som är emot oss är denna förbannade värme. Ju varmare det är desto mer måste man givetvis dricka, och det betyder tyngre ryggsäck som får en att svettas mer. Ond cirkel. Och att dricka varmt vatten är ju en riktig motivationsdödare. Ahh, tider var det då man tyckte att Tonicen var för varm då den lämnat Masses kyl och burits ner i stadsparken i en oisolerad ryggsäck. Nu har mina prioriteter förändrats lite.. fast det är klart att när jag får ett liv igen så kommer jag att skaffa mig en cooler, så att min tonic håller sig på en behaglig temperatur. Arbetarklasslyx!

En annan sak skall jag tillägga när jag väl har er uppmärksamhet. Som jag nämnt tidigare så är infanteri a beast of its own. Men det blir lite värre i och med att vi är Airborne med. Det innebär att vi ska sätta en lite högre standard. Göra lite mer. Det var tydligt utanför Camp Taji, där det fanns områden soldater inte trampat på ett helt år. Givetvis skulle vi in där. Bara för att visa att vi går där vi vill. Hehe, hur dumt det än kan låta ibland. Men sådan är mentaliteten. Och jag tror på den.