För någon dag sedan passerade vi 1000 timmar som jag har kvar i landet, men vem håller räkningen?! Svaret är alla. På sitt eget vis. Häromdagen hade vi en ceremoni där de som skulle få medaljer, utmärkelser och badges fick det. Jag är inte speciell men jag fick någon medalj och så.. och jag fick den enda utmärkelse som betyder något för mig bredvid mina hoppvingar. Min Combat Infantry Badge. Bara infanteri får den och den betyder för andra att jag har sett min beskärda del skit. Jag tror att man ska vara soldat för att inse skillnaden, för det är inte bara ännu en scoututmärkelse.
Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.
Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".
Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.
torsdag 27 september 2007
fredag 21 september 2007
Sista cellen..
I början på veckan fick vi höra om ett kompaniuppdrag, ett stort ett. Vi är enda kompaniet som har gjort multipla airassaults tidigare och därför skulle vi då göra detta. Det var det sista fästet för organiserade terrorister i denna sektorn. Detta var ett stort uppdrag. Vi skulle flyga in på natten till ett AQI träningsläger, vi förväntade oss ca 80 tränade terrorister och vår styrka är inte större. Vi har dock överraskningsmoment och överlägsen eldkraft, men de har gerillatränade mortar teams enligt uppgift. Ingen av oss trodde att det skulle gå enkelt. Detta uppdrag skulle hamna i media.
Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.
H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.
Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.
Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.
Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.
En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.
Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.
H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.
Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.
Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.
Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.
En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.
onsdag 5 september 2007
FOB-fritid
En del funderar vad man gör mitt i Irak när man inte rullar utanför taggtråden och gör tuffa uppdrag, eller om man inte packar om kontainers med utrustning, eller tar hand om sina fordon och/eller vapen, eller tränar. Ovannämnda tar ju mestadels av ens tid, men det finns givetvis tid mellan uppdrag, träning och det som är 'command maintainance'. Tid som löst kan kallas för fritid. Det är egentligen inte fritid för att man är alltid i stand by mode om man är infanteri. Andra soldater har lite tid att göra som de vill, eller om de gnäller mycket kan de få en 4dagars helg i Katar. Vi får naturligtvis inget sånt. Men det är klart att ibland gör man ju annat som att ringa hem, blogga, spela datorspel eller se på film. Det senare är helt klart den största tidsätaren.
Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.
Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.
Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).
Många tycker såklart att det är tidsslöseri att se på film när man skulle kunna göra så mycket mer nyttiga saker i livet. Jag har hört rykten av folk som tar distanskurser på obskyra universitet medan de är här och även om man inte är så präktig så kan man ju alltid utöka sitt ordförråd och intelligens genom att läsa böcker. Böcker är det lätt att få tag på här. Jänkare skickar flera ton böcker dagligen till soldater. Detta är en bra idé. Återigen så kan man göra mest nytta om man har ett "cush" POG-jobb där man har en rutin och vet vad som sker i ens liv. Med andra ord skall man inte vara infanteri, för det finns inget schema för "warfighters" - ja, det är vad de kallar oss. Först och främst kan man inte ägna sig åt universitetsstudier vid en OP. Vi hade en dator på 100 soldater och tillgången var minimal. (Var gång någon i Brigaden dör så stängs all utgående kommunikation av tills vidare). Så då kommer vi till att läsa böcker. Min förmåga att läsa och skriva gick ner till ett minimum i Mars månad. Det håller på att bli lite bättre, men det går i vågor. Posttraumatiskt Stressyndrom visar sig på bisarra sätt.
Så i slutändan är det filmer som blir den naturliga sociala sysselsättningen. Det hjälper ju att vi har den lokala marknaden som gör majoriteten av sin profit på att langa piratkopior från Baghdad till amerikanska soldater. Hmm, låt mig göra matematiken.. lägga $17.95 på en film som just kommit ut på DVD, eller lägga 2 kaptalistslotti på en film som är inspelad på biograf. Ju äldre film desto bättre kopia, samma pris. Eller så prutar man ner ett boxset till $20 och får hela Band of Brothers - DVDrip eller alla 10 säsongerna av Seinfeld. Eller 18 säsonger av the Simpsons. Och efter att man har sett vad det nu var man köpte så blir det typ plutonens egendom vilket innebär att det alltid finns nått man inte sett.
Det finns helt enkelt inget annat att göra här. Många gnäller när de är uttråkade, men uttråkad = säker. Jag kan helt enkelt inte gnälla av att vara uttråkad längre, inte så här långt in i min 'deployment'. Och det känns som att man inte lärt sig någonting om man gnäller boendes på en FOB. Man kan ju alltid äta något, gå till gymet, ta en dusch.. sånt som man inte haft nöjet eller privilegiet att kunna göra hela tiden i landet. Armén har lärt mig att vänta. Kan jag bara vänta 90 dagar till så ska detta bara vara en taskig dröm efter en dålig kebabpizza. Ett minne lika behagligt som det av Storpotäten (tack för det Staffan Westerberg).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)