Ragnaröks intågande

När det kommer till Presidentvalet så finns det mycket att säga. Omvärlden verkar ganska nöjd då Herr O har tagit tag i en hel del grejer och jobbar faktiskt på att lösa de problem som han prioriterar. Internt är det annorlunda, folk i USA har för mycket att oroa sig om. Vem kan bry sig om den globala ekonomin eller miljöproblem när en demokrat är satt till makten. Det är viktigare att skaffa sig det där semiautomatiska assault-vapnet nu medan de fortfarande säljs lagligt i affären. Inom kort kan vapen som använder högkapacitetsmagasin vara förbjudna och då, ja det är ju det slutgiltiga tecknet på Ragnaröks intågande. Alltså, jag kan förstå var de kommer ifrån om man kikar lite på den nationella mediamaskinen under det kalla kriget. Alla behövde vara redo att bekämpa Ivan från sina egna kommuner och sina egna hem. Jag säger inte att vapengalenskapen började då, men nog kan jag se att det kom en ny våg av osäkerhet som gjorde att folket började bygga bunkrar i sina bakgårdar. Då var det atomkrig (det hette väl så 1984?!) som var det globala internationella hotet, och nu är det gangsters och gängkrig som är ett verkligt lokalt hot beroende på vart man befinner sig. Då är det lika bra att köpa sig ett automatgevär som kan skicka mycket bly i hög hastighet mot alla potentiella skurkar eller individer som kan vara eller bli ett hot mot ens förmodade välfärd.

Personligen ser jag inte att var man borde ha ett assaultvapen, men nu säljs de i affären – jag vet inte om man slutar att sälja dem kommer att lösa något. Det finns redan mer vapen än människor i det här landet. Skulle målet vara att avväpna jänkarna så är det ett projekt som kommer att ta hundratals år. Helt orealistiskt. Men kanske man ska se till att göra det olagligt för visa människor att skaffa sig en puffra?! Kanske om man är bipolär, eller om man går på en massa lustiga mediciner, eller ja jag vet inte.. tanken är god, även om det inte går att göra något åt. Skulle man börja förbjuda vapen helt och hållet i landet så hade det ju bara avväpnat den laglydiga delen av landet. Det är inte riktigt den delen som jag oroar mig så mycket för. Jag känner att det går liksom inte att göra något ogjort i denna situationen. Så den enda, om än dåliga, lösningen kanske är att hela landet blir ett kontinentstort High Chapparall. Jag undrar, är det inte redan det?! I mina ögon är det.. samtidigt som de tjänar pengar på att alla 50 staterna har olika lagar angående handeldvapen, så det blir ett heltidsjobb att vara laglydig om man ska transportera ett skjutjärn. Men det är ju klart, att resa mer än 50 mil från sin bostad är ju nästan otänkbart för den allmänna immobila vulgära pöbeln.

Jag hörde senast idag på radion att det amerikanska folket har börjat att hamstra ammunition, bara ifall ifall Herr O skulle få för sig att förbjuda det eller lägga mer skatt på nämnda varor. Jag vet inte vad man ska tro. Masshysteri är ordet och jag vet inte om ni hör om detta hemma i Sverige?! Nyheterna i Svensk media kanske fokuserar lite mer på riktiga nyheter än att tala om vad som köps i USA, men jag kan bekräfta att så är fallet. Frågan är ju då, att ska jag bara se på och låta der roa/oroa mig eller ska jag stanna på WalMart på vägen hem och köpa upp några tusen skott ifall ifall lixom?! När det kommer till sådana här saker så är jag gärna en del av problemet. För då kanske någon jänkare, på gränsen till panik, inser att han inte kommer att kunna ladda om en tvåtusende gång med sin back-up semi-automatiska elefantavrättar-puffra. Det vore ju för jävligt om han inte kan fäkta bort den nationellt täckande kaosräden som kommer att gå likt domedagsgräshoppor från kust till kust och jämna allt och alla med marken. Det slog mig att Amerikas version av Ragnarök är väldigt lik filmen "Dawn of the Dead", där bara brist på ammunition och twinkies är vad som skrämmer gemene man mest. Det skrämmer mycket mer än att någon skaninav-ättling som är rent sönderbränd i randig stickat tröja, käck hatt och knivhandske som attackerar en när man sover. Nej, inget som Wes Craven kan hitta på kan vara värre än att få en så kallad “liberal” maktelit som inte tycker att det mest primära av rättigheter är att personligen äga en vapenarsenal som kan beväpna en medelstor paramilitär milis.

Coachella - ett festivalpurgatorium

För de som inte vet så är Coachella en musikfestival likt Roskilde men där slutar alla liknelser. Jag hade fått höra att det skulle vara en så stor och galen festival. Jag kritiserar mina källor. Det var en liten festival. Två stora scener (relativt, inte alls stora) och tre tältscener och väldigt oprovocerande musikgenres fick gå loss på dessa scenerna. Jag gick för att tillbringa helgen i Kalifornien och tid med människor jag gillar. Det fick jag, men hela helgen gick ju åt helvete iallafall. Min ena polare ballade ur hårt. Hårt!!! Tänk Christoffer Barnekow vaknar upp mitt i ett meskalinrus i en ätbar värld, och bara kan kommunicera genom en strumpa som har knappar som ögon.


Jag fick se Mike Patton i mitt favoritsällskap, och det behövdes för Mike har fått cepe-hybris och tror at than är DJ för en stor beat-box snubbe. Det var en timme av experimentell dumhet, likt juldagen med en 6 aring med splitter nytt toys-r-us trumset – fast med mycket dyrare leksaker. Det var lika intressant som att se Thåstrøm göra kroppkakor på “Godmorgon med TV4”. Alltså, det var ju intressant (Patton, inte Thåstrøm).. men tragiskt, och det enda som var bra var konversationen och vårt häcklande på svenska av all dumhet vi såg.

Förutom allt som var dåligt, så var det visa saker som var ännu sämre. På Roskilde blir man lur-full och går och njuter av den smutsiga dekadensen i livets vara och inte vara, men i USA så bor man gärna 6 mil bort, på hotell, och kör bil till och från festivalen. Det tar ju bara en halvtimme att köra, och pga spjutspetskompetensen som jag förut bara har sett i Linkeboda, utföras av armbandsbärandes, säkerhetstänkandes och rolighetskväsandes jugentvakter, så tog de 1-2 timmar att parkera. Var gång. Dvs 2 timmar in, och två timmar ut. Skitroligt! Fyra timmars tomgångskörning per dag, PLUS att man måste ha en “designated driver” vilket är amerikanska för “den som inte har blitt full med flit - kör”.


Så en helg av avslappnat drinkdrickande och musiklyssnande blev en halvnykter utflykt bland amerikansk tokighet, men det blev en realitetscheck i hur lite man känner sina egna polare, och i vilket sällskap man kan må jävligt bra även om allt annat är skit! Det är vissa människor som man skulle vilja ha med sig när allt går åt helvete, som man ändå bara känner sig bekväm med. Sådana vars hand man vill hålla när Ragnarök kommer. Jag tror jag har funnit en sådan! Det är lustigt för jänkarna är ju skittokiga, men de tror att de är tokiga när de går på festival för att de har på sig en peruk, slängkappa och blöja (även om peruken och slängkappan byts ut mot vit krage och khakis innan Måndag morgon) – men det är mycket tokigare att de har en hagelbrakare i bakrutan på sin Ford F150 och att de kör hem från sitt festande lika fulla som gamle Svarten när han 1992 försökte cykla ifrån polisen efter ett taskigt rånförsök på Handelsbanken.

Och det anses vara normalt, eller ja.. icke uteslutande en viss relativ faktor. Det slutar med att festival är festival, även on skandinaver gör det bättre än amerikaner. Dyr erfarenhet!

I’ll PT you ‘til you DIE!

Ni har ju säkert inte mina problem, men någon sa någongång att det är tyngre att tappa kilon när man blir äldre. Nu ligger jag ju inne med en amerikansk prematur-döds-diet och kan enbart instämma med denna motivationsdödare som myntade sagda uttryck. Jag tränar mer än måttligt tycker jag och det tar evigheter att se några som helst resultat. Kanske skulle man gå och bli vegetarian igen? Denna gången för att se om jag pallar med det?! Fast helt vegg kan jag inte bli, jag måste ge migsjälv lite get om jag far söder om gränsen. Jaja, det tåls att fundera på. Men åter till träningen. Jobbar man tio timmar om dagen och tränar efteråt så är det en heldag. Jag antar att jag ska känna mig lyckligt lottad som inte har fler åtaganden i mitt liv trots allt.

Bespara mig kommentarer om hur man ska komma i form. Jag vet att det handlar om att springa.. springer man mycket så har man inga problem. Trots att medlemmarna i Rolling Stones aldrig sprang, de hade mystiska medel som man stoppade upp i näsan och så brände det bort allt kroppsfett. Om det ändå varit så enkelt. Jag antar att jag ska springa idag. Igen. Hade det ändå varit lite underhållande att springa. Springer man på gymmet kan man kolla på tv under tiden. Hur mycket jag än uppskattar tv så väger tristessen på löpbandet tyngre än vilket tv-program som helst. (Inte om ‘Sweden-The Movie’ med Gert Fylking hade vart på. Då hade jag kunnat springa hur långt som helst.)

I Armen sprang vi mycket. Var dag. Oavsett väder och temperatur. Det hade sina fördelar. Dels så fanns det avsatt tid som man inte kunde göra någonting annat på, och ens motivation var något rövhål med högre rank och en GED som skrek en i örat om onda saker som skulle ske med en om man slutade springa, eller sprang för långsamt. Min polare fick nog en gång och stannade, tog av sig det gula reflektorbältet man tvingas att ha runt midjan, lade det som en snara runt halsen och började att strypa sigsjälv med det framför sin baneman. Då slapp han springa. Jag är förvånad att de inte ens väntade tills han tuppade av. De sa åt honom att springa tillbaks till barackerna. Han gick.

Som civilist har man inte lyxen att tvingas att springa under hot om onda reprisalier om man låter bli.
Vad ska jag säga?! Jag hoppas att ni har samma problem som jag har!

Swedophilism

Hemlängtansmedicin!

När man bott en tid utanför Sverige så söker huvudet efter svenskheter lite passivt hela tiden. Kanske hör man en sång som inte alls är svensk, men så påminner den om en gammal schlagerdänga som man trodde sig ha förträngt och utan att man vet ordet av, eller har någon som helst kontroll över det, så spelar hela Orup’s repetoir ofrivilligt i huvudet på en. Man börjar även längta efter sånt som man egentligen inte är så förtjust i, men inte kan skaffa här. Vi snackar Kalles Kaviar, Filmjölk, Smålänska Isterband, Sill, Leverpastej, och givetvis allt sorts bröd som är sådant till konsistensen att man inte kan knö in en hel limpa i en snusdosa.

Det är mycket man saknar men det räcker nästan att komma hem, slå på tvn och se lokalkändisar mediaförnedra sig och ägna sig åt panikförsök pocka uppmärksamhet genom någon sorts planerad ‘kupp’ på allsång på skansen så är ens aptit för svenskheter mättad. Vad som helst med Babsan klarifierar ens emigrationsbeslut. Och hurinihelvete kunde eurovisionsfestivalen växa sig enormt stor sedan jag lämnade landet? Vems fel är det egentligen? Så det finns saker jag inte saknar. Sverige har en egen version av lokalkändis-mediaprostitution som jag inte tror går att återfinna någon annanstans. Vi måste ha flest rikskändisar per kapita som inte har presterat någonting alls under sin livstid förutom givetvis haft sex på kanal 5 eller lekt vuxenlekar på en tillsynes öde ö någonstans i världen. Jag ger Järnrörs-Daniel lite kudos, då han gick loss på en annan Baren-deltagare med ett järnrör. Det är inte smart, men det är ju lätt mer än hundra andra meningslösa dokusåpa-“kändisar” har gjort förutom att vara klassiska exempel på dålig uppfostran eller tidigt drogmissbruk. Varför svensk media envisas med att ge dessa ofrivilliga förebilder för svenska barn mediatid är helt obegripligt för mig.

Men sedan har vi saker här med som inte är bra. Förutom en prematurdöds-diet, kapitalism och krum kristen konservatism så har vi en miljon andra saker värda att avsky. En av de värsta är den obegripliga förkärleken till det imperialistiska måttsystemet som suger så sjukt mycket.

Exempel.
Kaliber är en fantastisk sak. Nämligen att man tar ett imperialistiskt mått såsom en duodecimal-inch (där en inch är 1/12 foot), sätter detta som grundmått och sedan ifrångår man duodecimalsystemet och blir lite kvasivetenskaplig och börjar att decimal-indela resterande längdmått. Detta har gett upphov till kalibermåttet. Det innebär att en .40 kalibers kula är 10.16 millimeter i diameter. Ett mått som är skevare än ett segel och lika användbart som en dragkrok på en ubåt. Fast enligt den amerikanska massan så ska inte USA anpassa sig efter världen, trots att det imperialistiska måttsystemet är lika Brittiskt som adelsincest och sportshuliganism.

Rock, hard place, pest, kolera!

Ett med naturen - Suburban style

Jag köpte mig en begagnad bil när jag flyttade till öknen. Jag behövde en bil och min andra bil var, så sakteliga, på väg ner från Alaska och undertiden så köpte jag mig en begagnad bil. Jag fegade lite så jag köpte med en “extended warranty” för jag tänkte att med min tur så kommer den ju gå i en miljon bitar innan jag hunnit få någon glädje ur den alls. Riktigt så illa var det inte, men småsaker kom upp och jag hade dem fixade. Innan jag ska komma och hämta bilskrället så ringer verkstan mig och informerar mig att det blir $450 inklusive allt. Jag ställer mig lite frågande men vet bättre än att börja ställa frågor per telefon.

Så när jag kommer dit och börjat ifrågasätta min garanti. Varför jag betalar för något som uppenbarligen inte gör ett skit för mig?! Mekanikern är otrevlig och börjar mopsa sig. Han är direkt otrevlig och börjar att smälla i dörrar och skit. Jag tar det jävligt piano vid detta tillfället, men låter mig roas av hans uppvisning. Kort därefter får han ett class A psykbryt. Han ringer upp finanssnubben (som sitter 2 dörrar bort) och detta är ungefär vad han säger: "I'm fucking eating it. I won’t eat his fucking deductible, but the rest is on me. I'll take the heat tomorrow!" Sedan slänger han på luren och börjar att pekfingerskriva på sitt lilla tangentbord. När han började att bete sig som en silverrygg inne i verkstan hade jag redan bestämt mig för att inte betala mer än vad jag tyckte att jag skulle betala. Jag var road av hans maktuppvisning, och kunde inbilla mig Arne Weises lugnande röst i mitt huvud medan han lär mig om primaters grundhierarkier.

Jag betalar de $50 som han nämnde och beger mig glatt ut till finanssnubben. Jag talar om för honom hur smarrigt det skulle ha varit med en estimering av det belopp som jag i slutändan skulle vara skyldig att betala, och att ca 10% av totalbeloppet av bilens värde inte alls var vad jag tänkt mig betala för några smågrejer. Men efter att jag sedan ha snackat med min finanskille på bilfirman så fick jag osökt svaret vad det är för en snubbe som jobbar här. Han är tydligen bannad från alla Arizonas kasinon av osagd anledning, men att han går förbi detta genom att spela utomsocknes. Bra tänkt där, Mr Usedcarsalesman.

Detta var det enda som kunde rädda en total skitdag! Men glädjen var kortfirad. På vägen hem svullade jag en burgare. Det var inte get. Min kropp betalade priset för min svaghet.

Mexiko

Lördagen hade börjat lite krångligt minst sagt. Jag hade fallit offer för andra människors labililtet men det fanns inget utrymme for detta när jag Ross och AJ flög fram över sanden i en Toyota Tundra. Jag anser det vara ett mysterie och ett mirakel att vi nådde så långt ut på stranden utan incident. OK, att vi körde ut där när tidvattnet stod som högst, vilket innbar att vansinnestrafiken samlades pa en liten strip av lös sand. Mexiko är ett land som inte tror på regler. Underligt för de har regler. Inga skjutvapen kan man ha, vilket kanske gör saker och ting lite säkrare men den Mexikanska militären är alltid i närheten. Känns jättesäkert!

Så mitt ute i ingenstans, längs med den kalifornska golfen kom vi till vad som såg ut som en moderna version av ett ‘Oregon Trail Wagon Camp'. (Du vet när vagnarna gör en halvtaskig cirkel for att skydda sig mot rödskinnen) Fast nu med tält, campers och husvagnar. Majoriteten är mexican-amerikans, vilket gör att de kan laga skitbra mat av vad de kan få tag på lokalt. Själv hade jag ingen mat, inget tält. Vad jag hade var en sovsäck, solglasögon och en liter av den finaste kubanska rommen jag kunde förhandla mig till med mina kapitalistslotti. Livet var enkelt, jag försökte att inte oroa mig för något.

Jag måste säga att Mexiko är i sämre skick än vad jag förväntade mig. Jag trodde att vad jag skulle se var tredje-världen-ish, men det var inget -ish med det alls. Det är i riktigt kasst skick. Jag förstår att de vill skutta över staketet in i Amerika där de kan få bistånd och bidrag utan bevis på medborgarskap. Och nog vet de hur man tar betalt, allt från att få lite luft i däcken till att knalla in på en toalett kostar Rugerand. Det skämtas mycket om hur mexikaner plockar frukt, tar hand om trädgårdar eller städar i sin nya tillflykt USA, men jag ser det som en relativ ekonomisk fråga. Vårt västerlänska leverne ger oss en massa sjukdomar, skör benstomme och dålig karma. Dessa människor lever helt enkelt enklare. Inte för att de har ett val, det bara är så.

Vi åt inte som kungar, vi levde enkelt i våra egna ögon enligt den fördelningspolitik som fungerar efter vårt inlärda beteende. Det är skönt att leva enkelt, men det är klart att var gång man måste nyttja en mexikansk toalett ger ens västerländska leverne en dåligt samvete och man känner sig lätt skändad, och önskar sig en stelkrampspruta omgående. Utedasset på morfars stuga på söderåsen är ju en våt dröm i jämförelse den banos som jag tvingade migsjälv att nyttja efter 6 räktacos och ett par XX. (Man tycker att det är underligt att den lokala dieten inte har skyndat på utveckligen av sanitära anläggningar. Jag antar att de har eliminerat all bakteriefobi, eller så handhar evolutionsteorin den biten.)


Vi stannade bara ett dygn. Men det var ett bra dygn. På hemvägen stannade vi i San Luis och käkade stuvad get, något som vi på jobbet numera refererar till som ‘goat soda’. Get är bra. I mexiko drar de inte i boskapen en massa antibiotika, hormoner, steorider och annat gott som saboterar inuti människokroppen. Det finns massor av anledningar att bli vegetarian i USA. Eller så passar man på när man kan få obehandlat kött i Mexiko. Jag tror inte att se slösar pesos på att behandla sina kreatur med en massa artificiell skit. Jag ser frame mot nästa mål som består av lika delar get och för min kropp obekant bakterieflora. Man måste utmana kroppen ibland.