1 Kor 15:34

"Medans alla våra generationskamrater ligger och jobbar på sitt andra barn, så sitter vi här på ett motellrum och studentgroggar." - djup insikt av Fredrik.

Hade besök för några helger sedan, och det var nyttigt för min person. Kanske för att se hur långt ifrån den som jag var, som jag nu är. Jag vill ju inte ha förändrat de få bra egenskaper jag hade.. eller ja, tyckte mig själv besitta. Kanske finns det inget bättre bevis på dåligt omdöme för att låta Fredrik besöka mig ute i öknen, men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.

Det hela började ju inte helt oväntat. Jag mötte upp med Fredrik på flygplatsen och vi garvade väl lite båda två åt varandras person och uppenbarelse. Sånt som sker när man låtit ett halvt decennium passera, antar jag. Inom kort hamnade vi osökt i gamla vanor. Vid ett tillfälle minns jag att jag säger "vi ska dra till Mexiko imorgon, så vi ska nog ta det litet lugnt idag..". Fredrik hörde mig men trodde mig inte, inte heller taktiken att köpa mindre mängd blannevann hade någon som helst inverkan. En hela fulgin och en liter Scheppes senare satt vi in en taxi på väg till det mest populära utestället i Yuma. Stället jag åsyftar ligger lite utanför. Lite utanför allt. Avsides från bebyggelse och civilisation, mellan två motorvägar, ligger denna fantastiska etablissemang där Fredrik och jag var i så pass bra form att jag upprepade "skärp dig nu när vi går in" så att vi inte skulle börja Fredriks Yumaupplevelse med att bli portade dag ett. Det är gott att behöva påpeka det uppenbara, det påvisar god form. På klassiskt maner slutade kvällen på en efterfest, i en pool, hemma hos främlingar. Sånt som inte sker lika ofta längre... tyvärr.

Resten av veckan handlade om kultur och bra diskussioner. Jag gjorde vad jag kunde for att ge Fredrik så mycket upplevelse som Yuma hade att erbjuda. Jag var sämre förberedd än jag trodde, men det blev lite kultur och blev lite Mexiko. Alldeles för lite Mexiko dock- måste åtgärdas. (Vi hann ju inte ens äta getstuvning, men den lär ju inte ta slut.). Fast Fredrik själv fann den genuinaste av upplevelser. Vi bara körde genom staden och Fredrik vrålar "Här är det.." en liten genuin bar, mitt i verkligheten - så genuin att många som bott här hela sitt liv inte ens vet att den finns. Här fann vi goa original i baren, tafflig inredning, ett biljardbord, en toalett som påminde mig om att jag inte haft en stelkrampsspruta på några år och bakom bardisken jobbade en tonårsflicka som var efterlyst av lokalpolisen. Som sagt ett gott hak, men vad ska man förvänta sig av en bar som fungerar som ett andra hem åt alkoholister från 0600 på morgonen, till 0230 på kvällen! Fotot överst är från just vårt besök. Vi ska återkomma hit en dag!



Annars gick vi ut och sköt lite skott. Nästa gång ser jag till att ordna lite assault rifles och amerikanska hagelbrakare. Men denna gång så blev det att träna på att skjuta lite modern pickadoll. Nej, alltså.. inte att det var dåligt men jag tar detta besök som en övning. Fredrik honar ju upplevelsen för sigsjälv och andra, inte minst migsjälv. Lärdomar inför nästa gång är mer mexikansk kulturupplevelse, både dagtid och nattetid. En exkursion som som innebär en natt av genuin ökenupplevelse som inkluderar mycket skottlossning, mat lagad over exklusiv iron wood (specifik vikt: 1.2, för den som förstår vad det innebär). Besöka både de populära platserna och slumhaken, och besöka fängelset när det är öppet. Och nästa gång ska vi hamna på efterfest och bada i främlingars pool. Igen.

Tack som fan Fredrik!

Äntligen!

Herta Müller

Hennes far var SS och hennes mor överlevde flera år i ett sovjetiskt arbetsläger.

Hon skrev boken “Der fremde Blick oder das Leben ist ein Furz in der Laterne”, fritt översatt ‘Den främmande blicken eller Livet är en fjärt i en lykta’.

Det är allt vi behöver veta.
Äntligen!

Pommes de Liberte'

Det här är Bob.

Bob brukade ha ett riktigt smarrigt jobb, han var nämligen en kongressman i den amerikanska kongressen. Tyvärr sket sig det jobbet efter att han erkände att ha mottagit mutor i utbyte mot att göra vissa lobbyister politiska tjänster. Detta gjorde att han satt ett och ett halvt år i fängelse (han skulle ha suttit i två och ett halvt, men han blev nykter i fängelset och det kortar tydligen av straffet kraftigt om man är politiker) och kom ut någongång i 2008.

Men det är inte darför jag skriver om honom. Jag har länge varit nyfiken på vem som kom på dumheten att byta namn på "french fries" till "freedom fries", när Frankrike beslöt att nyttja sin yttrandefrihet och inte stödja USAs invasion av Irak under 2003. Först bytte man namn på denna mat i "House of Representatives’” matsal, och snabbt följde amerikanska bespisningar runt om i landet efter som oförstående får utan en tanke på hur omvärlden skulle reagera på denna handling. För reagerade gjorde omvärlden. Ännu mer respekt för landets ledning i fråga försvann.

Jag har länge velat veta vem som kom på denna dumhet. Nu vet jag, det var Bob Ney - och tydligen var det inte hans sämsta politiska drag, även om det ar svårt att toppa.

GODERAFTON KOLCHOSNIKER

Härmed utnämner jag barnseriernas Idi Amin till “Hans excellens Bamse - livslång beskyddare av de svaga och dumma, egenutnämnd domare och bestraffare av de subjektivt korrupta och elaka, av makten egenhändigt tagen från alla innevånare utan respekt för gränser och kulturer i kapacitet av världens starkaste björn”.

En god vän till mig mailade och kallade Musse Pigg för “en jävla översittarmus” och baserade sagda uttryck på hur han "hjälper" sina vänner genom att tvinga sina egna åsikter på dem. Nästan som en religös sektledare, som är både smartare och bättre bemedlad än sina medmänniskor. Detta får mig att ifrågasätta vad det var för förebilder vi hade när vi växte upp. Ta Rune Andreassons "Bamse - världens starkaste Björn" som enbart har direkt inflytande under hot av fysiskt våld med sin överlägsna styrka efter substansmissbruk. Han proklamerar en lokaldemokratisk samhällstruktur i en uppenbar socialistisk anda, men på grund av den skeva maktfördelningen så förblir han en regional diktator, självutnämnd eller inte.

Men det är för enkelt att sitta och kalla bamse för kommunist. Det har skett förut så många gånger bland annat av Moderata Ungdoms Förbundet och av Joakim Nilsson i studentuppsatsen Bamse - en uppsats om världens starkaste björn och hans politiska värderingar. Jag antar att den röda tråden bland de barnprogram som rådde när jag/vi var barn är den starka politiska influensen. Några exempel som inte behöver någon förklaring är Beppes Gonattstund, Fem myror är fler än fyra elefanter, "Ville, Valle och Viktor", majoriteten av alla tv-sända versioner av julkalendern och allt som Staffan Westerberg någonsin rört vid.

En lustig jämförelse fann jag i Armen där en god vän till mig, några år äldre än jag, växte upp i USA under 80talet med en far som var en vietnamveteran. Denna vän till mig hade ett sådant starkt kommunisthat som givetvis även innefattade ordet socialism i alla dess former. Han hade partiell insikt om att hans hat var ogrundat och löst baserat på tidsenlig amerikansk propaganda, men det var otroligt svårt för honom att se igenom den fasad som var sanning för honom så länge. I ett land som i sin roll som självutnämnd världspolis som slåss under en paroll av demokrati och yttrandefrihet så finns det uppenbara politiska åsikter som man helt enkelt inte får lov att ha. Det är min erfarenhet att det är mer accepterat att ha en extrem åsikt angående nästan vad som helst, så länge man prisar rätt Gud och kallar sigsjälv patriot, än att ha en alltför liberal politisk uppfattning.

Bättre lär det heller inte bli då dagens ungdom växer upp i den rådande stormakten genom att titta på Spongebob Squarepants (som är politisk ironisk, utan att ta egentlig ställning) som snart övergår i alla dessa MTV-program där talanglösa människor, för några miljoner för att göra dumheter som leder garanterade skratt. Dessa program är inget annat än realitetsbuskis. Visst jag uppskattar att se på när folk gör sig illa, men att se på när folk spelar förvånade (ex. hur många gånger kan Bam Margeras mor komma hem och bli "förvånad" av att hennes miljonär-son har förstört något i deras hem, som de vet att tvprogrammet kommer att ersätta?) bara gör mig trött på ett vis som jag annars bara trodde Lasse Brandeby kunde göra mig.

”Om ni som är små och svaga håller ihop och hjälper varandra, så klarar ni mer än de stora och starka, för att ni är många”, säger seriebjörnen Bamse.

Den Lede Fi

Alla har läst om den här stackars amerikanska soldaten som i början av månaden knallade bort sig och blev tagen av den lede fi. Mitt intresse angående den historien var måttlig, tills jag fick reda på att han var från min enhet i Alaska, som nu är i Afghanistan. Jag tyckte att det var så mycket med denna historien som bara inte kändes rätt. Att en snubbe bara råkar komma bort sig, och media förklarar inte hur han råkade hamna i händerna på lokal befolkning. Tidiga rapporter sa även att denna soldat skall ha varit full, men media verkar ha lämnat den vinkeln nu.

Som en fd soldat själv så hyste jag viss sympati för denna Pfc Bergdahl som tidigt sades ha "knallat av basen med tre Afghaner" och i hans egen historia som finns på video på nätet, så hamnade han bakom när han var ute på patrull. Denna senare historia tror jag inte på alls. Dels för att jag kan min enhets Modus Operandi, samt att detta inte alls överrensstämmer med information som jag har fått från vänner i Afghanistan. Vill inte gå in på information som jag fått därifrån, men Bergdahl verkar inte vara vän av rådande ordning - och hans försvinnande har förmodligen gjort honom lika populär som Täppas Fågelberg på en ungkarlsauktion!

Det är för mig ganska klart att han har inte följt sina order, eller de regler som är självklara (en av dem är att aldrig vara ensam) i situationen han är i. Alltså, jag tycker synd om Bergdahl på samma vis som man tyckte synd om Steve Irwin när han fick sitt bröst penetrerat av svansen från en spjutrocka. Det är tragiskt. Man önskar att det inte skedde - men vadfan skulle han där att göra?! Och i detta fallet verkar det ju fullt mer förståeligt varför man vill dyka bland spjutrockor än att knalla ut i Afghanistans ingenmansland. Ensam. Utan bössa.

Det är klart att man kan börja skylla pa värmen och på psykisk sjukdom. Det är det enda jag kan tänka mig. Men de har ju bara varit dar i 4-5 månader. Med riktig mat och internet. Lyxlirare.

Arizona – High Chapparall på riktigt!

London Bridge - Inte i London alls, jänkarna köpte bron, numera vid Lake Havasu, Arizona.

Arizona är lite speciellt, kanske inte lika galet som Texas men vi är i samma bollpark som jänkarna kallar det. Det finns inga regler när det kommer till transport. Ingen besiktning av fordon alls. Har ditt fordon blinkers, så kan det ha en nummerplåt och då kan den köra på vanliga vägar. Detta inkluderar dune buggies (som ser ut som om de ar tagna rätt ur Mad Max - the Road Warrior), eller en quad, eller en golfbil. Golfbilar i synnerhet pimpar de upp hårt här och gör dem terränggående, gärna med en fet stereo. Men golfbilar får man även se upp för hela vinterhalvåret då förmögna gamlingar kör överallt utan hänsyn, med begränsad mental kapacitet och visuell förmåga. Det må vara lagligt, men det är inte helt säkert ätt köra en golfbil i trafik när man har diabetes och lider av benskörhet. Men är det vilda västern så är det.

Och i sann vilda västern anda så kan vemsomhelst som är över 18 år gammal, och inte har blivit dömd för ett federalt brott eller ett våldsbrott, kan knalla omkring med ett skjutjärn vid sin sida helt öppet och synligt. Det är lagligt så länge det är synligt, för gömmer man det.. ja då måste man ha en licens. Vi snackar en 8 timmars klass som kostar $80 gör en kvalificerad att nu gömma sitt vapen i en väska, eller på ens person. Man kan inte knalla in på ett etablissemang som serverar alkohol med sitt vapen dock, eller traska in i en federal byggnad som ett postkontor eller i en bank av förklarliga skäl. Att köpa ett vapen är en procedur som tar en halvtimme - ingen väntetid här heller!

Så på vissa sätt har man stora friheter i detta landet. De tar inte bort ens rättigheter att bestämma själv... ja, inom nämnda områden och många fler, men sedan har vi ju områden där det är helt tvärtom. Som censur på tv, radio och nyhetsmedia. Man kan inte säga får fula ord på tv eller radio, och det är uppenbart att media väljer bort att berätta om vissa saker i världen. Och man kan ju inte heller dricka en öl ute på gatan. Nej, DET är tydligen helt vansinne enligt amerikanerna. Att köra runt på en fyrhjuling i vansinnesfart, med en laddad halvautomatiskt AK47 på ryggen är ok - men att dricka en öl som passagerare i en bil, eller att visa south park innan klockan 9 på kvällen är tokigt?! I Sverige kan töser sola och bada utan top i en pool nuförtiden, men i USA kan de inte ens göra det på stranden, inte heller här kan man dricka en öl. Nej, total avsaknad av insyn på privat mark går det bra, men inte så att någon kan se en normal människokropp i verkligheten medan man blir påtvingad det överallt annars. Det är underligt!

Hur man ena sidan kan låta en människa som fyllt 17 ha både körkort, och gå med i Armen (med förälders tillstånd, och samma sak för giftermål) och skickas utomlands och dö för sitt land, men å andra sidan måste samma individ vänta 4 år innan han/hon innehar rätten att dricka alkohol. Är det inte skevt, att man kan gå med i Armen innan man har rösträtt? I Alaska kan man få intyg att köra bil när man är fjorton år, med föräldrars tillåtelse om “synnerliga skäl föreligger” och med det innebär bara att man bor där inga bussar går. Ok, då får man bara köra utan passagerare och i dagsljus, men iallafall. Som svensk verkar det så skevt att ha så skiljda åldersgränser som avgör när man är ansvarsig för sina handlingar eller inte.

Hur som helst, det är mycket som är fel på detta landet. Det enda jag kan göra, som egentligen är min skyldighet att göra, är att utnyttja systemet till min fördel. Jag har minsjäl förtjänat det! Eller ja, om jag intalar mig det tillräckligt länge.. så börjar andra tro på det. Fast andras åsikter om mig är lika meningslösa som ‘Svensk Clowncirkel’ (som för övrigt arbetar för att höja clownyrkets konstnärliga värde).

Creature of habit

Vi är alla vanedjur. En del av oss saknar inlärningskurva. Jag har nämnt det förut, men det är min lärdom av livet. En del av oss går från dumhet till dumhet. En del av oss upprepar samma dumhet om och om igen. Det kan handla om att gå mellan destruktiva relationer eller annat. Mitt bästa exempel är, utan att hänga ut migsjälv eller vänner till mig, utan tvekan Svartenbrandt. Jag vet att han inte heter det, men Eugene Sandberg blev inte känd under sitt namn heller så jag fortsatter kalla honom Stig Bergling så folk vet vem man pratar om. Gamle Svarten släpptes från Norrtälje-anstalten den 29 oktober 2007, och har sedan dess blivit gripen tre gånger. Senast nu den 9 April misstänkt för bankrån. Det är en sak att upprepa sig om man är bra på det man gör, men har man ett brottsregister som är längre än alla Kiss' greatest hits-album sida vid sida så kanske man ska sluta med det man gör. Man undrar ju, eftersom han har blivit dömd för rån 4 ggr på 20 år, om det finns ett rån som han kommit undan med. Någonsin?!

Fast det är sant att det finns en del människor som misslyckas gång på gång, och när de väl lyckas så ger folk dem en massa goda ord om att "aldrig ha gett upp" och att "trägen vinner". Man kanske ska se det så? Jag vet inte själv. Tänker väl inte så mycket på det. Men tydligen så är handlingens rättfärdigande resultatbaserat . Att bita i en kaktus mer än en gång är dumt, men skulle något fantastiskt kommit utav det så hade handligen blivit förlåten. Och det är förmodligen anledningen varför jag inte återvänt till Sverige än. Komma hem tomhänt med bara dåliga erfarenheter och minnen är inte lätt. Men att komma hem snygg, framgångsrik och landsförvisad – det är en återkomst. Men det lär inte ske på ett tag.. eller någonsin. Fast hem kanske jag kommer iallafall. Man tillhör ju inte bara till en plats, utan människorna som är där. Jag har funnit människor som jag tillhör och de tillhör mitt förflutna, ibland är det en enda individ som gör hela skillnaden. Jag är ensam nu, det känner jag. Såhär ensam har jag inte känt mig på länge. Ibland vet man inte hur stor skillnad en enda person kan göra. Jag vet det nu.

Forward Operation Assessment Team

I cubiclen brevid mig sitter den ett stycke nervös testare och pratar med en annan. Den andre är en gammal krigsveteran som var med och tog Granada 'back in the day'. Han har även farit till Irak flera gånger med jobbet, dvs samma jobb som jag har nu. Den nervösa testaren har varit länge med i testningsbranschen, men aldrig varit i Irak och aldrig varit i det militära. Så frågorna har frågar roar mig mycket. Jag satt länge och lyssnade, ibland förvånad av svaren. Inte så att jag inte hade mina egna svar, men förvåningen handlar om hur likartat livet som soldat och civilist i en krigszon kan vara - i vissa avseenden givetvis.

Men ju mer jag sitter och lyssnar destu mer sugen blir jag på att fara tillbaks. Fast denna gång utan uniform, utan vapen, utan någonsomhelst intention att vara fascistlakej även om jag i slutändan har samma arbetsgivare som sist. Men allt är annorlunda nu. Den nervösa killen i cubiclen är nervös för att hamna i en eldstrid eller att dö. Jag sa åt honom att han inte ska tänka på det.. för det är så liten risk. Det är farligare att springa genom central park... dagtid.. än det är att sitta och jobba på camp Slayer utanför gröna zonen (tror jag). Visst att det kan, och kommer, flyga lite raketer och granater över hans lilla huvud, men jag tror att det är oddsen att dö är större om man tar förkylningsmedicin som man kan köpa utan recept här i Staterna. Till och med bilkörning är ju långtifrån en säker syssla att pyssla med i USA. Vemsomhelst kan, utan någonsomhelst träning eller sunt förnuft, skaffa sig ett körkort.. som om körkortslöshet skulle hindra någon jänkare från att sätta sig bakom ratten. Det gör ju inte ens ett tolvpack dassig amerikansk öl lixom. Det är mycket farligare än att sitta på en smarrig FOB i fjärran östern, och få hyggligt betalt och uppskatta livet som man hade innan man for dit.

Visst finns det uppenbara risker med att dra till ett krigshärjat område. En risk som många tycker att det är onödigt att utsätta sig för. Men jag är sugen.. och pengarna är som sagt ok. Men jag är ju även sugen på att springa med tjurarna i Pamplona. Man kan skada sig där med, någon kommer att skada sig. Men det är ju också så att man behöver inte vara snabb för att undvika att bli skadad, man behöver bara vara snabbare än den långsammaste. Det är ju en sådan regel man lär sig i vilken zombiefilm som helst. Fast det är dumt. Man har inte i Pamplona att göra, det är en inhuman lokal lek som spanjorerna har fär att turismen skall blomma. Det är dumt. Det är det att dra till Baghdad med. Ingen bra ide, fast det är klart.. när det väl blir min tur så är Irak lite passe, då blir det nog till Afghanistan som jag får fara. Jag har aldrig varit i Afghanens land. Det kan bli intressant.

1 Juni - Landssorg

Det är med en gräd i ögat som jag ser att Horace Engdahl lämnar in titeln som Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Men det är inte utan att man ägnar en tanke åt hur ständig man nu är om man kan lämna in titeln och funktionen. Givetvis åsyftas det att sekreterare inte väljs vart möte, utan att samma stackare sitter och innehar funktionen som mötesbitch även om det i detta fall är både en hederssam och åtråvärd titel. Det positiva är ju dock att med Horace's funktionsinlämning så innebär detta inte att han lämnar Svenska Akademien. Inte ens om detta vore hans önskan så hade detta skett. Ta Knut Ahnlund som exempel, som har velat lämna Akademien sedan 2005, men likt Europeiska Unionen så är ett utträde ur Akademien/Unionen inte behandlat i stadgarna och därför stört omöjligt. Det sägs (källa: Knut Ahnlund själv genom Svenska Dagbladet) att Knut ville lämna Akademien i protest mot dess val av Elfriede Jelinek som Nobelpristagare i litteratur 2004.

Jelinek är en gammal kommunist som gillar att skildra kvinnoförtryck genom en porträttering av mannen som en elak varelse (biologiskt nedärvd eller av genom kultur formad ondska, har jag inte förstått) för att skildra det sexistiskt orättvisa samhälle som globalt existerar. Hon anser sig vara oöversättbar pga grund av de musikaliska elementen i den berättande prosan.. blir man inte bara trött på att lyssna på henne - en feminazi med hybris. Men det är inte så att jag instämmer med Knut då jag är en 'sucker' för enkel majoritet - men mitt nästa upptäckt är av större chock och en attack på svensk anständighet, när jag ser att stol 14 numera stödjer stjärtändan av fröken Kristina Lugn!!! Jag menar, varför berättade ingen detta för mig?! Hur mycket har skett i Sverige de senaste 3-4 åren som jag inte känner till egentligen? Ska jag behöva be Otto Ruben Svensson att kommentera denna absurda skändning av en instution som skall representera "Snille och Smak", när man tar in en smaklös och långtifrån snillrik mediapajas som Lugn?!

"Svenska Språkets stadgande ock upodlande, samt till öfning för Vältaligheten ock Svenska skaldekonsten";
är en lite förkortad, nedprintat och förmodligen retusherad version av kung Gustav III's ord. Men varenda svensktalande individ som hört Kristina Lugn ta ton i Svensk TV och/eller Radio kan ju inte hävda att vältalighet kommer spontant på tal. Denna överdrivet monotona skald med samma karisma som Text-TV, får en glesbygdsnarr som Sarah Palin att framstå som en verbal wunderkind med mer än bara utstrålning och klämkäckhet! Vem är härnäst för att få en stol bland de Aderton, då uppenbarligen tom mediaexponering och talanglös kändisexpertism är att önska? Thomas di Leva verkar ju sitta på rätt egenskaper i nämnt sällskap. Eller kanske Jonas Gardell?! Då vi uppenbarligen har tagit bort all krav på kompetens så kan vi ju lotta ut en stol bland den mobila pöbeln likt sittningplatser på Nobelmottagningen. Det finns många fd barendeltagare som inte har något bättre för sig än att låta andra ta del av deras kvickt utbytbara åsikter. Nej ta in någon som har lite ideer eller en modern inställning utan att bara offra sin ändalyckt för att bli en del av Svensk historia. Då det inte går att ta bort Lugn ur Akademien, så ska jag lobba för att Alexander Bard ska få nästa öppna stol. Han är en poet!!!
(Saw him passing by, He looked up said Hi..)

Filosofisk entropi verkar mer och mer rätt ändå, att allt som existerar går mot sin egen icke-existens om denna var mer i jämvikt med sin omgivning i ett totalt och globalt perspektiv. Tiden må vara en irreversibel vektor med konstant riktning, men Tiden har ingen inlärningskurva - likt min granne Tjabo som bet i en kaktus 2 gånger.

En helt vanlig dag – och så får jag skit för det?!

Här sitter man. En helt vanlig dag. klockan är 11 och man har vart på jobb i 5 timmar redan. Frukost var en burk monster och havregrynsgröt. Givetvis väntar man med att äta tills man är på jobb. Jag har planerat min vecka och klagat på att mitt säkerhetskonto inte är skapat - för tredje gången skickar jag in alla dokument med digitala signaturer. Sedan har jag läst igenom ett utkast från ett tidigare test, medan jag dricker ännu en burk monster. Det kommer att bli en lång dag. 10 timmars dagar har en tendens att bli 11 eller 12, och snart är det test igen och då blir det 14-15. Det är bra, jag gillar att jobba. Eller, jag gillar att få betalt. Ja, det är ‘att få betalt’-biten som jag gillar bäst.

Det har kommit ut en förfrågan där man kan anmäla sigsjälv till att fara till Irak/Afganistan för jobbet. Man kan ju lätt tro att jag är färdig med den biten, men sanningen är den att jag är sugen. Pengarna är bra, jobbet är bra, det är ju bara platsen som är vad den är.. men det är inte utan att jag jämför med tidigare erfarenheter. Sist var jag där över ett år, utan någon kontroll, i de värsta omständigheterna - skulle jag fara nu hade jag varit en skäggig civilist som bara gör mitt jobb, och det hade ju knappast varit Fallujah lixom. Jag hade varit omgiven av civila och militärer. Det låter inte alls dumt om jag ska vara ärlig. Frågan är hur lång tid man ska vara där. Kan jag få ett uppdrag på 3-4 månader tar jag det på en gång, måste jag vara där längre så vet jag inte.. då beror det på om och när jag kan få semester därifrån. Det finns bättre platser i världen att vara på än i Irak.

Energidrycken som lyckats nästla sig in i Irak på något lusigt blodskontrakt heter “Rip it!”. Helt värdelös! Inte bara att den inte innehåller något spännande som är sämre för en än en light-läsk, den smakar även illa. De två smakerna som fanns där 2007 var Citrus och Original. Där Original smakade illa på ett polskt lösgodisvis, och Citrus smakade liknande med inslag av diskmedel. Dessutom kom de, som så modernt var (innan större blev bättre igen), i små burkar. Inte käcka Red Bull-style burkar, utan samma tjocklek som en vanlig burkläsk, fast hälften så hög. Förmodligen på grund av någon packningsteknisk anledning. (Jag vet inte så mycket om Tåg!)

I eftermiddag ska jag ge mig ut på ett eget reconnaissance-uppdrag. Ut i öknen och undersöka test-siten. Jag vill bara inte få några obehagliga överraskningar. Senaste testet var värsta vilda västern, vi ändrade testplaner on-the-fly och jag godkände alla möjliga dumheter. Detta testet är annorlunda. Jag kommer inte ge en tum eller avvika från min egen plan. Fast denna gången skriver jag planen själv och tvingar alla att godkänna planen innan det rullar igång, och sedan är det så vi genomför testet.

Det är dags att ge mig ut. Jag och min F-150 med statliga nummerplåtar, de hjälper när man passerar Gränspatrullen några mil norrut. De ställer alltid obehagliga frågor, och jag svarar alltid med ett misstänkt “Va?!” – för givetvis är det en mexikanamerikan som frågar med sann CheechnChong-accent. Det ska vara varmt idag. Definitivt över 40 Celsius. Det är nog bäst att ta med den lilla coolern då.. så nästa monsterburk inte blir varm i bilen.

Ragnaröks intågande

När det kommer till Presidentvalet så finns det mycket att säga. Omvärlden verkar ganska nöjd då Herr O har tagit tag i en hel del grejer och jobbar faktiskt på att lösa de problem som han prioriterar. Internt är det annorlunda, folk i USA har för mycket att oroa sig om. Vem kan bry sig om den globala ekonomin eller miljöproblem när en demokrat är satt till makten. Det är viktigare att skaffa sig det där semiautomatiska assault-vapnet nu medan de fortfarande säljs lagligt i affären. Inom kort kan vapen som använder högkapacitetsmagasin vara förbjudna och då, ja det är ju det slutgiltiga tecknet på Ragnaröks intågande. Alltså, jag kan förstå var de kommer ifrån om man kikar lite på den nationella mediamaskinen under det kalla kriget. Alla behövde vara redo att bekämpa Ivan från sina egna kommuner och sina egna hem. Jag säger inte att vapengalenskapen började då, men nog kan jag se att det kom en ny våg av osäkerhet som gjorde att folket började bygga bunkrar i sina bakgårdar. Då var det atomkrig (det hette väl så 1984?!) som var det globala internationella hotet, och nu är det gangsters och gängkrig som är ett verkligt lokalt hot beroende på vart man befinner sig. Då är det lika bra att köpa sig ett automatgevär som kan skicka mycket bly i hög hastighet mot alla potentiella skurkar eller individer som kan vara eller bli ett hot mot ens förmodade välfärd.

Personligen ser jag inte att var man borde ha ett assaultvapen, men nu säljs de i affären – jag vet inte om man slutar att sälja dem kommer att lösa något. Det finns redan mer vapen än människor i det här landet. Skulle målet vara att avväpna jänkarna så är det ett projekt som kommer att ta hundratals år. Helt orealistiskt. Men kanske man ska se till att göra det olagligt för visa människor att skaffa sig en puffra?! Kanske om man är bipolär, eller om man går på en massa lustiga mediciner, eller ja jag vet inte.. tanken är god, även om det inte går att göra något åt. Skulle man börja förbjuda vapen helt och hållet i landet så hade det ju bara avväpnat den laglydiga delen av landet. Det är inte riktigt den delen som jag oroar mig så mycket för. Jag känner att det går liksom inte att göra något ogjort i denna situationen. Så den enda, om än dåliga, lösningen kanske är att hela landet blir ett kontinentstort High Chapparall. Jag undrar, är det inte redan det?! I mina ögon är det.. samtidigt som de tjänar pengar på att alla 50 staterna har olika lagar angående handeldvapen, så det blir ett heltidsjobb att vara laglydig om man ska transportera ett skjutjärn. Men det är ju klart, att resa mer än 50 mil från sin bostad är ju nästan otänkbart för den allmänna immobila vulgära pöbeln.

Jag hörde senast idag på radion att det amerikanska folket har börjat att hamstra ammunition, bara ifall ifall Herr O skulle få för sig att förbjuda det eller lägga mer skatt på nämnda varor. Jag vet inte vad man ska tro. Masshysteri är ordet och jag vet inte om ni hör om detta hemma i Sverige?! Nyheterna i Svensk media kanske fokuserar lite mer på riktiga nyheter än att tala om vad som köps i USA, men jag kan bekräfta att så är fallet. Frågan är ju då, att ska jag bara se på och låta der roa/oroa mig eller ska jag stanna på WalMart på vägen hem och köpa upp några tusen skott ifall ifall lixom?! När det kommer till sådana här saker så är jag gärna en del av problemet. För då kanske någon jänkare, på gränsen till panik, inser att han inte kommer att kunna ladda om en tvåtusende gång med sin back-up semi-automatiska elefantavrättar-puffra. Det vore ju för jävligt om han inte kan fäkta bort den nationellt täckande kaosräden som kommer att gå likt domedagsgräshoppor från kust till kust och jämna allt och alla med marken. Det slog mig att Amerikas version av Ragnarök är väldigt lik filmen "Dawn of the Dead", där bara brist på ammunition och twinkies är vad som skrämmer gemene man mest. Det skrämmer mycket mer än att någon skaninav-ättling som är rent sönderbränd i randig stickat tröja, käck hatt och knivhandske som attackerar en när man sover. Nej, inget som Wes Craven kan hitta på kan vara värre än att få en så kallad “liberal” maktelit som inte tycker att det mest primära av rättigheter är att personligen äga en vapenarsenal som kan beväpna en medelstor paramilitär milis.

Coachella - ett festivalpurgatorium

För de som inte vet så är Coachella en musikfestival likt Roskilde men där slutar alla liknelser. Jag hade fått höra att det skulle vara en så stor och galen festival. Jag kritiserar mina källor. Det var en liten festival. Två stora scener (relativt, inte alls stora) och tre tältscener och väldigt oprovocerande musikgenres fick gå loss på dessa scenerna. Jag gick för att tillbringa helgen i Kalifornien och tid med människor jag gillar. Det fick jag, men hela helgen gick ju åt helvete iallafall. Min ena polare ballade ur hårt. Hårt!!! Tänk Christoffer Barnekow vaknar upp mitt i ett meskalinrus i en ätbar värld, och bara kan kommunicera genom en strumpa som har knappar som ögon.


Jag fick se Mike Patton i mitt favoritsällskap, och det behövdes för Mike har fått cepe-hybris och tror at than är DJ för en stor beat-box snubbe. Det var en timme av experimentell dumhet, likt juldagen med en 6 aring med splitter nytt toys-r-us trumset – fast med mycket dyrare leksaker. Det var lika intressant som att se Thåstrøm göra kroppkakor på “Godmorgon med TV4”. Alltså, det var ju intressant (Patton, inte Thåstrøm).. men tragiskt, och det enda som var bra var konversationen och vårt häcklande på svenska av all dumhet vi såg.

Förutom allt som var dåligt, så var det visa saker som var ännu sämre. På Roskilde blir man lur-full och går och njuter av den smutsiga dekadensen i livets vara och inte vara, men i USA så bor man gärna 6 mil bort, på hotell, och kör bil till och från festivalen. Det tar ju bara en halvtimme att köra, och pga spjutspetskompetensen som jag förut bara har sett i Linkeboda, utföras av armbandsbärandes, säkerhetstänkandes och rolighetskväsandes jugentvakter, så tog de 1-2 timmar att parkera. Var gång. Dvs 2 timmar in, och två timmar ut. Skitroligt! Fyra timmars tomgångskörning per dag, PLUS att man måste ha en “designated driver” vilket är amerikanska för “den som inte har blitt full med flit - kör”.


Så en helg av avslappnat drinkdrickande och musiklyssnande blev en halvnykter utflykt bland amerikansk tokighet, men det blev en realitetscheck i hur lite man känner sina egna polare, och i vilket sällskap man kan må jävligt bra även om allt annat är skit! Det är vissa människor som man skulle vilja ha med sig när allt går åt helvete, som man ändå bara känner sig bekväm med. Sådana vars hand man vill hålla när Ragnarök kommer. Jag tror jag har funnit en sådan! Det är lustigt för jänkarna är ju skittokiga, men de tror att de är tokiga när de går på festival för att de har på sig en peruk, slängkappa och blöja (även om peruken och slängkappan byts ut mot vit krage och khakis innan Måndag morgon) – men det är mycket tokigare att de har en hagelbrakare i bakrutan på sin Ford F150 och att de kör hem från sitt festande lika fulla som gamle Svarten när han 1992 försökte cykla ifrån polisen efter ett taskigt rånförsök på Handelsbanken.

Och det anses vara normalt, eller ja.. icke uteslutande en viss relativ faktor. Det slutar med att festival är festival, även on skandinaver gör det bättre än amerikaner. Dyr erfarenhet!

I’ll PT you ‘til you DIE!

Ni har ju säkert inte mina problem, men någon sa någongång att det är tyngre att tappa kilon när man blir äldre. Nu ligger jag ju inne med en amerikansk prematur-döds-diet och kan enbart instämma med denna motivationsdödare som myntade sagda uttryck. Jag tränar mer än måttligt tycker jag och det tar evigheter att se några som helst resultat. Kanske skulle man gå och bli vegetarian igen? Denna gången för att se om jag pallar med det?! Fast helt vegg kan jag inte bli, jag måste ge migsjälv lite get om jag far söder om gränsen. Jaja, det tåls att fundera på. Men åter till träningen. Jobbar man tio timmar om dagen och tränar efteråt så är det en heldag. Jag antar att jag ska känna mig lyckligt lottad som inte har fler åtaganden i mitt liv trots allt.

Bespara mig kommentarer om hur man ska komma i form. Jag vet att det handlar om att springa.. springer man mycket så har man inga problem. Trots att medlemmarna i Rolling Stones aldrig sprang, de hade mystiska medel som man stoppade upp i näsan och så brände det bort allt kroppsfett. Om det ändå varit så enkelt. Jag antar att jag ska springa idag. Igen. Hade det ändå varit lite underhållande att springa. Springer man på gymmet kan man kolla på tv under tiden. Hur mycket jag än uppskattar tv så väger tristessen på löpbandet tyngre än vilket tv-program som helst. (Inte om ‘Sweden-The Movie’ med Gert Fylking hade vart på. Då hade jag kunnat springa hur långt som helst.)

I Armen sprang vi mycket. Var dag. Oavsett väder och temperatur. Det hade sina fördelar. Dels så fanns det avsatt tid som man inte kunde göra någonting annat på, och ens motivation var något rövhål med högre rank och en GED som skrek en i örat om onda saker som skulle ske med en om man slutade springa, eller sprang för långsamt. Min polare fick nog en gång och stannade, tog av sig det gula reflektorbältet man tvingas att ha runt midjan, lade det som en snara runt halsen och började att strypa sigsjälv med det framför sin baneman. Då slapp han springa. Jag är förvånad att de inte ens väntade tills han tuppade av. De sa åt honom att springa tillbaks till barackerna. Han gick.

Som civilist har man inte lyxen att tvingas att springa under hot om onda reprisalier om man låter bli.
Vad ska jag säga?! Jag hoppas att ni har samma problem som jag har!

Swedophilism

Hemlängtansmedicin!

När man bott en tid utanför Sverige så söker huvudet efter svenskheter lite passivt hela tiden. Kanske hör man en sång som inte alls är svensk, men så påminner den om en gammal schlagerdänga som man trodde sig ha förträngt och utan att man vet ordet av, eller har någon som helst kontroll över det, så spelar hela Orup’s repetoir ofrivilligt i huvudet på en. Man börjar även längta efter sånt som man egentligen inte är så förtjust i, men inte kan skaffa här. Vi snackar Kalles Kaviar, Filmjölk, Smålänska Isterband, Sill, Leverpastej, och givetvis allt sorts bröd som är sådant till konsistensen att man inte kan knö in en hel limpa i en snusdosa.

Det är mycket man saknar men det räcker nästan att komma hem, slå på tvn och se lokalkändisar mediaförnedra sig och ägna sig åt panikförsök pocka uppmärksamhet genom någon sorts planerad ‘kupp’ på allsång på skansen så är ens aptit för svenskheter mättad. Vad som helst med Babsan klarifierar ens emigrationsbeslut. Och hurinihelvete kunde eurovisionsfestivalen växa sig enormt stor sedan jag lämnade landet? Vems fel är det egentligen? Så det finns saker jag inte saknar. Sverige har en egen version av lokalkändis-mediaprostitution som jag inte tror går att återfinna någon annanstans. Vi måste ha flest rikskändisar per kapita som inte har presterat någonting alls under sin livstid förutom givetvis haft sex på kanal 5 eller lekt vuxenlekar på en tillsynes öde ö någonstans i världen. Jag ger Järnrörs-Daniel lite kudos, då han gick loss på en annan Baren-deltagare med ett järnrör. Det är inte smart, men det är ju lätt mer än hundra andra meningslösa dokusåpa-“kändisar” har gjort förutom att vara klassiska exempel på dålig uppfostran eller tidigt drogmissbruk. Varför svensk media envisas med att ge dessa ofrivilliga förebilder för svenska barn mediatid är helt obegripligt för mig.

Men sedan har vi saker här med som inte är bra. Förutom en prematurdöds-diet, kapitalism och krum kristen konservatism så har vi en miljon andra saker värda att avsky. En av de värsta är den obegripliga förkärleken till det imperialistiska måttsystemet som suger så sjukt mycket.

Exempel.
Kaliber är en fantastisk sak. Nämligen att man tar ett imperialistiskt mått såsom en duodecimal-inch (där en inch är 1/12 foot), sätter detta som grundmått och sedan ifrångår man duodecimalsystemet och blir lite kvasivetenskaplig och börjar att decimal-indela resterande längdmått. Detta har gett upphov till kalibermåttet. Det innebär att en .40 kalibers kula är 10.16 millimeter i diameter. Ett mått som är skevare än ett segel och lika användbart som en dragkrok på en ubåt. Fast enligt den amerikanska massan så ska inte USA anpassa sig efter världen, trots att det imperialistiska måttsystemet är lika Brittiskt som adelsincest och sportshuliganism.

Rock, hard place, pest, kolera!

Ett med naturen - Suburban style

Jag köpte mig en begagnad bil när jag flyttade till öknen. Jag behövde en bil och min andra bil var, så sakteliga, på väg ner från Alaska och undertiden så köpte jag mig en begagnad bil. Jag fegade lite så jag köpte med en “extended warranty” för jag tänkte att med min tur så kommer den ju gå i en miljon bitar innan jag hunnit få någon glädje ur den alls. Riktigt så illa var det inte, men småsaker kom upp och jag hade dem fixade. Innan jag ska komma och hämta bilskrället så ringer verkstan mig och informerar mig att det blir $450 inklusive allt. Jag ställer mig lite frågande men vet bättre än att börja ställa frågor per telefon.

Så när jag kommer dit och börjat ifrågasätta min garanti. Varför jag betalar för något som uppenbarligen inte gör ett skit för mig?! Mekanikern är otrevlig och börjar mopsa sig. Han är direkt otrevlig och börjar att smälla i dörrar och skit. Jag tar det jävligt piano vid detta tillfället, men låter mig roas av hans uppvisning. Kort därefter får han ett class A psykbryt. Han ringer upp finanssnubben (som sitter 2 dörrar bort) och detta är ungefär vad han säger: "I'm fucking eating it. I won’t eat his fucking deductible, but the rest is on me. I'll take the heat tomorrow!" Sedan slänger han på luren och börjar att pekfingerskriva på sitt lilla tangentbord. När han började att bete sig som en silverrygg inne i verkstan hade jag redan bestämt mig för att inte betala mer än vad jag tyckte att jag skulle betala. Jag var road av hans maktuppvisning, och kunde inbilla mig Arne Weises lugnande röst i mitt huvud medan han lär mig om primaters grundhierarkier.

Jag betalar de $50 som han nämnde och beger mig glatt ut till finanssnubben. Jag talar om för honom hur smarrigt det skulle ha varit med en estimering av det belopp som jag i slutändan skulle vara skyldig att betala, och att ca 10% av totalbeloppet av bilens värde inte alls var vad jag tänkt mig betala för några smågrejer. Men efter att jag sedan ha snackat med min finanskille på bilfirman så fick jag osökt svaret vad det är för en snubbe som jobbar här. Han är tydligen bannad från alla Arizonas kasinon av osagd anledning, men att han går förbi detta genom att spela utomsocknes. Bra tänkt där, Mr Usedcarsalesman.

Detta var det enda som kunde rädda en total skitdag! Men glädjen var kortfirad. På vägen hem svullade jag en burgare. Det var inte get. Min kropp betalade priset för min svaghet.

Mexiko

Lördagen hade börjat lite krångligt minst sagt. Jag hade fallit offer för andra människors labililtet men det fanns inget utrymme for detta när jag Ross och AJ flög fram över sanden i en Toyota Tundra. Jag anser det vara ett mysterie och ett mirakel att vi nådde så långt ut på stranden utan incident. OK, att vi körde ut där när tidvattnet stod som högst, vilket innbar att vansinnestrafiken samlades pa en liten strip av lös sand. Mexiko är ett land som inte tror på regler. Underligt för de har regler. Inga skjutvapen kan man ha, vilket kanske gör saker och ting lite säkrare men den Mexikanska militären är alltid i närheten. Känns jättesäkert!

Så mitt ute i ingenstans, längs med den kalifornska golfen kom vi till vad som såg ut som en moderna version av ett ‘Oregon Trail Wagon Camp'. (Du vet när vagnarna gör en halvtaskig cirkel for att skydda sig mot rödskinnen) Fast nu med tält, campers och husvagnar. Majoriteten är mexican-amerikans, vilket gör att de kan laga skitbra mat av vad de kan få tag på lokalt. Själv hade jag ingen mat, inget tält. Vad jag hade var en sovsäck, solglasögon och en liter av den finaste kubanska rommen jag kunde förhandla mig till med mina kapitalistslotti. Livet var enkelt, jag försökte att inte oroa mig för något.

Jag måste säga att Mexiko är i sämre skick än vad jag förväntade mig. Jag trodde att vad jag skulle se var tredje-världen-ish, men det var inget -ish med det alls. Det är i riktigt kasst skick. Jag förstår att de vill skutta över staketet in i Amerika där de kan få bistånd och bidrag utan bevis på medborgarskap. Och nog vet de hur man tar betalt, allt från att få lite luft i däcken till att knalla in på en toalett kostar Rugerand. Det skämtas mycket om hur mexikaner plockar frukt, tar hand om trädgårdar eller städar i sin nya tillflykt USA, men jag ser det som en relativ ekonomisk fråga. Vårt västerlänska leverne ger oss en massa sjukdomar, skör benstomme och dålig karma. Dessa människor lever helt enkelt enklare. Inte för att de har ett val, det bara är så.

Vi åt inte som kungar, vi levde enkelt i våra egna ögon enligt den fördelningspolitik som fungerar efter vårt inlärda beteende. Det är skönt att leva enkelt, men det är klart att var gång man måste nyttja en mexikansk toalett ger ens västerländska leverne en dåligt samvete och man känner sig lätt skändad, och önskar sig en stelkrampspruta omgående. Utedasset på morfars stuga på söderåsen är ju en våt dröm i jämförelse den banos som jag tvingade migsjälv att nyttja efter 6 räktacos och ett par XX. (Man tycker att det är underligt att den lokala dieten inte har skyndat på utveckligen av sanitära anläggningar. Jag antar att de har eliminerat all bakteriefobi, eller så handhar evolutionsteorin den biten.)


Vi stannade bara ett dygn. Men det var ett bra dygn. På hemvägen stannade vi i San Luis och käkade stuvad get, något som vi på jobbet numera refererar till som ‘goat soda’. Get är bra. I mexiko drar de inte i boskapen en massa antibiotika, hormoner, steorider och annat gott som saboterar inuti människokroppen. Det finns massor av anledningar att bli vegetarian i USA. Eller så passar man på när man kan få obehandlat kött i Mexiko. Jag tror inte att se slösar pesos på att behandla sina kreatur med en massa artificiell skit. Jag ser frame mot nästa mål som består av lika delar get och för min kropp obekant bakterieflora. Man måste utmana kroppen ibland.

Lätt överdrivet

Jänkarna har en viss sorts humor. Den är ganska underhållande, men det är också väldigt juvenil. Amerikaner i alla åldrar gillar saker som är för stora. Allt från skitstora hattar, till for mycket kakdeg i sin glass och givetvis.. sa gillar de allt som innehåller orden “världens största”. Som i detta fall, världens största wall of fire. (Som skulle simulera ett gott napalmsläpp från tidsenliga flygplan.)

De-amerikanisering

I mitt arbete så ingår det, som det säkert kommer sig i en del av era jobb med, att jag måste skriva mig en rapport. Ett dokument som återger vad som skedde och de slutsatser som jag dragit av detta. Jag var bra nervös för detta, inte för att jag inte kan skriva rapport men vill ju att det ska se snyggt och professinellt och jag tycker att det är skittrist. Men plötsligt öppnar sig världen när jag inser att jag har tekniska skribenter och editerare till mitt förfogande. Rapportskrivande är inte så jävla illa när man har folk som skriver allt lull-lull, dvs allt som inte är rådata eller mina personliga åsikter.

I helgen var jag på en Gun Show som sig bör när man är Amerikan. Jodå, intresset fanns där och jag fick reda på en massa bra grejer som inte finns att läsa om i nyheterna. Det är svårt att på tag på ett skjutjärn i USA just nu. Nja, givetvis är det mycket överdrivet men utbudet är lågt, väldigt lågt relativt efterfrågan och de kallar det Obamaeffekten. Jänkarna var rädda att få en demokrat som president för nu tror alla att han ska ta deras pickadoller och knallpåkar ifrån dem, så "alla" har börjat hamstra vapen och ammunition. Detta går ju rakt emot det rådande ekonomiska läget, men är det något som man inte kan leva utan så är det den amerikanska drömmen. Och är det något som ingår i den amerikanska drömmen så är det att äga sitt eget hus, äga en stor jädra bil/truck och att ha mer skjutvapen i sin boendedomän än vad hela hemvärnet sitter på. Dessa saker går inte att tumma på, även om man bor i den sunkigaste trailern i hela parken. Trots att jag inte alls är för en allmän publik beväpning, så måste jag inse att detta är inte läget att vara Svensk och vara ett gott föredöme genom att inte äga ett vapen jag med. De kriminella elementen i Amerika svarar så dåligt på civil olydnad, så även om jag vill vara go och inte tänka allt ont om människor.. så måste jag lära människor att inte oinbjudet komma in i mitt hus. Och där inlärningkurva saknas, så tror jag att min inställing är klor för genpoolen.

Det låter som om jag håller på att amerikaniseras, och visst kan det vara så, men jag tror det inte. Jag ser det som en Heartbreak Ridge-lektion där jag måste anpassa mig till omständigheterna. Jag lär mig av andra, och vill inte upprepa misstag som har skett. Annars går livet bra långsamt med. Jag sa det tidigare; babysteg. Det är lite långsamt för en grabb ibland, men man kanske ska vara glad att riktningen är rätt. Ibland känner man sig bara som Eddie på "Piece of Mind"-omslaget, och jag kan inte vara den enda som kan relatera till det.

As-Salaam Alaykum

Långsamt går mitt liv mot ett bättre ett. Stegen är babysteg, men denna gång är jag väldigt säker på att de går mot rätt håll. Helt säkert, men alldeles för långsamt. Saker som jag borde tagit tag i lång tid sedan, sedan innan jag for till Irak – men nuförtiden tror jag på efterklokhet. Det är tillåtet att göra misstag, bara inte tillåtet att inte göra samma misstag två gånger.

Dessa livsfilosofiska regler till trots så går jag och funderar på att gå med i Arme Reserven. Ja, det kan låta lika dumt som förra gången, men jag har lät mig något och finjusterar mina handlingar. Denna gången är det för att jag fortfarande är med i ‘the Inactive Ready Reserve’. Det är alla som har lagt mindre an 8 år i det militära. Detta innebär i det stora hela att de kan ringa in mig närsomhelst, sätta mig som infanteri eller göra mig till vadhelst krigsmaskinen behöver. Men går jag med i den Aktiva Reserven så kan jag sätta migsjälv som något som inte innebär de risker som jag tog mindre än två år sedan, när jag satt i Fallujahs glesbygd och blev skjuten på dagligen, och vargång jag färdades i ett fordon så fanns det en överhängade risk att mitt liv skulle avslutas i ett BANG.

Jobbet som jag har fått tag i nu är ett bra jobb, och många som pratat av mig tror jag har fått det intrycket att jag tycker det. Hursomhelst så är det även så att folk tror att man inte betalar skatt i USA, detta är inkorrekt. Man betalar, ja jävlar vad det kan bli att man betalar skatt.. och inte bara skatt, sedan tillkommer ju sjukförsäkring och annat trams som gör en fattig pa en gång. (Just nu betalar jag säkert 4 papp i sjukförsäkring per månad, ja jag ska ordna detta.. men sånt ska man komma ihåg innan man tror att man är högavlönad.) Går jag med i Reserven, som jag nämnt, sjunker denna kostnad till en mer bekväm 0 kr per månad. Tro inte att det är gratis, men iallafall.

Sedan måste jag ju ta tag i att lära mig spanska med. Mexarna i är nådlösa även i gränsstäderna. Inte att jag ska lära mig perfekt spanska, men att kunna beställa, pruta och förolämpa på språket så tycker jag att det är bra. Bättre än min arabiska. Alaykum As-Salaam!

28 dagar

Mitt första test. Dundersucce är kanske att ta i. Skitmycket skedde som ingen har sett innan, tydligen var det mycket snack om mitt test när jag satt i öknen och andra satt i kontorets trygga vrå. Inte bara var det 30 grader Celsius sådär i slutet på februari, utan problemen som jag fick uppleva var av den typen att när jag ringde min ‘lead' så svarade han ofta "Eh, figure it out..". Tryggt. Men samtidigt så fick jag allt lite props för att funambulera (figurativt, inte litterärt) och att vara kall när problemen hopade sig. Så över lag var det ok, och min insats var lite defensiv men helt ok om jag får säga det själv. Och eftersom det är min blogg så har ingen annan någonting att säga i min monolog.

Så, first one down. Jag lärde mig mycket. Nästa kommer att gå lika bra, och då vet jag vad jag sysslar med också. Hade givetvis hart kul att ha en ‘lead’ som verkligen hjälpte en, men tough love är motivationens moder.. eller nått sånt.. eller..? Samt att nästa test kanske inte kräver att jag hittar på egna regler och gör saker som andra, som jobbar här i flera år, inte ens har hört talas om.

Min enhet från Alaska är i startgroparna för att dra till Afghanistan. En del har redan farit dit, några av mina vänner är redan där. Känns underligt att sitta här, när de är där. Inte så underligt att jag vill byta plats med dem, men iallafall.. känns som att man borde se efter sina bröder lite. Men de far inte för att de vill, de far för att de måste. Oddsen säger ju att inte alla kommer att komma tillbaks heller, så man kan inte bara hålla kontakt med en lirare. För stryker han med, så har man ingen som kan ge en någon info.

När jag ser deployment datumet så kan jag räkna ut att jag missade stop-loss datumet med 28 dagar. 28 dagar. Hade mitt kontrakt sträckt sig en månad längre så hade jag farit till Afghanistan med dem. Då hade mitt kontrakt tvångsförlängts med 19-22 månader. Två av mina polare har kontrakt som gar ut i höst, då kommer de att bli förlängda den tiden de är i Agfanistan plus 3-4 månader efter att de kommit hem, och jag vet att de kommer få massor av skit om de inte förlänger sina kontrakt 'in country'. Men det gör de inte.

Så idag är jag nöjd över att jag inte behöver göra ännu en tour till ett land som blir allt våldsammare. "vem om min ena polare ‘sa upp sig som paratrooper', så de gav honom en massa skit och skickade honom till Afganistan som en 'mail clerk'. Trist jobb, men säkert. Samt att de har dagar då de inte jobbar. Sådan lyx vi inte hade i Irak.

Ingen väntetid.. alls.

Sådär står jag, mitt ute i öknen och skuggar den här snubben som en del av min OJT. Då kommer telefonsamtalet som jag inte är beredd på. Jag ska få mitt eget test, trots att min ‘on the job training’ precis har börjat. Tydligen har en ingenjör slutat och de behöver en ersättare. Testet börjar nästan omedelbart med minimum tid för preparation och/eller träning. Bend or break scenario. Put up or shut up. Givetvis tar jag det. Stödhjulen får vänta. Tydligen sker det ganska ofta, när jag inser att de som är ‘gamla i gemet’ här har varit här kanske två år. Så det är inget att gnälla om.

Nog önskade jag att jag hade lite mer erfarenhet än den nästintill ingen alls som jag sitter på, på just detta området. Nog önskar jag att jag hade lite normal mängd tid att förbereda mig på. Och visst är det önskvärt att jag hade hört/sett/läst om detta systemet som skall testas innan idag. Dagen före en tre-fyra dagars helg som minimerar nämnda förberedelsetid. Tack som fan.

Men givetvis ska jag ta det, och göra ett jävligt bra jobb med. Det blir mycket övertid och mycket hemläxa. Men nog ska det gå. Om en dryg månad vet vi hur.

Ny upptäckt

Ännu en dag på jobbet och ännu en upptäckt gjord. Jag skulle vilja säga att närmre hälften av folket här på något vis fd militär. Detta innebär ju inte att de vet vad krig handlar om eller något. Jag säger inte att de inte är på något vis mindre värda för att de inte varit i kriget, men det är lustigt för mig att höra någon relatera sigsjälv till en term som det amerikanska ordet 'veteran'. När jag vet att det som de gjorde som militär tjänstgöring innefattade att jobba på ett kontor och aldrig behövde lämna landet. Som en annan ny snubbe här på jobbet, var en signalkapten i flygvapnet. Han har vart i Irak. Massor av gånger. Några av gångerna stannade han till och med över natten. Jag tycker att det är stor underhållning.

Jag får en massa oförtjänt props när de inser att jag inte bara var i Irak och byggde datanätverk, eller såg till att landningsbanor blev sopade.. utan att jag slet ut kängorna i Iraks förorter och blev sprängd i luften. Det som verkade vara mitt livs dummaste val, är fortfarande ett bra dumt ett, men det är ju kul att det fört med sig lite nyttigt med. Jag vet att jag sagt det förut, men det är stort för mig. Lika stort som att släpa in ny panna i Moms hus! Eller lika stort som att läsa Bulkens exjobbsrapport (enligt uppgift, jag vet ju inte).

Livet här är inte lika gott som hemma, men det har sina fördelar. I helgen var det varmt som en svensk sommardag så jag satt och läste i bara shorts i min ökeninspirerade bakgård. Ja, med ökeninspirerad menar jag egentligen att det bara ar krossad sten på sandbotten, och något som jag tror är en palm som växer fast den bara är en 15 cm hög änsålänge. Jag tror jag ska börja referera til denna lille kille som "min trädgård”. Här är det kortärmat som gäller, och kortbenat när man inte är på jobbet (amerikanska anständighetsregler), i Alaska hade jag fått 'contact frost bite' så snart jag försökt att tanka bilen utan att använda 'arctic mittens'. Dagens sanning. Här är det lite kylslaget på morgonen kanske 6 grader, men blir 25 framåt eftermiddagen. Det är ju ändå vinter.

Men tillbaks till jobbet. Jag har ju inte sagt så mycket om det egentligen. Ja, mer kommer i framtiden men just nu jobbar jag 10 timmars dagar 4 dagar i veckan. Det är en fantastiskt fiffig grej, inte lika fiffig som normalsvensk flextid då men bor man i den modernaste medeltid som denna planeten har att erbjuda så får man vara nöjd med det lilla. Men detta är ju bara de veckor som man inte har test, dvs en planeringsfas - när vi testar blir det mycket jobb. Mycket. När jag löneförhandlade så ville min orubblige chef använda ett argument till att inte ge mig mer betalt, och det var att jag ändå skulle jobba så mycket övertid att jag ändå skulle få ut mer pengar än det vi förhandlade om. Lärdom: Förhandla inte med en vietnamveteran! Han antar att jag under 2009 ska jobba 600-700 timmars övertid. Put that in your straw and suck it, bröder. Det är mycket övertid. Vad tror han att jag är?? Android?? Amerikan?? Jaja, jag ska nog jobba tillräckligt så att min kommande semester inte blir en CTM! (ref. Accenture-vokabulär) Ska snart lägga upp lite bilder på saker man kan se på min arbetsplats som man kanske inte ser var dag på Sony-Ericsson.

Immigrantjävel

Ibland så blir jag chockad när jag inser att jag är en immigrant. Att jag har flyttat från Sverige och all den trygghet man har där. Sedan så fattar jag att jag har gjort något som få har gjort, och att jag skulle börjat blogga mycket tidigare än jag gjorde. För det var ju den intressanta biten. En Svensk i Irak, även om jag inte var ensam. Jag menar jag for ju dit med en god exLundastudent, och när jag var i Irak så träffade jag ju en stockholmstok. har jag skrivit om det?! Hmm, det får jag nog kolla upp. För det är en schysst historia. Men numera så är jag ju som vemsomhelst. Jag är ju som Pelle Svensson-utbytesstudent, med den skillnaden att jag numera är amerikan, hur bisarrt det än må låta i era öron så låter det mycket mystiskt i mina egna med. Det ska ni veta.

Men här på det nya jobbet så kom jag in i gemenskapen ganska fort, och sedan såg jag att det fanns en inre gemenskap som var svårare att komma in i, och det var att bli dömd av alla gamla exmilitärer. Fast även den mest hårdkokte Lädernacke måste ge mig lite props för att jag gjorde en vända som grunt i kriget. Få har gjort det, i synnerhet när mer än 90 % av alla som far dit har ganska normala jobb fast i uniform och bössa på ryggen. Men det gör ju självaste jobbet som mekaniker eller militärpolis eller kock inte särskilt exotiskt alls. Men något man inte ser förrän man är där är att det finns en stor klump av människor som inte gör det jobbet som de är menade att göra. Ett exempel är kockar. Vi hade 3 kockar uppe i Omar. Det var bra människor, bra soldater som tog hand om oss grabbar som gjorde uppdragen. Kom vi hem 3 timmar sent, så var en kocksluring vaken och gav oss rester av den mat som skulle vart slängd för länge sedan. Fast de flesta kockar det enda de gör är att vakta mässen. Kolla så att man har sitt ID med sig när man äter, för annars blir det ingen mat. Dumheter. Ibland tvingas de att upprätthålla ännu dummare regler som att om man inte har sina EyePro (typ skyddsglasögon) så får man ingen mat heller.

Ett annat exempel är parachute riggers. Vi hade en hel pluton av dem och de packar ju inga skärmar i Irak, så de blev Base Defense. Ja, detta är inte rätt grabbar att sätta bakom en kulspruta i ett torn, men å andra sidan. Vem ska attackera en stor FOB lixom? Händer ju bara inte, och där det händer. Ja, där gör några goa riggers ingen skillnad. Sedan har vi grabbar med småjobb, som min polare från England som var en NBC-specialist. Vad ska han göra i ett krig som Irak, just det han hade ett gott 12 timmars skift att sitta i Admin-delen av en Tactical Operation Center - nattetid. Det goa var att han var inte ens ensam, så de satt och kollade film och åt och gick och tränade i gymmet nattetid, och sedan sussade hela dagarna. Tungt jobb. Och denna goa liraren fick ju samma lönecheck som jag. Inte hans fel, så jag kan ju inte bli förbannad på honom.

I morse fick jag stanna för något som såg ut som en hel brigad av soldater (förmodligen hela YPGs soldatstyrka) som gav sig ut pa en löptur klockan 0630 på morgonen. Jag satt i min bil och myste och var så nöjd över att det inte var jag. Nej, jag går till gymmet på eftermiddagen istället. At my convenience, tack så mycket!

Email

And I hope you continue to refer to yourself as the "Swedish Infantryman from Alaska"- it has a nice ring to it.

- SSG Mount

Civil olydnad

Ok, nu är jag civil. Det är en mycket underlig förändring. För jag har ju fortfarande de saker som jag har blivit indoktrinerad inuti. Jag var på en demonstration for media för någon vecka sedan, och en Överstelöjtnant kom upp till mig och det var assvårt att bete sig som en civil snubbe istället för att ta den enkla vägen att bara ställa sig i givakt och svara på direkt tilltal. Detta är ju ett beteende som man absolut inte trodde skulle vara kvar när man tagit av sig kängorna. Jaja, det är ju knappast något stort problem.

Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!

Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.

Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.

När du har tid, broder

Mer än ett år har gått sedan vi kom tillbaks från Irak. Slutklämmen på min aktiva "Armékarriär" var knappast en tystlåten och lugn en. Jag drabbades som så många andra av "short termers disease". Detta innebär mer eller mindre att ens unit behandlar en som skit sista tiden utav två huvudanledningar. De behandlar en som skit för att man i deras ögon vill att man ska känna skam att man lämnar/överger sin unit. Det ska man tydligen ha skit för i Infanteriet. Den andra anledningar är att en del av dessa som drabbas av "short timers disease" pallar inte med det och re-enlistar mot löften om att få det bättre, och oftast en befordring och kanske en liten bonus (ca $2500 per år man förlänger sitt kontrakt).

I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.

Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.

Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.

PTSD

Jag tänkte bli sådär überpersonlig med just mina egna stressyndrom. Om någon som letar efter en global och 'per definition' deklarering av vad det är, beror på eller hur det yttrar sig kan ju googla skiten. Jag tänkte bara tala om hur det har varit för mig. Jag söker inte sympati, det var ingen som tvingade mig att bli soldat eller att låta bli att snabbutveckla 'natterror med nattligt fekalt läckage', som förmodligen gett mig en frisedel från mellanöstertouren alternativt fängelse.

Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.

Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.

I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.

Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!