Det dundrades..



Varför blir det alltid såhär?!?

 Först så for jag till Svenska Konsulatet för att hämta mitt svenska körkort som har rest jorden runt i ett halvår. Väl där får jag frågan om jag har betalt eller inte. Har jag betalt så måste jag betala $20, om jag inte betalt kostar det $60. Klart att jag har betalt säger jag, vilket jag faktiskt tror är sanning - toppat med det faktum att jag verkligen inte vill betala $40 för ingenting.

Sedan hämtade jag Fredrik på flygplatsen och vi begav oss till vårt hotell i Little Italy. Trots oroväckande recensioner så måste jag säga att hotellet var över förväntan. Rummet var inte stort men innehåll två stora sängar och ett kylskåp - vad mer är direkt nödvändigt liksom? Fredrik lade genast in vår gin i kylskåpets frysfack och upptäckte där en omild lukt med allvarligt inslag av dekomposterat kadaver. Men i det stora hela så får hotellet iallafall 3,5 hottentottar av 5 möjliga (+1 för kostnaden, +1 för läget, +1 för gratis parkering, +1/2 för avsaknaden av kanyler och annan biohazard, +1/2 för det fiffiga nätverkslösenordet '12345678' och -1/2 för liklukten i frysfacket)

Efter två riktiga rallargroggar under plymen av broderlig konversation så stegade vi ner till Herr Fats restaurang. Vi insåg att vi hade hela 30 minuter kvar av kvällens happy hour, något som vi nyttjade enligt den maximeringsprincip vi har och hann med både en och två, och i vissa fall tre drinkar. Under denna tid kom även Anders och slöt upp och vårt sällskap var redo för att äta kött. Jag hann även med att bestämma att vi skulle ha servitris - modell söt, något som skulle visa sig vara trevligt! Köttet var välsmakande, rödvinet trevligt (även om jag skulle vetat bättre än att toppa en groggfylla med rödtjut) och sällskapet storslaget. Många goda historier och livserfarenheter utdelades. Jag fixade vår servitris för långa slips. Ja, det råder delade meningar om vem som gjorde det.. enligt min utsaga så var det jag. Min blogg, min sanning.

Men innan vi var helt klara med kvällen, så insåg jag att det var fel i maskineriet. Talmaskinen blev lidande, balansen var instabil, samplingsfrekvensen var låg och ojämn, felmeddelandena många. Jag insåg att det enda alternativet som kvarstod vad att försöka mig på en buklandning. Jag dumpade all ballast och vätskor och började söka mig en plats att landa. Jag meddelande sällskapet utan att be om deras inrådan, då de hade defintivt inte hunnit att inse allvaret i mitt tillstånd. Jag sköt ut migsjälv när jag återvänt till bekant luftrum. Det var en svår svår kväll. Men trevlig så länge den varade.

La Jolla

Lördagens dagsaktiviteter lämnar jag hädan till förmån av en fantastisk solnedgång i La Jolla, med efterföljande grillning och grogginmundigande. En eloge till Anders som producerade fram kvalitetskött som han grillade på grannens grill som han brukar. Skillnaden var att denna gången kom grannen ner och sa att det var ok att han använde hennes grill. En annan granne, iförd lermask visade oss i vilket fluffigt tyg som hon skulle klä om den svampformade sittpryl som hon köpt på loppis, som hon sedan skulle installera baktill inuti den rostiga VW-buss hon just införskaffat. (Jag överväger att skicka Thomas di Levas platta Naked Number One till denna flicka.) Vi satt kungligt och groggade på ett rekommenderat kolonialt vis med havsutsikt och överdriven självimportans.

När vi sedermera bröt upp så tog vi taxi ner till Gaslampan igen och där gick vi och drack öl på en populär Irlänsk pub. Fredrik sprang givetvis omedelbart in i tyskar, som jag omedelbart förolämpade som sig bör. Resten av kvällen förblir ett virrvarr av tyskbrytande engelska och god öl. Det var en mycket minnesvärd kväll.

Rom & kött var löjligt fint!

Sammanfattat var det en exkursion och kulturgärning som jag kan vara nöjd med. Höjdpunkter värda att minnas var en trevlig servitris, en fantastisk genuin italiensk köttbullsmacka, en inledande bläcka som Mikael Persbrandt hade respekterat, fantastiska gin-diskussioner som behandlade mångt och mycket mellan Eritreas existensberättigande och spontandomestikationens orsak och verkan av jämlikar, en massiv bit tri-tip grillad till perfektion över snattad propan, många goda samtal och en nyvunnen vän i La Jolla.

Det finns nästan inga bilder från denna helg. Precis som sist. De som finns är suddiga till oigenkännelighet. Ett tecken på intelligent design?

Konferenslöst Kulturutbyte

Folklig mitt i verkligheten!

Efter 11 års inaktivitet så tog den lokala sporten, som vi i Sverige förmodligen skulle referera till som “folkrally”, fram defibrillatorn och återuppstod likt Kristus enligt lokal folktro. Jag tyckte att det var dags för att insupa den lokala versionen av bonnläppsunderhållning (i framtiden ska jag bege mig till en Rodeo av samma anledning) och begav mig förväntanslöst till den nyrenoverade rallybanan som numera är indianägd. Hela evenemanget hade nog gått mig förbi om det inte var så att en god mexikansk arbetskamrat tävlar i två av klasserna.

Jag kom lite sent och parkerade precis när nationalsången spelades. Detta innebär givetvis att det hela var på väg att gå av stapeln, men även att kön stod helt stilla av skenhelig patriotism (som var extra stark da det trots allt var den 11 September). Uppslupningen var god och det hela var otroligt folkligt så med ens var det att stoppa bort monokeln och bli ett med pöbeln. Det var tydligt att folk tog detta på fullaste allvar, och de hade satt på sig en relativt ren t-shirt och finkepsen var på plats många gånger. Många (och här är jag förvånad över antalet kvinnor) skrek aggressiva uppmuntringar till sina rallyförare (som givetvis inte har en chans att höra något med hörselskydd, hjälm och en trimmad bilmotor som ger låter mer än om man skulle ha en spexig Jonas Gardell som gör det där betongborrsljudet i ena örat och Jörgen Sandström i det andra) och på andra vis ouppmanat bevisar sin brist på intelligens. Det är som när folk medelst hörlurar på magen försöker spela Mozart för sitt ofödda barn som ligger i en vattenpöl inuti en kvinnokropp med magljud, hjärtslag och andetag - finns ju inte ens chans att embryot kan skilja Cannibal Corpse från Trollflöjten.

Jag försökte smälta in, trots att jag inte hade keps eller skippat min dusch. Jag var inkognito i arbetardenim, skjorta och urban kofösarhatt. Inte heller hade jag tagit med mig en handfull ungar som jag lät leka i ökensanden som drängfulla dvärgar med extrema uppmärksamhetsbehov, utan någon som helst uppmärksamhet från föräldrar eller annan ansvarstagande vuxen. Jag stannade i nästan tre timmar. Jag såg två race där min arbetskamrat tävlade, men tydligen så slog han dagsrekordet med antalet punka med 3 däck på två bilar. Tydligen hade vi båda två en ganska dålig kväll.