In case of..

..incoming please make your presence notised in the bunker. Och hur gör man det bättre än en massiv kroppstackling av sin egen plutonssergeant? Ja, senaste dagarna så har granater och/eller raketer flugit över Fob Kalsu. Inget som gör en så ruskigt nervös heller, men explosioner får primaldjuret där inne att bekänna färg. Man kan plöstligt göra kortdistansrusher och gymnastiska konststycken som annars bara kan återfinnas hos kinesiska cirkusakrobater. Fast folk överreagerar också.

Jag tog min M4a och gick på en walkabout på Foben i dagsvärmen häromdagen. (M4a, inte AK5a Jens) Jag blev lite upprörd av hur många saker på Foben som görs av inhyrd arbetskraft. Och av den arbetskraften så är det väldigt mycket irakier. Visst så sägs det att vi är här för att samarbeta och att secure the future together, men min erfarenhet här har varit en riktigt aggressiv en. De flesta Irakier jag har sett har antingen velat döda mig, eller skulle inte bry sig alls om jag dog. Men det kan ju förvantas i en krigszon som denna. Men det är klart att än så länge så har jag inte sett någon irakier med vapen på Foben, eller någon soldat utan. Så jag antar att allt är som det ska.

Det är sjukt kul att vissa av er mailar då och då. Det uppskattas mycket. Det är inte alltid fyllt av roligheter här, som man lätt annars kan tro, och uppmuntran i form av uppmärksamhet ger mig en chans att fokusera på vad jag ska syssla med och inte syssla med i framtiden. Hade jag bara varit en officer så hade livet inte varit så tungt. Officerare pekar och tycker till. Det passar mig.

FobLife

Det enda jag njuter av just nu är att sitta i Physical Training Uniform, som i mitt fall är shorts, tshirt, gympadojjor och ett Mossberg 500 på ryggen. Nice. Shorts och tshirt är fortfarande varmt men ger svetten en chans att försvinna från kroppen.

Vad ska jag annars berätta om min tid här. Jag går till matsalen, till hadjmarknaden och till gymet. Detta är på den tid då vi inte tränar. Vad ryktet säger är att vi har fatt ett uppdrag snart. Ingen briefing betyder att jag inte vet nått om det, men att vi skall börja göra vårt jobb igen snart. Jag hoppas att vi färdas via helikopter då jag är sjukt nervös att färdas via väg. Men vad jag förstått så är det vårt uppdrag att se till att bombtillverkarna här skall börja svettas lite. Vi gjorde samma sak i Al Anbar.

Andra saker att klaga på är att det är jobbigt att dricka 8–10 liter om dagen. Vissa dagar är det enkelt, andra helt omöjligt. Fast jag ska inte klaga. Jag har lärt mig att hantera Alaskaköld och nu Irakvärme. Kanske blir jag en paranoid krigsveteran som förbereder för Ragnarök, eller så blir jag en bipolär överkonfident konsult som insisterar på att allt är förutbestämt. Jag har inte bestämt än, men en sak är saker: när Ragnarök kommer, så skall jag kanna igen det.

After a week of ranges..

..så är jag trött som få. Vi skjuter mycket i träningssyfte och jag har fått mer vapen att bära (och rengöra). Jag tror att vi har en vecka kvar fylld med träning och klasser och sån skit innan vi beger oss ut till checkpoint 20+. Vad vi skall där att göra vet jag inte. Ryktet om denna plats är att det är lugnt som fan. Inga direkta konfrontationer, förutom när de placerar IEDs i vägkanterna. Har vi PID då så tar vi skott, men det fungerar lika avskräckande som dödsstraff i USA. Men det verkar vara den enda sortens attack här.. Men vi är ju här för att döda de som tillverkar dessa bomber. Vi kommer att finna dem. Förhoppningsvis fortare än de växer.

I min förra AO så var det en tydligare hotbild. Vi visste vår fiende och att de tog vartenda chans de kunde. Här är det inte så. Det enda som är värre här är EFPs som är en otäck vägbomb som skjuter en eller flera projektiler av koppar (som är sjukt varm då) mot ens fordon. Dessa projektiler går igenom stål som om det vore... ja, inte smör.. men något annat som är bra mycket mjukare än stål.. som tex Täppas Fågelberg. Ja, Täppas är bra mjuk.
Annars är jag vid god hälsa. (Magen är ju kass och jag har en liten förkylning utgående, men det får vara så bra som kan förväntas) Total avsaknad av motivation dock. Jag är färdig med detta kriget. Kan de inte bara inse att 9 månader, varav 5+ i Al Anbarprovinsen är tillräckligt.

Det finns 2 sorters soldater (boken säger 210, men jag säger 2 men 2 underkategorier) den ena är Combat Soldiers (Infanteri, Kavalleri, Batteri..) och den andra är givetvis Non Combat Soldiers (alla andra). I den första kategorin har vi alla de som gör sitt jobb och det 24/7, underkategorin här är de som tex Field Artillery som tillbringar 95% av all tid "standing by". Det är en jävligt lättföljd order. I synnerhet när man vet att det kommer vara i timmar. Spela Xbox på arbetstid är inte något som jag ger cred för, men de gör iallafall vad de skall. Även om det inte är särskilt Hoah!

Underkategorier i Non Combat Soldiers är de som gör vad deras jobb innebär (lastbilschaffisar, radaroperatörer osv) och de som gör allt annat (NBCkillar, kockar, fallskärmsriggers + många andra) och de får samma lön som jag medan de gör saker som är mindre viktigt och inte kräver träning. Dvs vakta matsalen, nattvakt i supplyförradet och andra meningslösa uppgifter. De är inte soldater alls i min mening. De skall ersattas med coalitionsstyrkor från U-länder. Men så är det inte. Hur fan kan man få airborne pay och hazardous pay när man jobbar i gymet??? Fyfan!

FOB Kalsu

Ok, för ett par dagar sedan körde vi ut i natten från Camp Fallujah i en lång konvoj med riktning Kalsu. Nu när jag är har vet jag att det var ett dåligt beslut (fast naturligtvis inte mitt). Visst finns det saker med en stor FOB som ar ganska nice; toaletter som går att spola, mat som går att äta, Air Condition. Men det finns även en massa brass (officerare) och SgtMajorer som har alldeles för okliat ego och alldeles för mycket tid för sitt eget bästa att de hittar på en massa töntiga regler och sedan är självutnämnda poliser för att se till att deras nycker och humör efterföljs. Det är svårt för Line Companies att svälja. Jag har levt 5 månader i skit, och nu skall någon överbetald fat body komma och säga att min uniform är för smutsig??? Fast rätt svar är inte

- "thats cause i work for a living!" Jag testade det svaret. Dålig respons.

Annars är det med ovisshet jag ser på framtiden. Vi kan (och kommer) att bli skickade varsomhelst när någon känner för det, men just nu så skall vi träna i resten av Juni månad. Efter det skall vi ta den prestigefyllda posten som Brigade Strike Force. Dvs när någon får nys om att det tillverkas dumheter i vår provins, så flyger vi in och take'em out. Det ska bli intressant och ganska kul. Fast det finns ju en annan sida av detta. Det är ju att när vi inte gör det så kommer det att vara en hel del gay skitjobb som kommer vår väg, och med gay menar jag inte munter.

Fast för första gången i år så bor jag i en "can". Uttrycket can, som i burk, är passande då det inte är stort alls. Och vi bor två per burk, men det finns AC och en dörr som man kan stänga. Det är lyx go'vänner. Kanske får jag a wall locker med, och då börjar vi snacka levnadsstandard. Fast ute är det varmt som fan, och det dödar kropp och moral. Sa nästa gång jag hör någon som snackar om "tryckande värme" hemma i Svedala så kommer jag att balla ur i en självinducerad combat flashback avrätta ovannämnd konversator omedelbums.

Måndag

Imorse knallade jag upp med solen. Sedan körde jag min Humvee till motorpoolen och satt och kollade på när andra jobbade. Detta låter som en glassigt jobb, det är det.. fast det är trist med.

Jag har varit hos huvudskrynklardoktorn medan jag har varit här i Camp Fallujah. Jag gick dit för att jag har förlorat förmågan att läsa och skriva. Det är tydligen vanligt. Han sa att det var posttraumatisk stress och att det inte gick att vara i Irak i 9 månader utan att få det, fast det påverkar alla olika. Det tror fan det. Jag har individer i min pluton som jag anser vara analfabeter. Fast skjuta kan de, och överreagera kan de. De kommer säkert att bli bra soldater.

Tristess har infunnit sig i lägret. Det är en bra sak. Tristess innebär att man inte blivit skjuten på eller sprängd i luften. Jag kan se mig själv vara uttråkad i 6 mer månader, men jag kommer inte att ha sådan tur. Jag vet att Svartfotskompaniet kommer att finna sig en trevlig liten skitfarlig plats i landet där ingen satt sin fot på nått år. Precis som i Taji, men det är en annan historia. Låt mig berätta om det över en ljummen Grants Russian.

Också börjas det..

Camp Fallujah tjänar som hem för närvarande när jag väntar på order. I fem månader har jag levt med min pluton på två små utposter utanför Karmah — en dålig plats att vara vid liv på. Det har varit tungt med minimal support från the Marines som egentligen håller detta området. Nu vet jag inte vart jag är på väg. Vi vet aldrig. Men det blir väl att överta någon skitutpost som ingen annan vill ha. Det är dit vi alltid far. Dit ingen vill vara. Och med ingen så inkluderar jag mig själv. Är det så fel att vilja äta varje dag?? Är det så fel att vilja duscha varje vecka?? Är det otänkbart att jag vill vakna upp av mig själv och inte ljudet av explosioner som kommer närmre alternativt landar i vår OP?! (Kolla Omar pa www.outsidethewire.com)

Men det är inte helt värdelöst. Jag ser ju ett liv som jag skall undvika i framtiden. Att vara marksman i ett Parachute Infantry Regiment verkade ju jävligt tufft, men nu har jag sett det. Det är dags för mig att göra något annat. Fast Farbror Sam vill att jag ska vara i Arabland i ytterligare ett halvår. Vi drar inte jämt jag och Sam. Inte alls.

Men det är dags att dela med mig av mitt liv, så att någon som surfar in här på betald arbetstid kan tänka "en timme kvar av tisdagen, veckans längsta dag, men ingen kommer att spränga upp min bil på vägen hem". Jag saknar Svea, Jantelag och lagomhet.