And I hope you continue to refer to yourself as the "Swedish Infantryman from Alaska"- it has a nice ring to it.
- SSG Mount
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Civil olydnad
Ok, nu är jag civil. Det är en mycket underlig förändring. För jag har ju fortfarande de saker som jag har blivit indoktrinerad inuti. Jag var på en demonstration for media för någon vecka sedan, och en Överstelöjtnant kom upp till mig och det var assvårt att bete sig som en civil snubbe istället för att ta den enkla vägen att bara ställa sig i givakt och svara på direkt tilltal. Detta är ju ett beteende som man absolut inte trodde skulle vara kvar när man tagit av sig kängorna. Jaja, det är ju knappast något stort problem.
Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!
Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.
Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.
Liknande exempel fast annorlunda var när jag plockade upp min bil i Compton, Los Angeles, i helgen. Jag kommer ut till bilen och ser att det är skador på den, jag nämner det för kärringen som inte vill erkänna att skadorna är nya och ber mig skriva under pappret. När jag nekar så säger hon till mig att jag ska skriva på pappret på en gång. Jag som suttit på huk och kollat in skadorna, reser på mig och tittar på henne. Funderar vad i hela världen ger henne självförtroendet att beordra mig att göra någonting. Först och främst är hon civil så hon har ingen rank över mig. Sekundärt är att jag är civil vilket innebär att hon har absolut ingenting att säga till om alls. Jag funderar på om jag ska läxa upp henne eller bara låta henne vara, men jag säger att jag vill ha min militära representant. Hon ber mig följa henne utan ytterligare ord. Hon går inom securitaskontoret och ber dem ‘hålla ett öga på mig’, vilket innebar en 135 kilos kvinna som jag inser har maxfarten: väldigt långsam!
Militära representanten är inte tillgänglig men jag får snacka med kvinnans supervisor som inom kort går med på att betala för alla skador på min bil och ursäktar sin anställdas beteende. “Shes pregnant and its hot outside”, låter ursäkten. Jag säger att jag bara trodde att hon var fet och att jag inte tycker att hon ska vara så kaxig då det råder hög arbetslöshet och är man otrevlig så kanske man snabbt kan bli utbytt. Så nu ska jag finna den dyraste bilreparatören i staden och se till att det hamnar på deras nota. Det kostar att vara på min dåliga sida, för jag kan gå ‘the extra mile’ för att ge igen. Inga problem.
Så är det när man har med Armen att göra. Allt är givetvis inte såhär, men en hel del är. Om man är skyldig dem pengar tar de tillbaks det i nästa lönecheck, men om de är skyldig en pengar så kan det ta all tid i världen innan man ser de stålarna.
tisdag 27 januari 2009
När du har tid, broder
Mer än ett år har gått sedan vi kom tillbaks från Irak. Slutklämmen på min aktiva "Armékarriär" var knappast en tystlåten och lugn en. Jag drabbades som så många andra av "short termers disease". Detta innebär mer eller mindre att ens unit behandlar en som skit sista tiden utav två huvudanledningar. De behandlar en som skit för att man i deras ögon vill att man ska känna skam att man lämnar/överger sin unit. Det ska man tydligen ha skit för i Infanteriet. Den andra anledningar är att en del av dessa som drabbas av "short timers disease" pallar inte med det och re-enlistar mot löften om att få det bättre, och oftast en befordring och kanske en liten bonus (ca $2500 per år man förlänger sitt kontrakt).
I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.
Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.
Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.
I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.
Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.
Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.
onsdag 14 januari 2009
PTSD
Jag tänkte bli sådär überpersonlig med just mina egna stressyndrom. Om någon som letar efter en global och 'per definition' deklarering av vad det är, beror på eller hur det yttrar sig kan ju googla skiten. Jag tänkte bara tala om hur det har varit för mig. Jag söker inte sympati, det var ingen som tvingade mig att bli soldat eller att låta bli att snabbutveckla 'natterror med nattligt fekalt läckage', som förmodligen gett mig en frisedel från mellanöstertouren alternativt fängelse.
Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.
Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.
I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.
Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!
Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.
Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.
I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.
Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)