Visst finns det dagar då jag tycker att gå med i en Armé som är i krig är det dummaste jag gjort. Det finns dagar jag inser att jag har lärt mig saker som jag inte tror att jag skulle kunna ha lärt mig någonannanstans. Mestadels saker om den amerikanska kulturen, ledarskap och en djupare insikt om mig själv. Så kanske var denna tid inte helt bortkastad, men tveksam till om det var värt 3 år av mitt liv.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
torsdag 18 oktober 2007
tisdag 16 oktober 2007
En dryg månad
Så här ligger det till just nu. Det uppdrag som jag ironiskt nog kallade det sista, var ju inte alls det. Man skulle ju lätt kunna tro att man inte kör hårt sista månaden innan alla far härifrån. Det vore ju som att ha en skiftchef som beslutar att öka produktionskvoten för veckan på torsdag eftermiddag. Sådant är ju inte LO-sanktionerat, det har vi ju länge känt till. Men det är just en sådan bataljonschef vi har. Han vill nå resultat som ingen ens skulle kunna ana sig till. Ja, de sista 'bad guysen' är i vår sektor men detta kan ju ha att göra med att han skickade iväg oss till Fallujah i början på touren och att vi blev borta i 8 månander. Vems fel är det då att alla har retirerat till det som brukade vara vår sektor. Det var ju som en frizon. Men tro nu inte att de fått härja fritt här.. nej, inte alls. Grejen är att det är inte ens vår sektor, utan den Irakiska Arméns sektor. Men dessa IA lirare kör inte på för fullt. De är ganska laid back skulle man kunna säga.
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.
Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)
Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.
Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??
lördag 13 oktober 2007
Bild på milisen
Detta är en liten del av milisen som hjälper oss. Låt oss kalla dem lokala legoknektar. Jag är bara glad att de ar på samma sida som jag. De ser fan coola ut.
Sista uppdraget, reviderad historia.
Givetvis gick det som jag kallade 'sista uppdraget' inte alls som väntat. Det hela var ett stort 'ambush'. Hela vägen dit fann vi massor av vägbomber. Och när vi nådde delmål ett öppnades det upp. Maskineld i massor. En av våra humvees tryckte upp och gick i fällan. Stor vägbomb som bombgrabbarna inte hunnit finna än. Strax efter tryckte vi alla upp.. det verkade vara lite för lätt och snart började kulsprutorna tala igen, men det var inte våra kulsprutor. Min bil gick framåt för att möta elden. Eh.. fast jag var inte i den. Jag var utanför humveen när det började skjutas och jag tog skydd. Det sköts överallt. I många riktningar. Och bakom oss var vi uppbackade av Irakisk Armé och milis.
När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.
Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.
Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.
När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.
Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.
Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.
torsdag 11 oktober 2007
Ett sista (självmords)uppdrag
Häromdagen så gick terrorister in i en CCP bas i vårt område, tog över den och halshögg 3 individer för att exemplifiera straffet för att samarbeta med amerikaner. (CCP är som en tungt beväpnad 'neighbourhood watch' i Irakiska byar. Av Irakier för Irakier.) Vi känner till en hel del om dessa terrorister, men vi har inte lyckats att lägga locket på. Vi har inte haft väldigt lång tid heller, hade vårt kompani inte flyttat land och rike runt hela året hade dessa pajaser varit utrotade, men nu är fallet annorlunda.
Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.
Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.
Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.
Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.
Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.
Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.
Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.
Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.
måndag 8 oktober 2007
70 dagar kvar
Det är september och de säger att det ska bli svalare här nu. Jag trodde på dem. Medeltemperaturen har gått ner, det vet jag för att innan solen gått upp på morgonen är det lite svalt, men dagarna är lika diaboliskt varma. Men 10 månader har gått sedan vi hade denna area senast. Jag trodde att värmen skulle förändra vår MO något. Jag hade fel!
Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)
När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.
Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..
Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.
Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)
När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.
Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..
Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)