Humor.

Trots allt som har hänt så vill jag påstå att jag behållt min humor, eller delar av den... och jag säger inte att den var bra eller smakfull från början. Men iallafall! Detta innebär att jag uppskattar andra som har humor. Inte Åke Cato då, men andra ord.

De arga finnarna Children of Bodom har humor. De gillar covers, vilket ar trevligt av ett band som jag alltid har haft lite svårt att placera, men låt oss temporärt lägga den i "melodisk dödsmetal". Temporärt Ero, för helvete! De har gjort covers på låtar från artister som Alice Cooper, Billy Idol, W.A.S.P., Pat Benatar, Johnny Cash, Slayer, Ozzy, Sepultura, Andrew WK och Britney Spears. Listan är mycket längre, men det får räcka..

Nästa platta kommer i Mars och skall innhålla en cover på en utomordentligt dålig låt... som är en produktion mellan Rick James och Eddie Murphy, någongång under Eddies storhetstid 1985. Detta skall bli mycket intressant att se vad de har att bjussa på.. jag menar att en dödsmetall sängare vrålar "I’ll drive you like a hammer on a bed of nails" är en sak, en annan "I wish you bring some of your love home to me". Kolla in videon! Kolla in snubben vid 2:25, han måste ha knallat in från dagcentret.

Jag ger COB massor av props och respekt för att de visar humor, något som normalt sett inte är särskilt metal. Ta Twisted Christmas - inte humor.

Gräsbiteri

Såhär i juletider så varnas det väldigt mycket för stress, självmord och utbrändhet om man jobbar för amerikanska myndigheter. I synnerhet om man är soldat då självmorden konstant ökat med ca 15% per år. Så inne på vår herrtoalett så finner man alltid något lustigt att läsa när man slår en drill, och idag var det "Stress Warning Signs and Symptoms" som bjussade på följande lista.

• Chronic fatigue
• Unusual irritability
• Frequent headaches, back pain, muscle aches
• Eating more or less
• Sleeping more or less
• Sense of failure, self-doubt
• Loss of motivation
• Increasingly cynical or negative outlook
• Withdrawal from responsibilities
• Social isolation
• Excessive use of drugs or alcohol

Jag vet inte om det låter som en standardjul eller om det bara påminner om mitt liv i det stora hela. Fast jag har alltid varit en cyniker, och arg i själen. Och inte bättre blir det när man kollar på nyheterna. Nu senast är det ju självmordsbombare, då Sverigedemokraterna inte längre är intressanta. Tydligen så försvann demokratin med detta senaste valet. Jag är inte för SD, men jag anser att nu röstades det så och då är det så. Jag är inte för MP heller, men samma sak där. Språkrör känns ju jävligt proggigt.

Men självmordsamatörer som medelst bomb inte tänkte korsa styx ensam, men det gjorde han ju. Alla "väldigt religiösa" filurer är farliga, oavsett religion... det är den lärdomen man skall dra. Inte att man ska sitta och se alla som är "rädda för självmordsbombare" i stockholm och annonserar detta via facebook.

Det kan inte bara vara jag som minns att vi numera alltid har något att vara rädd för. Om det inte är självmordsbombare, så är det folkligt backade politiska exstremister, och är det inte det så är det Akrylamid. Just det, det var inte igår man hörde om Akrylamidlarmet, denna klass 2A carcinogen. Nej, man ska bara vara rädd för saker som finns på löpsedeln.. för vem vet bättre om vad som sker ute i världen än Aftonbladet. Tjena!

Nej, det finns andra tidskrifter.. jag satt och bläddrade i december upplagan av "The Journal Obstetrics and Gynecology" och snubblade över följande stycke!

"In a new study, nearly 25 percent of overweight and obese women rated themselves as normal or even underweight, while a good chunk of female participants who were normal or underweight reported practicing dieting behaviors, some of them unhealthy, to peel off the pounds."

Det finns ingen anledning att oroa sig, givetvis handlar det om USA, men roligt är det. Kan man vara överviktig eller tjock utan att veta om det? Ja, tydligen går det bra att subjektivt sätta normen.. det gillar jag. Ge fan i att väga in saker som vad som är nyttigt, eller hälsosamt.. det går bra att vara nöjd med sin vikt/figur/form oavsett hur man är skapad, eller snarare skapar sigsjälv. Det är ok att vara tjock, bara man vet om det. Och det är ok att vara deppig, bara man vet varför… och vet man varför, så kanske man inte behöver tröstäta eller begå självmord. Bara en tanke!

Vi skämtade mycket om självmord när vi var i Irak. Just nu vi menade att det var ju helt meningslöst att korsa Styx ensam. Idag kan man inte skämta om det. Dels är det inte roligt i juletid, eller när man sitter i skyddad verkstad. Jag vet inte. Många soldater har det tungt.. och många undrar hur man kan tillbringa så lång tid med att försöka överleva bara för att avsluta det när man kommit hem. Det är just det, för många tar det lång tid att verkligen komma hem. Flera år. Min egna livssituation är knappast idealisk, men jag känner mig otroligt nöjd över att vara levande. Bara en sån sak.

November 2010

Tidigare i månaden fick jag besök av en gammal Pedell. Det var väldigt roligt att en sådan trillade på och det blev lite spontant och icke tillkonstlat. En del öl dracks och lokala delikatesser som räktacos var ett tvång att bjussa på. Min gäst som hade tjackat fordon i Vegas bara tyckte att det var en god ide att svänga, förbi något som jag givetvis instämmer om. Mannen i fråga har förvandlats från en klassisk ingenjör till Kwai Chang Caine (ref. Kung Fu) och bestämt mig för att knalla jordytan. Ett förträffligt beslut anser jag. Och ett förträffligt beslut att kika in I öknen en sväng.

Förra veckan var det Thanksgiving med efterföljande Black Friday. Jag skulle filma lite från Black Friday för att lägga upp lite verklighet på bloggen, men jag var för bakis för att masa mig upp på fredagmorgonen. Men tydligen så är jag den enda som inte vill stå i kö i timmar i nattkylan för att spara någon hundring på något som jag vill ha... inte behöver, vill ha!! Grejer som jag verkligen vill ha blir inte billigare på Black Friday än efter jul, inför the Super Bowl, eller när som helst egentligen. Det finns like många anledningar för amerikanen att ha en "sale", som det finns för tysken att hitta på en anledning att fira.

Thanksgiving förresten, jag beslöt att bidra med lite svenskhet så jag tog med mig köttbullar och kladdkaka enligt klassiskt svenska maner. Visst var det uppskattat, men det var ju löjligt att ta med sig två rätter som bara försvann bland 30talet andra. Det gör ju inte att vara speciell när man har bjudit in en kvinna från Georgia som anser att man inte kan ha Thanksgiving utan päronsallad. Nu ska man ta ordet "sallad" jävligt försiktigt när jag inser att det handlar om konserverade päronhalvor vars utgröpta innanmäte fyllts med majonäs och ost. Det går ju inte att toppa vansinnet! Kanske om jag hade tagit semlor och bytt ut grädden med Kalles Kaviar och garnerat med en surströmming och en syltlök.

Det dundrades..



Varför blir det alltid såhär?!?

 Först så for jag till Svenska Konsulatet för att hämta mitt svenska körkort som har rest jorden runt i ett halvår. Väl där får jag frågan om jag har betalt eller inte. Har jag betalt så måste jag betala $20, om jag inte betalt kostar det $60. Klart att jag har betalt säger jag, vilket jag faktiskt tror är sanning - toppat med det faktum att jag verkligen inte vill betala $40 för ingenting.

Sedan hämtade jag Fredrik på flygplatsen och vi begav oss till vårt hotell i Little Italy. Trots oroväckande recensioner så måste jag säga att hotellet var över förväntan. Rummet var inte stort men innehåll två stora sängar och ett kylskåp - vad mer är direkt nödvändigt liksom? Fredrik lade genast in vår gin i kylskåpets frysfack och upptäckte där en omild lukt med allvarligt inslag av dekomposterat kadaver. Men i det stora hela så får hotellet iallafall 3,5 hottentottar av 5 möjliga (+1 för kostnaden, +1 för läget, +1 för gratis parkering, +1/2 för avsaknaden av kanyler och annan biohazard, +1/2 för det fiffiga nätverkslösenordet '12345678' och -1/2 för liklukten i frysfacket)

Efter två riktiga rallargroggar under plymen av broderlig konversation så stegade vi ner till Herr Fats restaurang. Vi insåg att vi hade hela 30 minuter kvar av kvällens happy hour, något som vi nyttjade enligt den maximeringsprincip vi har och hann med både en och två, och i vissa fall tre drinkar. Under denna tid kom även Anders och slöt upp och vårt sällskap var redo för att äta kött. Jag hann även med att bestämma att vi skulle ha servitris - modell söt, något som skulle visa sig vara trevligt! Köttet var välsmakande, rödvinet trevligt (även om jag skulle vetat bättre än att toppa en groggfylla med rödtjut) och sällskapet storslaget. Många goda historier och livserfarenheter utdelades. Jag fixade vår servitris för långa slips. Ja, det råder delade meningar om vem som gjorde det.. enligt min utsaga så var det jag. Min blogg, min sanning.

Men innan vi var helt klara med kvällen, så insåg jag att det var fel i maskineriet. Talmaskinen blev lidande, balansen var instabil, samplingsfrekvensen var låg och ojämn, felmeddelandena många. Jag insåg att det enda alternativet som kvarstod vad att försöka mig på en buklandning. Jag dumpade all ballast och vätskor och började söka mig en plats att landa. Jag meddelande sällskapet utan att be om deras inrådan, då de hade defintivt inte hunnit att inse allvaret i mitt tillstånd. Jag sköt ut migsjälv när jag återvänt till bekant luftrum. Det var en svår svår kväll. Men trevlig så länge den varade.

La Jolla

Lördagens dagsaktiviteter lämnar jag hädan till förmån av en fantastisk solnedgång i La Jolla, med efterföljande grillning och grogginmundigande. En eloge till Anders som producerade fram kvalitetskött som han grillade på grannens grill som han brukar. Skillnaden var att denna gången kom grannen ner och sa att det var ok att han använde hennes grill. En annan granne, iförd lermask visade oss i vilket fluffigt tyg som hon skulle klä om den svampformade sittpryl som hon köpt på loppis, som hon sedan skulle installera baktill inuti den rostiga VW-buss hon just införskaffat. (Jag överväger att skicka Thomas di Levas platta Naked Number One till denna flicka.) Vi satt kungligt och groggade på ett rekommenderat kolonialt vis med havsutsikt och överdriven självimportans.

När vi sedermera bröt upp så tog vi taxi ner till Gaslampan igen och där gick vi och drack öl på en populär Irlänsk pub. Fredrik sprang givetvis omedelbart in i tyskar, som jag omedelbart förolämpade som sig bör. Resten av kvällen förblir ett virrvarr av tyskbrytande engelska och god öl. Det var en mycket minnesvärd kväll.

Rom & kött var löjligt fint!

Sammanfattat var det en exkursion och kulturgärning som jag kan vara nöjd med. Höjdpunkter värda att minnas var en trevlig servitris, en fantastisk genuin italiensk köttbullsmacka, en inledande bläcka som Mikael Persbrandt hade respekterat, fantastiska gin-diskussioner som behandlade mångt och mycket mellan Eritreas existensberättigande och spontandomestikationens orsak och verkan av jämlikar, en massiv bit tri-tip grillad till perfektion över snattad propan, många goda samtal och en nyvunnen vän i La Jolla.

Det finns nästan inga bilder från denna helg. Precis som sist. De som finns är suddiga till oigenkännelighet. Ett tecken på intelligent design?

Konferenslöst Kulturutbyte

Folklig mitt i verkligheten!

Efter 11 års inaktivitet så tog den lokala sporten, som vi i Sverige förmodligen skulle referera till som “folkrally”, fram defibrillatorn och återuppstod likt Kristus enligt lokal folktro. Jag tyckte att det var dags för att insupa den lokala versionen av bonnläppsunderhållning (i framtiden ska jag bege mig till en Rodeo av samma anledning) och begav mig förväntanslöst till den nyrenoverade rallybanan som numera är indianägd. Hela evenemanget hade nog gått mig förbi om det inte var så att en god mexikansk arbetskamrat tävlar i två av klasserna.

Jag kom lite sent och parkerade precis när nationalsången spelades. Detta innebär givetvis att det hela var på väg att gå av stapeln, men även att kön stod helt stilla av skenhelig patriotism (som var extra stark da det trots allt var den 11 September). Uppslupningen var god och det hela var otroligt folkligt så med ens var det att stoppa bort monokeln och bli ett med pöbeln. Det var tydligt att folk tog detta på fullaste allvar, och de hade satt på sig en relativt ren t-shirt och finkepsen var på plats många gånger. Många (och här är jag förvånad över antalet kvinnor) skrek aggressiva uppmuntringar till sina rallyförare (som givetvis inte har en chans att höra något med hörselskydd, hjälm och en trimmad bilmotor som ger låter mer än om man skulle ha en spexig Jonas Gardell som gör det där betongborrsljudet i ena örat och Jörgen Sandström i det andra) och på andra vis ouppmanat bevisar sin brist på intelligens. Det är som när folk medelst hörlurar på magen försöker spela Mozart för sitt ofödda barn som ligger i en vattenpöl inuti en kvinnokropp med magljud, hjärtslag och andetag - finns ju inte ens chans att embryot kan skilja Cannibal Corpse från Trollflöjten.

Jag försökte smälta in, trots att jag inte hade keps eller skippat min dusch. Jag var inkognito i arbetardenim, skjorta och urban kofösarhatt. Inte heller hade jag tagit med mig en handfull ungar som jag lät leka i ökensanden som drängfulla dvärgar med extrema uppmärksamhetsbehov, utan någon som helst uppmärksamhet från föräldrar eller annan ansvarstagande vuxen. Jag stannade i nästan tre timmar. Jag såg två race där min arbetskamrat tävlade, men tydligen så slog han dagsrekordet med antalet punka med 3 däck på två bilar. Tydligen hade vi båda två en ganska dålig kväll.

Problem solved

Jamen då var det snart färdigt då. Tog ju bara 206 dagar fyllda med dödshot, hot om kidnappning, falska anklagelser, trakasserier, många grova lögner. I retrospektiv så ser det hela ut som en uppgörelse angående kontraktsbrott - det är väl det en skiljsmässa är rent jursidiskt! Jag skulle vilja skriva om det i detalj, precis hur det gick till och vad som sades och varför, men det är inte dags för det – inte riktigt.

Men nyttigt på något sätt var det. Faktiskt! Trots den utdragna process som fick mig till djupare insikt av vad det för trasig människoskalk som jag har haft att göra med under en alldeles för lång tid. Många sanningar lyftes fram i ljuset, och en del av dessa sanningar är av sådan karaktär att de absolut inte bör återupprepas framför en domare. Delvis av pinsamma skäl, och delvis på den grund att vildvittran i detta fall skulle bli mened-skyldig om detta skulle bli aktuellt, och det är ju någonting som denna människa verkligen inte behöver. I synnerhet inte i det juridiska trångsmål som hon sitter i för närvarande..

Jag kan förstå att det är svårt att stå rakryggad när man är livrädd att hamna i vittnesstolen, och den enda som står mellan lögnens avslöjande i en permanent offentlig handling som ett skilsmässotranskript ändå är – är jag! Då kan man ju fråga sig varför jag inte lät detta avskum till människa, denna fysiska manifestation av lögnen själv, sitta där och förnedra sig publikt. Ja, det är en bra fråga - viktigare än hennes skam är trots allt, enligt mig, att denna cirkus tar slut. Så när hon bad mig att få göra upp i godo, så såg jag en möjlighet att avsluta detta nonsens snarast möjligt, samtidigt som att jag kunde garantera att hon betalade sina skulder som hon ådragit sig i mitt namn. Jag fick kontroll och det enda som det kostade mig var att jag inte fick se henne gråta ur sig lögner som hon visste jag skulle använda emot henne.

Tidigare har hon kommit med befängda erbjudanden om att göra upp i godo, men de har alla varit av den art där jag går med på att betala för alla möjliga absurditeter. Ett tag ville hon ha underhåll utan någonsomhelst anledning. $2500 i månaden kunde hon tänka sig att nöja sig med. I 5 år. Tjena! Så när jag fick komma med mitt eget förslag, på hennes förfrågan, så bad jag bara om några personliga tillhörigheter och att hon betalar för de räkningar hon kostat mig av ren illvilja och ledhet, och då kan jag givetvis inte debitera henne för allt hon har kostat mig i non-monetära skador. Hade det gått till rättegång så hade jag förmodligen fått allt det ovan nämnda men det hade inte avslutats så påbjudet omedelbart som i en uppgörelse.

Så uppgörelse blev det på min nåder. (Ska sanningen fram så hade jag accepterat ett riktigt skambud om att göra upp i godo om det hade kommit för 10 veckor sedan - men då var hon bara intresserad av att dra ut på saker och ställa till helvetskap.) Detta rättspajaseri som hon ändå lyckats att sysselsätta sig med i ett halvt år - att lyckas få en domaren att beordra mig till någon sorts medlingsprocess, är enligt mig vidrigare än Bruno Wintzells våldtäckt av marseljäsen på Råsunda '92. Det är otroligt att hon lyckades hålla kvar så länge trots allt, och i slutändan så ledde det bara till hennes egen förlust.

Detta var inte så mycket en skilsmässa som en exorcism, oavsett hur man ser det - och den som slängde sig ut genom fönstret mot sin egen undergång var inte Max von Sydow utan snarare mitt krav på rättvisa. Jag nöjer mig med det, stänger boken och fokuserar framåt. Olikt mig kanske, men ibland måste man få tycka att man är en riktigt god människa.

Ex. hur det kan/kunde ha gått!

Krig och krig

Jag jobbar med en man som engång i tiden var en infanteriman, som jag. Skillnaden är att han var det innan jag var det. Han var det innan jag var född. Han är en Vietnamveteran och en go kille, även om minst sagt är lite annorlunda. Han är lite sådär amerikanskt överdrivet religiös och har inte så mycket sympati för sin egen generations krigsveteraner som man skulle kunna tro. Jag undrar om han själv inte bara accepterat att han förändrades i kriget och så är det med den saken. Han har en otroligt dålig form av torr humor, men han är en go lirare likförbannat.

För några månader sedan hade vi lite klienter som var i hans kub och jag råkade höra att de pratade om Vietnam. Plötsligt slänger min arbetskamrat ur sig “Ja, jag dödade två med bara mina händer…” och jag var rent chockad. Inte att det är på minsta vis osannolikt, utan det var sättet han sa det på. Som om det vore så otroligt vanligt och befriat från all bisarrhet. Mannen som är fyrtiotalist har blivit skjuten 3 gånger i kriget (engång på väg från sjukhuset), det visste jag, och han var en ‘door gunner’ på en helikopter ett tag under sin tour så han lär ha skjutit mycket, men det blir ju sällan vedertaget på det vis att man alltid antar att alla veteraner har bläst ner lede fi i relevanta kvantiteter än mindre kväst någon med sina bara händer.

Senare den dagen såg jag till att springa på honom ensam och bekände att jag hade hört hans uttalande och frågade hur mycket sanning det låg i det. Med oväntat engagemang så förtydligar han hur hans utpost blev attackerat och att han var just där attacken började. Han sa att många av vietnameserna inte var beväpnade med annat än jordbruksredskap. “Det var som att brottas med 12åringar..”, säger min gamle vän som själv är närmre 190 centimeter lång. Just hur han gick tillväga att avsluta deras lidande sa han inte, men när det kommer till regelrätt handgemäng så finns det ju knappast så många alternativ.

Jag låter honom prata och ger honom möjligheten att avsluta sin historia närhelst han tycker att han har berättat klart. Han fokuserar på underliga detaljer, och är närmst besatt hur layouten är över deras utpost. Sedan slutar han helt oväntat och frågar mig om jag vill ha lite sylt som hans fru har gjort. Det vill jag givetvis. Och med det så avslutas historien om hur han som 20-någonting for till fjärran östern och slogs i ett krig som glorifierades i majoriteten av de Hollywoodsproducerade actionrullarna från 80-talet som jag sett då jag växte upp.

Det är skillnad på krig och krig.

Små, små människor

Ibland blir man ju bara trött. Jag hade ett test som skulle sättas upp i förra veckan, och så gjordes. Det innebar att jag måste vara på plats, i öknen, i ottan, och det är en timmes bilfärd från mitt kontor. Men det är ok, jag gillar omväxlingen. Fast vad jag inte gillar är när jag dagen efter blir inbjuden till ett snack med min chef. Tydligen så har det varit något kräk som tyckte att han såg mig på gymmet klockan 4 en onsdag. Klockan 4 är arbetstid enligt kräket, och kräket har rätt om det är en vanlig dag då inget test är på G. Men för en lirare som jag som varit på jobb sedan innan klockan 5 på morgonen, så tyckte jag att det var dags att gå hem efter en 10-11 timmar på jobb. Kräket gick till min chefs chef, som gick till min chef, som frågade mig vad jag gjorde på gymmet.

-"Jag tränade", blev svaret. Det var det enda svar jag hade att ge. Klart att min chef blev nöjd när han fick reda på att jag hade timmarna jag redovisat för. Jag gör alltid mina timmar. Vad som gör mig förbannad är att det finns kräk som inte kan hålla näsan ur mitt jobb. Normalt sett bryr jag mig inte alls, men att bli tillfrågad som om man är omyndigförklarad är fan inte ok. Men jag ska inte bry mig, jag ska se det som något positivt.. att nu vet jag att det finns kräk som vill bry sig och lägga näsan i blöt. Ja, då får de ju göra det. Jag har inget att dölja, och det borde ju min chef av alla fan känna till. Han kunde ju got haft lite civilkurage och stått upp för mig liksom. Tydligen inte. Men då vet jag det med.

Jag gillar mitt jobb, men det finns as, kräk och fähundar här med – det är med ens påvisat.

Varm jävla håla

Det råder ovisshet om vart jag tagit vägen, så jag tänkte klara upp detta på en gång. Jag bor i en stad som heter Yuma [/ju:mə/], som ligger rätt in i den Kaliforniska bajans armhåla. Många hade, liksom jag själv aldrig hört talas om denna håla förrän filmen ‘3:10 to Yuma’, fast det ger ju inget direkt tips om var den är belägen - bara att det är öken, och att finns ett fängelse där.

Historiesummering.
Jänkarna vill gärna börja på 1500-talet men jag tycker inte att det är värt att nämna något bara för att en vit snubbe knallade runt bland Quechan-indianerna. Det gör ingen stad liksom, så vi tar oss till 1851 då de byggde en försvarsförläggning, Camp Yuma, här som skydd mot rödskinnen. Snart växte det sig större på grund av guldbrytning och att man kunde ta sig hit med ångbåt, så grundade de snart en stad som hette Colorado City 1854. Den ligger ju trots allt på Coloradofloden. Efter några är så bytte de namn till Arizona City, men efter en katastrofal översvämning så var det tvunget att bygga upp hela staden igen på lite högre mark, då beslöt de sig att 1876 kalla staden Yuma.

Yuma är en populär plats att odla grödor på trots det varma, subtropiska klimatet. Mest för att staden är, enligt Guinness rekordbok, jordens soligaste plats så kan bönderna odla året runt (och att superbillig arbetskraft kommer av sigsjälv över den mexikanska gränsen hjälper). Det är även en militär stad, med en USMC flygbas och en av landets största Arme-testförläggningar.

På vintern kommer alla "snow birds" (pensionerade människor, med mycket pengar, som flyr vintern i Kanada, Minnesota eller annan plats med hård vinter) i sina stora RV’s som de kör trots sina handikapp. Tro inte att de kör långsamt, de har ju 250+ mil att beta av. En åtta tons bussliknande raket som flyger fram över vägarna, med en senil dement B.A. Baracus med 5 sekunders reaktionstid bakom ratten. Det är vardagsedge att köra till jobbet varje dag! Staden dubblas under vintern till 200000 innevånare.

Och på sommaren så kommer det massor av turister till Yuma med sina båtar. Huvudsakligen är den Kaliforniabor, som lämnar det asgoa vädret de har, kör genom öknen ett par timmar och att kunna dumpa sin båt i Coloradoflodens laglösa vatten. Det innebär att det är ganska bra tryck på floden var helg. Det är så pass mycket Kalibrudar att den största norra sanddynen kallas Silicon Island, så kan ju folk dra sina egna slutsatser.

Summering.
Ja, det är ännu en jävla håla. Från Anchorage där man var frusen halva året, till Yuma där man är kokt 4-5 månader om året så måste jag säga att jag utvecklat ett sug för årstider. Tanken var ju att flytta till en storstad när jag lämnade Armen men det sket ju sig kungligt. Men finns det så inga fördelar med att bo i öknen då? Nej, inte direkt! Det är klart att levnadsomkostnaderna är rackarns låga jämfört med Kalifornien, och resten av västvärlden, och regler såsom lagar tror de ju inte heller på så mycket. Nu så gick förslaget igenom att alla kan knalla runt med dolda vapen helt utan att behöva licens för det. Låter ju otroligt farligt, dumt och osmart. Men så är det när man inte gillar lagar! Fast att låta någon dricka en bärs som passagerare i en bil, det är tydligen gränsen för vansinne.

Sedan ska det tilläggas att trots att ökenscenerna i Star Wars: Episode IV spelades in i Tunisien, så spelades ökencenerna för "Return of the Jedi" in mer lokalt, nämligen Buttercup Valley, Yuma Desert. Jabbas "Sail Barge" byggdes upp där och var ett av dåtidens, 1982, största filmbyggnadsprojekt. Tyvärr står det inte kvar, men the Dune Sea ser likadan ut nu som då och jag tycker iallafall att jag har the Great Pit of Carkoon i min bakgård.

-Viene tormenta!

Imorse kändes det som slutet på Terminator. En dag mitt i öknen, vinden som blåser varmt i ansiktet, stormen kommer allt närmare. Tumbleweed som rullar över vägarna som om man vore i en kass vilda västern-rulle inspelad i en italiensk förort. Ett stort mörker i skyn som närmar sig med meteorologisk kvickhet kanske kommer det att komma några droppar som kommer att göra luften nästintill mättad av fukt och det kommer att bli svårt att andas, och förvandlar öknen till en illaluktande sandhög. Egentligen skulle man suttit där som Sarah Connor i en Jeep med ett stort skjutjärn i knät men istället stänger man dörren, vevar upp rutan, höjer radion och maxar ACn. Modern bekvämlighet vinner över gammaldags drama. Fast givetvis var det inte Cyberdyne Systems som råkat inleda Armageddon genom sin nyfikenhet, det var bara en storm i öknen ryktas bjuda på lite regnstänk. Vissa dagar bara börjar episkt, men redan till lunch så äter man rester och suger ner en Rockstar för att fungera som en människa.

En tanke angående dasspapper. När man kom till dessa förenta stater så tyckte man att toalettpappret var i det mjukaste laget. Det var superabsorberande och något som i Sverige skulle säljas bredvid Pampers och barnmat. Nästan löjligt mjukt, lite som att torka sig med en kattunge; mysigt och konstigt. Detta vande man sig vid, och glömde bort. Chocken kom ju inte förrän man, i Sverige, krashat på en polares soffa efter en natt av överdrivet ölinmundigande, som sedan resulterar i en ful fyllemage som interiörlackerar muggen med en nysningslik lättnad. När sedan det misslyckande försök till ett uppskjut, där man själv symboliserar själva raketen endast förankrad med gravitation och viljestyrka, är över och det är dags att medelst papper utvärdera skadan så inser man att detta papper är inget amerikansk fjollpapper utan klassiskt enlagers dubbelkräpp som på min egen studenttid endast fanns att införskaffa på Matex. Så mycket friktion mellan stjärt och pappersprodukt man, med litet fnöske, skulle kunna starta en lägereld på rekordtid. Strävare än en katt-tunga, tuffare än ett Twisted Sister-ryggmärke på en jeansväst. Jag tror att det är dubbelkräpp som man använder för att slipa skridskor med i krumma små cykelverkstäder.

Jag har blivit så förvekat av amerikansk kultur, diet och toalettpapper att jag numera har en öm och känslig stjärt. Segt vikingamaterial har tydligen ingen chans mot vansinnig amerikansk diet och bekvämlighet. Snart kanske jag ger upp, byter mitt namn till Cliff och köper mig en F-150, extended cab med hagelbössehylla i bakrutan!

"Jag har inga illusioner... alla människor är kräk"
- Thorsten Flinck i programmet cobra.

Episode VII: Ignoring the learning curve

Nu är jag tillbaks från semestern i Zätern! Tystnad på ett år har ju haft
sina anledningar. Livet förvandlades från jävligt dåligt till olidligt. Hade
jag haft en källare så hade man nog placerat den trefotade pallen där med
snaran uppe, trots att det inte är säsong för den redan. (Vad är tumregeln?)
Men istället för att checka ut så tog jag tillslut tag i det med hjälp av
min fantastiska advokat. Ja, visst gick allt åt helvete iallafall – men med
advokat sa är man inte helt ensam på sin planhalva. Det var som att ha
Mickey Goldmill i ringhörnan, fast utan att få pingvinreferenser.

Så livet har vänt jävligt hårt, och det var på tiden kan alla som känner
mig att hålla med om. Att inneha kamratskarans (mig veterligen) första
skilsmässa på sitt CV är något som jag gärna drar på mig. Jag visar vägen
hur man inte ska gå, men bevisligen så är livet något som enbart handlar om
"trial and error" då många har gått i mina misstags fotspår. Jag tänkte
börja spela smartare, och kanske lära mig av mina egna vänners misstag
istället. Men jag kommer ju aldrig sluta chansa, det är ju jag och Han Solo
som satsar på lågoddsare - med skillnaden att unge Herr Solo nådde framgång. Men vem vet, kanske Episode VII börjar med en alkoholiserad nyskiljd Han som sitter på en pall med Chewies Bowcaster i munnen. Jag bara säger att det skulle kunna hända.

Men för att inte bara käfta om allt som gått åt helvete, trots att det
givetvis färgar allt annat, så är livet inte så illa. Ibland ska man nog
vara nöjd över att man fortfarande fungerar. Jag kom hem från Irak i en bit,
det är positivt. Jag har ett hyggligt jobb, som är jävligt spännande trots
att det är placerat rätt i el culo del diablo Yuma. Jag mår bättre och
bättre, och finner mer och mer att ändå vara nöjd över (fast som svensk
förbehåller man sig rätten att vara lite bitter här och var vare sig man har
anledning eller inte).

I Arizona kan man skilja sig på 61 dagar. Har man bara inget att bråka om,
så är det en mycket rimlig tid som innehåller betänketid och allt. I mitt
fall så finns det ju inget att bråka om. Jag har inga barn med kvinnan, jag
äger ingen fastighet med kvinnan heller, vi har två bilar så det är en enkel
uppdelning och allt annat vi äger (som jag betalt till 90%) har jag lämnat
till henne. Fast det är ju klart att det har varit mycket sheriffinblandning, och jag har spelat enligt reglerna, men en ledsen kvinna kan ju spåra ut riktigt hårt – och mycket riktigt det var vad som skedde. Hon är ett klassiskt fall av "borderline-personlighetsstörning" det är helt utan tvivel. Men det har ju Darth Vader med, och det är en dålig ursäkt. En ser jävligt sliten ut under masken, den andra har den mörka sidan av kraften som sin buntsförvant. Båda är jävligt onda.

Så, här sitter jag dag 142 och bara väntar på att det ska ordna till sig och bli färdigt. För att inte bli irriterad så har jag satt målet på julafton! Det blir en klapp som heter duga!

"Be a beachcomber, a Parisian wino, an Italian pimp, or a Danish pervert; but stay away from the Armed Forces."
- Hunter S. Thompson