Små, små människor

Ibland blir man ju bara trött. Jag hade ett test som skulle sättas upp i förra veckan, och så gjordes. Det innebar att jag måste vara på plats, i öknen, i ottan, och det är en timmes bilfärd från mitt kontor. Men det är ok, jag gillar omväxlingen. Fast vad jag inte gillar är när jag dagen efter blir inbjuden till ett snack med min chef. Tydligen så har det varit något kräk som tyckte att han såg mig på gymmet klockan 4 en onsdag. Klockan 4 är arbetstid enligt kräket, och kräket har rätt om det är en vanlig dag då inget test är på G. Men för en lirare som jag som varit på jobb sedan innan klockan 5 på morgonen, så tyckte jag att det var dags att gå hem efter en 10-11 timmar på jobb. Kräket gick till min chefs chef, som gick till min chef, som frågade mig vad jag gjorde på gymmet.

-"Jag tränade", blev svaret. Det var det enda svar jag hade att ge. Klart att min chef blev nöjd när han fick reda på att jag hade timmarna jag redovisat för. Jag gör alltid mina timmar. Vad som gör mig förbannad är att det finns kräk som inte kan hålla näsan ur mitt jobb. Normalt sett bryr jag mig inte alls, men att bli tillfrågad som om man är omyndigförklarad är fan inte ok. Men jag ska inte bry mig, jag ska se det som något positivt.. att nu vet jag att det finns kräk som vill bry sig och lägga näsan i blöt. Ja, då får de ju göra det. Jag har inget att dölja, och det borde ju min chef av alla fan känna till. Han kunde ju got haft lite civilkurage och stått upp för mig liksom. Tydligen inte. Men då vet jag det med.

Jag gillar mitt jobb, men det finns as, kräk och fähundar här med – det är med ens påvisat.