Små, små människor

Ibland blir man ju bara trött. Jag hade ett test som skulle sättas upp i förra veckan, och så gjordes. Det innebar att jag måste vara på plats, i öknen, i ottan, och det är en timmes bilfärd från mitt kontor. Men det är ok, jag gillar omväxlingen. Fast vad jag inte gillar är när jag dagen efter blir inbjuden till ett snack med min chef. Tydligen så har det varit något kräk som tyckte att han såg mig på gymmet klockan 4 en onsdag. Klockan 4 är arbetstid enligt kräket, och kräket har rätt om det är en vanlig dag då inget test är på G. Men för en lirare som jag som varit på jobb sedan innan klockan 5 på morgonen, så tyckte jag att det var dags att gå hem efter en 10-11 timmar på jobb. Kräket gick till min chefs chef, som gick till min chef, som frågade mig vad jag gjorde på gymmet.

-"Jag tränade", blev svaret. Det var det enda svar jag hade att ge. Klart att min chef blev nöjd när han fick reda på att jag hade timmarna jag redovisat för. Jag gör alltid mina timmar. Vad som gör mig förbannad är att det finns kräk som inte kan hålla näsan ur mitt jobb. Normalt sett bryr jag mig inte alls, men att bli tillfrågad som om man är omyndigförklarad är fan inte ok. Men jag ska inte bry mig, jag ska se det som något positivt.. att nu vet jag att det finns kräk som vill bry sig och lägga näsan i blöt. Ja, då får de ju göra det. Jag har inget att dölja, och det borde ju min chef av alla fan känna till. Han kunde ju got haft lite civilkurage och stått upp för mig liksom. Tydligen inte. Men då vet jag det med.

Jag gillar mitt jobb, men det finns as, kräk och fähundar här med – det är med ens påvisat.

Varm jävla håla

Det råder ovisshet om vart jag tagit vägen, så jag tänkte klara upp detta på en gång. Jag bor i en stad som heter Yuma [/ju:mə/], som ligger rätt in i den Kaliforniska bajans armhåla. Många hade, liksom jag själv aldrig hört talas om denna håla förrän filmen ‘3:10 to Yuma’, fast det ger ju inget direkt tips om var den är belägen - bara att det är öken, och att finns ett fängelse där.

Historiesummering.
Jänkarna vill gärna börja på 1500-talet men jag tycker inte att det är värt att nämna något bara för att en vit snubbe knallade runt bland Quechan-indianerna. Det gör ingen stad liksom, så vi tar oss till 1851 då de byggde en försvarsförläggning, Camp Yuma, här som skydd mot rödskinnen. Snart växte det sig större på grund av guldbrytning och att man kunde ta sig hit med ångbåt, så grundade de snart en stad som hette Colorado City 1854. Den ligger ju trots allt på Coloradofloden. Efter några är så bytte de namn till Arizona City, men efter en katastrofal översvämning så var det tvunget att bygga upp hela staden igen på lite högre mark, då beslöt de sig att 1876 kalla staden Yuma.

Yuma är en populär plats att odla grödor på trots det varma, subtropiska klimatet. Mest för att staden är, enligt Guinness rekordbok, jordens soligaste plats så kan bönderna odla året runt (och att superbillig arbetskraft kommer av sigsjälv över den mexikanska gränsen hjälper). Det är även en militär stad, med en USMC flygbas och en av landets största Arme-testförläggningar.

På vintern kommer alla "snow birds" (pensionerade människor, med mycket pengar, som flyr vintern i Kanada, Minnesota eller annan plats med hård vinter) i sina stora RV’s som de kör trots sina handikapp. Tro inte att de kör långsamt, de har ju 250+ mil att beta av. En åtta tons bussliknande raket som flyger fram över vägarna, med en senil dement B.A. Baracus med 5 sekunders reaktionstid bakom ratten. Det är vardagsedge att köra till jobbet varje dag! Staden dubblas under vintern till 200000 innevånare.

Och på sommaren så kommer det massor av turister till Yuma med sina båtar. Huvudsakligen är den Kaliforniabor, som lämnar det asgoa vädret de har, kör genom öknen ett par timmar och att kunna dumpa sin båt i Coloradoflodens laglösa vatten. Det innebär att det är ganska bra tryck på floden var helg. Det är så pass mycket Kalibrudar att den största norra sanddynen kallas Silicon Island, så kan ju folk dra sina egna slutsatser.

Summering.
Ja, det är ännu en jävla håla. Från Anchorage där man var frusen halva året, till Yuma där man är kokt 4-5 månader om året så måste jag säga att jag utvecklat ett sug för årstider. Tanken var ju att flytta till en storstad när jag lämnade Armen men det sket ju sig kungligt. Men finns det så inga fördelar med att bo i öknen då? Nej, inte direkt! Det är klart att levnadsomkostnaderna är rackarns låga jämfört med Kalifornien, och resten av västvärlden, och regler såsom lagar tror de ju inte heller på så mycket. Nu så gick förslaget igenom att alla kan knalla runt med dolda vapen helt utan att behöva licens för det. Låter ju otroligt farligt, dumt och osmart. Men så är det när man inte gillar lagar! Fast att låta någon dricka en bärs som passagerare i en bil, det är tydligen gränsen för vansinne.

Sedan ska det tilläggas att trots att ökenscenerna i Star Wars: Episode IV spelades in i Tunisien, så spelades ökencenerna för "Return of the Jedi" in mer lokalt, nämligen Buttercup Valley, Yuma Desert. Jabbas "Sail Barge" byggdes upp där och var ett av dåtidens, 1982, största filmbyggnadsprojekt. Tyvärr står det inte kvar, men the Dune Sea ser likadan ut nu som då och jag tycker iallafall att jag har the Great Pit of Carkoon i min bakgård.

-Viene tormenta!

Imorse kändes det som slutet på Terminator. En dag mitt i öknen, vinden som blåser varmt i ansiktet, stormen kommer allt närmare. Tumbleweed som rullar över vägarna som om man vore i en kass vilda västern-rulle inspelad i en italiensk förort. Ett stort mörker i skyn som närmar sig med meteorologisk kvickhet kanske kommer det att komma några droppar som kommer att göra luften nästintill mättad av fukt och det kommer att bli svårt att andas, och förvandlar öknen till en illaluktande sandhög. Egentligen skulle man suttit där som Sarah Connor i en Jeep med ett stort skjutjärn i knät men istället stänger man dörren, vevar upp rutan, höjer radion och maxar ACn. Modern bekvämlighet vinner över gammaldags drama. Fast givetvis var det inte Cyberdyne Systems som råkat inleda Armageddon genom sin nyfikenhet, det var bara en storm i öknen ryktas bjuda på lite regnstänk. Vissa dagar bara börjar episkt, men redan till lunch så äter man rester och suger ner en Rockstar för att fungera som en människa.

En tanke angående dasspapper. När man kom till dessa förenta stater så tyckte man att toalettpappret var i det mjukaste laget. Det var superabsorberande och något som i Sverige skulle säljas bredvid Pampers och barnmat. Nästan löjligt mjukt, lite som att torka sig med en kattunge; mysigt och konstigt. Detta vande man sig vid, och glömde bort. Chocken kom ju inte förrän man, i Sverige, krashat på en polares soffa efter en natt av överdrivet ölinmundigande, som sedan resulterar i en ful fyllemage som interiörlackerar muggen med en nysningslik lättnad. När sedan det misslyckande försök till ett uppskjut, där man själv symboliserar själva raketen endast förankrad med gravitation och viljestyrka, är över och det är dags att medelst papper utvärdera skadan så inser man att detta papper är inget amerikansk fjollpapper utan klassiskt enlagers dubbelkräpp som på min egen studenttid endast fanns att införskaffa på Matex. Så mycket friktion mellan stjärt och pappersprodukt man, med litet fnöske, skulle kunna starta en lägereld på rekordtid. Strävare än en katt-tunga, tuffare än ett Twisted Sister-ryggmärke på en jeansväst. Jag tror att det är dubbelkräpp som man använder för att slipa skridskor med i krumma små cykelverkstäder.

Jag har blivit så förvekat av amerikansk kultur, diet och toalettpapper att jag numera har en öm och känslig stjärt. Segt vikingamaterial har tydligen ingen chans mot vansinnig amerikansk diet och bekvämlighet. Snart kanske jag ger upp, byter mitt namn till Cliff och köper mig en F-150, extended cab med hagelbössehylla i bakrutan!

"Jag har inga illusioner... alla människor är kräk"
- Thorsten Flinck i programmet cobra.