Problem solved

Jamen då var det snart färdigt då. Tog ju bara 206 dagar fyllda med dödshot, hot om kidnappning, falska anklagelser, trakasserier, många grova lögner. I retrospektiv så ser det hela ut som en uppgörelse angående kontraktsbrott - det är väl det en skiljsmässa är rent jursidiskt! Jag skulle vilja skriva om det i detalj, precis hur det gick till och vad som sades och varför, men det är inte dags för det – inte riktigt.

Men nyttigt på något sätt var det. Faktiskt! Trots den utdragna process som fick mig till djupare insikt av vad det för trasig människoskalk som jag har haft att göra med under en alldeles för lång tid. Många sanningar lyftes fram i ljuset, och en del av dessa sanningar är av sådan karaktär att de absolut inte bör återupprepas framför en domare. Delvis av pinsamma skäl, och delvis på den grund att vildvittran i detta fall skulle bli mened-skyldig om detta skulle bli aktuellt, och det är ju någonting som denna människa verkligen inte behöver. I synnerhet inte i det juridiska trångsmål som hon sitter i för närvarande..

Jag kan förstå att det är svårt att stå rakryggad när man är livrädd att hamna i vittnesstolen, och den enda som står mellan lögnens avslöjande i en permanent offentlig handling som ett skilsmässotranskript ändå är – är jag! Då kan man ju fråga sig varför jag inte lät detta avskum till människa, denna fysiska manifestation av lögnen själv, sitta där och förnedra sig publikt. Ja, det är en bra fråga - viktigare än hennes skam är trots allt, enligt mig, att denna cirkus tar slut. Så när hon bad mig att få göra upp i godo, så såg jag en möjlighet att avsluta detta nonsens snarast möjligt, samtidigt som att jag kunde garantera att hon betalade sina skulder som hon ådragit sig i mitt namn. Jag fick kontroll och det enda som det kostade mig var att jag inte fick se henne gråta ur sig lögner som hon visste jag skulle använda emot henne.

Tidigare har hon kommit med befängda erbjudanden om att göra upp i godo, men de har alla varit av den art där jag går med på att betala för alla möjliga absurditeter. Ett tag ville hon ha underhåll utan någonsomhelst anledning. $2500 i månaden kunde hon tänka sig att nöja sig med. I 5 år. Tjena! Så när jag fick komma med mitt eget förslag, på hennes förfrågan, så bad jag bara om några personliga tillhörigheter och att hon betalar för de räkningar hon kostat mig av ren illvilja och ledhet, och då kan jag givetvis inte debitera henne för allt hon har kostat mig i non-monetära skador. Hade det gått till rättegång så hade jag förmodligen fått allt det ovan nämnda men det hade inte avslutats så påbjudet omedelbart som i en uppgörelse.

Så uppgörelse blev det på min nåder. (Ska sanningen fram så hade jag accepterat ett riktigt skambud om att göra upp i godo om det hade kommit för 10 veckor sedan - men då var hon bara intresserad av att dra ut på saker och ställa till helvetskap.) Detta rättspajaseri som hon ändå lyckats att sysselsätta sig med i ett halvt år - att lyckas få en domaren att beordra mig till någon sorts medlingsprocess, är enligt mig vidrigare än Bruno Wintzells våldtäckt av marseljäsen på Råsunda '92. Det är otroligt att hon lyckades hålla kvar så länge trots allt, och i slutändan så ledde det bara till hennes egen förlust.

Detta var inte så mycket en skilsmässa som en exorcism, oavsett hur man ser det - och den som slängde sig ut genom fönstret mot sin egen undergång var inte Max von Sydow utan snarare mitt krav på rättvisa. Jag nöjer mig med det, stänger boken och fokuserar framåt. Olikt mig kanske, men ibland måste man få tycka att man är en riktigt god människa.

Ex. hur det kan/kunde ha gått!