Krig och krig

Jag jobbar med en man som engång i tiden var en infanteriman, som jag. Skillnaden är att han var det innan jag var det. Han var det innan jag var född. Han är en Vietnamveteran och en go kille, även om minst sagt är lite annorlunda. Han är lite sådär amerikanskt överdrivet religiös och har inte så mycket sympati för sin egen generations krigsveteraner som man skulle kunna tro. Jag undrar om han själv inte bara accepterat att han förändrades i kriget och så är det med den saken. Han har en otroligt dålig form av torr humor, men han är en go lirare likförbannat.

För några månader sedan hade vi lite klienter som var i hans kub och jag råkade höra att de pratade om Vietnam. Plötsligt slänger min arbetskamrat ur sig “Ja, jag dödade två med bara mina händer…” och jag var rent chockad. Inte att det är på minsta vis osannolikt, utan det var sättet han sa det på. Som om det vore så otroligt vanligt och befriat från all bisarrhet. Mannen som är fyrtiotalist har blivit skjuten 3 gånger i kriget (engång på väg från sjukhuset), det visste jag, och han var en ‘door gunner’ på en helikopter ett tag under sin tour så han lär ha skjutit mycket, men det blir ju sällan vedertaget på det vis att man alltid antar att alla veteraner har bläst ner lede fi i relevanta kvantiteter än mindre kväst någon med sina bara händer.

Senare den dagen såg jag till att springa på honom ensam och bekände att jag hade hört hans uttalande och frågade hur mycket sanning det låg i det. Med oväntat engagemang så förtydligar han hur hans utpost blev attackerat och att han var just där attacken började. Han sa att många av vietnameserna inte var beväpnade med annat än jordbruksredskap. “Det var som att brottas med 12åringar..”, säger min gamle vän som själv är närmre 190 centimeter lång. Just hur han gick tillväga att avsluta deras lidande sa han inte, men när det kommer till regelrätt handgemäng så finns det ju knappast så många alternativ.

Jag låter honom prata och ger honom möjligheten att avsluta sin historia närhelst han tycker att han har berättat klart. Han fokuserar på underliga detaljer, och är närmst besatt hur layouten är över deras utpost. Sedan slutar han helt oväntat och frågar mig om jag vill ha lite sylt som hans fru har gjort. Det vill jag givetvis. Och med det så avslutas historien om hur han som 20-någonting for till fjärran östern och slogs i ett krig som glorifierades i majoriteten av de Hollywoodsproducerade actionrullarna från 80-talet som jag sett då jag växte upp.

Det är skillnad på krig och krig.