Sista cellen..

I början på veckan fick vi höra om ett kompaniuppdrag, ett stort ett. Vi är enda kompaniet som har gjort multipla airassaults tidigare och därför skulle vi då göra detta. Det var det sista fästet för organiserade terrorister i denna sektorn. Detta var ett stort uppdrag. Vi skulle flyga in på natten till ett AQI träningsläger, vi förväntade oss ca 80 tränade terrorister och vår styrka är inte större. Vi har dock överraskningsmoment och överlägsen eldkraft, men de har gerillatränade mortar teams enligt uppgift. Ingen av oss trodde att det skulle gå enkelt. Detta uppdrag skulle hamna i media.

Detta var vad som verkligen hände..
Hela dagen gick åt att planera. Vem som skulle bära vad och vart alla skulle placeras när vi väl kom in. För första gången skulle min squad inte vara i första vågen. Detta tar lite stress från oss, då när vi kommer så är det mindre risk för direkt konforntation. Givetvis går vi och letar upp trubbel, och husen vi har blivit tilldelade är det ingen som varit i innan. Vi vara bara inte först på marken denna gång. Natten kommer och vi går ut till vår LZ på FOBen. Först måste vi göra cold static landing training, dvs alla måste ha hoppat in och ut från helikoptern innan vi ger oss av. Vi klantar oss rejält på repetitionen, men ingen bryr sig. Vi har varit här länge nog att kunna korrigera utan att repetera. Vi skrattar åt hur vi fastnar i allt, och hur ett par soldater ramlar ur helikoptern. Stämningen är god. Bättre än väntat. Vi ligger alla ner i singlet och bara låter tiden gå.

H-hour. Black Hawksen kommer tillbaks för oss. Min ryggsäck är nu full av granater för granatkastaren, jag lider av det.. får mig att svettas mer än nödvändigt. Svett samlas vid ögonen och ger kondensation på skyddsglasögonen. Värdelöst, då kan man inte se nått. Samt att i helt fel tillfälle kommer svett att rinna in i ögonen och göra en blind. Detta är nackdelen med all skyddsutrustning. Man svettas löjligt mycket, vilket innebär att man måste dricka mycket, vilket i sin tur innebär att man måste bära med sig mycket vatten.. som gör ens rygga ännu tyngre. De kommer in för landning och landar 15 meter från mig, jag tar ett knä för att skydda mig från allt som flyger omkring i luften från rotorns viftande. Upp och in i helikoptern.

Jag är näst sist in vilket innebär att jag sitter precis på kanten. Därför måste jag knäppa det fyrpunktsbälte som finns. Först måste jag finna det.. sedan knäppa det i totalt mörker, och fort ska det gå. Näst sist innebär att jag sitter med näsan i färdriktningen, och mitt säte har ett namn "the hell hole". Turbulensen är fruktansvärd här, men det är värt det att få flyga med öppna dörrar och se en massa. Lift off och plötsligt ser jag 'Iskan by night' från fågelperspektiv. Det är en längre resa än väntat. 'One minute' - magasin är redan i vapnen, nu gör alla mantelrörelse. Nu tar vi mark. Jag försöker resa mig.. bältet tar emot. Jag lösgör mig från det, men jag har tid. Jag är sist ut. Killen framför mig bär på en 60mm granattub, vilket gör honom långsam. Vapen i en hand, tung ryggsäck i den andra. Det måste se så löjligt ut när jag springer. Min grupp är samlad och vapen pekar åt alla håll medan helikoptern sticker sin kos. Givetvis är det mer än en helikopter, men en är allt jag ser, hör och bryr mig om. Vi springer till husen där vår samlingpunkt är. Jag släpper min ryggsäck för granatgrabbarna där de vill och genast tar mitt team och ger oss av till vår första byggnad. Vi springer i mörkret, och enda hjälp är mörkerseendets gröna sken. Detta är vad vi är tränade att göra. Mitt team gör en flankande manöver och kommer in på baksidan. Bravo team går in i huset från framsidan. Vi sparkar upp en dörr och går in. Det är ingen här. Om det fanns någon här har de gett sig av när helikoptrarna kom in.

Vi hjälper ett gun team upp på taket som skall täcka oss i vår förflyttning till andra husen. Detta sker som vi alltid gör det. Ett par hus till. Dörr sparkas in, vi går in i en tight grupp som täcker så mycket yta som möjligt. Detta är den bästa delen av mitt jobb. Adrenalin. Man toksvettas. Kroppen gör ont. Men det är ok, det är mycket bättre än vad vi gör på squadnivå. Efter att vi har rensat husen, så går andra in och letar efter illegala materiel. Under denna tid så letar vi utomhus efter allt möjligt. Vi hör hur helikoptrar skyter 30mm på saker och ting. Hellfiremissiler förstör byggnader inte alltför långt borta. Det verkar skjutas överallt, men det är vår luftsupport som gör jobbet. Och jag hör hur våra radiokillar uppdaterar människor som är viktigare än jag om vad som sker. Tydligen har vi funnit safe houses och en massa bra saker. Propaganda och träningsmanualer. Vi finner böcker om varför Islam är ansvarig för att utrota judarna. Andra plutonen finner en DSCHKA som är en rysk .50 kalibers kulspruta. Krypskyttegevär Dragunov, AK47or och en anti aircraft gun. Till detta mängder med ammunition och en bil som är utrustad till att vara en sk VBIED, en bilbomb med andra ord. Allt utrustning som kan assistera terroristerna i att döda amerikaner och amerikasympatisörer. Snart sitter vi alla längs en vägg och vilar. Kroppen är trött men humöret är bra. Man känner hur insekter är kontakt på kroppen och biter och äter på en. Detta blir man aldrig van vid, men man kan inte vifta bort dem hela tiden innan. Tankar går till barn i afrika som låter flugor sitta på deras ansikten. Jag förstår deras apati nu. Under tiden vi skojar och dricker vatten så fortsätter skjutandet och explosionerna omkring en. Stunder som denna förblir surrealistiska.

Snart måste vi flytta på oss då de ska spränga de husen vi sitter vid. Vi går bakom en moské och tar skydd. Vad vi än funnit och hur mycket demolition vi åstadkommer, så låter vi moskén vara. Vi fann inga vapen i direkt anknytning till den. Så den förblir helig även för oss. Fire in the hole. Huvudet ser mot marken. Stor explosion. Nu ska vi bara ta oss härifrån. Den första byggnaden vi kollade står i brand när vi går till vår upplockningsplats. Black hawk helikoptrarna flyger över våra huvuden och jag pressas till marken av vinden. De landar på ett öppet fält så mängden damm, sand, stenar och skit som fyller luften och letar sig in överallt mellan kroppsdelar och in i varenda springa i uniformen är mångdubblad. Det går riktigt ont i ansiktet och det går inte att skydda sig mot det. Min mun är full av sand när jag springer till helikoptern. Jag försöker spotta ut den men det är lönlöst. In i helikoptern. Sitt ner in the hell hole. Fyrpunktsbältet. Jävlar vad det ger mig trubbel. Jag kan inte se för mörker och sand i ögonen. Jag kan inte andas på grund av turbulens och damm. Ett av det tre bältena finner sin springa. Jag ger tummen upp, jag orkar inte fibbla med detta nu. Killen framför mig ger tummen upp. Så vi lyfter.

En sång från mitt förflutna spelar i huvudet, mest för att förtränga hungerkänslorna i magen och ett desperat behov att få duscha av sig damm, svett och insekter. Att göra det jobbet jag har är en upplevelse, men hur folk gör detta till en karriär begriper jag inte. Det måste vara en sann masochist som tycker att detta är just vad han-hon förtjänar i detta liv.
Var detta den sista cellen i vår AO? Knappast. Vi fångade eller dödade inte alla. Det är uppenbart. Men gjorde vi vårt område lite säkrare? Definitivt. Vapnena vi tog är inte lätta eller billiga att få tag på. Vi gör det svårare och svårare att vara al Quaida sympatisör i Babilprovinsen. Det är vårt jobb, och vi är bra på det vi gör. Efter min militära karriär ska jag ha ett normalare jobb.