1000 timmar

För någon dag sedan passerade vi 1000 timmar som jag har kvar i landet, men vem håller räkningen?! Svaret är alla. På sitt eget vis. Häromdagen hade vi en ceremoni där de som skulle få medaljer, utmärkelser och badges fick det. Jag är inte speciell men jag fick någon medalj och så.. och jag fick den enda utmärkelse som betyder något för mig bredvid mina hoppvingar. Min Combat Infantry Badge. Bara infanteri får den och den betyder för andra att jag har sett min beskärda del skit. Jag tror att man ska vara soldat för att inse skillnaden, för det är inte bara ännu en scoututmärkelse.

Givetvis hölls det tal där översten sa att vi var skitbra och allt annat skitsnack, men han sa också att den sista cellen som vi slog till emot för en vecka sedan är vår. Vi ska inte låta dem vila, vi ska inte låta dem slappna av. Vi ska jaga och vi ska störa. Målet är att ha oskadliggjort denna cell innan vi lämnar Babilprovinsen. Och siste man lämnar om mindre än 1000 timmar. Vi har att göra med andra ord. En sista månad av skitgöra innan vi börjar snegla emot det kalla helvete som jag momentant refererar till som hem.

Häromdagen var vi support, både som moralt stöd och eldunderstöd, för våra irakiska kolleger. De är lite vildare än vad vi är, men vår bataljon tycker om att ha oss som back up när vi låter Irakisk Armé göra egna uppdrag. Vi är lite stödhjul om de skulle tappa balansen. De har inte vår träning, utrustning eller disciplin.. och de svarar bara till sina egna. Men det gick bra. Fast resan tog mycket längre än väntat. Ingenjörena och bombkillarna hittade en hel del bomber som bara låg och väntade på oss i vägarna. Det är ju den sortens stridföring som de kan syssla med, men de är inte helt framgångsrika. Vi för ju statistik på allt och man kan nästan förvänta sig vad de ska göra. Givetvis händer det att de lyckas göra något oväntat eller nytt och då tar det ju lite tid innan vi anpassat oss. Innan vi assimilerat deras MO. Vi är som ett Borgkollektiv när man tänker på det. Och vårt motto och meddelande till den sista opererande cell i vår sektor borde vara "resistance is futile".

Det negativa är ju att om vi inte ska låta dem vila, så innebär detta också mycket lite vila för oss. Men det är en, kanske en och en halv månad innan nästa bataljon kommer. Vi har sett värre och nu ska vi bara stå ut. Inte slappna av, inte slarva.. sedan fara hemåt, och fira jul på en plats som påminner om Luleå. Eller det skulle jag nog tycka om jag någonsin varit så långt norrut.. fast det har jag ju inte. Och har inga intentioner att göra heller. En jul utan kalle, utan skinka, utan jante. Det kan bli en ok jul trots allt.