Mer än ett år har gått sedan vi kom tillbaks från Irak. Slutklämmen på min aktiva "Armékarriär" var knappast en tystlåten och lugn en. Jag drabbades som så många andra av "short termers disease". Detta innebär mer eller mindre att ens unit behandlar en som skit sista tiden utav två huvudanledningar. De behandlar en som skit för att man i deras ögon vill att man ska känna skam att man lämnar/överger sin unit. Det ska man tydligen ha skit för i Infanteriet. Den andra anledningar är att en del av dessa som drabbas av "short timers disease" pallar inte med det och re-enlistar mot löften om att få det bättre, och oftast en befordring och kanske en liten bonus (ca $2500 per år man förlänger sitt kontrakt).
I mitt fall behandlade de mig som skit genom att framför mina näsa skänka bort platser till skolor som de visste att jag ville ha. Ge mig skithögar till nykomlingar att träna, och jag gjorde allt utan så mycket som ett ljud. De fick ingen tillfredsställelse av mig. I slutändan så satte de mig som ersättning för en Sergeant som behövde någon sorts träning, i ett förråd - ett sk supply room. Ok, utan att inkriminalisera mig själv, men hur tänker man när man tar en snubbe som man vill knäcka. Ger honom en massa skituppdrag och sätter honom i ett förråd?! Personligen hade jag ju antagit att denna någon hade haft så bristande moral att han skulle självutrusta sig med diverse prylar som han kanske inte egentligen behöver. Inte denna gossen.
Fast helt över är det dock inte. När man skriver på papperets streckade, eller snarare punktade linje så skriver man på, oavsett kontraktslängd, så skriver man på 8 år och inget kortare. Sedan gör man sin aktiva tid som kallas kontraktstiden, och sedan kvarstår den inaktiva reservtiden. Det är det jag är i nu. Reserv. Låter inget bra alltså, men är inte helt otroligt hemskt heller. Men det är också så att jag funderar på att gå med i den aktiva reserven enbart för att lura mig själv att jag har någon som helst kontroll över mitt eget öde. Vilket vi alla vet att jag inte har. Alls.
Men det har lossnat lite i vilket fall och den komedi av misstag som utgör mitt liv fortsätter. Nu är jag civil (mer eller mindre) och jobbar som underkontraktör på en Armébas. Ja se så långt utanför grindarna jag kom. Men det är ett bra jobb, det är ett ingenjörsjobb, och istället för att bo i Alaska så bor jag i USAs soligaste stad som ni misstänker gränsar till Mexiko. Detta är helt korrekt. Där ligger också USAs största testanläggning för militär utrustning, mest elektronisk men de testar även annat. Fordon, ammunition, sprengestof med mera.
Jag har ångrat Armévalet många gånger, men nu när ekonomin är som den är här i USA. Det är tungt att få ett jobb är inga branscher expanderar (utom petroleumbranschen, fast där önskar de petroleumerfarenhet. Tjena.), jag vet jag sökte jobb i månader. Men på grund av min armébakgrund så lyckades jag landa det här jobbet. Inte helt tokigt alls, även om jag inte trodde att jag skulle bli testingenjör. Och då jag inte utvecklat ett perverst intresse för antenner som en del av mina sk ”vänner” så är det ju ganska gott att ha en cool produkt att testa.
Idag är det 25 grader som varmast och det är mitt i vintern. Jag är definitivt inte i Alaska längre.
5 kommentarer:
Jag tycker det är tämligen logiskt att du blev testingenjär som alla vi andra med TNX inrikting på LTH...har man en gång i sitt liv gjort en elektrisk vattenpistol med tillhörande vattentank (och fått högskolepoäng för det) till en kille i rullstol och inte säger allt för mycket är ens väg utstakad.....sen kan man ju SOM DU "utveckla" en hundskitskopare för att få extra credits! =)
testingenjör?! välkommen! intressant omväg. Vissa tog ett jobb på teleca, förlåt, jag tog den lätta vägen.
Du Moms, tycker inte att du ska vara sa kaxig. Jag minns inte ens vad du utvecklade, men det inneholl nog manga av dina sk "skisser" som en del esteter.. jag menar designstudenter behovda terapi for att glomma.
Jajo.. det var ju en sjuk omvag det ska jag val erkanna. Men nu jobbar jag ju med hemmeligheter, det ar ju roligt.. och produkterna ar lite tuffare an.. ja.. vad nu du testar.. eller?!
Latt att lata tuff, men komigen - det ar ju det enda jag har! (Ager inte mycket, men min drom ar min!)
Gott att bloggvärldens BlondinBello är tillbaka. (Du har förhoppningsvis sluppit BlondinBella borta hos dig, googla INTE det och forsätt vara lyckligt ovetande).
Väl värt att notera är att blott några timmar efter ditt inlägg så kommer Mr Morgonpigge Måns och hittar ditt inlägg, 05:14.... Undrar om det är GMT+1.
Kanske är det som jag misstänkte att det är Måns som delar ut min morgontidning trots allt.
Måns, säg inte vad du jobbar med, lika lite som jag vill veta vad Chandler jobbar med så vill jag veta vad du jobbar med, eller rättare sagt, att inte veta vad du jobbar med är något som jag vill fortsätta med.
Själv sitter jag och funderar om krisen bäst rids ut sittande i Svealand hos farbror Sonny Eriksson eller om man ska ta sig tillbaka till baguetteland och odla sniglar som leverbröd.
Telecombranchen suger ju lite och jag har funderat på att hoppa över i en branch som har lite mer framtid.
Funderar över att löst jobberbjudande jag fick som var beläget i Israel, undrar om det fortfarande är öppet.
Som Falluja, fast mer kosher...
Gott att höra från dig igen Marra,
Let The ShitSnack(tm) begin!
Eh, Piotr gamla kamrat.
Sa mycket att svara pa, nastan sa jag maste skicka dig ett mail omedelbums. Aven om ajg inte bor dar, sa vet du att det skar lite i min sjal att hora att det drar fran Grodslukarland. Fast det bara gor att vi far gemensamt planera semesterar. Det ar ju bara sa det ar.
Israel, det kan jag tanka mig.. fast nu gillar jag oken. Och mans som ar dar varannan helg vagrar att skaffa mig en Yamaca (eller kippa, eller kippot) Men jag vet att du inte ens skulle bo dar en manad innan jag hade haft en prenumeration av jamaka-of-the-month.
Skicka en kommentar