PTSD

Jag tänkte bli sådär überpersonlig med just mina egna stressyndrom. Om någon som letar efter en global och 'per definition' deklarering av vad det är, beror på eller hur det yttrar sig kan ju googla skiten. Jag tänkte bara tala om hur det har varit för mig. Jag söker inte sympati, det var ingen som tvingade mig att bli soldat eller att låta bli att snabbutveckla 'natterror med nattligt fekalt läckage', som förmodligen gett mig en frisedel från mellanöstertouren alternativt fängelse.

Soldatvänner till mig har erkänt att de har problem med att sova. Antingen har de mardrömmar eller så kan de helt enkelt inte sova alls. Det var tydligen väldigt vanligt. Personligen kunde jag inte sova först, men snart utvecklade jag det till att jag kunde sova hur mycket som helst. Detta på grund av att jag alltid var trött då jag under min sömn aldrig nådde djupsömn vid något tillfälle under natten. Detta är något som jag fortfarande lider av och har fått piller för. Pillerna löser inte problemet, men de kan få mig att sova bättre. De fungerar väl sådär.

Något annat som vi alla har gemensamt är att kunna tända till och bli något sa snett förbannad på rekordkort tid. Fast det har blivit mycket bättre i mitt eget fall. Jag kan kontrollera mig mycket bättre, och det blir bättre och bättre. Men en sak som jag fortfarande lider av är att jag känner mig ofta bortkopplad från känslor.. alla känslor. Stundvis bara finns jag, känner inget, tänker knappt. Jänkardoktorerna kallar det 'loss of interest in important or joyful activities'. Ibland känner man sig helt ensam, fast ibland känner jag mig oäven att ha normala känslor. Inte hela tiden, men ofta känner jag mig redo. Inte att jag vill vara redo, men känner att jag är beredd. Adrenalin kommer utan att jag behöver känna det minsta hot eller något, eller att jag blir triggad på annat vis.

I början när man kom hem så stängde man ofrivilligt av alla känslor. Man gjorde det för att skydda sig själv och omgivningen, för den enda känsla man kunde visa var ilska, ångest och aggressivitet. Och när det är så, så väljer man hellre att inte visa något. För någon. Aldrig. Fast detta misstolkas givetvis av ens omgivning som att man inte är glad att man kommit tillbaks. Klart att man är glad, men visar man en känsla – så visar man alla. Bättre att inget visa. Och när omgivningen vädrar sina åsikter angående ens eget uppträdande blir man givetvis förbannad, då man låter bli att ha känslor för allas trevnad och säkerhet – och så får man skit för det.

Nu ett år efteråt är man nästan tillbaks skulle jag vilja säga. Kanske tappar jag humöret oftare än innan, eller om inte oftare när jag gör det är det en större reaktion. Samt att min sömn är kass. Men jag lever fortfarande, och jag kan gå utan smärta. Det är inget fel på mig. Och nu kan jag ha titeln krigsveteran i telefonkatalogen!