De-amerikanisering

I mitt arbete så ingår det, som det säkert kommer sig i en del av era jobb med, att jag måste skriva mig en rapport. Ett dokument som återger vad som skedde och de slutsatser som jag dragit av detta. Jag var bra nervös för detta, inte för att jag inte kan skriva rapport men vill ju att det ska se snyggt och professinellt och jag tycker att det är skittrist. Men plötsligt öppnar sig världen när jag inser att jag har tekniska skribenter och editerare till mitt förfogande. Rapportskrivande är inte så jävla illa när man har folk som skriver allt lull-lull, dvs allt som inte är rådata eller mina personliga åsikter.

I helgen var jag på en Gun Show som sig bör när man är Amerikan. Jodå, intresset fanns där och jag fick reda på en massa bra grejer som inte finns att läsa om i nyheterna. Det är svårt att på tag på ett skjutjärn i USA just nu. Nja, givetvis är det mycket överdrivet men utbudet är lågt, väldigt lågt relativt efterfrågan och de kallar det Obamaeffekten. Jänkarna var rädda att få en demokrat som president för nu tror alla att han ska ta deras pickadoller och knallpåkar ifrån dem, så "alla" har börjat hamstra vapen och ammunition. Detta går ju rakt emot det rådande ekonomiska läget, men är det något som man inte kan leva utan så är det den amerikanska drömmen. Och är det något som ingår i den amerikanska drömmen så är det att äga sitt eget hus, äga en stor jädra bil/truck och att ha mer skjutvapen i sin boendedomän än vad hela hemvärnet sitter på. Dessa saker går inte att tumma på, även om man bor i den sunkigaste trailern i hela parken. Trots att jag inte alls är för en allmän publik beväpning, så måste jag inse att detta är inte läget att vara Svensk och vara ett gott föredöme genom att inte äga ett vapen jag med. De kriminella elementen i Amerika svarar så dåligt på civil olydnad, så även om jag vill vara go och inte tänka allt ont om människor.. så måste jag lära människor att inte oinbjudet komma in i mitt hus. Och där inlärningkurva saknas, så tror jag att min inställing är klor för genpoolen.

Det låter som om jag håller på att amerikaniseras, och visst kan det vara så, men jag tror det inte. Jag ser det som en Heartbreak Ridge-lektion där jag måste anpassa mig till omständigheterna. Jag lär mig av andra, och vill inte upprepa misstag som har skett. Annars går livet bra långsamt med. Jag sa det tidigare; babysteg. Det är lite långsamt för en grabb ibland, men man kanske ska vara glad att riktningen är rätt. Ibland känner man sig bara som Eddie på "Piece of Mind"-omslaget, och jag kan inte vara den enda som kan relatera till det.