70 dagar kvar

Det är september och de säger att det ska bli svalare här nu. Jag trodde på dem. Medeltemperaturen har gått ner, det vet jag för att innan solen gått upp på morgonen är det lite svalt, men dagarna är lika diaboliskt varma. Men 10 månader har gått sedan vi hade denna area senast. Jag trodde att värmen skulle förändra vår MO något. Jag hade fel!

Norr om vår lilla FOB finns en observationspost som är besatt av Irakisk Armé. Dessa är givetvis våra allierade och vi hjälps åt. Så häromdagen körde vi ut till våra lokala kolleger och hjälpte dem att förbättra sitt strategiska fäste. De har upprepade gånger blivit attackerade från norr så vi skulle ge oss ut och snacka med folket, en förut kallad 'presence patrol'. Men eftersom vi inte gör sådana längre så detta måste ha varit något annat. En liten patrull blev en 4 ½ timmars hajk i 40+ graders värme. Sedan gick vi tillbaks till observationsposten efter att ha pratat med byinvånarna omkring. På OPn skulle vi vila i 2 timmar innan vi gav oss ut igen. Då den första patrullen blev längre än väntat, skulle den andra bli kort. Efter 45 minuters intensivt vattendrickande gav vi oss ut igen. Denna gång till en annan by, detta gick mer som väntat och våra EMTs gjorde vad de kunde för att ta hand om deras sjuka. Just när vi skulle precis vända tillbaka fick vi ett hett tips om en vapenförsedd antikoalitionscell. Nu var det mörkt som det kan bli utan måne en sensommarnatt i Irak. Så vi gav oss ut igen, längre än väntat i en riktning som inte kan finnas på karta, endast försedda med direktioner av lokalbefolkningen. Givetvis hamnade vi mitt i ingenstansland. Det som skulle vara en halvtimmes rask marsch, var ett fält som slutade i horisonten. I slutändan hade vi gått i 10 timmar med full patrullutrustning och med bara vattnet som vi bar med oss. (Vår LT var artig och drack lite vatten som de erbjöd oss så snällt, och han tillbringade de följande 2 dagarna magsjuk)

När vi kom tillbaks till observationsposten satt alla irakier och kollade fotboll. Jag undrade vem som bemannade de tunga vapnena men det var inte mitt bord. Vi satte oss ner och vilade ett tag. Det var riktigt nice att hänga med den irakiska armén, trots att vi inte riktigt litar på dem och absolut inte kan prata med varandra. Detta hindrar inte dem från att försöka. Det känns ganska stort att vila benen i ett krigshärjat land, alltid beredd att slåss oavsett hur trött man än är och detta ett stenkast (med en bra arm) från Eufrats smutsiga vatten. Jag hade betalt mycket för att chippa en golfboll i denna historiska flod, och mer för att få det på film.

Jag längtar att få fara härifrån. Jag saknar att kunna slappna av helt någon gång. Saknar att ha alternativet att äta när man vill, dricka vad man vill, och sova när det passar en. Jag saknar att ha en annan sorts rekreation än att kolla på film 9 grabbar i ett rum som mäter 12 m². Allt är så knasigt här. Fast allt under en knasig norm som är tvångsaccepterad, forcerad på alla. Det påminner mycket om 'prison rules'. Alla vet vad som gäller och bryter man mot det så innebär detta omedelbar korrektion och bestraffning. Jag tror att det är klassisk institutionalisering vi snackar om. Men på ett vis ska jag väl njuta lite med nu. Att uppleva allt detta är stort och dumt. Men när jag väl är här så ska jag väl inte hänga läpp heller. När man är i Rom och så vidare..

Jag trodde att vi skulle kunna sitta detta kriget ut nu efter att ha kommit från Anbar, men fel hade jag. Folk här vill att vi ska leda saker och jag tror att vi kommer att få att göra inom kort. Det gäller att inte slappna av. Det gäller nu att inte ta några chanser alls. Vi är inte hemma än, trots att vi gärna vill tro det emellanåt. Det är Ramadan och vi kommer att se mer action innan detta är över.