En helt vanlig dag – och så får jag skit för det?!

Här sitter man. En helt vanlig dag. klockan är 11 och man har vart på jobb i 5 timmar redan. Frukost var en burk monster och havregrynsgröt. Givetvis väntar man med att äta tills man är på jobb. Jag har planerat min vecka och klagat på att mitt säkerhetskonto inte är skapat - för tredje gången skickar jag in alla dokument med digitala signaturer. Sedan har jag läst igenom ett utkast från ett tidigare test, medan jag dricker ännu en burk monster. Det kommer att bli en lång dag. 10 timmars dagar har en tendens att bli 11 eller 12, och snart är det test igen och då blir det 14-15. Det är bra, jag gillar att jobba. Eller, jag gillar att få betalt. Ja, det är ‘att få betalt’-biten som jag gillar bäst.

Det har kommit ut en förfrågan där man kan anmäla sigsjälv till att fara till Irak/Afganistan för jobbet. Man kan ju lätt tro att jag är färdig med den biten, men sanningen är den att jag är sugen. Pengarna är bra, jobbet är bra, det är ju bara platsen som är vad den är.. men det är inte utan att jag jämför med tidigare erfarenheter. Sist var jag där över ett år, utan någon kontroll, i de värsta omständigheterna - skulle jag fara nu hade jag varit en skäggig civilist som bara gör mitt jobb, och det hade ju knappast varit Fallujah lixom. Jag hade varit omgiven av civila och militärer. Det låter inte alls dumt om jag ska vara ärlig. Frågan är hur lång tid man ska vara där. Kan jag få ett uppdrag på 3-4 månader tar jag det på en gång, måste jag vara där längre så vet jag inte.. då beror det på om och när jag kan få semester därifrån. Det finns bättre platser i världen att vara på än i Irak.

Energidrycken som lyckats nästla sig in i Irak på något lusigt blodskontrakt heter “Rip it!”. Helt värdelös! Inte bara att den inte innehåller något spännande som är sämre för en än en light-läsk, den smakar även illa. De två smakerna som fanns där 2007 var Citrus och Original. Där Original smakade illa på ett polskt lösgodisvis, och Citrus smakade liknande med inslag av diskmedel. Dessutom kom de, som så modernt var (innan större blev bättre igen), i små burkar. Inte käcka Red Bull-style burkar, utan samma tjocklek som en vanlig burkläsk, fast hälften så hög. Förmodligen på grund av någon packningsteknisk anledning. (Jag vet inte så mycket om Tåg!)

I eftermiddag ska jag ge mig ut på ett eget reconnaissance-uppdrag. Ut i öknen och undersöka test-siten. Jag vill bara inte få några obehagliga överraskningar. Senaste testet var värsta vilda västern, vi ändrade testplaner on-the-fly och jag godkände alla möjliga dumheter. Detta testet är annorlunda. Jag kommer inte ge en tum eller avvika från min egen plan. Fast denna gången skriver jag planen själv och tvingar alla att godkänna planen innan det rullar igång, och sedan är det så vi genomför testet.

Det är dags att ge mig ut. Jag och min F-150 med statliga nummerplåtar, de hjälper när man passerar Gränspatrullen några mil norrut. De ställer alltid obehagliga frågor, och jag svarar alltid med ett misstänkt “Va?!” – för givetvis är det en mexikanamerikan som frågar med sann CheechnChong-accent. Det ska vara varmt idag. Definitivt över 40 Celsius. Det är nog bäst att ta med den lilla coolern då.. så nästa monsterburk inte blir varm i bilen.