Sjuk värme

Det är så vansinnigt varmt just nu och det ska bli varmare. Normalt brukar jag inte reagera så mycket på det men det går inte att ignorera. Att man sedan gör rusher till bunkrarna och sitter där en tid, det gör det inte bättre. Saker exploderar här och var så man övertalar sig själv att det är värt det.

Annars är vi fortfarande i träning. Vi tränar mitt på dagen och precis innan mörkret faller. Det är mycket nya rutiner som skall tas in. I detta området så kan vi inte slåss som vi gjorde uppe i Al Anbar. Nya regler. Dummare regler. Förut behandlade vi allt som vårt eget. Jag menar inte att vi betedde oss illa, men med tanke på att vi är i krig så såg vi till att skydda oss själva. Reglerna vi måste följa nu är klar fördel El Terroristo, men han har ju inte träningen vi har. Eller utrustningen. Något annat jag gillar är att vi nu slåss med airsupport. Så om läget får en att hänga läpp så kallar man in Apaches som rensar väg och höjer moral. Hehe, det är skönt att veta att de är på blå sida när man ser dem. Intimidation factor: High!

Vi får se hur det blir när vi väl lämnar wiren igen. Jag vet att vi är redo. Det enda som är emot oss är denna förbannade värme. Ju varmare det är desto mer måste man givetvis dricka, och det betyder tyngre ryggsäck som får en att svettas mer. Ond cirkel. Och att dricka varmt vatten är ju en riktig motivationsdödare. Ahh, tider var det då man tyckte att Tonicen var för varm då den lämnat Masses kyl och burits ner i stadsparken i en oisolerad ryggsäck. Nu har mina prioriteter förändrats lite.. fast det är klart att när jag får ett liv igen så kommer jag att skaffa mig en cooler, så att min tonic håller sig på en behaglig temperatur. Arbetarklasslyx!

En annan sak skall jag tillägga när jag väl har er uppmärksamhet. Som jag nämnt tidigare så är infanteri a beast of its own. Men det blir lite värre i och med att vi är Airborne med. Det innebär att vi ska sätta en lite högre standard. Göra lite mer. Det var tydligt utanför Camp Taji, där det fanns områden soldater inte trampat på ett helt år. Givetvis skulle vi in där. Bara för att visa att vi går där vi vill. Hehe, hur dumt det än kan låta ibland. Men sådan är mentaliteten. Och jag tror på den.