Sista uppdraget, reviderad historia.

Givetvis gick det som jag kallade 'sista uppdraget' inte alls som väntat. Det hela var ett stort 'ambush'. Hela vägen dit fann vi massor av vägbomber. Och när vi nådde delmål ett öppnades det upp. Maskineld i massor. En av våra humvees tryckte upp och gick i fällan. Stor vägbomb som bombgrabbarna inte hunnit finna än. Strax efter tryckte vi alla upp.. det verkade vara lite för lätt och snart började kulsprutorna tala igen, men det var inte våra kulsprutor. Min bil gick framåt för att möta elden. Eh.. fast jag var inte i den. Jag var utanför humveen när det började skjutas och jag tog skydd. Det sköts överallt. I många riktningar. Och bakom oss var vi uppbackade av Irakisk Armé och milis.

När jag väl knallade upp emot min Humvee.. ett tag efter att det lugnat sig så började det igen. Normalt sett hade vi skickat upp hälften av alla humvees för att ta ut kulsprutorna, men vägen var givetvis full av bomber så vi fick försöka klara av dem från distans med kulspruteeld och granatkastare. Oj, jag glömde att säga att jag aldrig kom ända fram till min Humvee. När jag kom upp mot den så sköts det så mycket. Jag såg spårljus överallt och jag sprang så fort jag kunde. Tyvärr så är min kropp snabbare än mina ben iklädd all skyddsutrustning så jag föll nådlöst, och kysste marken helt ofrivilligt och började att förflytta mig genom en hundsimsversion av 'krålning medelst hasning' fågelvägen i riktning från nämnda fi-eld. Jag gör inga hjältedåd månaden före hemfärd.

Jag sov inte alls den natten. Jag begrundade mitt flyt att jag fortfarande kunde känna saker som hunger, utmattning och äckel. Jag stirrade ut i ingenstanset en hel natt. Dagen efter var lite bättre. Vi vaktade vårt nyvunna delmål och väntade på order. Orderna kom att vi skulle vänta med att ta delmål två och tre. Jag var inte alls sugen på att ge oss vidare. Men nu satt vi här och såg på när "ingenjörerna" fixade och donade. När vi skulle ge oss därifrån och överlämna denna nya bas till Irakisk Armé så hade de ångrat sig. De ville inte alls ha den. Och vi kan ju inte bara lämna den när vi jobbat på den. Så vi fick vakta den ytterligare ett dygn. Först tre dygn senare kom vi tillbaks. Tre dygn med ingen mat annan än korvbröd med lunchkött och amerikansk ost. Tre dygn med ingen sömn annan än den man kan lyckas få till sittandes i en Humvee i full battle rattle. Tre dygn i genomsvettiga kläder som inte torkar på grund av kroppspansar. Tre dygn då vi blev beskjutna slumpvis genom dagens alla timmar innehållandes dagsljus.

Och tro inte att det var illa..det goa kommer först här. När vi kom tillbaks så fick vi reda på att den dagen är vår sista lediga dag. Från den dagen har vi inte haft en enda ledig dag. Jag tror att vi blir bestraffade för att vi inte tryckte tillbaks en fiende som har haft månader att preparera sin 'battle ground'. Nu jobbar de oss hårt varje dag. De flesta andra förbereder på att fara hem, vi jobbar hårdare. Det är som att vara tillbaks i Fallujah igen. Och vi har inte sett de värsta dagarna än, de ligger framför oss. Tacka Gud att jag ska byta karriär.