Ett sista (självmords)uppdrag

Häromdagen så gick terrorister in i en CCP bas i vårt område, tog över den och halshögg 3 individer för att exemplifiera straffet för att samarbeta med amerikaner. (CCP är som en tungt beväpnad 'neighbourhood watch' i Irakiska byar. Av Irakier för Irakier.) Vi känner till en hel del om dessa terrorister, men vi har inte lyckats att lägga locket på. Vi har inte haft väldigt lång tid heller, hade vårt kompani inte flyttat land och rike runt hela året hade dessa pajaser varit utrotade, men nu är fallet annorlunda.

Det handlar om ett stort uppdrag där vi jobbar sida vid sida med Irakiska Armen. Tro inte att detta sker så ofta som media vill påstå. Personligen har jag bara gjort en handfull uppdrag där vi har varit jämlika, trots att de hittar pa uppdrag som ser ut att vara sida vid sida.. men där det handlar om att vara barnvakt eller ge Irakierna uppgifter som kanske inte är fullt så svåra. Men denna gång handlar det om en helt annan grej. Denna gång är det på allvar. Och denna gång är jag fan nervös. Vi ska ge oss långt in i fiendeland och möta en fiende som kan vara vemsomhelst. Vi har 'vänner' i området så orderna vi fick var: "So if you see someone with an AK and he doesn't seem agressive, then he might be one of ours!". Tack för den televerket! Sanningen är ju den om jag knallar upp på en individ som är beväpnad, och han vänder sig om och har min mynning i sitt ansikte så kommer han att vara lätt nervös. Jag vet att jag kommer att vara det.

Det som är intressant med uppdraget är att vi kommer att ha alla sorters lirare med oss. Förutom line infantry och Irakiska Arme så har vi bombsnubbar, snipers, scouts, CCP (beväpnade civila), mortarmen (60mm granatkastare). Samt att vi har support från närliggande batteri och luftsupport. Så lite intressant kommer det att bli. Kommer det bli en operation med militärisk precision, eller ett clusterfuck med giantiska proportioner?! Den som lever får se.

Det handlar också om att jag inte kommer att sova på ett par dagar. Visst kommer det att vara några timmar här och där som man kan sitta ner och vila, men sömn är knappast att förvänta. Nerverna tillåter inte att stänga ner och att ligga ner svettig, smutsig i skyddsväst och hjälm inbjuder inte till sömn. I värmen blir man heller inte hungrig, men äter man inte så kommer man att bli en 'heat cat' (värmeslag) utan tvekan. Så man tvingar i sig dessa matpaket som består av 1300 kalorier i liknande vidriga konfigurationer. Och när man är tillräckligt törstig så börjar man att dricka vatten som är varmare än kroppstemperaturen. Det är vidrigt.

Emotionellt så är det tungt att ha så "kort" tid kvar. Tankarna är inte längre här, och de måste ju vara det fortfarande. Och visst tycker man att uppdrag som dessa är skit. Vi har klarat oss relativt bra från skador och dödsfall i ett helt år, när slutet är i sikte är det inte dags att börja kliva med stormsteg. Det är nu vi ska hålla vad vi har och låta nya fräscha idioter ta över. Men jag antar att jag får fortsätta min väntan på att den feta kvinnan skall sjunga.. för än är det inte över.