Visst finns det dagar då jag tycker att gå med i en Armé som är i krig är det dummaste jag gjort. Det finns dagar jag inser att jag har lärt mig saker som jag inte tror att jag skulle kunna ha lärt mig någonannanstans. Mestadels saker om den amerikanska kulturen, ledarskap och en djupare insikt om mig själv. Så kanske var denna tid inte helt bortkastad, men tveksam till om det var värt 3 år av mitt liv.
Just nu så fortlöper inte vårt uppdrag som jag har nämnt tidigare. Det är ett skönt faktum. Så just nu håller vi bara en bas och vägen till den. Mycket trafik löper upp dit, och samarbetet mellan oss och den Irakiska Armén fortskrider. Just nu delar vi bas med. Det är lite speciellt. Man vill kommunicera men det är väldigt svårt. Autosegregering är oundvikligt. Fast det är en kamratlig stämning oss emellan, om än tyst. Denna basen är verkligen på linjen av vad som utgör mötet mellan lokala terrorister och koalitionsstyrkorna, med andra ord oss. Igår natt var det eldstrider omkring oss, men inte med oss. Apachehelikoptrarna gjorde 'gun runs' och sköt flera hellfires bara någon kilometer från oss. Lustigt nog så vaknade många av oss av explosionerna och glada utrop hördes i natten. För vi vet att all fientlig mobilisering så nära var menad för oss, så det är uppskattat när helikoptrarna tar ut motståndet redan innan de kommit till vår obervationspost.
Jag sov utomhus inatt och var redan vaken flera av gångerna som vår luftsupport attackerade. Men det var kallt denna natt. Jag försökte sova i gräset, i uniform med min 'poncho liner' omkring mig. Det var för kallt iallafall. Det är första natten som det har varit för kallt att sova ute, men vi kommer att göra det igen. Vi får inte alla plats i byggnaden som vi huserar i. Men alla tar situationen med ro. Det är inget rookie kompani längre. Det är en mörk acceptans som tar hand om alla bisarra situationer såsom sömnbrist, vidriga matvanor och fientliga beskjutningar. Kroppen blir som en maskin som får ta all skit när huvudet inte pallar med längre. Men det känns som att ljuset i tunneln lovar såpass mycket att man orkar köra på ett tag till.
4 kommentarer:
De borde lägga dig i en skottsäker sovsäck och låta dig sova i den tills de transporterat bort dig därifrån. Tycker jag.
Håller med Jokke! /Kajsa
Jag haller med Jokke oxa!
Fast det ser inte alls ut sa, men ska jag vara arlig sa har de varsta farhagorna for uppkommande missions impossible forsvunnit. Vi bara haller vad vi har, tills det ar dags att skeppa folk.
Och det kommer.. var dag ar en dag narmre. (Shit, you may quote me on that!)
Hej,
Det var ett tag sedan du skrev något. Hoppas att allt är bra med dig!
Ser fram emot nästa inlägg!
/ Fule
Skicka en kommentar