En dryg månad

Så här ligger det till just nu. Det uppdrag som jag ironiskt nog kallade det sista, var ju inte alls det. Man skulle ju lätt kunna tro att man inte kör hårt sista månaden innan alla far härifrån. Det vore ju som att ha en skiftchef som beslutar att öka produktionskvoten för veckan på torsdag eftermiddag. Sådant är ju inte LO-sanktionerat, det har vi ju länge känt till. Men det är just en sådan bataljonschef vi har. Han vill nå resultat som ingen ens skulle kunna ana sig till. Ja, de sista 'bad guysen' är i vår sektor men detta kan ju ha att göra med att han skickade iväg oss till Fallujah i början på touren och att vi blev borta i 8 månander. Vems fel är det då att alla har retirerat till det som brukade vara vår sektor. Det var ju som en frizon. Men tro nu inte att de fått härja fritt här.. nej, inte alls. Grejen är att det är inte ens vår sektor, utan den Irakiska Arméns sektor. Men dessa IA lirare kör inte på för fullt. De är ganska laid back skulle man kunna säga.

Och sedan har vi ju rekryterat hundratals av CCP-milis. Det är ganska goa grabbar fast de gör mig ganska nervös på ett AFA-likt vis. Faktum är att de både ser ut och beter sig som AFA. Första gången jag såg dem var det ganska roligt. Då hade de grävt upp alla de vapen som de inte är tillåtna att ha. Dragunovs, RPKs och maskingevär av alla sorter. Normalt sett tar vi alla otillåtna vapen, men det är ju svårt att göra det när det kommit för att jobba för/med oss.

Iallafall, tillbaks till vår plan som vår skiftchef hade. Den gick ju sådär för att fienden har alla fördelar. De vet vart vi vill och hur vi ska ta oss där. De kan vår taktik. Hade det inte varit i det yttersta slutet på vår tour så hade jag kunnat se nyttan av att samla bataljonen och göra det som en kombinerad prestation. De hade inte haft en chans.. men av någon anledning så är det bara vi, Svartfotskompaniet som tvingas jobba med det. Alla andra (med fåtalet undantag) taggar ner nu och packar ihop. Men inte vi, vi är ute i vår sektor varje dag. Och då menar jag varenda pluton i kompaniet är alla ute var dag. Olika uppdrag, men samma resultat på den interna sidan. Vi är tröttare och sjukare än något annat kompani. (Man blir sjuk av att bo i en Humvee, bli matad taskig mat och sova på betong var natt.)

Men idag så hade vi en oförklarlig liten break. Tydligen så har folk uppmärksammat vad det är som försöker bli gjort och mycket förolämpningar har flugit på hög nivå. Till och med upp på politiska plan. Många, vars åsikter betyder något, delar min åsikt om att det vi försöker göra är inte det bästa för uppdraget, för kriget eller för soldaterna. Ja, tro inte att det är något som ställts in. Men när Armén bordlägger något så finns det alltid en chans att det förblir så ett tag. Fast å andra sidan har ju inget gått särledes lätt för mig här i landet så varför skulle det ändras nu?! Men detta är en sak som jag gärna skulle slippa. I synnerhet nu. Folk börjar fundera på att fara hem, och slappheten har redan skördat ett par offer.

Så återigen lever man i totalt mörker. Man vet inte vad som kommer att ske, och man har inte ens en trolig tidsplan. Allt kan ske utan minsta förvarning. Jag bara hoppas att dagarna går fort nu och att de inser att de inte har tid att göra några mirakel nu. Så kanske jag kan flyga hem lite utvilad och kroppen inte längre gör ont av att bott i kroppspansar. Denna förbannade skyddsväst är inte den tyngsta delen av utrustningen men den låter ingen kroppsvärme eller fukt försvinna. Fungerar som en ugn. Jag vet inte om den gör mer skada än nytta. Det är lustigt att de som bestämmer har aldrig burit på 60 kilo på kroppen ett par tre dagar i sträck. Det kunde kanske varit nyttigt.
Kanske dags att ringa Wanja nu??