Också börjas det..

Camp Fallujah tjänar som hem för närvarande när jag väntar på order. I fem månader har jag levt med min pluton på två små utposter utanför Karmah — en dålig plats att vara vid liv på. Det har varit tungt med minimal support från the Marines som egentligen håller detta området. Nu vet jag inte vart jag är på väg. Vi vet aldrig. Men det blir väl att överta någon skitutpost som ingen annan vill ha. Det är dit vi alltid far. Dit ingen vill vara. Och med ingen så inkluderar jag mig själv. Är det så fel att vilja äta varje dag?? Är det så fel att vilja duscha varje vecka?? Är det otänkbart att jag vill vakna upp av mig själv och inte ljudet av explosioner som kommer närmre alternativt landar i vår OP?! (Kolla Omar pa www.outsidethewire.com)

Men det är inte helt värdelöst. Jag ser ju ett liv som jag skall undvika i framtiden. Att vara marksman i ett Parachute Infantry Regiment verkade ju jävligt tufft, men nu har jag sett det. Det är dags för mig att göra något annat. Fast Farbror Sam vill att jag ska vara i Arabland i ytterligare ett halvår. Vi drar inte jämt jag och Sam. Inte alls.

Men det är dags att dela med mig av mitt liv, så att någon som surfar in här på betald arbetstid kan tänka "en timme kvar av tisdagen, veckans längsta dag, men ingen kommer att spränga upp min bil på vägen hem". Jag saknar Svea, Jantelag och lagomhet.