Swedophilism

Hemlängtansmedicin!

När man bott en tid utanför Sverige så söker huvudet efter svenskheter lite passivt hela tiden. Kanske hör man en sång som inte alls är svensk, men så påminner den om en gammal schlagerdänga som man trodde sig ha förträngt och utan att man vet ordet av, eller har någon som helst kontroll över det, så spelar hela Orup’s repetoir ofrivilligt i huvudet på en. Man börjar även längta efter sånt som man egentligen inte är så förtjust i, men inte kan skaffa här. Vi snackar Kalles Kaviar, Filmjölk, Smålänska Isterband, Sill, Leverpastej, och givetvis allt sorts bröd som är sådant till konsistensen att man inte kan knö in en hel limpa i en snusdosa.

Det är mycket man saknar men det räcker nästan att komma hem, slå på tvn och se lokalkändisar mediaförnedra sig och ägna sig åt panikförsök pocka uppmärksamhet genom någon sorts planerad ‘kupp’ på allsång på skansen så är ens aptit för svenskheter mättad. Vad som helst med Babsan klarifierar ens emigrationsbeslut. Och hurinihelvete kunde eurovisionsfestivalen växa sig enormt stor sedan jag lämnade landet? Vems fel är det egentligen? Så det finns saker jag inte saknar. Sverige har en egen version av lokalkändis-mediaprostitution som jag inte tror går att återfinna någon annanstans. Vi måste ha flest rikskändisar per kapita som inte har presterat någonting alls under sin livstid förutom givetvis haft sex på kanal 5 eller lekt vuxenlekar på en tillsynes öde ö någonstans i världen. Jag ger Järnrörs-Daniel lite kudos, då han gick loss på en annan Baren-deltagare med ett järnrör. Det är inte smart, men det är ju lätt mer än hundra andra meningslösa dokusåpa-“kändisar” har gjort förutom att vara klassiska exempel på dålig uppfostran eller tidigt drogmissbruk. Varför svensk media envisas med att ge dessa ofrivilliga förebilder för svenska barn mediatid är helt obegripligt för mig.

Men sedan har vi saker här med som inte är bra. Förutom en prematurdöds-diet, kapitalism och krum kristen konservatism så har vi en miljon andra saker värda att avsky. En av de värsta är den obegripliga förkärleken till det imperialistiska måttsystemet som suger så sjukt mycket.

Exempel.
Kaliber är en fantastisk sak. Nämligen att man tar ett imperialistiskt mått såsom en duodecimal-inch (där en inch är 1/12 foot), sätter detta som grundmått och sedan ifrångår man duodecimalsystemet och blir lite kvasivetenskaplig och börjar att decimal-indela resterande längdmått. Detta har gett upphov till kalibermåttet. Det innebär att en .40 kalibers kula är 10.16 millimeter i diameter. Ett mått som är skevare än ett segel och lika användbart som en dragkrok på en ubåt. Fast enligt den amerikanska massan så ska inte USA anpassa sig efter världen, trots att det imperialistiska måttsystemet är lika Brittiskt som adelsincest och sportshuliganism.

Rock, hard place, pest, kolera!