För de som inte vet så är Coachella en musikfestival likt Roskilde men där slutar alla liknelser. Jag hade fått höra att det skulle vara en så stor och galen festival. Jag kritiserar mina källor. Det var en liten festival. Två stora scener (relativt, inte alls stora) och tre tältscener och väldigt oprovocerande musikgenres fick gå loss på dessa scenerna. Jag gick för att tillbringa helgen i Kalifornien och tid med människor jag gillar. Det fick jag, men hela helgen gick ju åt helvete iallafall. Min ena polare ballade ur hårt. Hårt!!! Tänk Christoffer Barnekow vaknar upp mitt i ett meskalinrus i en ätbar värld, och bara kan kommunicera genom en strumpa som har knappar som ögon.
Jag fick se Mike Patton i mitt favoritsällskap, och det behövdes för Mike har fått cepe-hybris och tror at than är DJ för en stor beat-box snubbe. Det var en timme av experimentell dumhet, likt juldagen med en 6 aring med splitter nytt toys-r-us trumset – fast med mycket dyrare leksaker. Det var lika intressant som att se Thåstrøm göra kroppkakor på “Godmorgon med TV4”. Alltså, det var ju intressant (Patton, inte Thåstrøm).. men tragiskt, och det enda som var bra var konversationen och vårt häcklande på svenska av all dumhet vi såg.
Förutom allt som var dåligt, så var det visa saker som var ännu sämre. På Roskilde blir man lur-full och går och njuter av den smutsiga dekadensen i livets vara och inte vara, men i USA så bor man gärna 6 mil bort, på hotell, och kör bil till och från festivalen. Det tar ju bara en halvtimme att köra, och pga spjutspetskompetensen som jag förut bara har sett i Linkeboda, utföras av armbandsbärandes, säkerhetstänkandes och rolighetskväsandes jugentvakter, så tog de 1-2 timmar att parkera. Var gång. Dvs 2 timmar in, och två timmar ut. Skitroligt! Fyra timmars tomgångskörning per dag, PLUS att man måste ha en “designated driver” vilket är amerikanska för “den som inte har blitt full med flit - kör”.
Så en helg av avslappnat drinkdrickande och musiklyssnande blev en halvnykter utflykt bland amerikansk tokighet, men det blev en realitetscheck i hur lite man känner sina egna polare, och i vilket sällskap man kan må jävligt bra även om allt annat är skit! Det är vissa människor som man skulle vilja ha med sig när allt går åt helvete, som man ändå bara känner sig bekväm med. Sådana vars hand man vill hålla när Ragnarök kommer. Jag tror jag har funnit en sådan! Det är lustigt för jänkarna är ju skittokiga, men de tror att de är tokiga när de går på festival för att de har på sig en peruk, slängkappa och blöja (även om peruken och slängkappan byts ut mot vit krage och khakis innan Måndag morgon) – men det är mycket tokigare att de har en hagelbrakare i bakrutan på sin Ford F150 och att de kör hem från sitt festande lika fulla som gamle Svarten när han 1992 försökte cykla ifrån polisen efter ett taskigt rånförsök på Handelsbanken.
Och det anses vara normalt, eller ja.. icke uteslutande en viss relativ faktor. Det slutar med att festival är festival, även on skandinaver gör det bättre än amerikaner. Dyr erfarenhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar