Scrached

Idag blev jag scrached för ett uppdrag. Det innebär att vår pluton går ut på mission men inte jag. Anledningen till detta är att jag har fått en repad hornhinna, smärtfyllt kan jag berätta. Hur det skett vet jag inte men på något vis har jag en ordentlig repa mitt i ögat. Men det största problemet är att jag är sjukligt ljuskänslig nu. Jag har blivit nocturnal. Dagsljus känns som om jag har he-who-kills inuti glaskroppen. Även med solbrillor så är det alldeles för ljust, men farbror doktorn ansåg det inte nödvändigt att ge mig en ögonlapp. Vad är lite smärta mot att slippa se ut som en hollywoodpirat mitt i öknen. Hade jag haft en schysst papegoja hade det varit en helt annan historia.

Det känns som om vi sluter cirkeln genom att fara tillbaks till Iskadriyah. Vi tillbringade våra 3 första månader där innan vi var till låns till USMC, och nu far vi tillbaks och tillbringar våra sista 3 månader av vår deployment där. Ska bli intressant hur utveckligen har gått sedan vi var där senast. Inte för att man behöver mer egentligen. Fast det är klart att det är inget drömscenario att bo bredvid Iraks största oljekraftverk som kräker ut cancerogen rök dagarna i ända. Jag tror ju knappast att den nya irakiska regeringen har prioriterat att ISO9000 certifiera det.



Men att komma tillbaks blir också att gå tillbaks till lite mer old school krigsföring. Det är mer krigsfilmskänsla i att gå ett par mil långsamt och att ta ett knä lite här och var. Det är något särskilt med det, samt att riskera att springa in i Irakisk Armé och frukta att de öppnar upp på en bara för att det är hur de gör sitt jobb. Underligt hur man kan ha två styrkor som göra i stort samma jobb, men den ena riskerar konsekvenser för oproffesionellt agerande, medan den andra kan göra vad som helst utan någon som helst reprimandrisk. I ett världspolitiskt perspektiv så är det justifierat med. Irakier kan behandla andra irakier som de vill, för det är en intern affär. Men avfyrar jag ett varningsskott mot en gående potentiell fiende så kan jag förlora min rank, min lön och min frihet. Men irakiska armén kan behandla civil lokalbefolkning som Rodney King, utan att någonting sker. På aftonbladets hemsida har jag sett många kommentarer från folk som tror att amerikanska soldater är "baby killers" men som vanligt så är det dumhet som talar i brist på utbildning och erfarenhet. Hade de varit här hade deras åsikter ändrats i takt med min egen. Problemet här är, tror jag, att inget beteende här är representativt för befolkningen i det geografiska Irak. Vi har lokala fiender som tror att deras gerillakrigsföring kan förändra amerikas beteende, vi har immigrerande terrorister som ser amerikanska styrkor som offer i en vapenkonflikt (samt en mycket ökad chans att komma undan med terrorattacker), samt att vi har en missnöjesfiende som av ren hämnd vill skada amerikaner. Detta är ett folk som vill leva som de levat, fast vill att amerika skall vara deras biljett till välfärd utan egen kostnad.
Exemplet här är när vi fått intel som säger att om vi inte fixar elektricitet till en viss by så kommer de att lägga ut bomber på vägarna inom kort. Detta är ett bra exempel på hur man inte skall presentera sin förfrågan om hjälp.

Fast hopp är inte utom synhåll nu. Vi har passerat 100dagars-märket. Dvs om ett hundra dagar så skall jag, teoretiskt, vara i Anchorage och lida av brutalvinter ännu en gång. Inget jag ser fram emot egentligen då jag avskyr Alaska, men det slår ju Irak alla gånger. Det blir en jul utan Kalle Anka och löksill, men jag hoppas att jag iallafall får bidrag i form av Marabou och Lars Vegas Trio av M "Hutch" W som lite plåster på såren för ännu en missad SödranLördag. Den borde ju komma snart.

Marson, om du läser detta; jag ska köpa mig en rysk Dragunov i julklapp. Hade köpt en till dig med men svenska lagar.. du vet.


Krigsromantik med en utsikt från ett Humveetorn. M2 .50 cal i förgrunden.