Raketattack - på OP Mohizzle

En dag, det måste ha varit i Mars, så hade jag eftermiddagspasset i vakttorn nummer ett. Vakttorn nummer ett är inte placerat i ett hörn på den triangulära OPn utan i mitten och högre än alla andra. Detta så att vi kan se ut över Anbarprovinsens landskap och även norra Karmah. Jag och Vader är en timme in på vårat 8 timmars vaktskift som vi gjort flera gånger om. Det är ett stressigt skift, för dagsljus gör att man måste titta överallt hela tiden och ibland kommer det ord över radion som säger "stanna blå bongotruck" eller liknande. Men vi är vana; vi har gjort detta ett tag nu.

Jag minns att jag sitter ner och stirrar ut genom pansarglaset när jag känner smällen. Jag förlorar kontroll för en sekund och finner mig "face down" på golvet i tornet. Jag känner hur skelettornet vajar oroväckande. Jag vet, att tornet är traffat. Av vad är jag mindre intresserad av just nu. Jag kommer på fötter men min balans är dålig. Om detta beror på smällen eller om det beror på att tornet vajar vet jag inte. Jag skriker till Vader att ta repet. Med detta menar jag repet som vi använder oss av att lyfta upp batteri med - jag vill att han tar det och lämnar tornet innan det välter över oss. Jag tänker lämna tornet och han är i min väg. Men han lämnar inte tornet. Vajandet avtar sakta. Allt detta sker inom loppet av 10-15 sekunder. Vi skannar den generella riktning som vi antar att attacken kom från. Vi ser ingenting. en desperat känsla stiger inom en. Ingenting. Nu kommer nästa raket. Denna gången hör jag väsandet precis innan den tar mark. Denna gång är det en stressad skytt och han missar och träffar strax utanför barrikadväggen. Smällen är kraftig men är dämpad av torr jord som bildar ett stort moln av smuts och damm.

Vi ser ut som idioter när en squad leader kommer upp i tornet. Båda med M4a och kikare. Vi har ingen intel att ge. Vi vet inget, bara en generell riktning och vi ser inget i den heller. Nu får jag veta att den första raketen missade tornet. Med kanske en meter. Den träffade en byggnad precis bakom och en Marine ligger illa tilltygad nedanför. Vi skannar hela sektorn, om och om igen. Ingenting. Långsamt och nervöst går tiden nu. Det sjunger i skallen men adrenalin fixar det tillfälligt. jag vet inte hur lång tid som går innan vi hör en rapport på radion. En Marine squad råkade se terroristerna packa ihop efter sig och lämna i raketfart. De stoppade en av bilarna, på Marine vis. Men en till två bilar kom undan men är bevakade. De har flytt till en isolerad byggnad och gömmer sig. Radion säger också att den Marine som var skadad dog i transport till sjukhuset. Det är naturligt dystra Marines som vi deras patrullbas med nu. Och reslutatet låter sig inte vänta. En varning går ut om luftburen support. De ska bomba huset. Femton minuter senare hör vi en första fly by, i den andra eldgivning och en stor smäll. I mitt bröst känner jag rättvisa.

En halvtimme senare hör vi en ny fly by, och proceduren upprepar sig. Det står inget hus på den platsen idag. I månader så slog mitt hjärta onödigt hårt var gång någon slog igen en bildörr hårt eller annan smäll. Jag tror att det kommer att följa mig i resten av mitt liv från och till. jag kommer inte att glömma den dagen. Det var inte den dag jag har varit närmst att dö, men det var speciellt. Ibland pratar jag och Vader om det. Vi skojar om det. Det finns inget annat att göra. Vi dog nästan tillsammans. Vi hade ingen chans att förutse det eller att stoppa det. I den första bil som Marinesen stoppade fanns kameramannen, dvs den kille som filmade allt. Förberdelserna och attacken. Den är hans film som ska ge dem pengar i slutänden. Nu tillhör den filmen US Marine Corp. Jag skulle vilja se den. Tydligen så var kamerakillen den enda snubbe vi kunde ha sett, men han gömde sig bra. Mannen som sköt var långt borta. Längre av vad vi kunde se och bakom skydd. Jag kan bara vara glad för att jag lever.